lördag 29 september 2012

En "svagt åtstramande budget" vinner inte väljarstöd

DN webb, förstasidan om DN/Ipsos mätning
Lördagsförmiddagen inleddes med en stor moderat kampanjstart runt om i Sverige. Via webben och Google Hangout kunde man följa regeringspartiets entusiastiska kampanjarbetare från olika delar av landet, peppade av Fredrik Reinfeldt och partisekreterare Kent Persson. Någon extra kick lär partiets företrädare inte få om de tar del av dagens DN/Ipsos-mätning om väljarnas sympatier. Mediernas rubriker torde tvärtom slå ner modet på ganska många allianssympatisörer.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet är nu lika stora tillsammans som hela regeringsalliansen. Det är Mp som gör en kraftig framryckning med 2,1 procent och med S 34,7 och Vänsterpartiets 4,9 landar "de rödgröna" på ett stöd av nära hälften av väljarkåren eller 49,5 procent. Allianspartierna kan ha en betydligt allvarligare sits än bara en enstaka mätning som visar nedåt. Skulle dagens siffror också bli valresultat hamnar både Centerpartiet och Kristdemokraterna utanför riksdagen, med sina 3,7 respektive 3,2 procent.

Det här resultatet kommer efter de borgerligas budgetpresentationer runt om i landet. Satsningar, som på infrastruktur och ökad forskning, är positiva besked men har inte gett lyft i opinionen. Det kan bero på att partierna kom med sina satsningar som svar på Stefan Löfven och Socialdemokraternas utspel i början av året. Den största "reformen" i den "svagt åtstramande" budgeten är en sänkt bolagsskatt som brutto kostar 16 miljarder. Få väljare verkar upprymda över Reinfeldt och Borgs prioriteringar, där till och med Företagarna gör tummen ner med kommentaren: "Ger inte ett enda nytt jobb i Sverige". Det läggs till en lång rad av misslyckanden med jobbpolitiken där arbetslösheten biter sig fast samtidigt som politiken inte gör det den borde.

Opinionsmätningen ger också en bild av Alliansens problem. När Reinfeldt äntligen ger de mindre partierna utrymme att profilera sig i de egna hjärtefrågor som pressats in i budgeten blir resultatet ett tapp i väljarstöd. Som av borgerligheten tilltänkt regeringsbildare ytterligare en period har Reinfeldt all anledning att vara orolig. Redan idag leder han en regering i minoritet och med Centern och Kristdemokraterna utanför riksdagen får han flytta ut från Rosenbad. Samtidigt blir angreppen i regeringsfrågan på oppositionspartierna mindre trovärdig när Moderaterna själva inte kan erbjuda ett tryggt och stabilt regeringsalternativ. För Annie Lööf kommer mätningen som en extra trist ettårspresent och måste vara ett nedslående kvitto på insatserna.

För Socialdemokraterna och Stefan Löfven finns ett förtroende som måste vårdas. Det började olyckligt när budgetmotionen beskrevs som en "affärsplan" för "hårt arbetande människors hopp, värderingar och intressen". Till sitt innehåll har S-alternativet under veckan framstått som allt mer innehållsrik. Förutom satsningar på forskning och innovationer kommer förslag om förbättrad sjukförsäkring, extra stöd till skolor med sämre resultat och inte minst ett "paket" arbetsmarknadspolitik där eländet Fas 3 föreslås försvinna och ersättas med skarpare insatser. Till det kommer förhoppningsvis ytterligare reformer på bostadsbyggande, miljö- och klimatsatsningar, förbättring av a-kassan och tydlighet om att skattepengar ska användas till den välfärd de är avsatta för.

Det är två år kvar till nästa val. Sakfrågor och konkret politik kommer att avgöra. Grunden för väljarnas val av parti kommer att handla minst lika mycket om färdriktning, om vilket samhälle man önskar eller inte önskar och om hur man ser att dagspolitiska förslag leder mot det önskade målet. Dagens mätning visar att en majoritet av väljarna inte vill ha ett Sverige med växande klyftor, hög arbetslöshet och brister i välfärdsverksamheter och trygghetsnät. Man vill se en motsatt utveckling och det förklarar möjligen dagens opinionssiffror och förhoppningsvis ett kommande valresultat.


Mer: Aftonbladet, SvD, Ekot
Fler: Göran Johansson, Peter Högberg, Johan Westerholm,
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots, Politometern och Intressant 

fredag 28 september 2012

Låt förslagen om LAS-försämringar möta arkivdammet redan idag!

LO, TCO och SACO: I somras om a-kassan,
idag tillsammans mot LAS-försämringar

Förskjutningen av makten på svenska arbetsplatser borde gå i en riktning där de anställdas inflytande och trygghet ökar. Så är det inte i dag. Bara arbetslösheten är i sig en faktor som ordentligt trycker tillbaka löntagarna gentemot sin motpart. I tider med hög arbetslöshet är det lätt att man tar jobbet till sämre villkor än annars och håller tyst med invändningar mot brister på jobbet. Arbetslösheten flyttar makt från en redan svagare part till den starkare. Idag läggs ett utredningsförslag som handlar om tvister vid uppsägning fram till regeringen som ytterligare driver på den negativa utvecklingen.

Det är välkommet och viktigt att de tre stora fackliga organisationerna, LO, TCO och Saco, gör gemensam sak i frågan i dagens Brännpunkt i SvD. Försämrat anställningsskydd, fler uppsägningar och fler uppsägningstvister till domstol är några effekter man befarar om förslagen genomförs.

Utredaren föreslår att en anställning inte ska få pågå mer än ett år från uppsägning, även om domstolen inte har hunnit ta ställning till om den är sakligt grundad. Det bryter mot den princip som har funnits om att en anställning pågår till dess det finns en dom. Ett annat förslag är att en uppsägning inte ska kunna ogiltigförklaras om arbetsgivaren inte har undersökt möjligheter till omplacering.

Det tredje förslaget från utredaren gör att jag själv får rysningar av obehag. Man vill att arbetsgivare i mindre företag ska komma billigare undan och betala mindre för att slippa behöva ta tillbaka en arbetstagare som av domstolen fått rätt att behålla jobbet. Det är en direkt klasslagstiftning som bryter mot allt vad rättssamhälle heter. Var sätter vi gränser för vilka brott man ska kunna köpa sig fri från?

Den som kan sin arbetsmarknadshistoria vet att frågan om arbetsgivarens rätt att "fritt anta och avskeda" har varit tvistefråga sedan fackföreningsrörelsens barndom. Då, genom "Decemberkompromissen" fick arbetsgivarna behålla den rätten mot att löntagarnas föreningsrätt garanterades. Anställningstryggheten fick ett förstärkt lagskydd under 70-talet genom LAS. Därefter har ihåligheterna åter börjat gnaga sönder trygghetsnätet i och med framväxten av bemanningsföretag som alternativ till anställningar och genom allt fler otrygga anställningsformer.

Trots de hot man kan se mot anställningstryggheten har lagstiftningen de senaste åren fått ett allt bredare stöd från politiken. Det är nu bara ett par mindre partier som driver frågan om försämringar av LAS, i tron att det ska ge fler jobb. Även mellan parterna har mer konstruktiva samtal och förhandlingar förts som berör lagstiftningens praktiska tillämpningar, bland annat mellan LO och Svenskt Näringsliv. Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström, som idag tar emot förslaget, tillhör ett parti som i sin "förnyelse" har vunnit röster på att skrota krav på sämre anställningstrygghet.

Det naturliga är därför att ministern direkt bär utredningsluntan till de innersta arkivskåpen på departementet och låter dammet sakta men säkert omfamna aktstycket. Genomförs tankarna blir det fler hårda slag mot redan hårt pressade anställda på svensk arbetsmarknad.


Läs fler inlägg på portalerna NetRoots, Politometern och  Intressant 

onsdag 26 september 2012

Förtroendet för vården och en inställd fråga till Filippa Reinfeldt


För en vecka sedan var det landstingsmöte och bland annat en timmes frågestund. Jag hade en fråga till Filippa Reinfeldt som tyvärr blev obesvarad. Tiden räckte inte till punkt 14 som var min fråga och verkligen inte en oviktig sådan. Temat var vårdens ekonomi och särskilt primärvården. Redan före semestrarna såg vi ett tertialbokslut som visade på underskott i husläkarverksamheten. Antalet besök till husläkarna ökar samtidigt som utvecklingen visade en minskning till andra personalgrupper, som exempelvis till distriktssköterskor. Resultat: ett underskott då med 130 miljoner enbart på husläkarna och 180 totalt för primärvården. En liten ljusning i gårdagens delårsbokslut men ändå ett fortsatt stort prognostiserat underskott.

Tyvärr handlar det inte bara om att det går åt mer resurser än vad som har lagts i budget. Det handlar också om en styrning av vårdresurserna som verkligen inte följer principen om "vård efter behov". Nu gäller en fördelning av pengarna som prioriterar läkarbesök och korta, enkla besök. Det missgynnar kroniker och andra med mer omfattande behov. "Alla vet" att vårdresurserna i Stockholms län är snett fördelade. "Söder om Slussen" finns större vårdbehov men "söder om Slussen" får mindre andel av vårdpengarna. Det har inte och kommer inte att bli rättvisare med Vårdval Stockholm. Ett par hundra nya vårdcentraler har tillkommit men etableringen bygger på vårdgivarens, inte i första hand patientbehovet. Etableringen har ofta kommit där vården redan varit väl utbyggd.

Man skulle kunna tro att det på ett dramatiskt sätt ökar förtroendet för vården i Stockholm. Så sägs också från ansvariga politiker med tät regelbundenhet men i landstingets egna mätningar kan jag inte uttolka några dramatiska förändringar som kan kopplas till vårdvalet. Figuren ovan har jag gjort till tradition att visa på bloggen och den kommer från gårdagens delårsbokslut för Hälso- och sjukvårdsnämnden. Sedan 2002 har förtroendet ökat i jämn takt. De stora kliven uppåt förefaller faktiskt ha kommit före vårdvalet. Och i år, mätt första halvåret, verkar Stockholms läns invånare som säger att man ha "Stort" förtroende för vården faktiskt minska, men å andra sidan ökar "varken eller-svararna" och en liten minskning av dem med litet förtroende.

Trots Vårdval Stockholm således inga överentusiastiska patienter. Däremot en oroväckande ökning av skillnaderna mellan vårdbehov och ohälsa å ena sidan och resursernas fördelning å den andra. Mitt i det växande spannet mellan behov och vårdresurser står en alliansmajoritet i landstinget som inte verkar vara beredd att förändra särskilt mycket i systemet, inte vill göra det rättvisare och inte vill ta större hänsyn till patienternas behov. Vi behöver en tydlig opposition mot den trista utvecklingen och framför allt behöver vi en annan politik för en jämlik vård.

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots, Politometern och Intressant 

Tydligt och bra från (S) om begravning av FAS 3-eländet


"I stället för att stänga och låsa dörrar borde jobbpolitiken stärka, utbilda och rusta människor. I stället för minimala ersättningar borde välfärden ge oss trygghet i omställningen. Vi borde inte ha system som pressar ner människors värdighet under ytan. Vi borde kunna mycket, mycket bättre än så."

Så skrev jag i våras i ett inlägg under LOs kampanj "Mitt Sverige". Rubriken berättar om ämnet: "Vi borde öppna dörrarna och vädra ut FAS 3". Det regeringen kallar en arbetsmarknadsåtgärd har sedan införandet bytt namn. Det heter nu "Sysselsättningsfasen" och är sedan länge Sveriges största arbetsgivare. Men villkoren är så usla, innehållet så torftigt och resultaten så dåliga att Sveriges riksdag redan för över ett år sedan med röstsiffrorna 152 mot 149 beslutade om ett stopp för fler anvisningar till Fas3. Trots riksdagens krav har Fas 3 tillåtits växa ännu mer. I systemet finns inbyggt sporrar för fler platser: Anordnaren får 5 000 kronor varje månad av staten för att "sysselsätta" en person. Knappast någon drivkraft på anordnaren att den arbetslöse i åtgärden får ett riktigt jobb.

Det är mot den bakgrunden en tröst i bedrövelsen att Socialdemokraterna idag väljer att vara ett ljus i mörkret för dem som sitter fast i den nedkörda arbetsmarknadspolitiken. Partiet deklarerade vid en presskonferens att Fas 3 ska bort. Det kommer att finnas med i partiets budgetmotion. I stället ska personer som befinner sig i Fas 3 få riktiga jobb i företag, kommuner/landsting eller föreningslivet eller utbildning. Den som anställer får en lönesubvention i form av ett särskilt anställningsstöd på mellan 85 och 100 procent. Varje person ska ha en individuell plan. De som får ett riktigt jobb får avtalsenlig lön, de som får en riktig utbildning får bibehållen ersättning. Partiet markerar också att den som "inte tar eget ansvar får ingen ersättning". Reformen kostar två miljarder kronor år 2013.

"Vi måste våga erkänna att  Fas 3 har misslyckats", var också budskapet från ingen annan än Fas 3:s egen upphovsman, förre moderata arbetsmarknadsminister Littorin. Det påminde Stefan Löfven om vid dagens presskonferens. Med initiativet på det kanske viktigaste området inför valet, jobben, tar Löfven och Socialdemokraterna ytterligare ett grepp på Reinfeldts regering. Den regeringen väljer i sin budget i stället att sänka bolagsskatten för 16 miljarder, en åtgärd som också av Företagarna döms ut som något som inte ger "ett enda nytt jobb i Sverige".

Politik betyder för väljarna ett val mellan (tydliga ?) alternativ. Politik för politiker handlar mycket om att prioritera och att göra det rätt. Det är verkligen inte konstigt att förtroendet ökar för (S) och minskar för Reinfeldts parti när det handlar om jobben och kampen mot arbetslösheten. Att manifestera Fas 3-eländets begravning är förvisso bara ett av flera viktiga steg mot en återupprättad och verklig arbetsmarknadspolitik i Sverige men ett mycket välkommet och glädjande steg.

Hastig uppdatering: Kristdemokraternas riksdagsledamot kallar borttagandet av Fas 3 för "politisk kosmetika" och visar åter varför partiet tappar sina sista väljare...


Mer: Ekot, Expressen, LO kommenterar, SvT,
Bloggar: Ylva Johansson, Alliansfritt, Jämlikhetsanden, Claes Krantz, LO-bloggen, Martin Moberg, Christian Norlin, Röda Berget, Peter Högberg,
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots,.Politometern och Intressant 

tisdag 25 september 2012

Socialdemokratin är mycket mer än en affärsplan för hårt arbetande



Det är ett par veckor kvar innan det är dags för Socialdemokraterna att visa korten. Alternativet till högerregeringens politik ska fram på bordet. Saker som hittills har varit korta rubriker i utspel ska nu konkretiseras och förses med kronor och ören och gärna vara infogad i en tydlig värderingsram med riktning framåt. När partiet ändå väljer att göra utspel på DN Debatt om den ofärdiga budgetmotionen krävs något extra för att få publicering och uppmärksamhet. Därför lanseras gårdagens artikel med den annars för politiken så främmande termen "affärsplan". Därför blev gårdagen också politiskt "het" på bland annat nätet om rubriken snarare än om innehållet. Höger- såväl som vänstersympatisörer recenserar begreppet snarare än det politiska innehållet. 

Där gäller det att gå rätt framöver. En del socialdemokrater må internt småle och ha kul när arga motståndare och Svenska Dagbladets ledarsida rackar ner på utspelet. Andra partivänner reagerar med ilska från andra håller och menar att det gått för långt när partiet börjar använda näringslivsbegrepp. Med respekt för de reaktionerna kan jag ändå tycka att fokus behöver vara på det politiska innehållet och färdriktningen framåt, mer än på formen och en eventuell övertriangulerande retorik. Sverige behöver en ny politisk riktning som på allvar ta sikte på full sysselsättning och som bryter den utveckling vi ser nu med växande klyftor och massarbetslöshet. Sverige har också så många tillgångar och möjligheter som inte ska förslösas, som nu sker med Reinfeldt som regeringschef.

Man kan, som Ulf Bjereld eller Anna-Karin Hatt med rätta tycka illa om att affärsbegrepp smyger in i det som är politisk demokrati. Där är vi faktiskt inte bara"kunder" som passivt ska erbjudas politiska varor och tjänster utan vi är medaktörer, ja till och med samhällsbärare, var och en av oss. Det riktigt allvarliga blir om ramen "affärsplan" också kokar ner till ett politiskt innehåll som anpassas till den ganska smala grupp för vilket termen affärsplan är självklar. Men S-märkt politik behöver vara mycket mer offensiv än vad som kan förses med affärslivets begrepp. Värderingar som solidaritet och rättvisa får inte ses som "före detta", passé eller ute. Ingen annan politisk rörelse än arbetarrörelsen utgår från de viktiga ledorden för sin politik. Socialdemokratin både måste och kan visa ett eget, starkt självförtroende för att kunna bygga en bredare plattform för vägen ut ur krisen.

Den som såg Löfven, Jämtin, Damberg och Andersson i SvTs morgonsoffa igår kunde ändå känna ett visst mått av hopp inför den kommande S-motionen. Fokus ligger på skola och utbildning, forskning och investeringar, åtgärder för att stärka människor på arbetsmarknaden, innovationer och så en avslutande punkt där partiet markerar mot de växande klyftorna, för "fungerande välfärd och bra omställningsförsäkringar". Där manifesteras också jämställdheten och minskade inkomstskillnader mellan män och kvinnor som ett viktigt mål. De fyra gör bra insatser även om de med jämna mellanrum måste upprepa att förslagen ännu inte är färdigskrivna.

Hade inte ordet "affärsplan" fångat det breda intresset hos olika debattörer är det inte orimligt att en annan mening hade vållat större debatt. "Sverige behöver en regering som står upp för arbetande människors hopp, värderingar och intressen", heter det i artikeln. Det är förvisso inget nytt, inget direkt felaktigt utan tvärtom självklart. Det har säkert koppling till valanalyser av hur partiet har tappat stöd i de grupper som förvärvsarbetar och hur Reinfeldt samtidigt har lockat väljare med både tal om "arbetarparti" och genomförda skattelättnader för breda grupper.

Men socialdemokratins hela existensberättigande ligger i ett betydligt vidare resonemang än detta. Insikten att ett samhälle blir starkare om man håller ihop och om samhällsklyftor bekämpas. Övertygelsen om att just alla ska med på resan, inte bli kvarlämnade om man inte förmår springa tillräckligt snabbt. Vetskapen om att politiken behövs, särskilt för dem som står utanför. I Sverige finns redan ett parti som har markerat att den som inte jobbar är ganska ovälkommen som väljare. Fredrik Reinfeldt visade med tydlig hand i våras att det finns andra partier än Moderaterna för dem. Att svensk socialdemokrati skulle tänka i samma banor är förstås uteslutet. Helt uteslutet!


Mer: Socialdemokraternas hemsida, GPSydsvenskan, Dagens Arena, Ulf Bjereld, SvD, DN ledare, AB ledaren, Karin Pettersson,
Bloggar: Ett hjärta rött, Roger Berzell, Peter Högberg, Mikael Andersson, Peter Johansson, Johan Westerholm, Campaign Dossier, Göran Johansson, Martin Moberg,

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots, Politometern och Intressant 

söndag 23 september 2012

Vilket livräddningsgrepp kan tas på Centerpartiet?

Först får jag säga grattis, Annie Lööf. Idag har du haft posten som partiledare för Centerpartiet under ett år. Någon större framgångsresa har det kanske inte varit. Men som jag förstår läget är partiets medlemmar fortfarande glada, nöjda och har förhoppningar inför framtiden. Det är alltid det viktiga i en medlemsstyrd organisation. Glada medlemmar. Samma entusiasm verkar dock inte delas av väljarna. Ju gladare och ju stoltare centerpartist som Annie Lööf har framträtt som, desto fler väljare verkar lämna partiet.

Annie Lööfs första år har gått. Enligt henne själv har det präglats av en ordentlig framryckning med framtidsprogram, budgetsegrar och prioriteringar av "ekonomisk politik, välfärd och miljö" som utgår från en "tydlig agenda". De kriser hon har mött, som efter "Kina-uttalandet" och myndighets- och Näringsdepartementsfester, har hon mött med att "vara öppen, lyssnade och transparent".

Centern är Sveriges rikaste parti. När man sålde Centertidningar fick man in 1,8 miljarder. Partiets läge bekräftar något som i grunden är oerhört viktigt i en demokrati. Det räcker inte att ha stålar på bankkontot. Det är inte bara att "köpa väljare". Partier måste bäras upp av idéer och värderingar som vinner stöd i breda så kallade folklager. En aldrig så stinn partikassa kan inte väga upp brister i det politiska programmet eller, som möjligen är förklaringen i Centerns fall, ett felaktigt strategiskt vägval som innebar att partiet skulle slingra sig till höger, tätt förbi svampen på Stureplan i Stockholm. Där fastnade man och det kan vara riktigt ödesdigert. 

Sambandet Centerpartiet och "Stureplan" leder till en grundläggande fråga. Vad är egentligen Centerpartiet? När Annie Lööf svarar på frågan om partiets kännetecken i en intervju med Dagens Industri blir svaret. "Centerpartiet är alternativet för hela landet, som står på företagarens sida och som vill att människor ska bestämma mer själv. Det är det som är essensen av Centerpartiet".

Om profilen är tydlig för partiledaren så förefaller otydligheten vara en mer rättvisande bild sett med väljarnas perspektiv. När valforskarna studerar om väljarna har uppfattat någon fråga som ett parti driver, så blir resultatet särskilt besvärande för Centern. Ett exempel finns från en studie av väljarbeteenden under trettio år, år 1982 till 2010. Där får Centerpartiet det sämsta resultatet av alla partier. I genomsnitt kunde 45 procent av väljarna upptäcka någon fråga som kännetecknade Annie Lööfs parti. Samma trista beteende har väljare även där partiet verkar ha stort självförtroende. Om nu partiet vill vara "företagarnas parti" så verkar inte företagarna själva ha sett det. I valet 2010 fick Socialdemokraterna 16 procent av företagarrösterna medan "företagarnas parti", Centern, fick nöja sig med 14 procent.

Centern tappade drygt 46 000 väljare i senaste valet 2010  och nådde 6,56 procent. Fram till valet 1991 hade partiet med undantag för år 1956 fått "tvåsiffrigt" i väljarstöd i alla val, det vill säga över 10 procent. 1973 och borgerlighetens segervalår 1976 var toppar, med 25,1 respektive 24,1 procents väljarstöd för Centerpartiet. Från 1991 och framåt har Centern alltid placerat sig under 10 procent. I den senaste mätningen från SIFO blir siffrorna för partiet 4,8 procent och spekulationerna om partiet på väg ut ur riksdagen lär fortsätta fram till nästa valdag.

"Alliansglöden har falnat", menade Annie Lööf i sitt tal i Almedalen i juli. Säkert en riktig analys som också handlar om problemet med att Alliansen alls existerar. Det är ingen tvekan om att de moderata stödpartierna har stora problem med profil och strålkastarljus. Men för varje steg man tar ut från alliansburen för att betona de egna särdragen så ökar risken att framstå som splittrare och som ett hot mot Reinfeldts regering. Omvänt gäller att minst två av partierna kan trilla ut ur riksdagen om utvecklingen fortsätter. Då har Reinfeldt problem att få ihop sin riksdagsmajoritet. Ett delikat dilemma för såväl statsministern som för Centerpartiets Annie Lööf.

Jag lyssnade på Fälldin, den gamle centerledaren. Intervjun med Thomas Hempel från 1980 görs i en tid då partiet nyligen har fått 18,1 procent i valet 1979. Fälldin pekar ut framgångsfrågorna för Centern. Man talade regionalpolitik och "hela Sverige". Man talade decentralisering. Man lyfte miljöfrågor och frågor om resursförbrukning. Man talade inte minst om kärnkraftens faror, inte bara idag utan också för kommande generationer. 32 år senare fortsätter kärnkraftsfrågan att spöka för Centerns ledning. Idag har SvT ett inslag som berättar att partiets ledande lokalpolitiker dömer ut partiledningens traskande i moderata, kärnkraftsvänliga fotspår och önskar en annan inriktning. Åter till rötterna och den ideologiska basen kanske skulle vara en väg för Annie Lööf.  

Jag tillhör inte Centern och jag har inte koll på de interna diskussionerna. Men visst får jag en känsla av att den utvecklingen tillbaka till rötterna inte är aktuell för partiet. Snarare blir bilden av att partiet är tudelat: En lokal, engagerad kader av företrädare som fortfarande står för de gamla idealen, det som nog var grunden till Centerpartiets glansdagar. Mot det en ideologisk höger i partiet symboliserad av Stureplanssvampen och mycket tydligt i de unga CUF:arnas kampanjer. Den senaste, döpt till "Vem äger dig", kunde lika gärna vara en MUF-kampanj från 80-talet. Men kraven som förs fram på sämre anställningsskydd och sämre löner för unga är inte "bara" förslag från radikala och entusiastiska unga. De har också lyfts fram i debatten av Annie Lööf under hennes första år som partiledare.

I intervju med Dagens Industri påminner Annie Lööf om partiets mål till 2020, det vill säga om åtta år. Då ska partiet var en "dominerande kraft i svensk politik". Den ljusa framtidsbilden hamnar i stark kontrast mot dagens politiska verklighet med Centerns nedåtgående trend i opinionen och illustreras bra av Paul Ronges rubrik "Ingen PR i världen kan rädda Centerpartiet". Frågan Annie Lööf måste brottas med är om det alls finns något möjligt livräddningsgrepp att ta på den centerrörelse som en gång bar borgerlighetens stolta ledartröja.



Fler; Röda Berget, Ola Johansson,
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots, Politometern och Intressant

lördag 22 september 2012

Stoppa utvisningen av Hadille!


Min reaktion på Twitter blev känslomässig och konkret: "Utvisa Migrationsverket nu". Myndigheten har alltså fått för sig att tvååriga Hadille ska utvisas till Frankrike. Flickan lever idag hos en familj i skånska Broby efter att ha blivit ensam när mamman försvann spårlöst. Hadille är fransk medborgare och då slår byråkratin till med kraft och är, i alla fall i ett första skede, helt döv för humanitära argument.

Lagen som myndigheten ska tillämpa medger faktiskt undantag. På byråkraters språk heter det lagliga utrymmet för att låta Hadille stanna "synnerligen ömmande fall". Där har svensk lag skruvats åt från det tidigare begreppet "humanitära skäl". Utvisningshotet mot Hadille visar att lagändringen har gett oss en hårdare och mer brutal lagstiftning.

Just nu skriver många på Namninsamlingen för att väcka opinion mot Migrationsverkets beslut. Det är viktigt och bra. Men politiken måste också ta ansvar för att lagen ändras. Det som nu hotar tvååriga Hadille är inte värdigt Sverige!

Mer: Ekot, Roger Jönsson,

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots, Politometern och Intressant


torsdag 20 september 2012

Reinfeldt, en budget och valfokuserat varumärkesbyggande

Patrik Norinder (m) i Uppdrag Granskning om sitt nya partis inriktning
När Fredrik Reinfeldt äntrade riksdagsscenen i tisdags var det för att hålla inledningen till den tredje spelningen av (revy?)stycket "Alliansen". Ett rollspel som förhoppningsvis snart är färdigspelat. Ensembeln börjar tröttna. Glöden och entusiasmen har falnat. Några av aktörerna känner att de har alltför få repliker i den här uppsättningen. Ständigt denna Reinfeldt längst fram och mest lyssnad till.

Den här veckan har den politiska vardagen och arbetet inför valet 2014 startat på riktigt allvar med 1) En regeringsförklaring och 2) En budgetpresentation. Därefter ska politiken och allt "det goda" som alliansen påstås ha i bagaget kommuniceras fram till valdagen 2014. I fokus står ordet "Röstmaximering", precis som partiets förre riksdagsledamot Patrik Norinder uttryckte det i gårdagens Uppdrag Granskning som porträtterade chefsstrategen Per Schlingmann

Just vid uppläsningen av regeringsförklaringen är formen stelare än vanligt. Här passar inte raljerande om motståndaren eller småhurtiga försök att få gensvar och skrattsalvor. När den utfyllnaden inte kan pressas in i talet blir Reinfeldt blek. Uppläsningen av regeringsförklaringen tillhör inte de framträdanden som svenska folket kommer att minnas. Men precis som många andra tal och som retoriken i stort, illustrerar det de "Nya Moderaternas" fortsatta försök att med ord och varumärkesarbete snarare än politiska omprövningar nå det hägrande målet om röstmaximering. Ännu ett val ska vinnas. Tredje gången gillt.

Reinfeldt sätter i regeringsförklaringen in Sverige i ett större sammanhang. Kris råder i omvärlden men den "svenska ön" har tack vare honom själv klarat sig bra. Men värt att notera är hur Reinfeldt inte står på egna ben. För att framstå som en ansvarstagande statsman måste han koppla tillbaka till det socialdemokratiska arvet. "En ansvarsfull och reforminriktad ekonomisk politik, av såväl föregående som nuvarande regering, har gjort att Sverige klarat sig igenom krisåren". Erkännandet av företrädarna används som en plattform för att bygga vidare på det egna varumärket och befästa trovärdigheten.

Det verkligt stora misslyckandet för Reinfeldt handlar om att arbetslinjen inte fungerade, att arbetslösheten ligger kvar på den nivå av "massarbetslöshet" som han själv talade om 2006 och att gigantiska skattesänkningar som motiverades med "jobbpolitik" inte gav resultat. Även här är varumärket det centrala för Reinfeldt. I avslutningen av regeringsförklaringen säger han:
- Vi ser ett sargat Europa, som kämpar med stora underskott och svåra skulder, med arbetslöshet och svag tillväxt. Det är inte - och ska inte bli - Sveriges verklighet.

Jo, Fredrik. Arbetslösheten är en del av Sveriges trista verklighet.

Reinfeldt talar om att "Människan behöver frihet såväl som trygghet". Men självkritiken når aldrig fram till det faktum att många människor har fått sämre trygghet under hans ledning. Det handlar om sjuka. Det handlar om arbetslösa. Reinfeldt talar företagande. Företagarna önskade inte den stora reformen i dagens budget, sänkt bolagsskatt. "Det är bortkastade pengar när det gäller arbetslösheten. 16 miljarder som inte kommer ge ett enda jobb i Sverige", säger Företagarnas företrädare.

Reinfeldt talar kunskapsnation. Men han förtiger att delar av utbildningen nedmonteras och nu talas det om ettåriga gymnasieutbildningar från hans regerings sida. Reinfeldt säger att "Målet för regeringens politik är full sysselsättning". Men hans egen finansminister Borg slog nyligen fast att arbetslösheten bör ligga på 5-6 procent och idag är nivå "massarbetslöshet". Reinfeldt  säger "Vi ska fortsatt ha en ambitiös fördelningspolitik.  Men han lyfter inte fram de ökade klyftor mellan människor som en fördelningspolitisk bilaga till den egna finansplanen berättade om i våras.

Försöken att återupprätta ett starkt varumärke "Nya Moderaterna" går igen också i regeringens budgetpresentation idag. Här omsätts delar av regeringsförklaringen till belopp och budgetposter. Nära 23 miljarder bedömer regeringen reformutrymmet till och det överskrider med råge vad andra bedömare ser som ett rimligt utrymme. 16 miljarder -  lånade pengar - läggs på sänkt bolagsskatt. Det finns andra positiva inslag som forskning, infrastruktursatsningar och avdrag för investeringar. Men regeringen har retoriskt lovat trygghet men gör därefter inte något för att öka den för människor vid exempelvis arbetslöshet. Listan kan göras längre när det gäller uteblivna reformbehov, som exempelvis när det gäller bostadsbyggandet.

I riksdagen debatteras budgetpropositionen. Den kunde ha innehållit mycket mer för att pressa arbetslösheten, motverka barnfattigdomen, förbättra skolan eller korta köer i sjukvården. Den kunde ha haft inslag som förbättrad ersättning till arbetslösa och sjukskrivna. Den kunde således ha tagit mer fasta på det som sägs i den egna retoriken. I stället ska statens budget användas för att få alliansens övriga partier lite gladare, slå undan några argument för oppositionen och läggas som ytterligare en pusselbit i det egna varumärkesbyggandet, allt för att Reinfeldt vill showa vidare två plus fyra år till. Den utgångspunkten för politiken kan bli mycket trist för landet Sverige.

Mer: Aftonbladet, Borg i DN, Dagens Arena, Peter Högberg, Alliansfritt, Peter Johansson,


Läs fler inlägg på portalerna NetRoots, Politometern och Intressant 

söndag 16 september 2012

En SIFO i september gör ingen politisk sommar

Den som till äventyrs har den läggningen och har burit på starka förväntningar inför dagens SIFO-siffror riskerar att bli besviken. Det är mycket små förändringar som väljarkåren uppvisar. Visserligen krymper avståndet något mellan den ledande oppositionen och den nu sittande Alliansen. Men fortfarande finns det ett avstånd på 4,2 procentenheter eller 120 000 väljare, till de "rödgrönas" fördel. Dessutom lär de största förhoppningarna om förändringar ha funnits hos regeringens anhängare.

Den senaste tiden har resorna i landet varit täta, med presentationer av olika reformer, som sänkt bolagsskatt, utbildning, gruvnäringar, infrastruktur och forskning. Det verkar inte ha mottagits tillräckligt positivt för att styra om väljarstödet i någon större grad. Tvärtom kan de optimistiska beräkningarna som Anders Borg har använt sig av för att få fram utrymme slå tillbaka. Andra menar att finansministern överskattar utrymmet.

I normalfallet presenterar regeringen en politik som oppositionen sedan svarar på. I år har det varit snudd på tvärtom, något som bloggaren Peter Johansson har beskrivit utmärkt. Stefan Löfven och Socialdemokraterna har presenterat förslag, en tid har gått och så har Reinfeldt dykt upp med liknande förslag. Den idélöshet och matthet som har präglat regeringen har möjligen ersatts av politikplagiering och en ökad medvetenhet om ett kommande val. Energin har mobiliserats med drömmen att behålla maktens taburetter. Dagens SIFO antyder att det inte är tillräckligt.

Allianspartierna har sedan länge börjat använda sig av regeringsfrågan som attackområde mot de "rödgröna". Vem ska styra med vem? Hur ska regeringspolitiken se ut? Blir det eller blir det det ena eller inte det andra med Löfven som statsminister? Frågorna kommer att få svar före valdagen. Men dagens mätning ger ytterligare argument till den som vill ställa samma fråga till Reinfeldt. I ytterligare en mätning hamnar Kristdemokraterna utanför riksdagen och Reinfeldts redan i dag svaga regering undermineras ännu mer. Krisen riskerar att förstärkas ännu mer om nu Centern också skulle falla ner under spärren, något som möjligen inte är sannolikt. Det är inget bastant regeringsunderlag som Reinfeldt har att spela med.

Socialdemokraterna då? Ja, med tanke på Alliansens totala misslyckande med den största frågan, jobben, lär straffsparken vara dömd och ska slås. Partiet har levererat de stora dragen när det gäller tillväxt, forskning och utbildning, det vill säga de delar som handlar om långsiktiga satsningar för jobb. Mer besked krävs om politikens detaljer, om nya och effektivare inslag i arbetsmarknadspolitiken och inte minst om hur partiet tänker sig med en viktig grund för människors omställning: tryggheten i en väl utbyggd a-kassa med goda villkor. Där saknas konkreta besked.

Socialdemokraterna måste också leverera när det gäller politiken framåt för utveckling av välfärdsverksamheterna. Där är besked att skattpengar ska användas till det de är avsedda för ett viktigt förtydligande men välfärdspolitiken måste bestå av mycket mer "vinster i välfärden-frågan". Hur ska de sjunkande resultaten i skolan vändas? Vad gör partiet för att möta köer i vården och för att vända ohälsoskillnaderna? Hur klarar (S) utmaningarna med äldreomsorgen i framtiden? Hur vill man restaurera sjukförsäkringen? Frågorna kräver svar och blir samtidigt till en av politikens viktigaste beståndsdelar: att som oppositionsparti visa kontraster och skillnader. Att påvisa att det spelar roll vilket av alternativen som väljaren ger sin röst till.

Det oroande i dagens mätning är en inte obetydlig och samtidigt svårmotiverad ökning för Sverigedemokraterna till 7,2 procent. Partiet har verkligen inte presterat någon politik som förtjänar ökningen. Möjligen är det ett uttryck för den maktlöshet som många känner i arbetslöshetens spår.

Sverigedemokraternas politiska själ är främlingsfientligheten. Så sent som i veckan berättade Uppdrag Granskning en historia som på ett utmärkt sätt illustrerar fenomen som SD bygger sin existens på. Rykten, lögner, fördomar och förutfattade meningar. Ännu mer obegriplig blir ökningen för Sd om man tänker på den senaste tidens "tomteutspel" av ett antal företrädare. Senast en företrädare som pläderade för kastrering. Jimmie Åkesson försöker dölja de grumliga tankarna och de extrema företrädarnas utspel i någon slags "folkdräktsrasism". Partiet blir i sin existens inte bättre för det och ökningen förtjänar en roll som varningsklocka för andra partier som ser sammanhållning och solidaritet som viktiga värderingar i ett samhälle.

Dagens SIFO drar också igång spekulationer om Reinfeldt nästa vecka kommer att ombilda sin regering. Om detta skrev jag ett inlägg för en tid sedan. Om det inlägget kommer att stämma eller om PJ Anders Linder på Svenska Dagbladet får rätt, det vet i dag bara Reinfeldt själv. Men en sak är solklar: Reinfeldt kommer inte att vinna valet 2014 genom att byta nunor på regeringsmedlemmarna. Det är politiken som svenska väljare saknar engagemang för och tilltro till. Det kan de inte klandras för.

Mer: SvD ledare, Per Gudmundson, Ekot,
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots , Politometern och Intressant 

fredag 14 september 2012

Inget överdrivet jubel när regeringen spenderar 16 miljarder



Det verkar finnas en skillnad i retoriken när Alliansregeringen sänker bolagsskatten jämfört med tidigare genomförda jobbskatteavdrag. Man framhåller nettot och betonar att 8,8 miljarder av de 16 som reformen kostar tas in genom skärpta avdragsregler för interna räntor. När inkomstskatterna sänktes talades mycket om just sänkningen men väldigt tyst om finansieringen i form av sämre sjukersättning. Den fortsatta sänkningen av bolagsskatten, som har pågått med jämna mellanrum sedan 90-talet, möts inte heller med någon större lovsång. Från näringslivshåll är reaktionerna till och med argsinta och Företagarna säger.

– Det är bortkastade pengar när det gäller arbetslösheten. 16 miljarder som inte kommer ge ett enda jobb i Sverige

Socialdemokraternas Magdalena Andersson betonar att Sverige behöver konkurrenskraftiga bolagsskatter men vill se Finansdepartementets beräkningar i sin helhet innan hon dömer i frågan. Samtidigt lyfter hon fram att det är viktigt med ordning och reda på pengarna. Svenska Dagbladets PJ Anders Linder frågar sig vart entreprenörerna tog vägen och menar att det inte alls är säkert att regeringen gör rätt prioritering när krutet läggs på just bolagsskattesänkningen. Däremot är investeringsavdraget som också aviseras en riktig åtgärd, menar han.

En reform på 16 miljarder som inte möts av några större jubel, annat än möjligen från storföretagens direktörsrum. En reform som genomförs därför att regeringen själv räknar upp utrymmet med över nio miljarder jämför med bedömningarna från Konjunkturinstitutet. En reform som borde jämföras med andra behov av framtidsinvesteringar och av satsningar i välfärden, något som också är att investera i framtid och konkurrenskraft.

Allt Alliansregeringen gör förses med etiketter som "viktigt för jobben". Så har det varit med jobbskatteavdrag, med försämringar i a-kassan, med restaurangmomsen och med diverse avdrag för att anställa människor till en billigare peng. Samtidigt biter sig arbetslösheten fast på nivåer som Anders Borg och Fredrik Reinfeldt har betecknat som "massarbetslöshet".

Det är mot den bakgrunden man ska minnas  Anders Borgs utspel förra helgen. När finansministern, helt utan "bevis" för påståendet, hävdade att en höjd a-kassa skulle kosta 30 000 jobb uttalade han samtidigt att det finns en nivå där arbetslösheten "ska vara", 5 till 6 procent. Den övertygelsen om det goda i arbetslösheten kanske förklarar varför regeringen gör som den gör, också i fallet med en satsning på sänkt bolagsskatt som väldigt få verkar tycka är det mest angelägna i arbetslöshetens Sverige.

Mer: Regeringens PM om förslagen. Företagarna-video om investeringsavdraget. Dagens Industri. Dagens Arena, Arbetet, moderat debattartikel, Fler bloggar: Huddingeperspektiv, Göran Johansson,

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots, Politometern och Intressant 

tisdag 11 september 2012

Stockholmarna förlorar miljoner på moderat senfärdighet om tunnelbanan


Blir det någon tunnelbana till nya Hagastaden i Stockholm? Nja, tveksamt och den som såg gårdagens ABC blev inte mer positiv. Fram till 2009 var enigheten stor om behovet av t-baneutbyggnad. Därefter har Moderaterna släpat fram den berömda "långbänken" och placerat projektet i framtida ovisshet. Det har gjort att byggbolagen känt sig lurade och att attraktiviteten i de nya byggprojekten minskar något. Det har lett till omförhandlingar av avtalen som resulterade i en prissänkning med 700 kronor kvadratmetern. Nu förlorar Stockholms stad över 60 miljoner på grund av lägre ersättning för marken.

Moderatledaren Reinfeldt är medveten om att Stockholmarna kräver fungerande kollektivtrafik. Han har insett att om han och hans parti ska lyckas behålla makten i staden och i landstinget så krävs nya tongångar om kollektivtrafik. Därför talade han i Gustavsberg om hur moderata hjärtan klappar för tunnelbanan. Därför ställdes nya löften ut. Men den som har ansvaret för allt, landstingsrådet Christer G Wennerholm, har inte samma känsla för att använda ens en basal retorik i medier. När ABC ville ställa frågor om Stockholms förlorade miljoner gjorde Wennerholm som ofta. Avböjde kommentarer. Wennerholm är den kostymklädda mannen till höger på bilden ovan, bakom landstingshustomtens bastanta galler.

Nyligen skrev Socialdemokraterna Karin Wanngård och Helene Hellmark Knutsson på DNs Stockholmsdebatt med rubriken "Varför ska vi lita på moderaternas löften"? Frågan är i högsta grad befogad.

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots, Politometern och Intressant

Det är inte en värdig a-kassa som släcker Trollhättan

Finansminister Anders Borgs besked i Ekots lördagsintervju att en höjning av taket i a-kassan inte blir av, får väntad stöd från Svenska Dagbladets ledarsida. I en text idag skriver Per Gudmundson om det han och Borg ser som "faror" med att förbättra ersättningen till de arbetslösa. "Släck inte ner en stad till" manar ledarskribenten och tar olyckligt nog för honom själv och trovärdigheten Trollhättan som exempel.

Det Gudmundson ville visa var en stad så stor som det antal jobb som Anders Borg påstår försvinner om arbetslösa för lite bättre ersättning, 30 000. För det budskapet var Trollhättan ett dåligt valt exempel. Trollhättan har problem idag och om det skriver nättidningen ttela.se som bevakar staden. Kostnaderna för försörjningsstöd rusar i höjden eftersom arbetslösheten ökar. Människor utförsäkras och tvingas till kommunens socialtjänst. Trollhättans kostnader för försörjningsstöd kan nå upp till 100 miljoner.

Jag hoppas främst att Anders Borgs intervju kommer att uppmärksammas för uttalandet om en nödvändig arbetslöshet på fem till sex procent. Det förklarar mattheten och flatheten i regeringens agerande mot arbetslösheten.

Men uttalandet om a-kassan måste förstås också granskas i sak. Om Borg hade rätt borde Sverige nu vara på väg mot sysselsättningsmässiga glansdagar. Om det var så att sämre villkor för arbetslösa var det som ger oss de nya jobben i nya näringar skulle Sverige gå mot ljusare tider. Men så är det knappast, trots att vår a-kassa har vänts från att vara en av de bästa i världen till att hamna under det som gäller i OECD. Det visade nyligen en rapport till den parlamentariska Socialförsäkringsutredningen. 12 procent av de arbetslösa som tidigare heltidsarbetande får idag en a-kassa som motsvarar 80 procent av den faktiska lönen.

Folkpartiet som har suttit vid makten lika länge som Anders Borg verkar nu svänga till ett stöd för höjda tak. Valtider närmar sig och just takhöjningarna drivs hårt av tjänstemannafacken som gärna Folkpartiet vill ha goda band till. Det är utmärkt. Förhoppningsvis vidgas stödet till att också handla om en rimlig ersättning till alla som har förlorat jobbet och som med en förbättrad ersättning kan söka ett passande jobb med en god trygghet under den tiden. För det handlar först och främst inte om teoretiska modeller i Anders Borgs budgetluntor. För människor handlar det om försörjning och trygghet. För Sverige borde det handla om hur ett välfärdssamhälle värdigt vårt land ser ut. A-kassan och dess låga ersättningar och bristfälliga uppräkning kan inte med bästa vilja i världen beskrivas som värdig Sverige.

Mer: Arbetet, TCO Utredarna, Göran Johansson, Martin Moberg, IMike, Gabrielles liberala blogg, Leines blogg,

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots. Politometern och Intressant 

söndag 9 september 2012

Alliansregeringen och en önskad arbetslöshet på 5-6 procent

Foto: Martina Huber/ Regeringskansliet.
Jag har något citat från länge sedan inne i mitt egna minnes "talarkiv". Det är Olof Palme som pressar en borgerlig företrädare, kanske Gösta Bohman (m) eller Torbjörn Fälldin (c). Det är talet om "den nödvändiga arbetslösheten" som har upprört Palme. "Hur hög är den", frågar Palme. Jag minns inte att Palme fick något konkret svar på frågan.

Sedan dess har emellertid det politiska  landskapet förändrats. Även om en hög arbetslöshet gör det lättare för de arbetsgivare som vill hålla nere löner och lättare få anställda som inte klagar så är det inte politisk möjligt att tala om önskvärd arbetslöshet. Ända in i borgerliga kretsar talas i stället om "full sysselsättning" och allianspartierna vann val 2006 och 2010 på det som beskrevs som en arbetslinje.

Sex år senare ligger arbetslösheten kvar på höga nivåer, till och med på de tal som Borg och Reinfeldt kallade "massarbetslöshet". Sex år senare har arbetsmarknadspolitiken urholkats, trots de reformlöften som nu ställs ut av Reinfeldts regering. Sex år senare ger Anders Borg beskedet att någon höjning av taket i arbetslöshetsförsäkringen inte är aktuellt. I det sammanhanget säger Borg, efter sex år med en dominerande retorik om "arbetslinjen", att fem till sex procents arbetslöshet är önskvärt.

Det är i anslutning till Ekots utfrågning i går som det kommer. Borg påstår att förbättrade villkor för arbetslösa skulle öka arbetslösheten med 30 000 personer. Men han vill gärna markera att höjningar inte utesluts framöver:

".. när vi börjar se att den här nedgången av a-kassan som vi sett verkligen biter. Så att vi ser att arbetslösheten går ner till de nivåer där den ska vara, kanske då fem eller sex procent, säger han till Sveriges Radio Ekot".

I efterdyningarna av Ekots lördagsintervju har både facken och Socialdemokraterna all anledning att följa upp med krav och skarpa förslag om en bättre a-kassa. Borgs uttalanden om 30 000 förlorade jobb på grund av bättre villkor för den som går arbetslös behöver granskas och ifrågasättas starkt. I det sammanhanget ska inte uttalandet om den nödvändiga arbetslösheten på fem till sex procent komma bort. Tvärtom skulle den synen förklara regeringens passivitet. Om det i regeringen finns en övertygelse att man inte har så långt kvar till det önskvärda, en hög arbetslöshet, så förklarar det bristen på engagemang i jobbpolitiken. Om synen att arbetslösheten är nödvändig vägleder regeringen så finns det all anledning att göra det till en av de stora frågorna i debatten, från nu och ända fram till valdagen.

Mer: Alliansfritt, DN, SvD;

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots, Politometern och Intressant 

fredag 7 september 2012

Politik är sannerligen mer än en opinionsmätning

När Demoskop idag redovisar sina senaste opinionssiffror är det knappast någon större dramatik jämfört med tidigare mätningar. Möjligen då siffran för Moderaterna. Niklas Svensson, som berättar om mätningen på Twitter, har noterat att det är den lägsta siffran sedan våren 2010 för Reinfeldts parti, men ändå höga 28,7. Inom det borgerliga blocket faller Kristdemokraterna med 0,7 procent till 3.0. Ännu en mätning placerar således Göran Hägglunds parti utanför riksdagen. Här får Centern förhållandevis höga 5,1 procent. Det "rödgröna" blocket når tillsammans 49,6 procent och för (S) är det en liten nedgång men ändå kvar på relativt höga 34,8. Vänsterpartiet lyfter 1,4 procent. Vid sidan av blocken ligger Sverigedemokraterna kvar på alltför höga 6,3 procent, lika stora som Folkpartiet i mätningen.

Just nu är svensk politik inne i ett skede då det vaknar till liv efter sommaren. Det "avslöjanden" om reformer i den kommande budgeten som Alliansens partiledare har släppt under veckan, har inte påverkat dagens mätning. Där finns satsningar som enligt Anders Borg kan handla om 23 miljarder, ett utrymme som inte finns egentligen enligt Ekonomistyrningsverket. Men aviserade satsningar på infrastruktur, jobbinsatser för unga och Norrbottens järnvägssystem kan signalera framtidsinvesteringar som påverkar väljarnas syn på Allianspartierna positivt.

Det kommer svar från oppositionen i form av egna budgetförslag. Där framgår (förhoppningsvis) skillnaderna mellan de politiska alternativen ännu tydligare för väljarna. Jobbfrågan är det stora stridsområdet och där möter Alliansen nu intern kritik för det handfallna och tillbakalutade sättet att hantera arbetslösheten. I går sågade förre arbetsmarknadsminister Littorin den så förhatliga åtgärden FAS 3. Att Reinfeldt i det sammanhanget, sex år efter sitt makttillträdande, låter som om han först nu har upptäckt ungdomsarbetslöshet är en obehaglig illustration av ett felaktigt fokus i regeringsbyggnaderna.

Löftena var "bryta utanförskapet" men utanförskapet och bidragsberoendet växter. På Facebook skriver LOs välfärdsutredare Kjell Rautio:
Vuxna över 18 år med långvarigt försörjningsstöd, i tio månader eller längre, blir fler i hela landet. Från drygt 84 000 personer 2006, då det låg som lägst, till närmare 110 000 förra året, enligt Socialstyrelsen. Detta är en ökning på ca 30 procent. Detta borde bekymmra fler.
Vid sidan av jobbpolitiken är trovärdigheten i den ekonomiska politiken och välfärdsfrågorna avgörande för väljarnas val av parti. Det finns ingenting som tyder på att valet 2014 blir annorlunda ur det perspektivet. Frågan i topp var i Vallokalsundersökningen 2010 skolfrågorna. Där får regeringen och inte minst Folkpartiet och Jan Björklund idag en rejäl bakläxa av Sveriges lärare. Lärarnas tidning berättar att 59 procent av lärarna tycker att arbetssituationen har försämrats med Alliansen. Det är låga betyg för regeringens skolpolitik.

Har Socialdemokraterna svar på de frågor väljarna ställer om alternativet? Kommer politiken att ta sikte på att bryta de växande klyftorna i samhället? Blir det några som helst satsningar på de idag usla ersättningarna i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna? Och kan socialdemokratin prestera tydliga och skarpa förslag om hur elever kan få bättre stöd, om hur sjukvården bättre kan möta patienternas ohälsa och om hur kvalitet kan stärkas i äldrevården? Jag hoppas och jag utgår från det men det finns ett steg till att ta och det handlar om politikens utgångspunkter.

I ett Sverige där många har sett ett större utrymme i plånboken efter de sänkta skatterna växer också den grupp som har det sämre. Den gruppen är knappast i majoritet i väljarkåren. De kommer aldrig själva att kunna avgöra politikens inriktning. De är helt beroende av att andra väljare känner solidaritet och är beredda att också rösta för att samhällsutvecklingen ska gå i den riktningen. Det är lite av Sveriges själ, det där med solidaritet, rättvisa och sammanhållning. Det har högerregeringen haft en bestämd önskan att slå sönder.

Socialdemokratin måste vara tydlig om viljan om en annan färdriktning, om en politik som håller ihop, som bygger på solidaritet både utanför och innanför Sveriges gränser och som bärs upp av ett grönt folkhem som vision. Arbete, trygghet, rättvisa och solidaritet kanske är "floskler" för en del. För de Nya Moderaterna är det retorik som kan ge några fler röster. För andra är det begrepp som betyder stora skillnader i vardagen, som avgör hushållsekonomin och som påverkar barnens framtid och möjligheter. Politik är sannerligen mycket mer och mycket allvarligare än opinionsmätningar.

Fler som bloggar: Röda Berget och Martin Moberg om Fas 3,
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots, Politometern och  Intressant 

torsdag 6 september 2012

En regering med aktiv PR-politik

De tre senaste kvällarna har det rullat fram i Rapports nyhetssändningar. Regeringen på turné i Sverige. Löften om satsningar på ditt och datt. Infrastruktur, jobb och norrbottniska malmtransporter. Säkert viktiga satsningar och framtidsinvesteringar som bör göras. Ekonomistyrningsverket säger i och för sig att det inte finns några pengar för regeringens reformer. Men vad är väl orden från ett statligt verk för ekonomistyrning värda jämfört med det faktum att det är val om ett par år...

En mindre satsning på totalt 200 miljoner på två år gör regeringen och statsrådet Ullenhag på insatser i storstadsområden för att bryta "utanförskapet", högt socialbidragsberoende och sämre resultat i skolan. 15 stadsdelar i nio kommuner ska dela på pengarna, pengar som om man räknar "rakt av"  ger sådär 6 miljoner per stadsdel och år. Det är långt ifrån alla de kommuner som ser behov av förstärkta insatser som får vara med. "Erbjudandet"  skickades till 30-talet kommuner, 23 kommuner sökte och nu således nio kommuner med. SCB har vid beslutet använt ett antal faktorer för att bedöma deltagandet: Förvärvsfrekvens lägre än 52 procent, långvarigt försörjningsstöd högre än 4,8 procent, gymnasiebehörighet lägre än 70 procent och befolkningsmängd på minst 4 000 personer.

För att värdera regeringens satsning i ett större sammanhang måste man utgå från de problem som pengarna ska medverka till att lösa. Det handlar om en skola i områden där elever inte idag får tillräckligt stöd. Därför klarar alltför många inte ens behörigheten till gymnasiet. Det handlar om en fastnitat arbetslöshet som kräver insatser i form av utbildning, kompetenslyft, praktikplatser och riktiga arbetsmarknadspolitiska jobb med schyssta villkor. Det handlar om att öka demokratin i de områden som kanske mest behöver politikens uppmärksamhet och det handlar om fysisk miljö, offentlig och kommersiell service som idag är bristfällig i många stadsdelar. Det handlar om sjukvård, högre ohälsa och mycket mycket annat.

Jag har tidigare haft en del kritiska synpunkter på satsningar av det här slaget, även när S-regeringar har sjösatt dem. Problemet är att det tenderar att bli kortsiktiga projekt som inte på allvar möter problemen. Den kritiken hade jag exempelvis under storstadssatsningen som i pengar omfattade över två miljarder. Oaktat det, så gav insatserna en del positiva effekter. Men mer hade krävts och framför allt under längre tid, genom att ordinarie verksamheter fick anslag som vid fördelningen hade tagit hänsyn till behoven.

Med den nuvarande politiken har utvecklingen drivits i motsatt riktning. Det fanns pengar till omfattande skattesänkningar. Men när samma regering ska möta de kanske största utmaningarna i segregationens stadsdelar så blir det brödsmulor. En trist paradox i sammanhanget är att en del av insatserna behövs ännu mer nu än tidigare beroende på att samma regerings politik har försämrat sjukförsäkringen och a-kassan. Erik Ullenhag och Alliansen bedriver i stället för skarp politik mot verkliga problem en slags "PR-politik" utan stuns, utan kraft och med något som bara ser ut att handla om att sprida vackra bilder av det oranga alliansmärket. PR-politik!

Mer att läsa: Roger Jönsson,

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots, Politometern och Intressant 

onsdag 5 september 2012

Reformlöften om jobben - Långt kvar till målet



Det börjar kanske röra på sig. I och för sig förefaller satsningarna kraftfullare eftersom regeringspartierna räknar en fyraårsperiod. En del av reformförslagen handlar egentligen om att Alliansen tvingas till reträtt och går in med mer pengar inom områden där man tidigare har dragit ner på insatser.

Det handlar, som den socialdemokratiska vårbudgeten kunde berätta om, att den yrkesinriktade arbetsmarknadspolitiken hade dragits ner med hälften av platserna, den kommunala vuxenutbildningen minskat antalet platser med ungefär en 15 procent mellan 2006 och 2010 och att därmed möjligheterna att läsa in gymnasiet har beskurits kraftigt. En del av "reformpaketet" består i att man återtar tidigare borttagande av åtgärder och låter de rulla vidare.

Men jämfört med det siffertrixande som man ägnade sig åt under våren och med de hot man beskrev oppositionspolitiken så är gårdagens förslag om insatser mot ungdomsarbetslösheten något att välkomna. Samtidigt är det ett välkommet erkännande av problemet. Arbetslösheten består. De ungas situation består inte bara i att man studerar, som har antytts när siffrorna skulle förskönas. Regeringen satsar också på gymnasiala yrkesutbildningar som elever nu flyr ifrån därför att man samtidigt har försämrat möjligheterna att plugga vidare.

Nyligen kom SCB med statistik över arbetsmarknaden för andra kvartalet 2012. Arbetslösheten var 27,4 procent i åldersgruppen 15-24 år. Av de arbetslösa ungdomarna var 52,1 procent studerande på heltid.  Bland de utrikes födda var arbetslösheten 15,8 procent. Arbetslösheten bland inrikes födda var 6,8 procent.  Under första kvartalet 2012 var antalet långtidsarbetslösa 114 000 personer, vilket motsvarar 30,1 procent av samtliga arbetslösa. Av de långtidsarbetslösa hade drygt hälften varit arbetslösa minst ett år. Regeringens svar på situationen har varit ett antal "garantier" med ganska svaga effekter. Den så förnedrande åtgärden Fas 3 sväller. Det brister kraftigt i arbetsmarknadspolitiken även med gårdagens "paket" genomfört.

Och så var det Reinfeldts ord, där vid bussen i Rapportinslaget. "Vi har ju lyssnat väldigt mycket på de svårigheter många unga har att kunna få ett jobb....". När den insikten förefaller nå fram till statsministern tisdagen den 4 september 2012 när samma statsminister har haft den posten sedan oktober 2006 väcker onekligen tankar om hur det är ställt med verklighetsförankringen.

Möjligen handlar det om samma fenomen som SvDs Göran Eriksson beskriver. Från att finansministern har varit en riktig "budgethök" har han och regeringen på några veckor förvandlats till "budgetduvor" som nu är beredda att spendera ett reformutrymme på 23 miljarder. Det är nio miljarder mer än Konjunkturinstitutet bedömer är rimligt och samtidigt något som lär få förhållandevis små effekter på sysselsättningen, enligt KIs kommentar.

Men man ska inte vara alltför kritisk. Om regeringen nu äntligen reagerar och gör mer så spelar det för de unga som blir hjälpta ingen roll om baktanken är att vända väljaropinionen. Det avgörande är att unga får jobb och utbildning och att hela arbetslöshetens pressas ned, med målet full sysselsättning. Där har regeringen Reinfeldt en lång bit kvar att färdas på sin resa mot en högre grad av insikt om läget i nationen Sverige.

Mer: Ekot, Dagens Arena, Martin Moberg, DN
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots, Politometern och Intressant 

tisdag 4 september 2012

Vilka värderingar om samhället föder tankar om skatteavdrag för läxhjälp?



- Det är för många elever som lämnar grundskolan utan behörighet. Skolorna måste bli bättre på att ge elever som riskerar att halka efter bra stöd så snabbt som möjligt. Det är avgörande för att fler ska lyckas i grundskolan och kunna gå vidare till gymnasiet, säger Skolverkets generaldirektör Anna Ekström.

Så långt ett pressmeddelande från Skolverket som kom för drygt en vecka sedan. I dagens svenska skola klarar många elever inte målen därför att de får för lite resurser och stöd. Resultaten försämras och ger elever sämre förutsättningar inför framtiden. Segregationen och klyftorna mellan elever ökar.

I stället för besked om viktiga satsningar för att stärka eleverna får man ta del av tidningstexter som berättar om en annan utveckling. Alliansregeringen planerar att utvidga RUT-avdraget så att fler föräldrar som kan köpa läxhjälp till sina barn får göra ett avdrag för detta på skatten. Rätten till avdraget ska utvidgas också till gymnasiet. Samma skattepengar som kunde gå till stöd för elever under den vanliga skoldagen styrs om till elever vars föräldrar betalar för stödet.

Det är verkligen inte fel att föräldrar bryr sig om sina barn! Det måste vara tillåtet att investera i barns läxhjälp lika väl som föräldrar betalar träningskort till ishockey, ridlektioner eller gymnastiken. Det är inte det diskussionen bör handla om. Frågan är dels vilka prioriteringar politiken gör av skattepengar.  Här är ännu ett område där skattepengar blir kapitalinsatser i företag i välfärdsbranschen som inte av egen kraft utan genom just skatter kan växa och bli lönsamma. Läxhjälpsföretaget My Acadamy har på fyra år ökad omsättningen från 2,1 till 40 miljoner, en ökning med 1.900 procent. Även här: Det är verkligen inte fel med nya och växande företag och lyckosamma företagare. Det är användningen av svenska folkets skattepengar som är fel och det är uteslutande politikens ansvar.

Man kan och bör ställa sig frågan: Vad är det för värderingar och tankar om samhället som har fött fram förslaget i allianspartiernas skallar? Det är tveklöst en vridning från höga ambitioner om en likvärdig skola, att stöd i skolan ska ges efter elevens behov och att det precis som all annan undervisning ska betalas av skatter till ett system som ställer krav på egeninsats genom en avgift.

Min känsla är att tankegångarna ligger i samma "härad" som när Reinfeldt talade om "välfärdsstaten som en omöjlig konstruktion". Tankegångarna från 1993 har nästan tjugo år senare gett oss försämringar i a-kassa och sjukförsäkring samtidigt som skatterna har sänkts mest för den som har mest. Klyftor mellan människor verkar inte längre ses som ett problem utan snarare som en drivkraft i samhället. Vilka är de nästa stegen i samhällsutvecklingen om de tankarna får styra? Jag kan inte låta bli att rysa.

Mer läsning: DN, Dagens Arena, Alliansfritt, Annarkia, Emil Högberg, Monica Green, Martin Moberg,  Läs fler blogginlägg på portalerna NetRoots, Politometern och Intressant 

måndag 3 september 2012

Opinionsläget och en statistiskt säkerställd osäkerhet

Denna måndag är det DN/Ipsos som står för de politiska siffrorna. Läget i väljaropinionen är stabilt och ännu förefaller inte så mycket ha hänt sedan före sommaren. Så brukar det vara. Dagens mätning berättar om en stabil ledning för oppositionspartierna med 49,4 mot 45,3 för Alliansen. (S) 35,5 att jämföra med (M) 30,9 där Socialdemokraterna lyfter ytterligare 1,1 procent. Miljöpartiets nedgång med 1,7 procent till 7,8 är mätningens tydligaste förändring som på den "rödgröna" sidan inte bara balanseras av (S)-noteringen utan också av Vänsterpartiets uppgång med 0.9 procent till 6,1. De två problempartierna i Alliansen, Centern och Kristdemokraterna, klarar den här gången spärren till riksdagen, C med 4,9 (minus 0,8) och Kd 4,0 (minus 0,2). Sverigedemokraterna får 4,9, en liten uppgång med 0,2 procent.

Mätningens tydligaste utslag handlar om andelen osäkra väljare. "Den enda statistiskt säkerställda förändringen är att andelen osäkra väljare ökar med tre procent­enheter från 19,5 till 22,5 procent. Det är framför allt kvinnor som blivit mer osäkra." I artikeln spekulerar Johanna Laurin Gulled från Ipsos om det kan bero på att många väntar på konkreta besked från Stefan Löfven om politikens inriktning och konkreta innehåll. Jag är beredda att instämma i den tolkningen. Men det borde innebära att "soffliggarna" har en förväntan på Socialdemokraterna och att potentialen möjligen ligger mer där än hos något av Alliansens partier. Den tesen försvagas om man ser på senaste mätningen från SIFO som kom samma dag som Löfvens sommartal. Ett kraftigt ras för (S) och en ökning av andelen osäkra, där också.

Ännu återstår ett par veckor till riksdagens högtidliga öppnande då den politiska hösten börjar på allvar. Regeringsförklaring och höstbudget som följs av oppositionens motioner med alternativförslag. Från regeringssidan har man aviserat att den stora satsningen handlar om sänkt bolagsskatt, ett förslag som möter protester även från Företagarna. Men Borg har räknat ihop till ett reformutrymme på 23 miljarder så de skarpa förslagen lär innehålla mer än så, där infrastruktursatsningar och forskning lär finnas med.

Löfvens inriktning har varit tillväxt, forskning, utbildning och infrastruktursatsningar. Därtill ett par konkreta punkter som ska hjälpa till att pressa tillbaka arbetslösheten, inte minst i ungdomsgruppen. Rätt så! Jobbfrågan kommer att vara viktig för väljarna när de avgör sitt partival. Men att till skillnad från Alliansens partier klara att pressa arbetslösheten och stärka, inte försvaga, människor handlar om mycket mer än goda valresultat. Arbetslösheten skapar klyftor och arbetslösheten kastar bort människors kompetens och erfarenheter. Den långsiktiga grunden för jobben finns i Löfvens tillväxtperspektiv men måste kompletteras med åtgärder som ger snabbare utfall, genom en arbetsmarknadspolitik värd namnet.

Men partiet behöver prestera mer än så och bättre än så. Politiken behöver fler och stabilare fundament att byggas på. Välfärdspolitiken är sannerligen så mycket mer än ett beslut eller inte om vinster i välfärden. Hur klarar (S) de elever som idag inte klarar skolan? Hur vill (S) stärka sjukvården och minska ohälsoklyftorna? Hur kan den välfärdssektor vi ändå har inflytande över bli Sveriges bästa arbetsgivare? Hur går (S) vidare med bostadspolitiken för byggande av fler bostäder, inte minst hyresrätter? Besked har lämnats om studentbostäder men det krävs mer för helheten. Och (S) måste leverera när det gäller det andra benet i välfärden, vid sidan om verksamheter. Hur bygger partiet åter upp en väl fungerande arbetslöshets- och sjukförsäkring som ger människor en trygghet i vardagen, när man är sjuk och när man ska ställa om från ett jobb till ett annat? Möjligen är det just på det området som en del av väljarna väntar besked.

En modern politik skriven år 2012 kan och får inte sakna en hållbar grund. Den gröna omställningen eller det Göran Persson kallade "Gröna folkhemmet" är så avgörande att det inte kan skjutas bort med valstrategiska tankar att frågan inte lockar väljare. Den är också intimt sammankopplad med jobbpolitiken, en tanke som bar upp "Gröna folkhemmet" och som fortfarande borde vara en inspirerande vision för politiken. De osäkra väljarna blir allt fler. Möjligen kan fler känna sig säkra i sitt stöd till (S) med tydligare besked på de här viktiga samhällsområdena. 

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots Politometern och  Intressant