Vägar till den optimala välfärden - och vad får det kosta?

Jag ser att Robert Noord sammanfattar den intensiva skoldebatt som nu pågår. Tidigare har också Jonas gjort en sådan. Kanske en av de viktigaste diskussionerna inför S-kongressen. Hur ska alla elever få den bästa grunden för livet? Hur ska de som inte riktigt hänger med få ett tillräckligt stöd? Vilka olika önskemål har elever och föräldrar på utbildningen? Hur ska Sveriges lärare få bättre förutsättningar? Är verkligen elevinflytandet tillräckligt idag? Hur ska de resurser vi har fördelas så att målen kan nås? Och sen: vilka "resurser" kan bidra till att vi når dessa mål?

Vet inte riktigt om allt i debatten har bäring på detta. Och visst finns andra perspektiv och ideologiska utgångspunkter. Ska vårdens och skolans privata aktörer tillåtas gå med vinst? Hur påverkas deras möjligheter att utveckla verksamheten till bättre om så inte sker? Carin Jämtin väckte reaktioner och hennes tal om "vinstbegränsning" som blev "vinstförbud" får idag DN:s Hans Bergström att tala orera om "kommunister i regeringen" och annat som inte tillför debatten så mycket. Det gör i stället Magnus Ljungkvist som åter finns med oss bloggare.

Hans inlägg svarar mot det jag önskat som ett viktigt komplement till kvalitetsarbetet i välfärden: ett samtal om socialdemokratins förhållande till vinster i offentlig verksamhet. Helt enkelt därför att det blir allt mer aktuellt och jag känner inte vår hållning klockren.Helt enkelt därför att det är svårt att hävda annat än att varje vinstkrona i teorin kan användas alternativt, t.ex. för att möta andra behov. Det gäller välfärdsverksamheter i vid mening, inte bara skolan. Så vilket blir då vårt förhållningssätt? Magnus tankar är kloka. Han ifrågasätter om vinsten alls ska vara utgångspunkten:

Om skola A och skola B får samma resurser för att genomföra utbildning av ett antal elever och givet att utfallet av denna utbildning föll inom samma kvalitetsramar är det då ett problem att skola A gör en större vinst än skola B? Borde vi inte glädja oss åt att man på skola A hittat en resurssparande arbetsmetod?

Om skola A däremot gör vinst men inte levererar den tjänst vi beställt, ja då ska vi förstås inte sätta ett tak på vinsten utan säga upp avtalet.

Resonemanget leder fram till en slutsats:

Ska vi föra en ideologisk debatt så låt oss göra det på riktigt. Om vi tror att privata inslag i välfärden bidrar låt oss då fundera på hur vi blir bättre upphandlare och hur vi ställer rätt krav i avtal. Om vi inte tror att privata inslag bidrar till välfärden låt oss då fundera på hur vi utformar den offentliga sektorn så att den klarar sig utan de privata entreprenörerna.

Till den som väljer det sistnämnda får man önska lycka till, utifrån den verklighet som idag är. Min utgångspunkt har från början varit sjukvården där en del exempel på orimliga vinstuttag har gjorts. Samtidigt ser vi till och med konkurser inom det nya vårdval Stockholm. Den "peng" som politiken bestämt är inte tillräcklig jämfört med de uppgifter man har, menar man. Samma budskap kan säkert komma från både kommunal skola, friskolor och landstingsdriven sjukvård.

Ett klokt råd ger Kjell-Olof Feldt, den gamle finansministern som fortfarande väcker känslor. Han avslutar sin debattartikel med ett råd:

I detta läge med ganska vitt skilda verklighetsuppfattningar och medföljande splittring av medlemsopinionen är mitt råd till den socialdemokratiska partikongressen att besluta om en ordentlig utvärdering av vad som hänt på utbildningsområdet sedan det fria skolvalet infördes. Först med tillgång till fakta i målet om de fristående skolornas roll går det att fatta nya beslut om deras framtid

Kanske klokt?

Fler blogginlägg på Knuff.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, friskolor, socialdemokraterna, välfärd, skola, sjukvård, partikongress 2009, carin jämtin