En socialdemokrati som vinner också i Stockholmsregionen

För socialdemokratin väntar två viktiga uppgifter det kommande halvåret. Längre än så får nog inte jobbet ta. Sen väntar en lång valrörelse i skarpt läge. Det handlar först om att slutföra "efterarbetet" av valförlusten 2006. En process där också bakslaget i EU-valet måste vara ny utgångspunkt. Det handlar om samarbetet i den rödgröna "framtidsalliansen".

Båda uppdragen måste klaras. De påverkar (förhoppningsvis) varandra. Samarbetspartierna, framför allt Miljöpartiet, har på några områden mycket att lära det större och mer regeringserfarna partiet. Bara den nyttiga insikten är ett viktigt utvecklingssteg.

Sveriges största parti måste kunna berätta "storyn" om vad och vart man vill. Det ger också förutsättningar att vara tydlig efter de kompromisser som koalitioner alltid bygger på. Förnyelsebehovet har betonats sedan 2006 och utgångspunkten formulerades som att partiet fick "sparken" av väljarna". Underförstått: något måste göras. Frågan var vad? Mona Sahlins linjetal lade plattformen. Rådslag med hundratusentals deltagare har bidragit inom en rad politikområden. Detta ska och måste slutföras på kongressen i oktober/november. Sen är det utåt som gäller.

Stockholmsregionen vållar berättigad huvudvärk. För första gången kommer nästa års val handlar om att utse en riksdag med flest ledamöter från storstadslänen. Därför är S långsiktigt nedåtgående stöd i Stockholm en ren överlevnadsfråga att ta itu med. Niklas Nordström skriveri en tidigare krönika (juni-09)

Socialdemokratin är inte relevant för människor i medelklassen som bor i de större städerna....Den politik, den retorik, det bildspråk och de företrädare socialdemokratin valt når inte fram till stora grupper.

Niklas senare inlägg tar också fasta på SCB:s mätning i maj

SCB brukar alltid peka på rätt block som regeringsvinnare. Om det håller i sig skulle det innebära att det blir regeringsskifte nästa höst med en S-V-MP-regering som ledare för Sverige.

arbetarrörelsen måste göra upp ordentligt med sin självbild på Socialdemokraterna som det självklara statsbärande partiet med en stark organisation.

Några tunga socialdemokratiska kommunalpolitiker ger sina analyser och anger lösningar i AIP:s senaste nummer. (Svd hinner före detta inlägg med citat) Till deras bidrag finns också en sedvanligt lysande analys av Ann-Marie Lindgren. För att själv "förstöra" den med egen sammanfattning vill AML konkretisera det som sägs om "att bli modernare"

Sakpolitiskt är det snarast öppet mål för socialdemokratiskt färgade åtgärder. Idén att socialdemokratisk förnyelse måste handla om en sorts lättmoderat variant är överspelad av utvecklingen; det vi ska leta efter är de moderna varianterna av den klassiska blandekonomin.

I S-ledarnas svar finns efterlysning av tydligare visionen och mål. Socialdemokraterna måste kunna berätta berättelsen. Både sakpolitik och metoder tas upp, inte minst att partiet måste bli bättre på att kommunicera. Där ska möjligen Ann-Marie Lindgrens tanke ovan läsas. Det efterlyses ett parti som ser människors vardagsproblem, att en ny "approach" behövs och ett mer samlad S-budskap för hela regionen.

Det ligger mycket i det som Sigtunas "starke man" Anders Johansson säger i AIP-artikeln. Jag tolkar det så att det mer är bilden/kommunikationen av politiken som AJ är ute efter.

Vi måste ha en politik även för välutbildade, friska och framgångsrika och inte bara för outbildade, sjuka och arbetslösa.

Jag tittar lite på en värderingskartläggning som landstinget gjorde för något år sen. Folk är ganska positiva ändå till livet, framtiden och möjligheterna. Visst finns problem. De ser också medelklassen. Men ändå. Om människor med drömmar om framtiden och tro på sin egen kraft ska göra val: ställer man sig då bakom ett parti vars budskap upplevs som beröra några få, som negativt och kanske uppgivet? Om skillnaderna mellan partierna är helt utsuddade i de stora välfärdsfrågorna: väljer man då "a-kassepartiet" framför "jobbpolitikens parti"? (obs: bilden av - inte vad det faktiskt är) Egentligen är det Anders Johansson säger att gå tillbaka till socialdemokratins rötter: ett parti som talar generell välfärd som måste omfatta alla. En politik som måste ge utrymme för alla att växa, "sina bästa stämningars längtan".

Där har Manuel Ferrer en stor poäng i Svd-artikeln:

”Först och främst måste man bestämma sig – ska Stockholm styra riksbudskapet eller ska riksbudskapet styra Stockholmskampanjen.”

Eftersom Stockholm är landets viktigaste tillväxtregion,lutar Ferrer åt det första.

En socialdemokrati som, om det nu kan vara så, bygger upp budskapet på problem som människor upplever i bruksorter utanför storstadsregionerna kan möjligen upplevas som passé och icke-relevant för människor i Stockholmsregionen. Visst: Stockholm har utsatta områden där problemen i mångt och mycket är desamma och till och med svårare än i "avfolkningsbygder". Men socialdemokratin är faktiskt så avancerade i sin samhällsförankring att man klarar att berätta berättelsen som tar båda utgångspunkterna.

De förslag som de rödgröna har lagt om investeringar i jobb, utbildning, i välfärden och i andra satsningar är viktiga. De betalas också fullt ut. Det ger också den trovärdighet och regeringsduglighet som inte minst stockholmarna kräver. Motståndarna, exempelvis SvD:s ledarsida får häckla och döma ut bäst de vill. Jag tror inte de har gjort analysen fullt ut. Även väljare i stockholmsregionen ställer upp på skatter som modell för att betala välfärden. Om man vet att man få kvalitet för pengarna.

Jag tror att socialdemokratin måste klara av två saker samtidigt: att bli mer "högtravande" genom att kommunicera partiets vrede över brister i samhället, drömmar om något bättre, och visa ett ärligt engagemang för att nå dit. Samtidigt måste vi bli oerhört konkreta där former, systemförsvar eller kommunal byråkrati inte får vara utgångspunkten utan att lösa samhällsproblem. Kanske ligger en väg i att rensa ut mycket av den "svartsyn" som kan prägla en opposition. Människor söker framtidshopp, väger mot ett bättre liv och politiker som finns någonstans där vill man gärna se vid makten. Kanske ändå Lasse Stjernqvist har rätt: Gladast vinner.

Mer att läsa:
- Katrine Kielos gästbloggar hos Morian.
- eget inlägg om partiets förnyelsearbete här, här, Samlade här.
- Ann-Marie Lindgren om de ideologiska utgångspunkterna.
- Maryam Yazdanfar, inlägget "Skriet från Stockholm".
- Bloggar: Bengt Silfverstrand, En ny giv, Robert Noord 1, 2, HBT-sossen, HBT-sossen2, Mona for president, Roger Jönsson, Tankar från roten1, Tankar från roten, Peter Gustavsson,

Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, val 2010, eu-valet, mona sahlin, förnyelse i politiken,