Fredrik Reinfeldt och Ivanhoe - ett drama om en pensionsålder

från Folkhälsoinstitutets rapport "Hälsa på spåret". Min pendeltågslinje

Min första bild av hela resonemanget fick jag från Ivanhoe. Slutscenen där den vackra Rebecca hotas av bålet. Uppgörelsen där Ivanhoe kämpar för hennes liv mot tempelherren Brian de Bois-Guilbert, i  min generations film spelad av Sam Neill. Kampen är hård, Ivanhoe tappar svärdet. Hotas till livet. Så plötsligt sjunker de Bois-Guilbert ned på knä, med händerna kramande om det svärd som nu sitter i honom själv. De församlade tittar på varandra: "Why"?

Varför gör moderatledaren ett utspel om att människor framöver bör arbeta till 75 års ålder? Någon tanke om medialt fokus? Ja, då har det sannerligen lyckats. Vidga möjligheterna att föra samtal om att jobba längre upp i åldrarna? Möjligen, men då borde någon annan ha tagit uppgiften att provocera. Med dagens utspel låser Reinfeldt hela diskussion och har tveklöst skadat förtroendet.

Grunden till den folkstorm som har rasat under dagen är en intervju i DN. Reinfeldt talar om ett arbetsliv som ska sträcka sig till 75 år. Intervjun saknar fullständigt tankar om hur det ser ut på vanligt folks arbetsplatser, saknar reservationer, saknar ambitioner att ställa krav på bättre arbetsmiljö och saknar insikt om att väldigt många inte ens jobbar till 65 år idag. Inte för att de, som Reinfeldt tro, är slöa och längtar efter ålderns alla sötsaker, utan därför att arbetsplatserna ofta är alltför tunga för att människor ska orka. Visst. Han talar om "byta karriär", men bara i generella termer. Inte ett uns förståelse för alla som träffas av budskapet.

Dagens tydligaste illustration av moderatledarens utspel kom möjligtvis på Ledarbloggen: Med hänvisning till siffror från SCB,  "I Pajala är medellivslängden för en man 74,5 år, enligt SCB". Och för att komplettera: För kvinnorna i Älvdalens kommun är medellivslängden 79,6 år. Och fler medellivslängder från Stockholms län på bilden ovan, hämtad från rapporten Hälsan på spåret.  Rubriken ovan skulle således, med stark korrekthet, kunnat handla om att "jobba ända in i döden". Det är nog den vetskapen som upprör. Nedan en bild från olika stadsdelar och kommuner i mitt län.

Vi kan säkert behöva diskutera ämnet. Demografiska förändringar som gör att färre ska försörja fler är ett oerhört viktigt ämne, angeläget för att välfärden ska kunna tryggas på längre sikt. Problemet redan tidigare har varit att "jobba längre"-fokuset helt har sopat bort dess motsats från den politiska dagordningen. "Hur ska människor kunna jobba längre än dagens 60, 61, 62 eller 63? Hur ska arbetet bli mer anpassat till människor? Vilka krav ska vi ställa på arbetsgivare? Det sistnämnda är viktigt men där har regeringen inte gjort tillräckligt. I stället riskerar arbetsmiljöarbetet ta stryk om Sverige lyder EUs nya krav på "regelförenklingar". (!)

Dagens budskap har alltså varit. "Jobba tio år till". Som LOs Per Bardh och Kjell Rautio skriver på Aftonbladet Debatt, så orkar idag inte var femte svensk ens jobba till 65.

Det handlar om sjukvårdsbiträdet som dagligen tvingas göra tunga lyft som sliter på nacke, rygg och axlar. Det handlar om byggnadsarbetaren som, högt uppe på en byggställning, måste leva upp till skärpta produktivitetskrav. Eller om kassörskan som har att hantera monotona rörelser och ökad psykisk press. För dessa löntagare, som i dag ofta tvivlar på att de ens kommer att orka arbeta fram till 65-årsåldern, känns statsministerns utspel närmast som ett hån.

Det finns mycket att säga om detta. Ett perspektiv till är det som avslutar LO-artikeln ovan och som också Pensionsmyndigheten har varnat för tidigare. Höjd pensionsålder kräver uppdatering av andra socialförsäkringar. Det blir dyrare. Ett annat är det som med vanligt språk kallas att prioritera. Det är verkligen relevant att ställa de gjorda skattesänkningarna på 100 miljarder i relation till detta. Hade det inte varit bättre med satsningar på utbildning, på arbetsmiljö och på att underlätta utbildning senare i livet än dessa återkommande jobbskatteavdrag? Och en garanti: jobbskatteavdragen har verkligen inte haft någon profil så att de bäst har gynnat den som har svårast att ens jobba till 65 år.

På många sätt är dagens utspel av Reinfeldt det största klavertrampet han har lyckats med. Jag kan inte förstå hur det skulle vara möjligt att göra utan vetskap om reaktioner. Men i stället för att öppna för samtal om välfärden framöver, visar Reinfeldt sin totala frånvaro från den verklighet som vanligt folk utanför statsministerns egna "sfär" lever. Det borde rimligen få politiska kostnader.

I Aktuellt intervjuas betongarbetare som berättar att de är 55 år och har jämnåriga som inte orkar längre. "Nån gång får det räcka" säger en annan. Och när vårdpersonalen intervjuas blir det ganska uppgivna skratt när förslaget ska kommenteras. Förmodligen med en klump i halsen i vetskap om hur det ser ut. Till och med han från finansbranschen vill gå vid 65...Det är verkligheten, Reinfeldt.

Ett stöd fick Reinfeldt för sin idé: Av Ian Wachtmeister, före detta Ny Demokrati.

Mer att läsa: AB,  AB Reinfeldt kan sluta vid 50, AB, Tomas Eneroth, SvD, DN, Ylva Johansson, Ekot, bland annat Per Bardh, LOs kommentar,

Fler som bloggar: Mikael Persson, Ett hjärta rött, Pierre Ringborg, Röda Berget, TCO Utredarna, Olas tankar, Kulturbloggen, Göran Johansson, Signerat Kjellberg, Parkstugan, Mitt i Steget, Annarkia, Mattias Lundbäck, Martin Moberg, Mikael Andersson,

Från landstingets folkhälsorapport,

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, fredrik reinfeldt, pensioner, pensionsålder, välfärd, LO, ivanhoe, regeringen, alliansen,

En uppdatering av visionen Gröna Folkhemmet, tack

Idag lyfts äntligen de gröna frågorna av S-debattörer. Det är på DN Debatt som Stefan Edman och Göran Greider skriver en efterlysning riktad till Stefan Löfven. Påminnelsen om att miljöfrågorna har skjutits i bakgrunden de senaste åren kopplas till aktuellt opinionsläge med V och Mp som attraktiva partier för unga miljöengagerade.

När "Gröna Folkhemmet" lanserades av Göran Persson var det i tider av kris och arbetslöshet. Att området var viktigt markerades genom att just då satsa på framtidsinvesteringar inom miljö- och klimatområdet. Sverige blev internationellt uppmärksammat. Men socialdemokratin tappade visionen någonstans under Sahlin/Juholt, menar debattörerna. Och med de som nu "makten haver", Reinfeldt och Borg, har Sverige sackat efter. "Den gröna omställningen har uppslukats i skattesänkningarnas svarta hål". Bekräftelsen av att Sverige tappar kom nyligen i en rapport från Yale och Columbia University.

Visst kan man föra resonemang om namnet. Jag gissar att en del skulle ha invändningar mot att åter tala om just "folkhem". För mig får det gärna vara kvar men det finns anledning i all kommunikation fundera över hur begrepp uppfattas, om människor vet vad man talar om och om begreppet i dag har någon relevans. Det är trots inte det viktigaste: Miljöfrågor handlar inte om ett politiskt område som man måste vinna trovärdighet för att klara ett val. Det handlar om förhållningssätt, värderingar, samhällssyn, global solidaritet och om att göra praktik av en hänsyn till kommande generationer.

Det räcker till en del att återkoppla till de tidigare idéerna. Ibland blev det nästan "ren positivism", med gröna tillväxt, gröna jobb, nya företag m.m. Men det gröna folkhemsbygget är angeläget också därför att dagens modell aldrig håller! Där brast tidigare "gröna folkhem" i alla fall i konkreta diskussioner och handling. Läs gärna Supermiljöbloggen, där (S)-ledamoten i riksdagen, Sara Karlsson, skriver om just detta svårare men oerhört viktiga område. "Men då måste vi först erkänna att vårt samhälle och levnadssätt är ohållbart. Inte bara på marginalen, utan i grunden.

Mycket bra och viktigt att Edman/Greider återkommer till det gröna. Jag hade förmånen att skriva ihop det där förra rådslagsmaterialet om Gröna Folkhemmet och gör det gärna igen. Men må så vara: om Edman/Greider får uppdraget i stället så köper jag det. Självklart! Det mest angelägna är att Gröna Folkhemmet i någon tappning och uppgraderad modell åter blir en hjärtefråga för sossar som nu tar sig ut ur den politiska krisen med lite självförtroende.


Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, stefan edman, gröna folkhemmet, miljö, klimat, miljöpolitik, alliansen, lena ek,

Maria Larsson, Hillevi Engström och det bortglömda vallöftet om a-kassan

Det här är bitvis en historia om två ministrar i samma regering som båda pratar a-kassa. En av de har lovat förbättringar i valrörelsen. En annan tillhör det större partiet...

Gårdagens Agenda handlade bland annat om jobbpolitik och a-kassa med tyngdpunkt på det senare. Före studiodebatten redovisades i ett inslag hur ytterst få, de fattigaste, idag får 80 procent av den tidigare inkomsten när de blir arbetslösa. A-kassan har inte höjts på 10 år, inte heller taket i a-kassan.

En klockren och tydlig bild av vad som har hänt får man om man läser Ylva Johanssons bloggpost efter debatten med Hillevi Engström:

Regeringen har avlövat arbetsmarknadspolitiken, utbildning har ersatts av s.k. coachning med tveksamt resultat och återvändsgränden Fas 3 har vuxit lavinartat. Arbetslöshetsförsäkringen har i praktiken raserats. Idag är det bara i undantagsfall som den som blir arbetslös har en fungerande inkomstförsäkring. Bara var tredje arbetslös får idag någon ersättning alls från försäkringen, bara 4 % av de arbetslösa får en ersättning som motsvarar 80 % av en heltidslön.

Regeringen har ändrat arbetsvillkoret så att färre arbetslösa omfattas av försäkringen, taket har sänkts så att nästan ingen får den ersättningsnivå som utlovas i försäkringen och avgifterna har höjts kraftigt. Man har dessutom avskaffat den solidariska finansieringen av a-kassan så att vissa måste betala 400 kr i månaden för sin försäkring medan andra bara betalar 90 kr. Resultatet av dessa försämringar är dels att en halv miljon människor valt att lämna försäkringen och dels att många av dem som idag betalar till försäkringen varje månad ändå inte har något fungerande skydd när de blir arbetslösa.

Ett klart besked från regeringen var att det inte blir någon höjning av a-kassan inom överskådlig tid. I prat var beskedet från arbetsmarknadsminister Hillevi Engström att "regeringen satsar på jobb" i stället. Således ett oavbrutet rabblande av den borgerliga talregeln från valrörelser som nu blir ganska pinsam att höra i dessa sammanhang. "Det är bättre med 100 procent än 80", var Engströms besked. Samma slags cyniska resonemang som när Folkpartiet föreslår sänka ungdomslöner: "Bättre än noll kronor". Förvisso hänger a-kassan ihop med helheten men där måste det handla om förbättringar, öka tryggheten, underlätta omställning. Inte försvåra, låsa in och försämra. När Engström möter frågor om att ge en rimlig ersättning vid arbetslöshet med svar att "det är bättre om du jobbar", så är bara att håna de arbetslösa.

Maria Larsson fick dagen före Agenda i Ekots lördagsintervju frågan om a-kassan. Hennes (Göran Hägglunds) parti har ju lovat väljarna att Taket i a-kassan ska årligen räknas upp med prisbasbeloppets utveckling. Det där står på samma rad som ett löfte om obligatorisk a-kassa. I det senare fallet är utredning tillsatt. Men när det gäller det första, taket, är frågan som bortsopat. I intervjun svarar Larsson att den "inte varit aktuell för regeringsförhandlingar" och hon lägger till:   "En del har vi kvar". "En del saker tar lite längre tid".

A-kassan är en försäkring som är central i den svenska modellen, som är viktig för att våga förändringen och som också är så konkret som att det handlar om mat för dagen och pengar till hyra. Idag är denna oerhört viktiga försäkring i förfall. Krav på förbättringar möts av hån. Samtidigt har alltså regeringspartier själva haft vallöften om detta. Vilket språkbruk som passar bäst i kommentarer om detta avgör du själv. Men illa är det.

Mer att läsa: Dagens arena om ministerns faktafel, SvT Debatt. Wanja Lundby-Wedin om a-kassan.

Fler som bloggar: Alliansfritt om Hägglunds högermän, Ledarbloggen om fallet som börjar med Larsson, Annarkia om lögner, Alliansfritt om färre sysselsatta, Ett hjärta rött om ökade klyftor, Löntagarbloggen om ungdomslöner, Parkstugan om obligatorisk a-kassa, Lena Sommestad om familjepolitik, Helene Hellmark Knutsson om dags för regeringen att agera, Göran Johansson om a-kassan liksom Leines blogg. Martin Moberg1, Martin Moberg om fakta som inte är fakta, Rosenrasande,

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, jobb, a-kassan, regeringen, alliansen, hillevi engström,

I folkpartiets Sverige försvinner en fjärdedel av lönen

Den skeva föreställningen att lägre löner än idag leder till utveckling, tillväxt och fler jobb har länge burits upp av partier som centern och folkpartiet. Tidigare har det, vad jag har sett, varit lite flummigt och utan konkretion. Nu förtydligar dock folkpartiet i Sollentuna hur man har tänkt sig. En ungdom som anställs i offentlig verksamhet i den kommunen ska, enligt partiets förslag, få 75 procent av lägsta lönen.

Man kan ha många invändningar mot hela tanken. Först är det ju ganska vanligt redan idag med lägre löner i början av en yrkeskarriär. Det finns i kollektivavtal olika lönetrappor. Dels torde individuellt satta löner i allmänhet ge utslag i lön beroende på tidigare erfarenheter av jobbet. Dels finns det knappast några bevis för att det är generellt lägre löner som stimulerar fram nya jobb. Dels bygger den svenska modellen på att parterna tar ansvar för lönebildningen. Politiker lägger sig inte i enskilda lönesättningar. Och själva tanken och argumenten öppnar för en lönenedpressning på hela arbetsmarknaden. När folkpartiets företrädare "talar för varan" så används ett klassiskt "knytnäve-i-magen"-argument:

om man inte har jobb och inte får 75 procent av lägstalönen då får man ingen lön alls, och det är ännu mindre

Den tesen kan användas mycket bredare än för unga. I Sverige går nära 400.000 människor arbetslösa. För att möta det behövs egentligen en riktig jobbpolitik. Så är det inte i folkpartiets Sverige. Där kommer jobben med en nedpressning av lönerna till 75 procent av lägstalönen. Frågan är på vilka andra områden och för vilka andra grupper partiet önskar detta, då man nu tror att det ger fler jobb?

Läs mer: LO-bloggen,

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, löner, ungdomar, folkpartiet, sollentuna,

Att forma en trovärdig jobbpolitik, modell (S)

Det verkar som om (S) kan vara på väg upp ur kriseländet. Äntligen kan arbetet med att forma ett slagkraftigt alternativ i svensk politik börja. För många av oss är bara tanken att (S) skulle vara just "alternativ" lite ny och kanske till och med skrämmande. Partiet har ju på något sätt varit själva inkarnationen av just svensk politik under lång tid. Så är det inte riktigt idag. Efter valförlust, eländestider, partiledarkriser och annat, är det nu, under Löfvens ledarskap, viktigt att gå framåt. Förutsättningarna är goda. Jobben och att utforma en politik för hållbar tillväxt tillhör det viktigaste, både för samhället i stort men också för att partiet ska vara trovärdig inför väljarna i val. Jobbfrågan är viktig för väljarna och de kräver svar. 2010 hade allianspartierna ett stort förtroendekapital på det området.

Idag bidrar förre S-statsrådet Erik Åsbrink med några tankar på DN Debatt. Han pläderar för två sysselsättningsmål. Ett om andelen som bör vara i jobb och ett annat om antalet arbetade timmar. För att öka sysselsättningen bidrar han med tre punkter. En om snabbare studier och därmed snabbare inträde i arbetslivet för unga. Tankar om hur äldre ska kunna stimuleras att fortsätta i arbetslivet. Och så ökad arbetskraftsinvandring i "kontrollerade former" som här ska inriktas på "välutbildade människor, inte på blåbärsplockare".

Man kan säkert ha tankar och invändningar i detaljer. Men det är nödvändigt och viktigt att (S) nu tar det politiska initiativet och att debatten får föras, idéer komma fram och ur detta skapa den nödvändiga dagordningen. Erik Åsbrinks analyser och förslag behöver kompletteras med mycket mer. Vid årsskiftet gick nära 400.000 människor öppet arbetslösa. En S-märkt politik för jobben kan inte enbart fokusera på att den som redan är inne ska vara kvar längre utan måste handla om att stärka den som idag inte har jobb, genom utbildning, praktik och kompetenshöjning. Allt för många stämplas ut från arbetslivet alltför tidigt därför att de slits ut. Om detta skriver Åsbrink en rad men just arbetet med att modernisera arbetsmarknaden måste bli ett mycket tydligare område i S-politiken. Därtill hela basen för jobb och tillväxt: hur skapas fler företag? Hur fungerar infrastrukturen som är en förutsättningar för utvecklingen, som exempelvis bostadsförsörjningen och kollektivtrafiken?

Beskedet från Astra Zeneca i Södertälje ger signaler om att mer behöver göras för att stödja innovationer, branschutveckling och samarbete mellan näringsliv och offentliga aktörer. Där ligger en potential inom fler branscher än "Life Science" som i sig är nog så viktig. Om detta skriver Anders Lönnberg på Newsmill, i en läsvärd artikel. Det är en av grundfundamenten i en utvecklad näringspolitik. Men S-politikens verkliga styrka ligger i att den förenar detta med att också lägga krut på bra insatser i arbetsmarknadspolitiken. Där är en angelägen punkt att ersätta förnedrande och dåliga arbetsmarknadspolitiska påhitt som fas 3. Detsamma med det elände för inte minst unga som alla osäkra anställningar som idag tenderar att bli mer norm än undantag. Och lärdomen från "förr" är oerhört central: För utveckling och framsteg betyder människors trygghet i omställningen mycket. En bra a-kassa handlar förvisso om att även arbetslösa ska ha en dräglig levnadsnivå, men det är också en del av en "infrastruktur" för att underlätta och understödja modernisering och omställningar som alltid måste göras.

Den skattefinansierade välfärden är inte enbart något passivt understöd till det privata näringslivet. Det basala är att det ger vård när vi så behöver och en utbildning för att få nödvändiga kunskaper och kompetens. Men jobb inom vård, omsorg och utbildning är samtidigt en del av tillväxtens förutsättningar och den synen måste prägla en aktiv jobb- och tillväxtpolitik

Det finns goda förutsättningar för att den "hela jobbpolitiken" ska kunna utvecklas under Stefan Löfvens partiledarskap. Att jag skriver det kanske inte är konstigt. Men även "inifrån" borgerligheten kommer hyllningarna till den nya inriktningen som S-politiken verkar få och omvänt skarp kritik mot regeringens idéfattiga hållning. I dag skriver SvDs PJ Anders Linder om detta på ledarsidan:

Att vifta undan frågor om villkoren för företagande och produktion med att de handlar om egenintresse hos direktörer är lika misslyckat politiskt som ekonomiskt. Dels väcker det undran och olust hos väljare långt utanför de borgerliga kärntrupper som Reinfeldt tycks ta för givna. Dels blundar det för att de nya jobben kommer att skapas – i den mån de skapas – i nya och snabbväxande företag, för vilka de allmänna arbetsvillkoren är av största betydelse.

"Jobbpolitiken" har under Reinfeldt och Borg blivit liktydigt med jobbskatteavdrag och sänkt moms på krogen. Jobbpolitiken har i praktiken blivit högre arbetslöshet. Jobbpolitikens "verkstad", på många sätt näringslivet", ses som "särintresse". Visioner om samhällsutvecklingen betecknas som något farligt. Det är inte bara möjligt utan också tänkbart att (S) mot den bakgrunden har alla chanser att återhämta människors förtroende genom att sjösätta en skarp och riktig jobbpolitik. Igen.

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, jobb, tillväxt, stefan löfven, SvD, PJ Anders Linder, Fas 3, arbetsmarknadspolitik,

Reinfeldt: Patienterna väljer vårdkön

Igår såg jag något på Twitter. Gustaf Stenlund, pressekreterare i landstinget, skrev stolt om att mer pengar kommer till Stockholm från regeringens kömiljard. 80 miljoner. Ett tweet är kort och rymmer inte all information. Det GS inte fick med var att landstinget missar ytterligare 100 miljoner. Samma "miss" gör moderaterna på det pressmeddelande, med en leende Filippa Reinfeldt på bild, som moderaterna sände ut.

De första 80 handlar, enligt DN, om att man når målet när det gäller specialistvården under 8 av årets månader. När det gäller de förlorade 100 så är förklaringen att Stockholms patienter får vänta för länge på behandling. I förslaget till årsredovisning som nu ska behandlas beskriver läget också med orden:

Utvecklingen under 2011 har visat på allt bättre tillgänglighet och Stockholms läns landsting fått del av kömiljarden för nybesök under nio av årets tolv månader men ingen gång för behandling.

I DN kommenterar Filippa Reinfeldt extrapengarna. Och de förlorade extrapengarna. Förklaringen enligt henne är först och främst att "vi har haft ett dåligt utgångsläge". Och så betonar hon att de missade pengarna också beror på patienterna själva och rätten att välja:

Det gör att patienterna ibland själva väljer att vänta längre för att få vård hos en viss läkare

Så. Köer till behandling och att Stockholm därmed missar 100 miljoner i extraanslag beror på att patienterna själva "styr bort sig" från vården.

Med 2011 års årsredovisning bekräftas också det jag nu har en "tradition" av att blogga om. När landstinget frågar Stockholmarna själva om hur tillgänglig vården är, är det inte några dramatiska förändringar, inte ens efter vårdvalens införande. Sedan 2002 har frågan om den egna upplevelsen av tillgängligheten ökat sakta men säkert. Då var det 70 procent som instämde i påståendet. 2006, sista året med rödgrön majoritet, svarade 78 procent med instämmande. 2010 var det 83 procent. 2011 ser vi en liten nedgång till 82. De som "svarade rött", det vill säga inte alls instämde, var 2002 11 procent, 2006 8 procent, 2010 6 procent och 2011 7 procent, det vill säga en liten ökning av de som inte instämmer.

Det är politiskt mycket förklarligt om man vill beskriva de egna åren vid makten som lyckosamma och det omvända om motståndaren. Men när det handlar om människors upplevelser av vårdens tillgänglighet visar mätningarna att det snarare handlar om ett mödosamt arbete och ett fokus på just tillgängligheten under flera år som leder till framgång. Och det är faktiskt ganska tydligt att det vid vårdvalets införande inte har utbrutit några klang- och jubel hos Stockholmarna. Det blir stegvis lite bättre när fokuset finns. Det trista med uttalandet ovan är att ansvaret för läget skickas över till patienterna, bort från det egna landstingsrådsbordet.

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, sjukvård, stockholms läns landsting, vårdval, vårdval stockholm, filippa reinfeldt, alliansen, moderaterna

Sent vaknar syndarna

Det verkar vara inne i borgerliga kretsar att ta avstånd från "riskkapitalister", skattemedelsflykt utomlands och att markera mot privata aktörer. Igår var det moderaterna som i en plattform för "ny" välfärdspolitik" lät som goda sossar på det området. Idag skriver två folkpartister i SvD på samma tema. De idéburna aktörerna ska stimuleras, menar man. Efter några år av aktivt stöd för att öppna välfärdssektorn för privata aktörer utan några större reservationer verka den senaste tidens vårdskandaler ha väckt i alla fall någon överlevnadsinstinkt. Folkpartiet skriver:

Men om stora, riskkapitalägda vårdföretag blir det överlägset dominerande alternativet till lika storskaliga offentligägda verksamheter – då har vi ett problem.

Välkomna in i gänget, får man väl hälsa.

Min kritik mot den politik som folkpartiet har stått för och står för tillsammans med de övriga borgerliga, är skiftande. Den kraftigaste är att partierna agerar politiska utförare åt beställare i näringslivet som alltid önskat öppna upp "sektorn" för att det där finns säkra intäkter och möjligheter till god lönsamhet. Det är inte så jag vill att våra skattepengar ska användas. Det andra handlar om den totala brist på ambitioner om de egna verksamheterna som man visar ibland. Ett exempel är just St Görans sjukhus. Alliansen hade noll ambitioner att utmana med ett eget anbud. "Det ska vara privat också framöver", har man beslutat. Den tredje invändningen är just det som fp-företrädarna skriver idag. Men i den värld jag lever i politiskt, (läs till stor del Stockholms läns landsting) har inte non-profit varit något som alliansen har lyft eller särskilt stimulerat med någon särskild glädje. Min fjärde invändning handlar om "kunderna", patienterna, medborgarna. Jag har ibland hört krav från grupper av föräldrar och anhöriga som gärna önskar en alternativ pedagogik eller som är så nöjda med en vård eller omsorg att man gärna vill få densamma av ett visst företag. Men tro mig; något generellt krav har aldrig skallat över att just privata företag efterlyses för den vård, omsorg eller utbildning man vill ha. Mycket sällan är det så. Och när jag och andra har påtalat att vi inom kommunal eller landstingsverksamhet borde kunna ge plats för exempelvis en alternativ pedagogik så har alternativet i stället handlat om en privat aktör.

En femte punkt av kritik gäller skillnaden mellan retorik och praktik. Inte sällan har politiker talat varmt om "sjuksköterskedrivna mottagningar", om lärare och läkare som startar eget och lägger sitt engagemang på elever och patienter. Men alltför ofta har det varit just privata investerare som stått bakom. Vårdcentraler börjar säljas och, precis som fp-företrädarna oroas av, köpts upp av större bolag. Det mest uppmärksammade på senare tid är väl Serafens vårdcentral som köptes av Capio.

Jag hoppas att debatten om driftsformer ersätts med mer av diskussioner om vården och utbildningens kvalitet och innehåll, inte ensidigt hänger fast vid "privat eller inte privat". I min region finns de privata aktörerna och det är orimligt att tro att de kommer att försvinna. Det är bra om allianspartierna nu backar från det ideologiska fängelse man har suttit inne i, i tron på att världen blir en lyckligare plats för alla bara privata aktörer får verka i vård, omsorg och utbildning. Så är det inte. Men här får man sannerligen visa i praktisk handling att man menar allvar med retoriken. Till detta återstår en del grundarbeten från partiernas sida.

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, folkpartiet, stockholms läns landsting, moderaterna, privatiseringar, carema, capio, st göran

Kampen hårdnar och politikutveckling (S) och (M)

Det verkar som de båda partier som tävlar om att erövra regeringsmakten 2014 håller på att finslipa politiken. Socialdemokratin gör det med ny partiledare och med stärkt självförtroende. Fortfarande pågår återhämtning och mycket krävs för att rycka uppåt i väljarstöd. Stefan Löfven intervjuas idag av TT och det finns återgivet i bl.a. SvD. Det vore orimligt att kräva besked om den exakta politiska agendan så här en vecka efter tillträdandet. Men några signaler ges ändå: Om vinster i välfärden och riskkapitalister. Om att utveckla kraven vid upphandlingar. En antydan om att "tänka ett varv till" om RUT och ROT. Och det som kan vara Löfvens verkliga ideologiska tema: Att S-politiken handlar om frihet för människor. Exakt vad som ska utvecklas i sakfrågorna är för tidigt att peka ut nu. Men, betonar han, det kan också handla om att (S) tidigare inte har presenterat politiken särskilt bra.

Samtidigt gör "nya moderaterna" nya utspel där retoriken snarare än den verkliga politiken är själva grundämnet. I dag beskriver man hur välfärdspolitiken ska utvecklas. Allt hängs upp på den i och för sig riktiga teori som Reinfeldt lärde sig i mitten av 90-talet. "Det går inte att vinna val i Sverige utan att verka lite sossig". Därför skriver man i dagens DN: Välfärden finns till för att berika alla med vård, omsorg och utbildning, inte för att göra enskilda personer eller företag rika. Partiet sätter sig i opposition mot sig själv. Man talar "full sysselsättning" och man upprörs över vanvård och riskkapitalister. Där ligger också det mesta av de konkreta slutsatserna i artikeln.

Diskussionen om vanvård och skatteplanering är två exempel där politiken behöver breddas och kompletteras

Viktigt i sig. Väldigt viktigt. Men samtligt lite av en bekräftelse på att Reinfeldts varning för visioner i Örebro verkligen gäller i partiet. Och man återkopplar det egna budskapet med någon slags tradition också till sossar. "De mångfalds- och valfrihetsreformer som både socialdemokratiska och moderatledda regeringar och kommunledningar genomförde under 90- och 00-talet var en naturlig utveckling av en skola och en välfärd i medborgarens tjänst. Jag har tidigare inte hört särskilt många som gett beröm till (S) för att ha medverkat i utvecklingen av valfriheten.

Jag hoppas mycket på (S) idéutveckling i det programarbete som nu pågår. Därutöver måste sakpolitiken utvecklas, förtydligas, illustreras och så kommuniceras på ett sätt som "fäster". I dialog med väljare! Men i oppositionsrollen ingår också att markera mot motståndaren, att förklara och tydliggöra skillnader i politiken. Det är osedvanligt knepigt med dagens moderata parti och den retorik man har valt. (som inte sällen är direkt motsats till den förda politiken) Men det behöver verkligen göras.

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, moderaterna, fredrik reinfeldt, socialdemokraterna, stefan löfven, programkommissionen

Astra Zeneca-beskedet och avsaknad av offensiv näringspolitik

Dagens besked från Astra Zeneca är ett dråpslag mot Södertälje och mot en oerhört viktig del av svensk näringsliv och forskning. 1.100-1.200 jobb försvinner när företagets forskningsenhet läggs ner. Beskedet chockar och oroar många. Självklart de anställda och deras familjer. Men även institutioner som Karolinska Institutet oroas över läkemedelsutvecklingen och den medicinska forskningen. Beskedet idag är ett grundskott mot mycket av den starka profil inom "Life Science-sektorn" som idag sysselsätter 30.000 personer. Och, kan tilläggas, är en av de starka framtidsområdena för Sverige och inte minst för Stockholmsregionen. Detta allvarliga beskrev statsministern i dagens frågestund i riksdagen med det ganska kalla begreppet "det företagsspecifika beslutet".

Nu är ju förvarningen utsänd sedan tidigare, precis som man idag aviserar fortsatta nedskärningar. Men det är inte oviktigt i sammanhanget om en annan hållning och inställning till samverkan mellan samhälle och industri/forskning hade funnits. Redan för två år sedan skrev fyra socialdemokrater en "varningsartikel" i SvD. Rubriken känns riktigt mörk en dag som denna: "Svensk medicinsk forskning hotad". I inlägget fanns en uppmaning:

"Södertälje kommun har redan inlett en dialog med Astra Zeneca. Det är dock inte tillräckligt. Näringsminister Maud Olofsson, forskningsminister Tobias Krantz och statsminister Fredrik Reinfeldt måste engagera sig inför det akut uppseglande hotet mot svensk medicinsk forskning. Dialogen med Astra Zeneca måste föras på högsta politiska nivå".

Ingen kan med säkerhet veta om mer aktiva insatser från regeringens sida redan då, skulle ha gett en annan utveckling. Men att bygga svensk industri, skapa nya jobb och bidra till tillväxten kan inte vara att luta sig tillbaka på åtgärder som FAS 3. FAS 3 för forskare, månne? Det finns ju alternativ. Jag såg bland annat några tankar som S-gruppen i riksdagen åter motionerade om i oktober i riksdagen:

Ska Sverige fortsätta att vara ett attraktivt land för forskning inom medicin, medicinteknik och läkemedel krävs mer av samordning och långsiktig samverkan mellan sjukvården, universiteten och industrin. Den samlade medicinska forskningen har stor betydelse för vården. Samverkan mellan grundforskning, tillämpad forskning och utveckling av nya produkter bidrar till att nya rön och innovationer snabbare når patienterna och att personalen i vården får möjlighet till utveckling och förnyelse.

Vi är övertygade om att det finns stor potential såväl för industrin som för vården för ett nära samarbete.Vi vill därför att staten, inom ramen för branschprogramsstrukturen, tar initiativ till en bred överenskommelse mellan parterna (staten-landstingen-industrin) om forskningens roll och villkor i vården samt vilket åtagande och ansvar varje part ska ha. Överenskommelsen ska medverka till att det upprättas en struktur som möjliggör forskning och klinisk forskning som en del av vårdens vardag.

Det irriterar och det kostar möjligen mycket för Sverige att man har den syn man har. "Företagen som särintresse". Därtill en svårförståeligt negativ syn på branschprogram och andra samverkansformer för viktiga sektorer. Det har gjort att förslag som S-motionen ovan inte har genomförts. Dagens besked smärtar och möjligen kunde utvecklingen ha blivit en annan om man från regeringen sida hade tagit S-varningarna och uppmaningarna på allvar.

Mer att läsa: SvD; Ekot: Reinfeldt/Löfven, Ekot: 1.200 jobb, Ekot3, Ekot: Slag mot medicinsk forskning,
AB, Björklund, DN, LO-tidningen,DN Debatt: Så kan medicinsk forskning utvecklas. SvD-ledare

Fler som bloggar:  Lennart Kalderén, Thomas Böhlmark, Alliansfritt, Martin Moberg, Peter Högberg, Röda Berget, Johan Westerholm, Parkstugan, Per Ankersjö,

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, astra zeneca, södertälje, regeringen, näringsliv,

S starkare än M - kommunalt

Efter en lång kris finns det väl inget annat som S-aktiva nu vill: gå framåt, prata politik och sikta mot valet 2014. Efter Stefan Löfvens tillträde som partiordförande känns det som nya krafter har kommit till de aktiva. Och visst finns det potential att öka väljarstödet. Den känslan förstärks av den mätning av opinionen som presenteras i Dagens Samhälle. Enligt Skop är det anmärkningsvärda skillnader mellan riks- och kommunalval. Kommunalt har (S) idag stöd av 31,4 procent av väljarna medan moderaterna i samma mätning får 30,8. Skops Örjan Hultåker gör analysen att det är oskickligheten (eller möjligen bilden av detsamma efter "stora drevet", min anm) på riksplanet som orsakat raset nationellt. Kommunalt sköts många välfärdsuppgifter där (S) fortfarande har ett förtroendekapital. Dessutom menar Skop-analytikern att "socialdemokraterna har kommunpolitiker som syns i debatten". Det sista är särskilt intressant att läsa eftersom det bekräftar en egen teori som jag bloggade om under den värsta tiden av "röra" i (S).

Nu är förutsättningarna helt förändrade på riksnivån. Till det mer upplyftande! Och dagens mätning från Skop ger ännu ett kvitto på att samtal med väljare och kloka politiska förslag faktiskt kan ge det maktskifte som i alla falla några av oss för ett tag sedan hade slutat drömma om. Så icke nu....

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, opinionen, opinionsläget, socialdemokraterna