måndag 30 april 2007

Mona och Vanja på säker färd framåt

Att löftet om den höjda a-kassan kommenteras flitigt efter Mona Sahlins och Vanja Lundby-Wedins DN-artikel är ganska naturligt. Det ger signaler om färdriktningen och hållningen: tafsa inte på de mest utsatta! Trygghet är viktigt i förändringen. Och inte minst en signal att S-förnyelsen inte tar avstamp i borgerliga ledarskribenters syn på förnyelse. Men minst lika viktigt i inlägget är följande avsnitt.
Vid årsskiftet sänktes skatterna med hela 65 miljarder kronor - pengar som kunde ha använts till att förbättra välfärden, öka rättvisan och göra något åt miljöproblemen. Framför allt kunde de ha använts till satsningar på utbildning och möjligheter för fler att rusta sig för en ny tids jobb.
Höga skatter är inget självändamål. Men det är en ganska praktisk metod att betala för det vi bestämmer ska vara ett gemensamt ansvar. Så avsätter vi delar av det produktionen skapar till det gemensamma. Ambitionsnivån beslutar vi politiskt, ytterst utifrån vad svenska folket säger och tycker. Principen skatt efter bärkraft en given utgångspunkt.

I kommuner och landsting sitter nu S-företrädare och funderar över budgetdirektiv för nästa år. På en del håll tvingas man förhålla sig till Alliansförslag om sänkta kommunalskatter. Oftast mycket måttliga sådana men ändå....I den politikens vardag där överskott kan medge sänkt skatt är det mycket möjligt att vi också ställer upp på det. Men det måste alltid göras med utgångspunkt för hur det påverkar kvaliteten i den service som folk beställt av oss och betalt för över skatten. Att partiet och LO nu murar fast den där välfärdspolitiska plattformen är viktigt: Förslag om sänkta skatter måste alltid, hur eftertraktade de än är, ställas mot behoven av vård, utbildning, omsorg och annat som skatterna går till. Den som försöker gå båda vägarna samtidigt utan att tänka efter hamnar förr eller senare på en politisk väg som garanterat är både mörk, guppigt, grusig och full av förödande tvärsvängar. Den väg som Mona och Vanja utmålar känns därför betydligt tryggare och säkrare.

Intressant: Andra bloggar om: , , , ,

söndag 29 april 2007

Första maj, Första maj...

Till det yttre kommer det mesta att vara sig likt. De stora,tunga broderade fanorna med magnifik metallknopp har burits fram ur bodarna. Vindslitna, lite dammiga men ändå lappade och lagade, enligt tradition av den lokala kvinnoklubben. De omsorgsfullt formulerade och nedtecknade plakaten på den vita kartongen, som ibland lyfts bort av partiombudsmannen och ersätts med de av partistyrelsen färdigtryckta budskapen. Tonerna från den taktfasta marschmusiken till vilka vi stämmer upp de välkända sångerna med de nu tämligen omoderna och otidsenliga texterna som av respekt för det gamla ändå får vara med.Tåget som söker sig genom centralorten, ibland med en vilsen avvikelse från den inlärda, traditionella vägen, på grund av avspärrande gator, nybyggda hus eller trafikarbeten. Appellen från SSU som alltid ger den stora behållningen. Därefter LO-sektionen, Arbetarekommunens ordförande och några kulturinslag, på senare tid ofta med annan kulturförankring än den blå-gula. Sedan det alltid för långa huvudanförandet till vilket väldigt få egentligen orkar lyssna.

Det är trots allt inte det viktigaste. Den energi och de upplevelse av sammanslutning och förändringskraft som ligger som ett osynligt men högst påtagligt elektriskt fält över firandet betyder oerhört mycket för arbetarrörelsen när vardagen åter tar vid. Det är ett sedvanligt första maj-firande på tisdag men världen omkring oss har förändrats. En rörelse som så länge haft den politiska makten i sin hand har helt plötsligt ställts i maktens skugga, precis som när första maj började firas. Ett parti med ny ordförande som väntar på svar från partiets medlemmar om det exakta färdmålet.

Där nånstans mellan omställning från regeringsparti till opposition och arbetet med den politiska förnyelsen kommer Första maj in. Kanske som ett led i den utvecklingen. Onekligen med paroller som bildar en bro mellan dag och framtid: Socialdemokratins viktigaste ord, alla, inrymmer de bärande idéerna men måste också vara ledstjärna för varje förslag. Alla behövs. Ingen ska stå utanför. Det förpliktigar till att ha ett
politiskt mod att också visa på hur olika krafter, också våra egna tillkortakommanden, faktisk har ställt människor utanför.

Första maj ÄR dagen då vi visar vår vilja och förmåga att alltid vässa de politiska instrumenten för att göra något åt samhällsklyftor, det som delar upp människor i klasser. Det är inte fel att visa att man gjort bra ifrån sig. Första maj är ett tillfälle att i tal och skrift illustrera det som blivit bra och lyckats ger självförtroende. Men självskryt och slutna, blundande ögon inför uppenbara välfärdsbrister är aldrig vår metod. På Första maj tillåter vi oss släppa fram den där vreden som ofta kokat inom oss av otålighet och förändringsvilja.

Hur mycket man än försöker få kilarna emellan så är första maj bärare också av ett fackligt-politiskt budskap. Vi bildades förenade, vi står tillsammans för allas rätt och,förvisso, också plikt. Där blir första maj en dag där ord som ibland kan kännas "ute" trots allt får ett djupt innehåll: solidaritet är ett sådant ord.

Ett första maj-firande blir alltid bäst med en tydlig motståndare. Det är de egna kraven som sätts först men kontrasten är utan tvekan viktig. I år är det solklart:
Arbetarrörelsen riktar i år första maj-budskapen till ett svensk folk som redan ledsnat på den förda politiken och erbjuder alla de att komma med. Vi riktar också budskapen en nu förena politisk och ekonomisk maktgrupp. De som nu verkligen styr både staten och kapitalet från den båt de sitter tillsammans i. Utan att vara de som själva genererar någon betydande del av kraften som driver framåt.

Första maj har aldrig och får aldrig bli en dag där vi stänger in oss innanför gränser. Det internationella har en given plats. Ofta finns det där i orden men måste också in i hjärtat. Både av solidaritetskäl och med tanke på de överlevnadshot som inte tar slut vid nationsgränser. Där är också första maj det som ger den bästa bilden av en gränslös arbetarrörelse, för de flesta i nyhetssändningarnas kamerasvep runt världens större städer.


Denna första maj. Ibland beskrivet som mossigt. Ibland hånat som helt ute och föråldrat. Även den mest engagerade kan få tanken men den förtjänar att begrundas. Det är utan tvivel en d
ag som alltid är föremål för prat om förnyelse i sina former. Kanske bra. Går möjligen. Men för partiet och arbetarrörelsen är lösningen kanske att vända på steken. Året har 365 dagar. Låt då för allt i världen Första maj få vara den interna dagen för att manifestera politik och folkrörelsekraften. Lägg det stora arbetet på att göra årets övriga 364 dagar till utåtriktade, lyssnande och mobiliserande av väljarstödet för den egna politiken. Det kanske till och med kan gälla julafton.

Ett inlägg hett önskat av Jonas Morian.
Intressant: Andra bloggar om: , , , ,

Konsten att styra ett land...

foto: Jenny Lundberg
SACO:s Gunnar Wetterberg är verkligen lysande i både tal och skrift. Hur tråkigt än själva temat för hans föredrag är, så blir framträdandet alltid till en stund av bildning i sakfrågan, alltid med ett historiskt perspektiv och med högt underhållningsvärde av nära stand-up-klass. I dagens DN debatt tar han tag i frågan om hur Sverige styrs, och gör det utifrån Ansvarsutredningens och grundlagsberedningens arbete. Just ansvarsutredningen som tillsattes med direktiv att se över brister i statens styrning och samordning, men vars offentliga debatt tyvärr har inskränkt sig till huruvida län som Halland ska bestå eller delas upp. Viktig fråga för Halland, för Sörmland och för andra regioner. Men nyckelfrågan - hur ska staten bäst styra - är väl så angelägen.

Artikeln förtjänar att läsas av alla som nu jobbar med frågorna. Möjligen kan man tycka att GW lägger alltför stor tyngd vid RK:s roll och alltför lite med huvudproblemet att statens egna myndigheter har en så splittrad struktur att det till och med slår på enskilda människor i olika situationer. Ett exempel är AMS och försäkringskassan, med sina stuprör och splittrade områdesindelning. Såna problem möter medborgare varje dag i olika myndighetskontakter. Där kan säkert en utveckling av RK enligt Gunnar Wetterbergs idéer hjälpa till.

Den statliga organisationen sprider sig vidare tilll parlamentet. Mycket har försökt redas ut, tex om hur hela EU-anknutna frågor ska behandlas där en ny organisation har sjösatts. Men ta bara ett stort politikområde som hållbar utveckling: miljö,socialt och ekonomiskt. En i det närmaste omöjlig övergripande fråga att hantera med dagens organisation. Eller storstadsarbetet som berör olika sakområden, där ansvarsfördelningen sker tämligen godtyckligt idag, av den parlamentariska hanteringen. RK:s roll på områden som berör både stat, kommun och landsting behöver redas ut. Ett konkret exempel är frågan om hemlösa som har bäring på olika kommuner, på hur vården fungerar eller inte, på hur kriminalvården förbereder utskrivningar eller om det brister där osv. Ett annat perspektiv som saknas är vilka effekter det får om en sakkunnig del av Sveriges ledning ser behov och brister som nära nog förbjuds lyftas fram av Gunnar W:s före detta kollegor på finansens budgetavdelning. Ordning och reda på ekonomin, ja, men det finns behov att alltid ha frågan om "budgetnissarnas" påverkan på politiken i fokus. Där får verkligen inte en dold makt ligga!

Tyvärr nöjer sig inte Wetterberg med regeringskansliets struktur. Han ger, som jag menar, också en mindre lyckad kommentar om att minska riksdagens ledamöter till 150 (ajaj, Gunnar: misstaget har gjorts förr att antalet är delbart med 2: det var en treårig lotteririksdag på 70-talet) Det där tillhör väl det minst farligaste av alla utspel: att föreslå reduktion av antalet politiker leder ytterst sällan till kritik eller försvarsinlägg till förmån för de förtroendevalda. Själv tillhör jag de som menar att det oavsett samhällsnivå, är alltför få, inte för många, som är politiskt förtroendevalda.

Intressant: Andra bloggar om: , , , , ,

lördag 28 april 2007

Allianslogik med brister: Det stora säljs ut och det lilla utreds.....

ASEA 420 000 kr
Atlas Copco 180 000 kr
Bofors 150 000 kr
LM Eriksson 400 000 kr
SAAB 300 000 kr
SKF 190 000 kr

Jag tittar i den lilla boken som då inspirerade mig till medlemsskap i SSU. Boken "I stället för slagord", utgiven inför valet 1976. Ett kapitel tog upp kopplingen mellan "storbolagen" och moderaterna. Siffrorna beskriver "några exempel på hur mycket arbetsgivarna betalade förra valet (dvs 1973 !) till moderaterna..."
Nostalgi och kuriosa. Men ändå med en koppling också till det moderna Sverige. Förändringen blev väl att bolagen tyckte borgarna gjorde för lite och satsade i egna lobbyföretag i stället. Dagens Alliansregering har utan tvekan en uppgift att fortsätta detta tidiga beställningsjobb. Men det som skulle ha blivit en grundpelare i allianspolitiken verkar få en rejält snurrig start. På något sätt är det som att där borgerliga ministrar dyker upp tenderar också ägarintressen, aktieoptioner och andra ekonomiska intressen samlas, mer eller mindre medvetet, mer eller mindre jävsliknande.

Privatiseringar och utförsäljningar av statens företag är på gång men genomförs under stort hemlighetsmakeri.Nu granskar riksrevisionen enligt nyheterna (svd) hur Odell har hanterat frågorna. Ni vet, det statsråd som för egen del
själv blev hårt pressad direkt efter regeringens tillträdande i höstas. Där fanns uppenbara kopplingar och personliga intressen när han fått rollen som kommunminister.I veckan fortsatte det med en nyhet i Dagens medicin. Göran Hägglunds statssekreterare som tillsammans med sin man tjänat pengar i Apoteket, ett bolag som hon också har att hantera i tjänsten.

Ett annat ben för att öppna den gemensamma sektorn för privatföretag handlar om vården. Precis som med andra intressen har det talats mycket om hur vårdpersonal själva ska bli de stora "nybyggarna" och mindre om att stora vårdföretag nu får chansen att leka affär i vården med skattepengar som säker intäktskälla. Det var inte riktigt det perspektiv Filippa Reinfeldt gav i sitt inledande linjetal till landstinget i december.
Vår uppgift är att se till att nytänkandet, alla goda idéer från våra medarbetare och även från vårdpersonal som inte jobbar i landstinget lyssnas in, att vi tar till vara goda idéer.Vår uppgift är att se till att det finns en mångfald av utförare för stockholmarna att välja mellan, där konkurrensen går ut på att vårdgivarna vill göra sig attraktiva för att möta stockholmarnas behov.
Det senaste beskedet är att regeringen lägger frågor om entreprenörer i vården till en stor utredning.(bland annat rapporterat i dagens medicin och SvD) Allt medan stopplagen tas bort samtidigt som inte minst alliansen i Stockholmslandstinget öppnar dörrarna på vid gavel för privata intressen. Mot den bakgrunden finns det all anledning för socialdemokratin att väva in småföretagens roll, villkor och intressen i en framtidsdebatt. Av den borgerliga alliansregeringen får många småföretagare bara den höjda generella arbetsgivaravgiften och en utredning om entreprenörer i vården. De stora affärerna görs snabbt och direkt. De mindre får en utredning. Ingen höjdare direkt.

Intressant: Andra bloggar om: , , , , ,

fredag 27 april 2007

Socialdemokratisk Idédebatt med sikte på framtiden

Möjligen faller inte uppgiften på vare sig Karl Marx, Ernst Wigforss eller ens på Per-Albin Hansson. Ok, då..kanske lite....Men det kan lika gärna vara ungarna från förorten, Camilla som jobbar i hemtjänsten, Lena som bildat ett eget vårdföretag eller Bernte som omskolats från industriarbetare till datatekniker som blir de som ger partiet inspiration när vi förnyar socialdemokratin. Där kan också Erro, 47 år och hemlös, Mehmed som från flyktingförläggningen har gått igenom en SFI-kurs och sedan blev företagare vara inspiratör. Eller Cattis och Per som bildade ett litet miljöteknikföretag. Den nya tidens inspiratörer som sätter vår målbild, genererar drivkraften, illustrerar samhällsbristerna men också alla möjligheter.

Som politikens "marknadsledare”har socialdemokratin ett stort ansvar för samhällsutveckling, samhällsdebatt och för den konkreta politiken. Det gäller förstås i regeringsställning men också i opposition. Opinionen pekar onekligen på en möjlig återkomst till ansvarsställning. Det är glädjande att debatten har startat om det politiskt innehåll denna nyformade socialdemokrati ska ta med sig i bagaget. Det fanns förvisso dem som redan dagen efter valet, och framför allt efter kongressen, ville se en socialdemokrati som började prata återställare. Allt utifrån en dagordning satt av hur den nuvarande regeringen styr Sverige och landets kommuner och landsting. Jag tror det är helt fel utgångspunkter.

Lika fel vore det om vi de närmaste åren enbart för diskussionerna om de i sig viktiga sakfrågorna. Precis som är fallet med de där byggnaderna från miljonprogrammets år behöver vi genomföra renoveringar och stambyten. Men, som Mona en gång sa, stambytet får inte bli hyresvärdens anledning att byta hyresgäster. Lika lite som partiet i sin renovering ska ta sikte på att byta ut väljarkåren. Vi har en unik chans. De senaste åren när en början till idédebatt har formats har ofta varit i kristider. Under saneringsår. I tider då otryggheten växt. För idédebatten betydde det ofta att partiets ideologiska vägval tolkades utifrån besparingar i offentlig sektor, utgiftstak och vägvalet mellan verksamhet och socialförsäkringar. Debatter om egenmakt blev till en ibland obegriplig fråga om privat eller offentlig verksamhet. Förnyelse blev ibland att försämra a-kassa och när så EU- och Euro-debatterna tärt på det socialdemokratiska skinnet verkade krafterna gått ur.

Idag tolkar en del partiets styrka som ett resultat av en borgerlig politik som inte gillas. Det stämmer nog till viss del. Men ett parti som varit så dominerande i väljarkåren under så många år måste helt enkelt ha träffat rätt på andra sätt. Nått fram till människors hjärna och hjärta.

En stark ide och övertygelse som inte fastnat i dåtid utan lever och utvecklas med sin samtid. Regeringsdugligheten och ansvarstagandet. Förankringen i vardagen, där de teoretiska utgångspunkterna visserligen funnits men aldrig lyfts fram som heliga skrifter utan har omsatts i allt det som betyder mycket i människors vardag. Det är nog inte en tillfällighet att partier som har växt och fått en ledande roll aldrig har varit dogmatiska, utan ofta röstats fram därför att man har svar på konkreta vardagsnära frågor som ställs. Men också om stora, globala överlevnadsfrågor. Men det är ytterst sällan väljaren kräver besked om partiets innersta tankar med den demokratiska socialismen.

Framtiden saknar sannerligen inte sina frågor. Utmaningarna finns där och väntar på svar. Och just där finns en styrka att hämta: i banden mellan idéerna och den konkreta sakpolitiken. Där skulle jag önska en diskussion om analysen av dagens samhälle. Av vad som påverkar utvecklingen och vårt förhållningssätt till detta. De stora överlevnadsfrågorna: miljö, klimat och dess påverkan på vår gemensamma värld. Går det att lösa bara vi får tillräckliga ekonomiska styrmedel eller måste politiken spänna musklerna och ta ledningen? Idag finns nästan inte de rent nationella frågorna. Det mesta påverkas av omvärlden. Hur ska vi, med våra idéer som utgångspunkt, förhålla oss till det? Och där ligger självklart de stora frågorna om klyftorna i samhället. Om jobben, skola, vården och därmed skatternas roll. Delaktighet, demokrati, ja ytterst hur vi som lever och bor i Sverige kan påverka våra liv och vår vardag, kan inte vara slutdebatterad eller slutreformerad. Möjligen får vi också tid att reflektera över de där ledorden som på tisdag finns med i alla tal men som kanske behöver belysas lite djupare igen: Vad menar vi med frihet, jämlikhet och solidaritet? Låt det också bli inslag i en rejäl framtidsdebatt.

Andra inlägg i debatten: ex Jonas Morian och Luciano Astudillo

Andra Intressanta bloggar om: , , , ,

Schlingmans senkomna insikt i grunden en valbluff

När regeringspartiernas företrädare idag kommenterar Temo-mätningen i DN är det utan tvekan moderaternas Per Schlingman som ger inspiration till, och kanske till och med kräver, ett ytterligare blogginlägg. Partisekreterare Schlingman menar att förklaringar till Alliansraset är
Den ena är att alliansen fortfarande lider av att vi inledde med tuffa åtgärder. Åtstramningen av a-kassan till exempel.
Jag kan inte annat än dela grundsynen. Svenska folket ställer inte upp på den politiken. Men kommentaren bör leda oss tillbaka till tiden före valet. Till budskapet från valrörelsen, Bankeryd, Högfors. Fanns det någonstans där ett besked om tuffa beslut efter en alliansvalseger? Den som lyssnade fick veta att det var bättre med 100 procent än 80 procent i a-kassan. Jobb bättre än utanförskap. Vi skulle få komma till vår rätt, hette det. Skatterna skulle sänkas, ja, och varje gång en moderat öppnade munnen om detta lades den verbala kraftansträngningen på att betona "för låg-och medelinkomsttagare..".

Här ligger nog en huvudförklaring till dagens läge i väljaropinionen. Skillnaden mellan före och efter. Det polerade budskapet som fick fäste hos människor som nu möter den konkreta politikens effekter. Men fortfarande gäller att man ska kalla saker vid dess rätta namn, något som Schlingmans kommentar verkligen manar till. Att nu komma dragandes med förklaringar om att tuffa beslut ligger bakom opinionsfall duger inte.

Det fanns före valet inte en stavelse om några tuffa prövningar som skulle möta svenska folket efter en alliansseger. Visst, många insåg att det handlade om den vanliga moderata politiken och försökte nå ut med detta. Men tyvärr glittrade de nypolerade moderaterna alldeles för förföriskt i mångas ögon. Budskapet var jobb, komma till sin rätt, bryta utanförskap, hundra bättre än åttio. Beskeden om det tuffa besluten uteblev helt från ordsvadan inför valdagen. Att Schlingman nu verkar komma till insikt fråntar inte honom eller regeringspartierna från ansvaret att ha lurat skjortan och blusen av de svenska väljarna med något som verkade var godis för alla men som i praktiken bara var en i och för sig skicklig politisk kampanjstrategi.

Intressant: Andra bloggar om: , , , ,


Uppåt, bra. Men mer krävs för Stockholmsregionen

Det är onekligen trevligare om riktningen är uppåtgående än dess motsats. Det är utan tvekan bättre att det kommer senare än aldrig. Men trots det: lite vemodigt är det att i opinionsmätningar ha stöd av halva väljarkåren, ensamt vara dubbelt så stor som moderaterna, att en vänsterallians nästan får 60 procents stöd, att se ett par allianspartier klänga nere på riksdagsspärrgränsen och samtidigt tvingas inse att det ändå är långt kvar till ett riktigt val. Visst: trevligt med en DN-rubrik om att s tar väljare från alla håll, men vad hjälper det? Nu?

För oppositionen är mätningen ånyo något som kan vara en inspiration, som kan bekräfta att oppositionspolitik faktiskt kan slå igenom och kanske viktigast: ett utrymme till en förnyelse och parti och politik utifrån en stark väljarposition, inte med det krisläge som oftast är fallet i sådana lägen. Politiken och framtiden kan fokuseras, inte enskilda företrädares tillkortakommanden. Vetskapen om stödet för sakpolitiken kan ge utrymmet för de mer spännande visionära debatterna. Det bör socialdemokratin kunna utnyttja positivt. Och där signaleras åter ett av de viktigaste uppdragen: att formulera politiken för den stockholmsregion som fortfarande har en slagsida till höger. Inte alls förvånande med tanke på utgångsläget: lägre arbetslöshet, större andel av vinsterna från sänkta förmögenhets- och fastihetsskatter, andelsmässigt färre som åker ur arbetsmarknadspolitiska program eller drabbas av sänkta ersättningar. Samtidigt fördjupas klyftorna inom regionen, något som den nuvarandre regeringen inte har en enda lösning på. I allt glädjande som inryms i dagens mätning tillhör detta en av socialdemokratins viktiga uppgifter att ta sig an.

torsdag 26 april 2007

Första, andra, tredje...går bort för tre miljoner...

Så börjar det så smått komma igång efter den totala bostadspolitiska skrotningen som gjordes efter valet. Tidigare såg vi Odellplattorna vid årsskiftet, då när investeringsstödet till hyresrätter togs bort. Och helt enligt förväntningar eller kanske farhågor, ser vi nu starten på försäljningseländet av allmännyttans bostäder. Stockholmshem först ut och de nivåer som är klara innebär att en trea på 70 kvadratmeter får ett pris på drygt 2,6 miljoner (mer på hem&hyra och SvD) För de som bor kvar i de sålda huset räknar hyresgästerna med kostnadsökningar på kanske 50 procent.

Ingenting som förvånar. Ingenting att klandra borgarna för i sak eftersom de gick till val på det. Med stor oro kommer jag att följa utvecklingen där inte bara utförsäljningsjippot skrämmer utan också vad som händer med hyressättningen, hur resultatet blir av den anmälan till EU som nu hanteras och som kan påverka hyrorna. Där ligger också den förändring som regeringen har gjort när det gäller synen på hyresgästernasinflytande, som där går i fel riktning. I alla fall om man är hyresgäst.

Andra intressanta bloggar om: , , , ,

På väg? Hur då? Vart då? När då?

Nu har den äääntligen hamnat i min brevlåda. Den redan så omtalade och efterlängtade nya pocketboken. Redan dess titel och undertext slår fast vad det handlar om: "På väg". Partiet? Sverige? Jag själv? Kanske upplagt för egen uttolkning. Och den så känsloväckande undertexten "Om drömmar, ilska och vilja". Utan att vara bunden av förutfattade meningar om detta 68:ans litterära verk tittar jag i den med vissa förväntningar. Anstränger mig för att vara neutral, även om jag har läst Katrines analys av den, och även sett Eriks och Jonas kommentarer. Den första tanken blir: "Vad i all världen är det? Kongressreferat? Framtidsdebatt? Intervjubok? Den andra funderingen är varför informatörer och skribenter verkar sitta i sina egna små bås och plita och där exempelvis valanalysgruppens viktiga rapport inte verkar ha påverkat boken. Att det som under veckan varit så stort i medierna, en ny utformning av socialdemokratisk skolpolitik, är t.ex. helt frånvarande i denna "drömbok", vilket är märkligt. Man skulle också kunnat tänka sig ett första steg för att peka på mångfaldens Sverige som en mäktig kraft och tillgång i samhället, inte som kostnad eller problem. Det saknas.

Jag gör ett ytterligare försök att se en linje, en helhet. Som utgår från ett ändå ganska bra Sverige men som inte kan nöja sig med det. Samhällskritiken och människors behov som utgångspunkt. Som sedan anger de utmaningar vi står för och ger några signaler om våra vägval. Det som bör, skall och måste finnas med i framtidsdebatten.

Om man som jag tror att vi måste starta med värderingarna som utgångspunkt och hur de ska verka och påverka oss i ett modernt samhälle så är inte boken till någon vägledning. För den som vill tänka till och sedan ge sitt bidrag inom olika sakfrågor känns det lika svårt. Här speglas stora områden som sjukvården lika omfattande som arbetslivsinstitut och Sixtens eluppror. Här blandas "vet du att"-rutor om det mesta utan att alltid ha något sammanhang med omgivande texter. Här börjar det med barnen, bra! Men där är utgångspunkten inte hur vi gör Sverige ännu bättre för barnen, hur världens bästa förskola blir ännu bättre, utan borgares politik om att privatisera en förskola. Viktigt i sig men får knappas vara vår utgångspunkt när vi pratar framtidspoltitik. Så kan område för område betas av där det mesta, utom skolan då, finns med på ett eller annat sätt men där strukturen gör det omöjligt att uppfatta något speciellt. Och där i bakhuvudet gnager den där tanken om storstaden och stockholmsregionen, om livsförutsättningar, klassklyftor och särskilda utmaningar där. Kunde inte detta fått en liten plats också i detta material? Det är faktiskt en ödes- och överlevnadsfråga för socialdemokratin i hela Sverige.

Den största behållningen i boken blir utan tvekan Monas eget förord, och hennes citat av Maryam Yazdanfars blogginlägg om den saknade framtidsberättelsen. Just där borde bokens hela idé ta avstamp. Tyvärr har jag svårt att upptäcka den linjen...

Intressant: Andra bloggar om: , , , ,

onsdag 25 april 2007

Förnyelsen av den socialdemokratiska skolpolitiken

Helt enligt alla förväntningar börjar nu Mona Sahlin jobba igenom politiken. Helt naturligt startar hon med skolpolitiken där förtroendet inte har samma tyngd i väljarkåren som för äldreomsorg eller sjukvård. Låt det bli en bred diskussion och låt den framför allt flöda ut ur de stängda partilokalsrummen, in till de svenska hushållen, ut till elevgrupperna och nå ända fram till lärarrummen. Låt den ta sikte på det som möjligen är en aning unikt i svensk politisk debatt: lyft fram de goda exempel på lärande och skolutveckling som faktiskt finns i Sverige. Problemorientering, ja. Men till dessa fordras lösningar som kan gömmas därute i landet. Att formen blir ett rådslag får man väl överleva. Det är innehållet som är det spännande och viktiga.

Det finns ett par nyansskillnader i tolkningen av Sahlins budskap. I SvD blir det till ett faktum att den tidigare politiken varit felinriktad medan DN:s beskrivning stämmer med det jag uppfattade i nyhetssändningarna: Det som nått väljarnas ögon av S skolpolitik har varit det ”småiga”. Det stämmer och är tyvärr inte nytt. Det är väl också mycket tveksamt om det beror på partiets felsteg i kommunikationen. Tyvärr har skoldebatter så länge jag kan minnas haft ett nästan patetiskt fokus på mätning av kunskaper (läs betyg) snarare än lärandeprocesser för olika elever. Något som glädjande nog togs upp av lärarförbundets ordförande i en kommentar igår. Till detta har lagt en evighetsdebatt om driftsformer, alternativ eller ej och på senare år om mobiltelefoner. Och kanske naturligt men ibland tragiskt förs debatten utifrån de erfarenheter vi själva har av skolan, en verklighetsbild som kanske har förändrats?

De nya majoriteterna runt om i kommunerna kommer tyvärr inte att ge så mycket näring till en ny debatt om skolans innehåll. Så smått tar allianspolitiken nu fäste i vardagen där åter driftsformerna är det viktiga. SvD beskriver hur en skola nu kan bli utmanad av en muslimsk fristående skola, något som möter reaktioner, och möjligen kommer kunskapsfokuset bort i debatten. Vi behöver en framtidsdebatt om hur vi stimulerar och tar tillvara den vilja att lära som finns hos alla första skoldagen. Varför slås den där ivern och lusten att lära sönder hos många elever direkt från skolstart? Hur vi ger just alla elever det stöd som krävs och hur resurser faktiskt fördelas efter behov.. Vad är det för kunskaper och färdigheter som behövs i framtiden? Tillsammans med frågor om lärarrollen och kompetensutveckling, elevinflytande, den röda tråden av lärande från förskola och livet igenom, och annat viktigt i skolans inre arbete bör det kunna ge socialdemokraterna ett utmärkt skolprogram inför nästa val. Om det där finns betyg från 6:an, 8:an eller inte alls må så vara.

intressant? Andra bloggar om: , , ,

tisdag 24 april 2007

Talande tankar om nya moderaterna och fördelningspolitiken

Den praktiska teorin om det gamla som kan bli nytt gäller också politiska papper. I Aktuellt var Mp:s granskning av Alliansens vårproposition en nyhet, också nämnd i SvD och DN. I sak är riksdagens nyhetstjänst rapport viktig men inget nytt. Men det är onekligen en viktig bekräftelse av den riktning som politiken nu har. Därför blir en minst lika viktig nyhet när pusselbitar läggs till en tydligare bild. En sådan är Johanna Grafs inlägg . Tack vare ett gott minne, och kanske ordning på pappren, har hon rotat fram det som var en av de bärande pelarna för hela moderaternas förnyelse och som så "öppet" redovisades i DN debattinlägg. Och som Johanna så riktigt noterar; Samma utredningstjänst, samma uppdrag, samma svar. Men det som ledde till häftig självkritik då är regeringspolitik nu."

Och hur var det nu han sa, m-riksdagsledamoten Carl-Axel Johansson, när han lämnade moderaterna: "Jag menar att vi moderater nu är på väg mot den grå mittenpolitiken - allt för maktens vinning". Det verkar som hans omdöme var mycket befogat.

Intressant: Andra bloggar om: , , , , , ,



Fortsatt kamp mot sprutbyte från Fp i Stockholm

SvD berättar på webben om Johan Stenbäck, ordförande i Stockholms brukarförening, som nu går omkring bland missbrukare i Stockholm och på eget bevåg delar rena sprutor för att förhindra smittspridning. Tänk om det inte behövdes. Om landstinget tillsammans med några kommuner kunde ordna sprutbytet som en del i en satsning för att ge vård. Vi har den möjligheten. Det har regering och riksdag beslutat. Om detta har jag skrivit inlägg förr.

S och V har lagt förslag i landstinget. Men ännu står folkpartisten Birgitta Rydberg för ett bastant motstånd. I morse debatterade hon frågan med socialdemokraternas Inger Ros. Du kan se debatten här.Rydberg fortsätter se detta som ett sätt att uppmuntra missbruk och ge stöd till narkotikaliberala tankar. I debatten talar Birgitta Rydberg om att det inte finns bevisat att sprutbyte är bra. Som Inger Ros förde fram i sändningen är det väl då utmärkt att vi i Stockholm etablerar en verksamhet där vi också kopplar till forskning. Den som tvivlar på nyttan av sprutbyte kan veta att de flesta remissinstanser var positiva i remissvaren som låg till grund för regeringens förslag. Till de som var positiva hör: Kammar-rätten i Göteborg, Umeå tingsrätt, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvården, Brottsförebyggande rådet (BRÅ), Socialstyrelsen, Läkemedelsverket, Smittskyddsinstitutet, Statens institutionsstyrelse (SiS), Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Skåne län, Kriminologiska institutionen, Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Lunds universitet, Karolinska institutet, Stockholm, Huddinge, Jönköping, Lund och Malmö kommuner, Stockholms läns landsting, Landstinget i Västerbottens län, Landstinget i Skåne län, Landstinget i Västra Götalands län, Svenska Kommun-förbundet och Landstingsförbundet, Smittskyddsläkarföreningen, Riks-förbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende (RFHL), Riksförbundet för hiv-positiva, Rainbow, Convictus, Verdandi, Brukar-föreningen. Det du, Birgitta Rydberg.

Intressant: Andra bloggar om: , , , , ,

Politiskt spel om barnsjukvården undergräver stödet för alternativ

Dagens ”begivenhet” var Hälso- och sjukvårdsnämnden inne på Landstingshuset. Filippa Reinfeldts ”egen nämnd”, som hon säkert och med stor vana leder på ett alldeles förträffligt sätt under god stämning. Men så är det ju det där med politiken som inte alls får samma höga betyg som Filippa själv. För den som befinner sig vid sidan om kan politiken ibland verka mycket konstig. Och inte sällan är det skillnaden mellan före och efter val som orsakar förvirringen. Om man exempelvis före valet hörde kritiken från den dåvarande alliansoppositionen mot brister i sjukvården var det lätt att ta det på allvar och att hålla med. Så vad händer då efter valet?

Till det som ofta fått stå som symbol för bristerna hör Astrid Lindgrens Barnsjukhus vid Karolinska i Solna. Ja, det var definitivt inte bara symbolik utan har varit verkliga problem. En dellösning som vi sossar önskade var en ny närakut i anslutning till ALB. Inriktningen har varit att den ska starta nu under våren. Så blir det inte. Majoritetens bedömning nu efter valet verkar vara att sjukvårdens utveckling för barn i form av en ny närakut mycket väl kan vänta till hösten. Skälet är inte brist på pengar, inte brist på personal och inte brist på lokaler. Väntan beror helt och hållet på att det nu inte är gott nog med vård som ges av landstingsanställd personal. Närakuten vid Astrid Lindgren ska för allt i världen vara privat driven.Vid dagens sammanträdet fick vi ett dystert svar på en skrivelse med förslag där vi ville ha igång närakuten till första maj.Nu säger man alltså start i oktober/november i stället.

Här befinner sig Filippa, moderaterna och alliansen ute på farligt vatten av flera skäl. Både landstingets enkäter, valutvärderingar m.m. visar att stockholmarna är positiva till alternativ och att man vill kunna välja BÅDE privat och landstingsdrivet. Risken är möjligen oväntad men effekten av att låsa sig vid driftsformen kan mycket väl bli ett folkligt tryck för att stoppa fortsatta upphandlingar. Om affärslekandet blir viktigare än vården i sig har jag mycket stor förståelse för länsbornas reaktioner.

Intressant: Andra bloggar om: , , , ,

Allians på svag is efter Leijonborgs fall

Kommentarerna fortsätter efter folkpartiledarens fall. DN:s ledare ställer den onekligen berättigade frågan ”Vad åstadkom Leijonborg” där bildandet av alliansens sätts överst. Att Leijonborg i sitt Alliansval förlorade 130.000 röster nämns inte. Henriks Brors pekar på effekterna för folkpartiets regeringsinflytande. På Brännpunkt skriver ”Leijonborg-bödeln” Maria Wallhager, som utdelade dödshugget efter beskedet från Stockholm. Den som med öppet sinnelag läser texten anar att folkpartiets dilemma inte alls har varit partiledarens eventuella svagheter och brister. Det är själva partikonstruktionen som idag saknar stadga, stödben och byggnadsmasssa. Wallhager tycker sig se ett behov av de liberala idéerna. På punkt efter punkt är förklaringen ett ”både och”-tänkande där partiet i god tradition försöker hålla fanan högt i politikens alla riktningar. Där ligger själva grundproblemet för folkpartiet. Det blir sannerligen inte lättare nu. Med ett parti som har väljarkårens mest rörliga väljare och minst ett halvt år av torrt, segt, tråkigt tröskande i ett partiledarlöst utkantslandskap av politiken blir återkomsten inte lätt. Framför allt inte om batong-Björklund är den som ska hålla i partipiskan framöver. Det är också ett läge som ställer ut hela alliansen på ytterst svag is. Med den opinionsutveckling man nu har, kan ytterligare tapp över blockgränsen bli förödande för Reinfeldts regeringsbildning.

Men vad blev det av den där liberala analysen som Erik Ullenhag skulle ge i Örebro? Det som jag själv i tidigare inlägg har sett fram emot? Jag ser på de senaste pressmeddelandena från Fp men i min inbox hittar ett par som meddelar att Leijonborgs stöds av några distrikt, ett om Leijonborgs tal i Örebro, sen ett om kallelse till presskonferens och sist om folkpartistatsråd som kommenterar avgången. Vart tog liberalismen i Ullenhags tappning vägen? Jag saknar den.

Intressant: Andra bloggar om: , , , , , ,

Mångfaldsnoja i folkhemssverige

I praktiken har socialdemokratin sedan länge varit befriat från den interna debatten om alternativa driftsformer ska tillåtas eller inte. Verkligenheten både i S-styrda kommuner, i landsting och i riksdagen har varit en praktisk och ganska rationell hållning. Är det bra men inte dyrare så låt gå, har varit utgångspunkten. I min egen kommun går vart fjärde barn i fristående förskola. Under fyra S-år i ledningen för landstinget har bra vårdcentraler, som Caremas i Skogås, kunnat fortsätta och så sent som förra veckan röstade vi för ett fortsatt avtal med det privata företaget. Helt enkelt därför att huddingeborna får bra vård där.

De borgerliga har i den politiska retoriken låtit som om man utgår från noll. Att inga alternativ finns. Samtidigt har tonen varit att de nya vård-,skol- och förskolealternativ man vill se växa fram är drivna av personalen. Små enheter, lite gulligt. Verkligheten är en annan. I många år har investerare sett den offentliga sektorn som en jättemarknad, bara den öppnas upp. Ett företagande i sikte som står på en trygg grund av skattepengar. Stora vinstmöjligheter, således. Därför har också det bestämda uppdraget, den riktade beställningen, till allianspartier vid makten varit att släppa loss denna marknad.

Det är därför inte förvånande att DN idag kan rapportera om konsulten som vill starta 50 nya friskolor i landet. En ny stor koncern uppenbarligen som ska in och konkurrera om skattebetalarnas pengar. Vinstkalkylerna skrivs. På sina håll med härligt skimrande plusmiljoner i plånboken. På andra håll ett par års väntan med röda siffror men sen….

Det är inte konstigt att man funderar över fortsättningen. Och framför allt över vilket fokus som framtidens skolledare och vårdcentralschefer kommer att ha. Tankarna måste ofrånkomligt också gå till de där idag ”röda”, förlustbringande affärerna. Vad händer sen? Vad sker med vården, skolan och omsorgen om färgen inte förändras? Runt om i Stockholms stad stängs nu kommunala skolor och det är inte bara i Reinfeldts Täby som proteströster hörs mot privatiseringarna. Men utvecklingen borde också få den luttrade kommunalpolitikern oavsett partifärg att bli orolig. Helt plötsligt, som en snabb vändning i 180 grader har goda principer som ordning på ekonomin, planering av den kommunala servicen, kvalitetssäkring och processarbete i verksamheterna nästan försvunnit från den vardagspolitiska kartan. I stället utvärderas vården av att patienter förväntas välja annan inrättning, så också i skola och äldreomsorg. Det nya får inte ha några ekonomiska begränsningar. För alternativ är kommunens kassakista öppen på vid gavel. Att medborgarna i ett första skede bejakar valfriheten kanske är naturligt. Men jag är för egen del inte helt övertygad om att stödet för den öppna etableringens politik kommer att bestå när kostnaderna för det, inklusive vinstmarginaler till vård- och skolföretag ska uttaxeras över skattsedeln.

Intressant: Andra bloggar om: , , , ,

måndag 23 april 2007

Leve pyramiderna - leve verkligheten

Datakrångel förenat med luntor av papper inför morgonens hälso-och sjukvårdsnämnd har gjort att inläggen har lyst med sin frånvaro ett tag. Men också en eftertänksamhet kring mitt bloggande, som kändes nödvändigt och nyttigt. Plus heldag i Sollentuna med partidistriktet i lördags och födelsedagsuppvaktning i söndags. Och idag luntorna igen och kommunstyrelsenpå kvällen. Vi tog detaljplan och exploateringsavtal om golfbana. En framtida oroshärd kanske, när de rutbyxbeklädda ska putta och svinga i närheten av SRV:s sopanläggning i vindpustarna med avfallsdofter över nejden. Förutspår uppvaktningar om lukterna framöver, av ledande golfdirektörer. Det är väl det som Länsstyrelsen och SRV också är rädda för.

Ett annat ärende blir ”stort” på nästa fullmäktige. Folkpartiets motion om förbud mot att ex bära slöjor i skolor och på fritidsgårdar. Och en att-sats om att inte ge ledigt i skolan av religiösa skäl. Inte ens folkpartiet själva ville rösta ja till motionen i KS: Vi får se på fullmäktige om nu den motionerande ledamoten av folkpartiet får stöd av Sverigedemokraterna. I så fall går de upp i en riktig debatt för första gången. Hittills har de bara agerat för sitt eget partianslag.

Sedan sist har Leijonborg aviserat sin avgång. Stort förstås, med 45 bloggkommentarer bara på DN. Inte för att jag tror att han har läst mina inlägg här men hans beslut ligger i linje med detta. För politikens, för Sveriges och för folkpartiets skull kan man hoppas på en uppstickande socialliberal som ny ledare. Även om det ur ett S-egoistiskt perspektiv naturligtvis är en dröm med batong-Björklund. Första racet i Franska presidentvalet inger trots allt hopp att få en första kvinnlig president i republiken. Och här hemma går debattens vågor höga om detta extremhögerparti som fått medialt utrymme som ett statsbärande parti den senaste veckan. Usch!

Har gått och funderat lite på politiken, det samhälle den ska förändra och nivåskillnader i maktutövandet. Tänker på dagens kommunstyrelse, t.ex. Titt som tätt talar politiker högre upp om att stora investeringar ska kunna betalas av näringslivet och sen hyras ut till samhället. Var och en vet att ex stat eller landstinget, tack vare sin kreditvärdighet, får bästa tänkbara lån. Därför är det lätt att fatta att det inte är välgörenhet som ligger bakom privata företags ständiga krav på att detta PPP, ska införas. Det är en stor, lönsam marknad som öppnas om detta system börjat tillämpas. Det verkar ändå som att också moderaterna förstår det på lokal nivå och verkar mindre frälsta av dess möjligheter än partivännerna ”högre upp”. Ett annat exempel: en moderat ledamot som muttrade om hur sjukvården nu hänvisar patienter till vissa doktorer som ansvariga för vissa gator. Precis som vi har man uppfattningen att det är valfrihet som gäller. Men precis som när vi styrde går ibland verksamheterna sina egna vägar.

Jag fick bilden av den ofta utskällda pyramiden. Det var som om den ”vanligt” placerade pyramidens breda bas nedtill är en kontaktyta med verkligheten. Bara kontaktvägarna uppåt är rena och raka så verkar den scanna av människors vardag ganska bra. Som ett socialdemokratiskt parti, som vi fungerat sedan bildandet (jaja, regler har alltid undantag). Eller varför inte, trots invändningarna, Reinfeldts moderater. På sitt sätt stämde det där också. De bunkerblinda som fastnat i de nyliberala marknadsteorierna fick bannor och bassning och kastades ut och fick chockerande höra att skattesänkningar kunde vara fel och arbetsrätten inget problem. Just det där man faktiskt visste där nere i basen, sedan länge.

På samma sätt som den breda basen tycks ge den där förankringen i verkligheten råder de omvända om pyramidspetsen vänds nedåt och den breda basen riktas upp mot stjärnorna, vänd mot de stora tankarna och idéerna, vänd från jorden. De partier som har haft det stora uppåt och det lilla i verklighetens politik har aldrig varit stora. Leve pyramiden. Leve verkligheten.

Intressant:
Andra bloggar om: , ,

torsdag 19 april 2007

Ett märkligt angrepp från hörnet av sandlådan

Efter några timmar som ägnats till sjukvårdspolitik för södertörnskommunerna, noterar jag, innan jag fortsätter vidare till fullmäktigegrupp, att det har utbrutit en mycket egendomlig bloggdebatt. Rubriken träffar mig när jag tittar in på "intressant" där det står Socialdemokratisk infiltration av intressant.se? Jag går vidare och läser inlägget, vilket finns på en blogg benämnd" Bloggen bloggelito". Har något svårt att se vem som driver bloggen men det är uppenbarligen en person som ser sig som sin mission lite blandat. I inlägget förs ett långt resonemang om huruvuda det länkas till min blogg, hur Intressant kan publicera det, vilka bakomliggande Infiltratoriska och propagandasyften som ligger bakom mina inlägg osv.

För mig som under ganska lång tid har varit politiskt aktiv är reaktionen mycket förvånande. Här förs en rad debatter och många sanna frihetskämpar driver sina frågor, något som självfallet är var och ens rätt. I inlägget finns både rena omdömen som får stå för bloggaren när det gäller jämförelser och annat med andra personer. En notering är dock att mänskligheten verkar slå igenom när var och en sitter där bakom sin skärm. Visst, de politiska skillnader finns där men också en anda av "håll er borta från vår blogg" till oss som inte suttit här i fem,sex eller åtta år. Om det är så att man även här "inte tycker om någon" så får väl det också betecknas som högst naturligt och mänskligt även om det i det här fallet verkar..urfånigt och mycket barnsligt. Bilden blir onekligen en grupp små personer iklädda röda och gröna galonkläder som i kanten av sandlådan markerar för den nytillkomnde (som dessutom har blå galonkläder, att "du är inte välkommen i vårat gäng".

Egentligen behövs inte så många kommentarer. I kommentarerna till inlägget finns det synpunkter från andra som jag tycker räcker som svar till bloggaren. Nej, jag är ingen av partiet utsänd anställd som skriver inlägg hela dagarna. Jag är engagerad förtroendevald sosse, för tillfället arbetssökande efter valet, som ser det här om en länk av fler till de som har valt mig och andra på valdagen. Jag ser min blogg också som ett sätt att själv få kommentera aktuella händelser i politiken. Jag har sett att andra skriver om mode, andra om det som hänt under dagen, en del om frihetsfrågor, andra om kina. Åter andra gör analyser av medierna, andra avslöjar saker, någon berättar om författarskap, fotboll, sex eller annat de själva brinner för. Det finns också några som brinner för politik. Där finns politiker som skriver hela artiklar. Eller politiker som har valt att beskriva händelser. ÄR det inte upp till var och en?

Hur bloggaren vill beteckna det jag skriver är upp till honom. Men det är en mörk dag för svensk demkratin om han verkligen menar att politiska inlägg ska försvinna härifrån.? Om, hur eller varför detta publiceras var och när, och vem eller vilka som läser, ger stöd till eller blir förbannade av inläggen har jag svårt att påverka. Min egen bakgrund och annat finns för den intresserade på här ovan och på min hemsida på S-info.

Jag började med detta den 31 januari. Har vart efter försökt lära mig, göra som andra, lära mig begreppen och annat. Om jag i detta har brutit någon "etikett" så är jag självklar mottaglig för synpunkter. Det har sannerligen inte arrangerats någon kurs i detta, vad jag vet i alla fall. Samtidigt har jag väldigt svårt att tänka mig att i den krets av frihetskämpande som verkar vara aktiva här, skulle önska tillämpa någon form av kinesiskt centralstyrt propagandaministerium som talar om vem som ska skriva vad om vad. Det måste vara marknaden, i det här fallet den eventuelle läsaren, som bedömer, som läser eller inte läser. Bland kommentarerna noterar jag att det sägs att jag inte vill debattera politiska frågor. Jag förstår efter läsande att orsaken är att jag har avslutat en debatt där det hävdades att jag stödde avrättningar och en annan att jag förespåkade utrensning av människor med fel gener. Rätt. där slutade jag prata. Men i övrigt säger omdömet om mig som debattovillig mer om bloggarnas okunskaper om min enkla person än om deras erfarenheter av detta...

Intressant: Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Reinfeldts KU-besked givna...men sen då?

Jag har precis som många andra följt utfrågningen av statsministern i KU, rapporterade bl.a i DN och SvD. En viktig utfrågning så tillvida att besked ändå gavs att statsministern, som ytterst ansvarig, har haft information i alla de frågor som har debatterats så hett sedan regeringen bildades. Det blir självklart mycket formalia i utfrågningar som dessa. De har ett värde, både formellt och informativt. På så sätt fyller de också ett viktigt demokratiskt uppdrag: regeringen ska granskas av riksdagen, ytterst av folket.

Men sen då? Ja, KU lämnar granskningsbetänkande som blir föremål för riksdagsbehandling. Offentligheten har ett avgörande värde och mediernas vidareförmedling av det som kommer fram är en del av demokratin. Just därför att KU inte gav tillräckligt tydligt svar på min fråga, skulle jag gärna se det belysas framöver: Att statsministern kände till statsrådskandidaters brott med svartjobb och teleräkningsskolk är känt. Var det också så att statsministern medvetet utsåg statsråd som av politiska skäl hade begått brotten...och att bedömningen av brotten gjordes utifrån politiska preferenser?

Eller med andra ord: fick Stegö-cielo, Borelius, Billström blir statsråd därför att statsministern i grunden delar synen av TV-avgifter är fel och därför inte ett allvarligt brott? Och betecknades svartjobbandet som acceptabelt i kretsar till vilket de utsedda ledamöterna av regeringen hör? Frågorna kvarstår om detta, och frågorna kvarstår om hur statsministerns politiska bedömning gjordes av Carl Bildts intressen i den affärsvärld som hos alliansens ses som en tillgång men som hos många andra bedöms kunna leda till ett synnerligen komplicerat förhållande mellan politisk och ekonomisk makt.

Intressant: Andra bloggar om: , , , ,



Folkpartiet, Leijonborg och liberalismens död?

Oups...att en Leijonborg hit eller dit skulle avgöra de liberala idéernas liv eller död är väl möjligen att ge folkpartiet en allför betydelsefull roll i svensk politik. Men onekligen är, om inte själva idéeerna, så ändå folkpartiet uppenbart hotade. Suget efter maktpositioner verkar tyvärr ta övertaget framför partiets eget bästa. Det är ett agerande som aldrig i något parti har slutat bra.

Jag har i ett antal inlägg berört det jag ser som folkpartiets roll i svensk politik. Senast jag skrev om avgångskraven var det fyra, nu fem, distrikt som önskar byta ledare, något som nämns i SvD. Hur många det till slut blir vet väl ingen men jag är ändå beredd att instämma i Johan Hellströms synpunkt: Behåll för allt i världen Leijonborg då. Det leder i och för sig till att moderaterna, de "nya", får behålla sin starka position, dragningen mot ett i praktiken infört tvåpartisystem går vidare och de mer eller mindre underliga utspelen från ett uppmärksamhetstörstande parti lär fortsätta. Vem vet, nästa varv kanske kommer redan i morgon när Namko Sabuni besöker Malmö och Rosengård.

Intressant: Andra bloggar om: , , , ,

onsdag 18 april 2007

Regeringen skyldig barnen en halv miljard!

Precis som jag, har du säkert hört Fredrik Reinfeldt upprepade gånger tala om familjepolitiken. Ett av de ständigt upprepade löftena, senast i debatten mot Mona, var att förskolan ska stärkas. Det har alltid talats om i form av pengar. Familjerna skulle få hela paketet. Detta uttrycktes tydligast i Alliansens rapport om familjepolitiken sådär två veckor före valdagen.
I ett första steg tillför vi 500 miljoner kronor för att stärka den pedagogiska förskolan.
Efter en snabb genomläsning undrar jag om pengarna ligger gömda någon annanstans än i VÅPen? I ett par noter finns det för 2007 men det är "gamla sossepengar". Kan det vara exakt som här i Huddinge: för 2007 har förskolenämnden ungefär 20 miljoner för att öka personaltätheten. De så kallade Hallengrenpengarna, som nu upphör som direkt avsatta för förskolan. Den lokala alliansen, som gärna vill framstå som reformister lägger två miljoner som de kallar för satsning för att minska barngruppernas storlek. (till drygt 5.000 barn)

Fredrik Reinfeldt och Göran Hägglund. Var är den halva miljarden till förskolan?

Intressant: Andra bloggar om: , , , , , , ,

Alliansernas feltolkning av väljarmandat bäddar för valförlust

Ett segerval innebär ett mandat från väljarna att genomföra den politiska linje man presenterat inför valdagen. Det kan tyckas självklart. Men onekligen kan man hamna i svårigheter om man misstolkat uppdraget som getts av väljarna. Eller kanske ännu värre. Om väljaren har fått en bild av det han/hon har röstat på som inte riktigt stämmer med verkligheten. Är det just det som nu sker i Sverige? Regeringar som nyligen valts har oftast ett mer bastant stöd i opninionen än vad som nu är fallet. Det verkar dock som man gillade budskapet men inte ser att den förda politiken följer den utstakade vägen. Talet om utanförskap, låginkomstagarnas 1000-lapp, jobben som skulle komma och alla välfärdssatsningar som vad än sossarna föreslog skulle bli större, faller nu platt till marken.

Och hur är det på kommunal och på landstingsnivå? Har svenska folket, stockholmarna eller täbyborna verkligen gett det mandat såsom det uttolkas av de nya ledningarna? Ja, i Täby pågår striden om Tibble gymnasium. I denna mastodont-moderata kommun skriver Tibblekampanjen att :Omröstningar har hållits på skolan som visar att 76% av eleverna och 84% av lärarna är emot beslutet. Endast 5 lärare vill stanna kvar efter ett regibyte. Lärare och elever är, med all rätt, förbannade över att deras åsikter inte efterfrågats.

I landstinget lovade det moderata landstingsrådet Lars Joakom Lundquist under gårdagens landstingsfullmäktige att alla vårdcentraler ska säljas ut. Entreprenörerna ska in, inte landstinget. Samma målmedvetna politik förs när det gäller geriatriken, vården av äldre sjuka Det följs av ungdomsmottagningarna, folktandvården och listan på områden växer för var dag. Att moderater och småpartierna nu trasslar in sig i en fullständig soppa av direktupphandlingar, upphandlingar och förlängning av avtal samtidigt som de ska införa ett kundvalssystem som förutsätter helt andra system, blir sannerligen deras huvudvärk att lösa.

Däremot har de inte stockholmarnas stöd för den politik de för. Moderaterna och övriga i alliansen har tveklöst övertolkat stockholms läns invånares uppfattningar om vilken politik som ska föras. I t.ex Regionplane- och trafikkontorets eftervalsanalys finns några intressanta uppgifter: (PdF-dokument här). Några av mina reaktioner efter snabbkoll:(fet stil är från rapporten)
¤ Framgången för alliansen kanske bottnade i en kris i vården? Nej. Majoriteten av länets väljare svarade att de inte upplever någon skillnad jämför två år bakåt. ( Där finns en del hänsyn man måste ta till att kanske 50% inte besöker vården...Krisbilden blir mediabilden..

¤ "Ungefär hälften av länets väljarkår röstade på samma parti i landstingsvalet som i riksdagsvalet för att de tyckte att de inte hade tillräckligt med information om landstingsfrågor"

¤ en av fyra, anser att sjukvården i högre grad än i dag borde ägas och drivas av landstinget. Ca 40 procent av väljarna vill antingen ha ungefär samma fördelning av ägande och drift som nu, dvs. tre fjärdedelar offentligt och en fjärdedel privat, eller har ingen åsikt i denna fråga (
Majoritetens stora fråga, där allt krut läggs.

En klar majoritet, 65 procent, av länets röstberättigade föredrar enhetstaxa framför avståndsdifferentierad taxa i kollektivtrafiken. Snacka på knockout på hela alliansen, INTE MINST PÅ CENTERPARTIET som ända till debatten hade på sin hemsida att man önskade enhetstaxan!!!!!!!
Personligen tycker jag att just detta av mina blogginlägg borde uppmärksammas av framför allt de borgerliga politiker som idag är på väg åt helt fel håll i jämförelse med det uppdrag de faktiskt fick den 17 september. Den felnavigeringen på det politiska havet kan verkligen få alliansskutan att sjunka.

Intressant: Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Imponerande lobbying om sprutbytesfrågan

Det kan naturligtvis vara en tillfällighet. Men just precis plingade det till i e-postens inkorg.
Ett mail ställt till ledamöter i landstinget, Stockholm samt till Stockholm stads fullmäktige. Avsändare, bland andra Nykterhetsrörelsens Samorganisation i Stockholm och IOGT. De inbjuder till ett seminarium om sprutbyte. Seminariet, som är gratis ska innehålla föredrag av
forskare, någon från KRIS, smittskyddsfolk och läkare. Där ska också visas en fotoutställning om injektionsmissbruk i Oslo. (hmm låter..läskigt..men det kanske är avsikten...)

Den som ändå har förhoppningar om att frågan ska avgöras positivt, att verksamheten ska starta och kanske ge både effekter på smittspridning och missbruk ska inte överdriva sin optimism. När frågan ställdes inför valet och redovisades i tex. Blåbands- och IoGT-nyhetsbrev så svarade moderaternas Christer G Wennerholm att
– Det borde falla på sin egen orimlighet att landstinget tillhandahåller brottsverktyg. Det är faktiskt kriminellt att knarka i vårt land.

Det förefaller som om moderaterna med detta har låst sig totalt. För visst har de tidigare kastat all "gammal" politik åt sidan retoriskt. Men det är väl högst tveksamt om man med trovärdigheten i behåll kan backa från ett så bestämt uttalande. Men oavsett det kändes det som lobbyisterna den här gången var väldigt snabbt på...

Mina tidigare inlägg i frågan finns här och här.

Intressant: Andra bloggar om: , , , , , ,

Timbrohögern och sossestudentvänstern- ett nytt kärlekspar?

Jag har länge tyckt att nya, spännande intryck borde in i socialdemokratin. Det är viktigt för partiets själ att vara mer öppen för andra perspektiv och idéer. Lära och utvecklas. Bryta åsikter mot nya samhällsaktörer. Ändå var det med stor förvåning som jag just på S-info:s kalendarium såg annons om ett seminarium med Timbro. Vad vad nu detta?, tänkte jag och klickade vidare. Uppsalas studentsossar visade sig i kväll ordna ett "samtal om individ, frihet och makt" under temat Frihetsideal och framtiden. Hmmm. Utan att bryta min bestämda uppfattning att inte lägga mig i andra föreningars aktiviteter och verksamhet kan ändå funderingarna komma. En socialdemokratisk rörelse efter en nedslående val, förvisso redo till fight, med behov av förnyelse och framtidsdebatt: vad kan en sådan rörelse få ut av Timbro?

Timbro: den svenska nyliberalismens säkraste fäste, Timbrofolket som bar fram Borelius som statsråd, idésmedjan som i 30 år har fört fram de idéer om minskad offentlig sektor, lägre skatter och privatiseringar som vi nu dagligen ser genomföras av borgerliga politiker. Timbro med tidigare chefer som
Cecilia Stegö Chilò, Mats Svegfors, Mats Johansson, Odd Eiken och PJ Anders Linder. Vad kan en sådan konsult- och lobbyorganisation ge för inspiration till en socialdemokratisk studentrörelse?

Förvisso en hel del. Det är viktigt att ha kunskaperna, förstå bakgrunden och känna motståndaren. Politik måste till en del handla om att pröva de egna argumenten mot andras. Och eftersom Timbro nu har ett direkt och starkt inflytande över de som regerar och genom medierna finns det i studentsossarnas arrangemang en logik. Man kan ändå tycka att tiden kunde användas bättre. Till att verkligen söka de där spännande utvecklingspunkterna för den socialdemokratiska förnyelsen. Leta efter de annorlunda perspektiven, fånga andra människors erfarenheter som något att utgå från i framtidsdebatten.

Kanske gör min avsaknad av erfarenheter från studentvärldens liv att jag missat någon kultur eller något man bara "gör". Kanske är föredrag från motståndarlägret ändå givande, på sitt sätt. Man får innerligt hoppas att det är just med den utgångspunkten man har träffen. Möjligen besitter jag själv alltför gamla och mossiga erfarenheter om det politiska engagemanget under ungar år. Då jobbade vi ju med stödinsatser för Nicaragua, med kampanjer mot Coca Colas politiska inblandning. Vi gick som Schyman gör nu på de stora börsföretagens bolagsstämmor och bråkade, vi förde framtidsvisionära diskussioner om det där goda drömsamhället och försökte få in detta i en politisk dagordning. Men vi drev också de vardagsnära frågorna för ungdomar. Det var, som sagt då. Nu är tiderna annorlunda. Världen förändras, värderingar förskjuts. Perspektiven blir nya.

Det stora och nya i Sverige är att det som förr var rapporter och utspel från ett nyliberalt Timbro, nu blir till konkreta propositioner från den svenska regeringen. Deras tidigare modeller om privatiseringar är inte tomma skramlande tunnor utan verklig politik. Förr satt Timbrofolket och skrev underlag till nyliberala moderatmotioner i riksdagen som aldrig skulle bli verklighet...verkade det som. OM, säger om, det skulle handla om att bara lyssna och lära av Timbro Idé: då blir jag verkligen orolig för den socialdemokratiska studentrörelsen.

Intressant: Andra bloggar om: , , , , ,

Förortens revansch mot överheten

I en blandning av förvåning, chock och en svätt positiv överraskning stönade hon fram ett högt "ÅÅÅÅÅÅÅ". Blicken scannade intensivt av omgivningen och fångade de nya intrycken. Efter en stunds tystnad utbrast hon: "Vilket fiiiint område". Den folkpartistiske ledamoten i den lokala nämnden hade precis sett området för första gången på nära håll. Innifrån, så att säga, inte bara från tågets panoramafönster eller från bilfönstret. Det var i samma område som jag själv bodde i under 6 år. Det som av de boende alltid har kallats Flemingsberg, den del som en gång döptes om till Grantorp i tron att namnet kunde förändra statusen. Förvisso kunde kanske andra färger ha valts. De lila husen i området, t.ex. Visst kunde grönytor skötas bättre. Man kan rabbla förbättringsförslag (och de boende gör också det) men där ligger inte huvudproblemet: den stora utmaningen handlar om jobb, om att minska de sociala problemen, om att ge det där viktiga extra stödet i förskola och skola, om att barnen får chans att utveckla spåket, om att ett generöst och bra mottagande av flyktningar ökar i Danderyd och Täby och inte enbart handlar om områden som Flempan. Men det handlar också om att utveckla området, att jobba med hållbar stadsplanering, om att bygga om bostäderna som idag ofta är anpassade till den svenska kärnfamiljens två barn och två vuxna. Samtidigt som den "vanliga" familjetypen i området är ensamstående eller kanske 2 vuxna och fem barn.

Där måste mycket göras, både lokalt och från regeringens sida. Det sistnämna är nog kört. Det positiva arbete med samhällsplanering och stadsutveckling som den förra regeringen satte igång har inte setts till så mycket av. Istället berättar regeringen på hemsidan att
"För att bryta boendesegregationen bör bostadsrättsombildning i storstädernas förorter underlättas och hyresboendet utvecklas".
Den ambitionen har prövats förr i Flemingsberg. Då såldes en stor del ut till HSB. Bostadsrätten skulle just minska segregationen. Problemet var att man inte såg till de boendes önskemål och förutsättningar. Att det var en kombination av arbetslöshet, sociala problem, diskriminering, utanförskap och språkliga barriärer som borde lösas. Så omvandlingen till bostadsrätter blev till andrahandsuthyrda bostäder för de flyktingar som inget annat område engagerade sig i för att ta emot. Probemens spiral fortsatte och fördjupades. Misstagen sedan var att helheten aldrig kom fram: det blev antingen lösningen jobb, antingen lösningen språk, sällan alla delar.

Ska man kunna lösa områdenas (
vi talar alltså om bostadsområden som är stora som hela kommuner med 5,10,15000 invånare) problem måste man utgå från de som bor där. Så gjorde vi bland annat i Rådslag Vårby gård där de boende deltog i ett utvecklingsarbete. De flesta var överens om att upprustning av centrum var viktigast, det trista centrum som inte kunnat åtgärdas därför att det hade sålts till privata ointresserade ägare. Något som borde ge Stockholms politiker något att tänka på nu när allt ska säljas ut.

Men det handlar också om förhållningssätt och om synen på människor. Och där blir jag rejält engagerad men också ibland upprörd. Lika mycket förbannat på den unge sosse som en gång i tidningen Frihet dömde ut Flemingsberg från ett tågfönster, lika arg blir jag över andemeningen i dagens ledarkommentar i SvD. Ett perspektiv från höjden utanför, omdömen fällda från en inhängnad, kameraövervakat jättetomt med en pampig "boreliusk" jättevilla i trakten av Lidingö/Djursholm, ett nedlåtande överklassomdöme som äcklar mig. Om SvDs ledare i dag hade varit undantag hade man kanske kunna se det som en kommentar om "fula hus". Där ligger inte min poäng. Det är hur man faktiskt ser ner på och alltid dömer ut de som bor där. Någon minns kanske moderaternas Slumrapport i början av 90-talet. Som dömdes ut av moderaterna lokalt, tack och lov. Vi såg förra året folkpartiförslag om att riva ghettona och stoppa gryende fundamentalistiska rörelser i Vårby gård. VI har sett moderatförslag om att lösa segregationen genom att underlätta för folk att flytta därifrån. Vi ser de ständiga nejen till en fördelning av resurser som utgår från behov. Och nu...endast och bara tankar om "äga sin bostad". Inga andra förslag. Claes Arvidsson har förvisso poänger i sin ledarkolumn om att det inte enbart får handla om antal bostäder utan mycket mer om hur vi bygger levande stadsdelar. T.ex. på Årstafältet. Men då krävs mer än fokus på ägandeformen.

Nyligen avled sorgligt nog Anna (s
änder en varm tanke), en ung tjej, samhällsplanerare som för några år sedan gjorde projekt om bl.a. Flemingsberg. Hennes analys var att det om några år skulle bli "kult" att bo i områden som hade alla de styrkor som flempan har i form av sina människor med en unik "världskompetens", kulturell kraft osv. Den visionen vill jag försöka hålla levande...Leve förortsungarna och deras revansch mot överhetens ständiga nedtryckande av deras förorter....

Intressant: Andra bloggar om: , , , ,

tisdag 17 april 2007

VÅP, borgare och svart och vitt i politiska bilder

I ett försök att ställa om kropp och hjärna efter ett och ett halvt dygn med politik skriver jag ännu ett bidrag till den bloggande världen. Starten i går vid 10 när finansministern promenerade till riksdagen och presenterade VÅP:en. På kvällen fullmäktige till 23.30. Hem, fixa datorhaveri till 03.00, upp 7.00 och start landstingsmöte 9.30. Denna trippel i politik klubbades av sådär halv åtta i kväll. Tre nivåer av svenskt politiskt liv. Tre tillfällen med budget och årsredovisningsdebatter. Tre tillfällen till svidande huvudvärk av Allianspartiernas förslag och, ska erkännas, väl genomtänkta strategier. Hur ser det ut? Hur vill vi beskriva det? Hur beskriver vi våra förslag? Det har de säkert tänkt. Den där vardagen därute i Sverige som först skulle beskrivas så att väljarna tog alliansvalsedeln i stället för den S-märkta.

Först måla en svart bild av Sverige, eller en kommun eller ett landsting och av Socialdemokraterna. Sen verkar man tagit ”nollstrategin”: Alla förslag ska presenteras som om det var egna. Så vad det före valet. När tex Maud Olofsson talade så lät det som miljötekniken fötts i Centerns valmanifest. Verkligheten var att miljöteknikexporten exploderat redan tidigare.. Samma med utanförskap och massarbetslöshet när man sedan länge visste att det hade vänt. På område efter område har man kört strategin ”ta sossarnas resultat, beskriv det som vad vi vill och sen pratar vi om vår politik utifrån det.

Anders Borg lade en ”minibudget” som till och med i DN;s värld gynnar de redan rika. Eller som Pär Nuder formulerade det: ”De nya moderaterna genomför ju det som de gamla moderaterna drömde om”. Förslagen beskrivs som jobbpolitik, men i Huddinge lägger alliansmajoriteten pengar för mer utbetalda socialbidrag, när arbetsmarknadsinsatserna dras ner. Borgarna i landstinget jublar när deras regering (efter att halverat förslaget i en S-utredning)ger en tiondel av den skatteutjämning tillbaka som de under fyra år har vrålat om i debatt efter debatt. De trängselavgiftspengar som förr var rena domedagen är nu viktiga för investerngar, om än inte i kollektivtrafik. Sjukvården beskrivs som kris men om det handlar om en etablering av privata aktörer så kan krisen gärna få bestå ett halvår till, bara för att det ska upphandlas.

I Huddinge talar de att de nu ska ta larmrapporter inom äldreomsorgen och svårigheterna i förskolan på allvar. Skitsnack! Läs föräldraenkäter, kvalitetsuppföljningar och annat. Områden kan göras bättre men inte heller där kan någon med fog tala om kris. Och som toppen på allt: Dessa reformer som utlovas ska göras med sänkta skatter. På alla tre nivåerna. Och på alla tre är ekonomin ordnad och förutsättningarna goda att göra ett godkänt jobb.

Något i den stilen hade man nog tänkt sig. Jag tror inte VÅPen ger särskilt mycket drag i de brandgula alliansgaloscherna.

Intressant: Andra bloggar om: , , , ,

Sprutbyte, Rydbergs nej och socialstyrelsens styrelse

Det känns både ovanligt och ROLIGT. Ofta brukar "nej" och negativa reaktioner väcka mest uppmärksamhet. Här verkar det vara omvänt. Vårt förslag (sossarnas men...ok--också vänstern)) i landstinget om att se över hur smittspridning kan hejdas samtidigt som missbrukare får fler "ytor" till kontakter med vården. Just därför är sprutbyte så viktigt. Det HAR onekligen en symbolik som väcker debatt, om man glömmer smittskyddsfrågan. För några dagar skrev jag några ord om sprutbytesprogram och folkpartisten Birgitta Rydbergs absurda hållning i frågan. Som en motpol till de närapå vulgärargument emot som hon uttalade för några dagar sedan, är det positivt att se bloggreaktioner (Morian och hanubabbel)att det slås upp i media.DN, SvD och radio Stockholm t.ex. Den som redan på förhand skriker nej utan att ta reda på effekterna av erfarenheterna från ex Skåne, tar på sig ett jättelikt ansvar för det retoriska nejet.
Att detta nej kommer från en ledamot i Socialstyrelsens styrelse som uppenbarligen väljer att blunda för de positiva erfarenheter som finns är i högsta grad sorgligt.

Intressant:
Andra bloggar om: , , , , ,