lördag 1 augusti 2009

Fullständigt okey att önska makten i stället för oppositionsharvandets olidliga plåga

Journalisten Lars Weiss har alltid inspirerat mig med sina texter. I dag tar han i en krönika ordet i den debatt om skolan som förs inom socialdemokratin. På sedvanligt "Weisskt" sätt far han i gammal tradition över den öst-väst-gräns som nu är borta och drar liknelser mellan (S) och kommuniskpartier i det forna östblocket. Möjligen säger kopplingen där mer om Lars Weiss perspektiv än om Sveriges fortsatt största parti.

Själva skoldebatten har jag reflekterad om här. Weiss själv har de som utgångspunkt för teorier om ett parti med medlemmar som söker makt. Två citat:
Att återta makten blir det övergripande och sammanhållande behovet, men samtidigt blir åsiktsskillnaderna starkare kring vägen dit.

Jag tror att de sex socialdemokratiska oppositionsråden och utbildningsnämndsordförandena tydligt markerar att Jämtins ideologiska renlärighet inte är vägen tillbaka till köttgrytorna.
Lars Weiss har nog både rätt och fel i analysen. Man får lätt intrycket att friskoleanhängarna inte brinner för det de skriver. Allt ska i stället syfta till att nå maktpositioner. Där tror jag Weiss har gruvligt fel. Det finns förstås ett ärligt och uppriktigt engagemang hos många som också skapar debatten.

Att nå makt är inget självändamål för politiken. Däremot är det en förutsättning för att det man tror på och de förslag man har ska kunna genomföras. Val till de demokratiska församlingarna handlar om att utse makthavare som ska genomföra den politik som presenterats för väljarna. Weiss tror här att det bakom debatten finns fakta som inte sägs men som handlar om hur partiet ska ta sig fram till makten nästa år.

Partiers anpassning av budskap till vad väljarna tycker gäller nog de flesta. Det kanske tydligaste exemplet inom Socialdemokratin är väl frågan om republikkravet i partiprogrammet. S har mot bakgrund av det massiva stöd som monarkin har i Sverige valt att förhålla sig tämligen passiv i den frågan till förmån för möjligheter att genomföra andra och - som bedömts- viktigare delar av politiken. Fegt kan nån tycka, men knappast något som hymlas med heller.

Jag blir däremot (fortsatt) förundrad över den totala fokusering som en del har på socialdemokratin. Det är förstås hedrande och det belyser (S) fortsatta betydelse i svensk politik. Men då glöms lätt berättelsen om de som nu faktiskt har makten bort. Reinfeldts moderater med tre ytterligare småpartier i släpvagnen. :-)

Lars Weiss teorier om en enskild fråga för (S) stämmer ju lika gärna med hela Alliansens bildande och utveckling. Eller "de borgerliga partierna" som det ju är. Kanske vore det en väl så viktig belysning av "maktfrågor" som att granska oppositionens aktiviteter.

Jag har inte dolt min blandade beundran för hur hela detta "förnyande" gick till och med den ärlighet Reinfeldt klarades sig igenom det. Om detta har jag bloggat mycket. Hans analys redan på 90-talet i de berömda böckerna (här och här). Hans teorier om att det inte går att vinna val i Sverige utan att var sossig. Han "förnyelse" med en tydlighet utåt: "Vi rör oss inte på höger- vänster-skalan. Vi ändrar inte politik och värderingar. Vi måste säga andra saker för att vinna makt". Slutsatsen att Bo Lundgrens politik var förlustframkallande, utan stöd i väljarkåren, och därför "över en natt" kastades på politikens soptipp i princip utan debatt och diskussion.

Den där utgångspunkten - maktalliansen - verkar nu vara bortrensad från nätet Reinfeldts start var ju tal i Vaxholm där han bjöd in de andra borgerliga partierna till "Allians för maktskifte". När jag googlar på "Allians för maktskifte" ger det nästan inget. Pär Nuder skrev om det i en artikel som finns kvar. Men att tvätta bort maktbilden har uppenbarligen varit viktig för moderaterna och allianspartierna. Faktiskt finns ett par spår kvar också av Munkhammar. Adressen "maktskifte06" är "köpt av en kund" men parkerat. Bloggen "Amerikansk politik" innehåller också spår som leder till moderaternas webbplats med texten "Sidan du söker finns inte".

Det är inget fel med vare sig Reinfeldts eller socialdemokratins ambitioner att få flest röster för att därigenom kunna genomföra sin politik. Det kallas "makt". Alternativet är att få de egna förslagen avslagna gång på gång på gång i politiska församlingar. Det är en mindre munter upplevelse.

Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,




Intressant?