Före gårdagens sjukvårdsdebatt på moderatstämman i Västerås skrev jag ett inlägg med några tankar och reflektioner. Det var dels en reaktion på Filippa Reinlfeldts DN-debattinlägg. Sedan dess har två saker hänt: Nya siffror har kommit om växande vårdköer i Stockholms län. Filippa Reinlfeldt har talat till stämman om "rättvis vård och sjukvård". Med det har hon menat att det är mål och principer som ska gälla mellan landstingen. Hon fortsätter fly bort från sitt eget ansvarsområde, Stockholms län, där ojämlikheten i hälsa kanske är den skarpaste i landet.
Sjukvårdsköer är alltid centrala i debatten. Det blir ett lätt slagträ mellan partier och alla gör allt för att påvisa att den egna tiden vid makten är mer positiv än när andra styr. Nu finns en faktor till: Om Filippa Reinfeldt kan få ner köerna till regeringens gräns för tillgänglighetspengar får landstinget sådär 200 miljoner.
Moderaterna är splittrade i sjukvårdspolitiken. Den falang som partiledningen, Filippa Reinfeldt och sjukvårdspolitikerna i stort driver får mothugg av exempelvis Östergötland. De vill ha mer av privata finansieringslösningar i vården, precis som hela partiet har önskat fram till nu.
På tankesmedjan Timbro jobbar man nu mer en rapport om just detta. I senaste numret av Arena berättar Thomas Idergard att den som "
"..inte är sjuk så ofta och har det gott ställt kanske ska betala allting själv med en försäkring, så att mina skattepengar kan användas för de svårt sjuka eller dem som inte har ekonomiskt utrymme.."Bloggarkollegan Kent Persson från Örebro, som också talade vid stämman, skrev ett inlägg för ett par dagar sedan om att "avskaffa ransoneringen av sjukvård". Det kan låta självklart, viktigt och sunt. Samtidigt fascineras jag av hur man får ihop ekvationen med att både sänka skatter, avvisa försäkringslösningar och inte ge landstingen resurser i tillräcklig utsträckning.
Vad jag har sett av rapporteringen från den moderata sjukvårdsdebatten gjorde Filippa Reifeldt i alla fall en grov förvanskning av verkligheten. Hon lär ha sagt att "vi kramar inga modeller." Det är fel. I Stockholm finns ingen "reform" som har kramats så intimt som den fria etableringsrätten för vårdgivare och ett ersättningssystem som ger pengar för prestationer snarare än kvalitet, det som ingår i Vårdval Stockholm.
Och i systemkramandet finns också folkpartiet. Att ha fast personal, inte stafettläkare är förstås en bra ambition. Men fp:s patetiska kramande av husläkartanken är ingen beställning från patienter utan en i det närmaste religiös övertro på ett enda "system".
Men talen har hållits och besluten har fattats. En inriktning som är en del av partiets "sossifiering" helt enkelt därför att man vet att socialdemokraterna har ett mycket högre förtroende hos svenska folket i vårdpolitiken. Vi är många som på punkt för punkt kommer att bevaka de konkreta sjukvårdsförslag moderaterna lägger framöver. De må bäva för att lägga förslag som avviker från den linje om rättvis vård man nu säger sig stå för.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, sjukvård, filippa reinfeldt, stafettläkare, hyrläkare, folkpartiet, birgitta rydberg, vård, vårdköer, vårdval, vårdval stockholms, alliansen, val 2010, timbro, thomas idergard,
