tisdag 11 augusti 2009

Tankar om veckans bloggtema - Tid

Tiden måste vara motsättningarnas moder










Tiden, denna självklara livsregulator där finurliga uppfinnare har gett oss mekaniska och sen digitala instrument att förstå och att mäta. Tiden som en fast ram att bäddas in i. Begränsningar i den fria tiden som vi knappast tänker på, som är där redan från livets start. Vissa som förutsättningar för att livet överhuvudtaget ska kunna rulla vidare. Äta. Sova. Försörja sig. Bland annat.


Tiden som på andra sätt kräver kontroll för att förhållandet till andra ska fungera. Den förbannade väckarklockan som en hämningslös marodör för att vidmakthålla gränsen mellan sömn och arbete. Skolklockan som ringer och från tidiga år markerar avgränsningen mellan lek och allvar. Stämpelklockans minuthackande framåt för att exakt veta vem som ansvarar för att värdesätta tiden. Klockan på mobilen som får alltför många blickar under en dag. Dessa vardagens tidsgränser skiljer sig från helgens. Någon har gett mig rätten att bestämma om den tiden alldeles själv. Tack!


Tiden - den absurda och omöjliga kombinationen av evighet och sekund. Den rullar på över våra huvuden, vad som än händer, generation efter generation. Samtidigt kan tiden som sådan bara uppfattas av den mänskliga hjärna i en kropp vars tid på förhand är begränsad. Nåja. En del hävdar ju att livet går vidare på ett annat plan, i en annan form. Finns det föresten klockor i himlen?


Tiden, denna motsättning. Ju äldre och mer erfarna vi blir desto kortare period att använda kunskaperna. Tiden som både agerar skapare och förgörare: Relationer som påbörjas, med tiden förhoppningsvis fördjupas men kanske ändå avbryts. Det materiella: Tiden som ger oss nya byggnadsprofiler efter horisonten, på förhand bestämda att vittra sönder och rivas. Oavsett hur mycket mänsklig kraft vi lägger på att underhålla. Vi lägger tid på att täcka spåren från tiden som gått och för att stärka för tid som kommer.


Är tiden densamma för alla?


Jag har ett möte i Stockholm som börjar klockan elva. Jag råkar komma tio över. I min värld kräver det en ursäkt eller i alla fall en förklaring av något slag. I min vardag kan tid som förlorats ganska ofta förklaras av lokaltrafiken som i alla fall värdesätter tidsförlusten med begreppet "resegaranti".


Jag håller en kurs i Kinshasa, Kongo. Den ska börja elva. Efter en och en halv timme har de flesta tagit sina platser i lokalen. En stöld av tid från mig, kanske jag tänker. Inte i Kongo. Överenskommelsen mellan människor verkar vara en annan än i Sverige. Tidpunkten är relativ till hur väder och vind gör det möjligt att ta sig fram. Sönderregnade gyttjegator, inte asfalt, kan ge tiden en helt annan innebörd.


Förändras tidsbegreppet med tidens gång? Ja, vi har ibland bestämt oss för att andra tider ska gälla. Sverige försökte flytta tiden redan 1916. Försöket mötte protester från bönderna, dåtidens stora näring. Det blev inget nytt försök förrän 1980. Nu är bönderna färre. Tidsprotestanterna är inte så många. I industrialismens tidevarv fungerade framflyttning av tid bättre än det gjorde när naturen satte käppar i hjulet för våra tidsexperiment.


Kanske är tid och pengar den vanligaste kopplingen. Är tid = pengar? Konsulten som skickar fakturan i timtid, ofta ganska mycket mer per sekund, minut och timme än det vårdbiträdet får för sina tidsinsatser. På livets tidslinje är det ingen skillnad. Det är samma obönhörliga omvandling, från framtid till nutid, från nutid till dåtid.


Andra tänker om tid på knuff :

- Tankar önskade av Sofia "Mymlan" Miriamsdotter på Bloggvärldsbloggen:


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


2 kommentarer:

Karin Bergh sa...

Ett bra tidsinlägg! intressant vinkling.

Peter Andersson sa...

tack Karin. Så svårt att helt plötsligt skriva något om.."inte-politik". Men försökte få fram mina kunskaper från en kurs i "att skriva kriminalroman"...Man får pröva med allt :-)