Sverige har haft nog av "enda vägar"

foto: Wiki / Talarforum.
Idag fick jag av någon anledning två exemplar av tidningen Svenska dagbladet. Kanske utdelaren gjorde det med flit, i full förvissning om att en dubbel uppsättning av ledarsidans texter skulle skrämma min förkylning på flykt.

I en ledarkommentar talas om att Mona Sahlin borde rösta på de borgerliga partierna. Skälet sägs vara att (S) politiska utveckling efter valförlusten, den så kallade förnyelsen, inte alls ser ut att gå den väg som SvD önskar. Tidningen är tillsammans med borgerligt sinnade debattörer insnöad i tanken att "förnyelse" är detsamma som "mer borgerligt". Tycker man att anställningsskydd ska försämras, att skatter ska sänkas till varje pris och Vänsterpartiet ställas i kylan, då är man av tidningen licensierad förnyare, annars inte.

SvD och andra har lärt sig väldigt lite om faran med ideologiska blockeringar, oavsett om det sker till höger eller vänster. Vi som minns Carl Bildts så kallade "den enda vägen" har lärt oss läxan: ideologiska och för den delen också ekonomiska skygglappar kan vara en väldig olycka i politiken.

Här blir halva SvD-ledaren en text hämtad från Ratio-engagerade (Svenskt näringsliv) Andreas Berghs blogg. Utöver teorierna om "rätt förnyelse" gör Bergh som en del andra: listar godkända sossar och bloggare vars texter är läsvärda (till skillnad från dito med "fel värderingar"? Till de godkända (om jag förstår rätt) "högersossarna" som han betecknar det som, hör författarna till DN debattartikeln. Av bloggare är enligt Ratio-forskaren Bergh är "hr Morian, Laakso, de andra på arvidfalk, Magnus Ljungkvist, Marta Axner, Katrine Kielos, Nisha Besara och Eric Sundström accepterade som "tyckare".

Men visst finns det fler och mer. Netroots är en viktig portal för att återfinna tankar om S-politiken framöver. Inför (S) "Jobbkongress" har tusentals medlemmar bidragit till förnyelsen med förslag som ska jämkas ihop av de valda ombuden. Jag förstår att det för Ratio, Timbro, Kreab och Svenskt näringsliv i övrigt kan vara en märklig syn att så många är med och tänker. (kallas "demokrati". Så är det i arbetarrörelsen.

Det är oerhört viktigt att den förnyelsen gör Socialdemokratin tydlig med jobben och konkreta förslag mot utanförskapet. Tydlig med politiken som investerar Sverige ur krisen och som håller ihop grupper genom en gemensam välfärd betald via rättvisa skatter. Utan att ta ut en krona mer än nödvändigt.

En S-politik som ser mycket mer till att möta konkreta samhällsproblem än försvarar system vi sjävla har byggt upp och som har lösningar på både den växande medelklassens vardagsproblem som för dem som hamnat vid sidan om, exempelvis i storstädernas miljonprogramområden.

Nej, Mona Sahlin har ingen som helst anledning att rösta för Reinfeldt som Sveriges statsminister. Han har redan haft det jobbet alltför länge. Men än viktigare är att socialdemokratin nästa år väljs på egna meriter, därför att politiken är tydlig, färdriktningen något som lockar. Att det stärks av en gemensam rödgrön politik för Sverige gör inte saken sämre.

Andra nyare blogginlägg om detta:
- Johan Westerholm (Mitt i steget) "Ibland blir det direkt löjeväckande"
- Claes Krantz: "Traditionalism och förnyelse debatten inom socialdemokratin missar målet"
- S-buzz (Johan Ulvenlöv) "Progressiv idédebatt"
- Peter Karlberg: "Jag tror på sänkt skatt"

Egna blogginlägg:
- S möter dyster framtid utan väljare som vill lyssna.
- Ett sällsynt dåligt råd om S-förnyelse
- Nej tack till S-förnyelse a la Reinfeldt.
- fler inlägg (ett femtiotal) under etiketten "förnyelse i politiken"

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, förnyelse, partikongress 2009, mona sahlin, val 2010, SvD, Ratio, alliansen, fredrik reinfeldt,

(S) möter dyster framtid utan väljare som vill lyssna

Debatten om Socialdemokratins politik inför nästa mandatperiod, och kanske till och med längre än så, har förts i vågdalar sedan valförlusten. Mycket har gjorts och skrivits internt. Mycket har gjorts i direkt kontakt med svenska folket, både som väljare och som företrädare för olika aktörer i samhället. Några känner att rådslagsarbetet innebar ett vacum i förnyelsedebatten. Men att nästan en halv miljon deltog torde vara ett mycket gott betyg.

Allt för att utröna: "Varför fick vi sparken?" "Hur ser människors behov ut idag". "Vad behöver justeras i vår politik, utifrån våra värderingar?

Ibland känns det som den mer öppna debatten fastnar. Ordet "förnyelse" och processen omkring den förefaller ta över själva sakpolitiken och de långsiktiga målen. Så är det inte med Magnus Hedbergs debattinlägg i Aktuellt i politiken.

Debatten har varit livlig, inte minst om vinster i vård och skola, om alternativa driftsformer. Sakfrågor hanteras i motioner till kongressen och i programarbeten. Här kan jag bli besviken på att den nya, färska, offensiva och framtidsinriktade politik som faktiskt ÄR fastställd glöms bort helt. Socialdemokraterna i Stockholms län har ett sådant program från kongressen i våras. (bloggat om det här) Det är en viktig del av partiets förnyelse i en del av Sverige som avgör valet.

Magnus skriver:

Men varken 2006 eller 2009 handlade valförlusten enbart eller ens i första hand om sakpolitik. En viktig del av förklaringen bör sökas i känslan av socialdemokratin som lite ur takt med tiden, utan attraktiva framtidslösningar.

Vårt tilltal fungerar speciellt illa mot vissa väljargrupper. Vi tappar, särskilt i Stockholm, förtroende hos den stora och växande medelklass som befolkar regionen.

Frågan är om och i så fall vad som i den livliga diskussionen tar fasta på en sådan teori. Med andra ord: hur klok och förnuftig våra konkreta förslag än är, så finns det något annat som gör att orden, löftena, förslagen inte fastnar. Oavsett om vi är för eller emot vinster i friskolor går budskapet ut och in. Det kommer, för alltför många väljare, från en fullständigt ointressant källa.

Egentligen är det kanske så att svenska väljare, inte minst i Stockholm, har värderingar som ligger oerhört nära (S). Problemet är i så fall att partiet inte har lyckats berätta om detta. Är "förpackningen" fel, tilltalet, trovärdigheten? Tänk om det egentligen inte är en sakpolitisk kongress som borde genomföras utan mer en socialdemokratisk mässa som speglar framtidsdrömmarna, går igenom samtalsformer med väljare, helt enkelt en gigantisk agitationsutbildning?

Men visst. I min roll har man mycket stor förståelse för att motioner måste behandlas. Och möjligen behöver en eller annan grad på kursriktningen justeras...

Fler bloggar om detta:
- Robert Noord: "(S) måste fortsätta förnya politiken"
-
Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om politik, förnyelse, partikongress 2009, socialdemokraterna, mona sahlin, carin jämtin,

(S)torstadsliv engagerar - alternativet då?

Det blev mest konstruktiva inlägg som följde gårdagens artikel om S-politiken för Stockholms län. Många har bloggat (också jag) om den med kloka synpunkter. Johanna Graf, exempelvis, som sammanfattade budskapet klockrent. Janne Andersson svarar klokt de som har haft negativa reaktioner.

Omfamningarna av de fyra artikelförfattarna kan också ha andra, mer dolda motiv. Visst förstår jag att DN:s och Svd:s ledarredaktioner blir glada för varje tecken från socialdemokrater som antyder gott hos alliansenpartierna. DN skriver

De fyra socialdemokraterna vågar tala klartext i frågor där till och med regeringen hukar.

Men visst kan kramandet av de som har idéer om S-förnyelse också ha en funktion som splittrare av den farligaste motståndaren.

Kontrasten ska i första hand inte ställas, "sosse mot sosse" eller ens de tre samarbetspartierna emellan. Det var som svenska väljare ska göra om ett år kommer att handla om valet höger mot vänster, "den gamla alliansen" mot "den nya framtidsalliansen". Att som DN spekulera i en socialdemokrati sönderklämd mellan miljöpartister och Sverigedemokrater visar att tankarna flyger iväg lite väl långt i de spelteoretiska spekulationerna.

Moderaterna bestämmer. Med sin tyngd sätter man dagordningen för politiken. Reinfeldt talade som bekant i Vaxholm i helgen. Då berättade han om omfattande sänkta skatter i stället för förstärkningar av välfärden. Detta vill vare sig svenska folket, övriga allianspartier eller oppositionen.

Reinfeldt kopplar det till jobb men delade samtidigt ut ett papper som visar hur svårt alliansen har det med löftet om "fler i jobb och färre i utanförskap". I valet talades om 1,5 miljon i utanförskap som skulle "in". Reinfeldts politik ger med det nya skattesteget 20.000 jobb (om man tror på teorierna, vill säga), och 70 ´på lång sikt.

När det alliansledande partiet har förslag som väljarna helst vill slippa är det naturligt att man hellre skriver om teorier kring socialdemokratins problem. Men tror man att det är "problem" för S så riskerar man verkligen att gå på en rejäl mina.

Jag tror nämligen inte att en socialdemokratisk kongress kommer att "ersätta" utan "komplettera" med punkter ur de fyras artikel. Det går att i ett tillväxtens Stockholm län ha en dröm om både fler småföretagare och minskad segregation (kan till och med hänga ihop).

Det går att drömmar om god kvalitet i skola och förskola samtidigt som valfriheten finns hos medborgarna. Det går att slåss för hyresrätten för unga samtidigt som socialdemokratin också i sin bostadspolitik utgår från bostadsdrömmar om eget hem och lyssnar till de problem som bostadsrättens boende möter.

Det går att slåss för fler jobb och minskat utanförskap samtidigt som man "spränger" nuvarande, illa fungerande arbetsförmedling och skapar något nytt. Det går att slåss för jämlikhet också i Stockholms län samtidigt som politiken ökar möjligheter för människor att nå sina drömmars liv. Den kombinationen, inte alternativet, gör att nedräkningen för Reinfeldt har börjat på allvar.


ps: DN har i sin pappertidning en för bangolfare* helt vedervärdig teckning där bangolfaren* har med
sig en golf-bag med en uppsättning klubbor. Bangolfare* byter inte klubba utan bollar!!. För mig som tidigare
tävlingsspelande i denna sport* är illustrationen ett hån. Ush!

* Så kallat vanligt folk använder fortfarande ordet "minigolf" ibland trots att "bangolf varit namnet sen 1982. Visste du föresten att max antal slag är 7 per bana? Ingen "kringla" existerar alltså!!

Fler nya blogginlägg:
- S-buzz med länkar till progressiva bloggare.
- Fler på Knuff.

Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om politik, bangolf, socialdemokraterna, mona sahlin, stockholms län, partikongress 2009, val 2010, alliansen, fredrik reinfeldt, skatter, välfärd, jobbävning, arbetslöshet, sommartal, förnyelse

Socialdemokratins framtid - vilka är verktygen?

Margareta Winberg skriver i Aftonbladet på söndagen. Med någon smålustig bindning till namn och modernitet vill MW i huvudsak säga att den offentliga sektorn kan vara modern och att det ”privat” inte med nödvändighet är modernt. Kollektivtrafik, friskolor och sjukvård är områden hon tar som exempel. I en bloggkommentar får MW stöd av Roger Jönsson som också utvecklar sina tankar, bland annat jämlikhetsperspektivet.

På flera sätt tycker jag att MW och Roger bidrar med sådant jag tycker är viktigt. Trygghet, jämlikhet, vård efter behov och en skola där alla elever har lika chanser är inte bara viktiga delar i S politik för framtiden (även om det funnits tidigare också!) Det är också något som har ett bastant stöd hos svenska folket. MW skriver på ett ställe något märkligt om att friskolor skapar miljöförstöring. Slutsatser av ett sånt resonemang kan bli helt orimliga. Förstås.

Däremot saknar jag helheten i resonemanget. Vilka är utgångspunkterna? Borde inte allt starta med analysen av samhällsbristerna i stället för med ”monopolet är bra” ? Vilka är bristerna? Och från det över till den dröm vi har om ett bättre Sverige. Vilka är då – utifrån att vi är ett ”verklighetssynens parti” – viktiga reformer och viktiga förändringar av vår egen politik? Vilka verktyg och medel funkar bäst?

Jag tror inte att huvudmannaskapsfrågan kan vara själva startpunkten. Jag är helt övertygad om att folk vill ha besked om hur vi vill utveckla kvaliteten i förskolan, i skolan, i äldrevården och i sjukvården oavsett vem som driver en verksamhet. Både offentligt och privat finns i Sverige om än lite olika i olika delar av landet.

Det är knappast är troligt att det är möjligt att "återta" all den verksamhet som nu drivs på entreprenad till offentlig regi. En ganska stor majoritet av väljarna har också inställningen att det är ”skitsamma” vem som driver det bara det funkar. De allra flesta skulle också lägga till att man tycker att alla ska ha rätt till god service och alla ska bidra till betalningen av den. S diskussioner borde kunna ta ett steg framåt, utifrån vår roll som "verklighetssynens parti": Oavsett vad vi innerst inne kan tycka: hur agerar vi när verkligheten ser ut som den gör?

Hur får vi offentligt finansierade verksamheter med ännu hög kvalitet? Skolor, förskolor och sjukvård som möter varje människas unika behov? I min kommun är vart fjärde barn i fristående förskola. Vi kan inte "glömma" att se också till den kvalitet de 25 procenten av barnen får. I länet går en stor andel elever i fristående skolor. Samma där. Oavsett om vi vill eller inte är en stor del av primärvården privat driven. Vi kan inte sakna svar för hur vi vill utveckla den delen av välfärden.

Nästa steg borde vara att klara ut hur vi ser på vinster med skattepengar i gemensam sektor. Där är vi idag alltför luddiga. Vårdcentraler som plockar ut miljoner i vinster till ägare som alltmer kommer att vara internationella koncerner. Vad är acceptabelt och vad är det inte? Vilka krav ställer vi på jämlik fördelning av resurser och på ersättningssystem? Hur tänker vi med en skola där några elever kan få gratis datorer och andra inte ens får det särskilda stöd de behöver? Hur ser vi till att egenregin får en roll med mycket höga kvalitetsambitioner? Margareta Winberg skriver på ett ställe det som har varit en av mina absolut viktigaste utgångspunkter i politiken

Jag vill att vanligaste Erik (313 279 stycken) Johanssons (272 594 stycken) barn ska gå i samma skola som vd:ns, prästens och andra mindre vanliga folks barn. Ateistens och muslimens barn tjänar också på att mötas. Den sammanhållna skolan berikar barnen och samhället.

Det är ´"vackert" och viktigt för sammanhållningen i hela samhället. Jag är övertygad att de flesta har underskattat vad det betyder för att Sverige ändå har hållit ihop ganska bra. Problemet med detta är att den skola som MW talar om inte alltid har funnits i vårt Sverige heller. Bostadssegregationen har gjort att uppdelningen funnits där också i skolan, från första dagen.

Jag hörde Björn Afzelius berätta om sitt politiska uppvaknande. Han hade ”i de bästa av världar, det socialdemokratiskt styrda Sverige, sett stora revor i välfärden.” Den självinsikten är viktig. Sen vet vi ju redan att vi inte styr Sverige längre. Men kanske efter valet nästa år. Men bara om de flesta väljare har sett vår framtidsberättelse mer attraktiv än våra motståndares.

Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, val 2010,

Socialdemokratins framtid?

Med drygt ett år före riksdagsvalet presenterade Synovate nyligen en mätning om partiernas karaktärsdrag i väljarnas ögon. Resultatet presenterades i tidskriften Fokus (hemsidan) med rubriken "Svenska folket: Sahlin leder Sverige bäst". Samma mätning, samma beställare fick i Dagens nyheter rubriken "M mer regeringsdugligt".

Om det finns någon "objektiv" sanning om rätt och fel är väl ovisst. Och om nu den mer S-positiva rubriken i Fokus inte allt nått fram till svenska folket så får det vara en intern "peppning" möjligen. Vi har större saker att fundera på en enstaka mätningar.

Grundfrågan för oss aktiva socialdemokrater är väl: har vi gjort hemläxan efter valet 2006? Känns politiken modern och framtidsinriktad? Står den på en tydlig idébas? Tar den utgångspunkten i att förändra samhället och bryta klassklyftor och ojämlikhet i maktstrukturer? Utgår politiken från de värdering som ibland kanske kommit bort när de dagsakuella kriserna måst hanteras? Om svaren är ja kan vi ta valmatchen efter sommaren. Blir svaren mer tveksamma, otydliga eller till och med nekande har vi en akut uppgift framför oss.

Socialdemokratins möjligheter inför framtiden var min utgångspunkt när jag den 10 juli skrev ett inlägg med rubriken "Gick ni utan oss?". Grundfrågan var hur vi tar vara på de kloka och viktiga synpunkter som kommer fram. Jag fick läsvärda svar från t.ex. Cattis Ullström och Johan Sjölander.
Där grunnar jag fortfarande över tankar att skriva ner.

Cattis ger mig en berättigad knäpp på näsan och skriver om vikten att koppla till historien och hur viktigt det är att unga också får möjlighet att vinna sin historia. Avslutningen är viktig:

Den som ska forma framtiden tjänar på att förstå det förflutna. Det är inte så mycket svårare än så.

Johna skriver om bildningens betydelse och skickar med ett citat, oerhört värdefullt.

Någon har sagt att traditionalism måste handla om att bevara elden, inte att tillbe askan.

Dagens Aftonbladet-ledare tror jag är viktig. Berättelsen om hur Nynäshamn jobbar och tänker borde vara en läroläxa för många. Det är visioner för framtiden som blir handfast i politikens verkstad. Det människor i centrum, inte system. Det är förnyelse i praktiken, inte något löst om "vi kanske borde" eller märkliga pilar om väljarströmmar som ska fångas in med någon petförflyttning på höger-vänster-skalan. Det förnyelse med starka band till socialdemokratins värderingsbas. Det är framför allt kavlarna upp.

Jag tror att S "förnyelse" har misstolkats av en del. Förnyad politik behöver inte alltid vara nyuppfunnet. Det kan ibland vara att hitta sin bas, sin rätta utgångspunkt igen. Och igen: självklart efter nya förutsättningar och villkor. Det verkar Nynäshamn ha gjort. Samtidigt förnyelse där så är viktigt och nödvändigt. Ett exempel tar Anna Ljungdell. Socialdemokratin som ett parti bör förnya sig (på allvar) i synen på småföretagen. Det ÄR inte höger. Redan idag röstar 1 av fem småföretagare på S. Ofta har små företag problem där politik behövs men där politikens öron tidigare varit upptagna av storföretagen. Anna Ljungdell skriver bra om vad S bör göra.

Dagens mätning ger S drygt 30 procent av väljarstödet. Ska det stärkas ytterligare behöver berättelsen, drömmen och de praktiska stegen dit bli ännu tydligare för väljarna. Att höstens partikongress har döpts till "jobbkongressen" har naturliga orsaker. Vi förlorade 2006 därför att vi underskattade frågan. Men jobben bör vävas in i en mycket bredare och djupare tanke om både framtiden och nutiden än så. Hur? ja, kolla Nynäshamn som ger ett bra svar.

Bloggar om S framtid och idéologi:
- Cecilia Dalman Eek om valet 2010 som frihetsval.
- SSK-bloggen: Cattis Ullström - Socialdemokratiskt tillbakablickande...
- Johan Sjölander: Socialdemokratin: mellan förtyligande och nostalgi
- Arvid Falk: Nima Djohari-Taimouri: Är reformismen en ideologi?” Eller varför Katrine Kielos har fel!
- Jonas Morian: M för de välbärgade, s på de svagas sida
- HBT-sossen, om partiets negativa utveckling.
- HBT-sossen om åldersstrukturen inom SAP.
- Björn Wadström.

Artiklar m.m. - Katrine Kielos: En ny tid kräver en ny socialdemokrati
- Katrine Kielos, s: Det gråa i politiken behöver uppgraderas
- Katrine Kielos, Hjälp människor ta makten över sina liv (AB)
- Tankar från roten: om "Den grå vågen".
- Fokus: Fast i det förflutna
- Makthavare.se: Moderaterna - ett parti för välbärgade
- Synovate: Partiernas karaktärsdrag.
- Niklas Nordström om S-förnyelse, "S behöver en modern politik". (GP)
- Niklas Nordström: "Återställare funkar inte (GP)
- Hur ser S-drömmen ut idag? Kajsa Borgnäs (AT)
- Aftonbladet: Recensioner två S-framtidsböcker

Intressant:Läs även andra bloggares åsikter om rel="tag">politik, socialdemokraterna, mona sahlin, den grå vågen, Förnyelse i politiken, Ideologi och värderingar, snart går vi utan er, val 2010, jobbkongressen

Gick ni utan os(s)?

Nästan alla jag möter i mitt parti vill prata politik. Inte bara eller ens främst om den ena eller andra viktiga reformen, det ena eller andra beslutet. Nästan alla vill prata värderingar, färdriktning ("vad vill ni") och de stora sammanhangen.

Så har det varit från första SSU-kursen 1977, över 80-talets lördagscirklar, under 90-talets krisår, under efterkrisens diskussioner om återuppbyggnad av den skadeskjutna välfärden. Så är det nu. Inte ”bara” inbitna socialdemokratiskt engagerade. Också nya medlemmar, sympatisörer och andra politiskt intresserade.

Ändå verkar utrymmet begränsat. När försök görs att lyfta perspektiven verkar de tända ljusen strax slockna. För ett idéburet parti som socialdemokratin är det lika med en säker insomning. Frågan är hur djup sömnen är och hur väckningen ska gå till. Visst har ett rådslag gjorts . Visst har förnyelsediskussioner lett till justeringar av politiken. Men frågan är väl om den socialdemokratiska framtidsdrömmen som ser längre än mandatperioder har tydliggjorts.

Ett problem har tidigare varit att vi inte har lyckats kombinera maktinnehavets obevekliga krav på ansvarstagande och behovet hos väljarna att kunna få bilden av vår färdriktning. Viktiga krav att kunna förverkliga löften har ”budgetanpassat” också drömmarna. Något hårddraget fick finansdepartementets tjänstemän på budgetavdelningen inte bara tycka till om konkreta reformer. De tilläts också påverka- i alla fall i någon mån – hur socialdemokratins långsiktiga politik skulle utformas.

Nu får de kriarätta alliansens politik. Låt de göra det och låt medlemmar tillsammans med svenska folket lägga fast S-politiken.

Det finns värdefulla bidrag till debatten. Under semestern har jag hunnit titta i en: SSU:s debattbok ”Snart går vi utan er” som kom under våren – den tunga politiska våren fram till första maj. Här skriver 21 unga socialdemokrater brev till partiet. Lite hotfullt. Lite uppgivet. Lite väl många citat från förr och lite väl lite bilder om den framtid man drömmer om. Men samtidigt skrivet med oerhört mycket inneboende kärlek och tro på socialdemokratins värderingar.

Där, likväl som i andra nya debattbidrag, finns mycket som vi borde vårda bättre än vi gör. Läsa och diskutera. Men också konkretisera och genomföra. Både i politik teori och praktisk politik. Både politik och hur partiets organisation ska se ut, borde se ut och lösningar.

Sara Karlsson tar under rubriken ”Vad hände med drömmen?”upp diskussionen om socialpolitikens roll för (S):

”Om vi tror på den tes som socialdemokratin grundat sin politik på, nämligen att allt hänger ihop och att sociala problem är samhälleliga och inte individuella problem, så kan vi också motivera sociala investeringar…”

Jag får en känsla av att tankar som Saras tyvärr inte fått utrymme i det vi vill kalla förnyelse. Men jag är övertygad att en stor del av de väljare som svek oss gjorde det därför att man inte hittade våra svar på välfärdsbristernas lösning. Det framtidsinriktade, hållbara och långsiktiga i ”sociala investeringar” blev inte tydliga. Om de ens fanns med. Inte bara som konkreta ”löften” utan som en verktyg för samhällsförändring.

Ellinor Eriksson bygger sitt bidrag på tre huvudpunkter:

- Kom tillbaka till folkrörelsen

- Vi måste bli fler – vi måste värva mer

- ”I´ve got news for you: VI ÄR INTE FRAMTIDEN – VI ÄR NU!

Nike Linn säfvenberg berättar i sitt bidrag ”Tryggare kan ingen vara” om sin tid som sjukskriven och mötet med Försäkringskassan. Här ligger – menar jag - ännu ett område där ”förnyelsen” borde haft ett viktigt fokus: Alla de ”fina och välmenande system som byggdes för att stödja människor och som ibland slog över till alltför mycket byråkrati och alltför mycket myndighetsfokusering. Hur för till tillbaks perspektivet till att dessa ”system” åter ser sig som människors företrädare?

Jag har på avstånd följt en diskussion på nätet om S och de unga. En viktig debatt som har förts länge och ska föras om partiet ska utvecklas. Där finns de som tycker att unga med nödvändighet behövs i partiverksamheten just därför att de är unga. Där finns också de som menar att det inte är nödvändigt: oavsett ålder kan man företräda en bra framtidspolitik ändå.

Utan att döma är väl historien ganska tydlig: det är det som Anna Lindh kallade ”kärleksfulla kritiker” som har varit oerhört viktig för den ideologiska debatten. Till dem kanske SSU, Studentförbundet, kvinnoförbundet och broderskap får räknas.

Hur goda företrädare vi andra än kan vara så är frånvaron av deras perspektiv, idéer och förslag något som sargar partiet. Som gör det politiska programmen mycket svagare. Det gäller både den vardagliga partiverksamheten och tillfällen när vi fattar övergripande beslut, som tex partikongresser eller distriktskongresser.

Partiets yngre medlemmar i SSU eller studentförbund är inte i första hand ett gäng yngre, ”söta” som finns till för att förgylla möten och aktiviteter med en form av trygghet att framtiden finns. De är som sagt inte ”framtiden” utan finns nu och ska kunna påverka idag. Värderingar och sakpolitik. Både skolfrågor och utrikespolitik. Både bostadspolitik och sjukvård. Både studiemedel och socialpolitik.

Det är ett par månader till kyrkoval, knappt ett halvår kvar till partikongress och drygt ett år kvar till valen 2010. Snart måste budskapet vara färdigmejslat och omformulerat till valbudskap? Eller?? I ”Snart går vi utan er” finns en kritik på fler ställen mot just det tänket att allt ska bli kampanjslogans och anpassas till att vinna val.

Tänk om det är så att ett levande framtidsparti vinner på att den där slutpunkten faktiskt inte finns? Att diskussioner alltid förs just därför att samhället förändras? Och att den förs med- inte över huvudet – på de väljare man vill få stöd av. Visst ska S presentera konkret politik inför valet 2010. Men låt samtidigt idédebatten och drömmarna få större plats både fram till och efter valdagen. ”Alla ska med” – frågan är väl ”vart”?.

Bloggar:
- Hjärtat åt vänster
- Tankar från roten
- En ny giv (Broderskap)
- Cattis Ullström (SSK-bloggen)
- Josefin Deiving om åldersdebatten. (F-book)
- Calle Fridén

Recensioner av "Snart går vi utan er"
- Malena Rydell, DN
- Claes Lönegård, Fokus

Intressant:Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, idédebatt, val 2010, snart går vi utan er, mona sahlin,

Framtid finns för (S) - men våga drömma högt om den också

Mona Sahlins tal till partikongressen i mars 2007 var signalen till en förnyelse och omprövning av socialdemokratins politik. Förhoppningarnas sattes högt. Rådslag startades som grund för partiets kongress i slutet av 2009. 450.000 personer fick på något sätt kontakt eller deltog i rådslagsarbetet.

Det "glitter" som ordet förnyelse fått ibland riskerar att dölja att verkligheten är mer komplicerad. Att bara rapa upp ordet ger ingen trovärdighet. Det fanns olika syn inom och utanför partiet på vad denna förnyelse skulle innehålla. Jag kan känna att det var ett valnederlag i sig som blev den tunga utgångspunkten i arbetet. Mindre av upplevda brister i samhället som svenska folket möter och som partier som vill överleva måste ha lösningar på.

Ett parti som vill vara stort och ha inflytande måste med nödvändighet vända sig till breda grupper. Ett parti som har rättvisa och jämlikhet som bärande värderingar måste klara en politik för detta även i ett "två-tredjedelssamhälle" där de utsatta som känner ett direkt behov av "politik" inte längre är i majoritet. Ett parti som vill ha folkets stöd måste se, tala om och ha lösningar för folkets upplevda vardagsproblem. Ett parti som vill överleva i ett urbaniserat samhälle måste ha något att säga till storstadens invånare.

För partiets motståndare var det nog mer ett tillfälle att köra in kilar mellan intressen. Enligt dessa skulle förnyelsen med nödvändighet innehålla lägre skatter, mindre i ersättning om man blev arbetslös, sämre anställningsskydd, fortsatta privatiseringar i vården och kanske till och med mobilförbud i skolan. Många medlemmar i partiet funderade över varför en omprövning åt det hållet var nödvändig, när till och med Reinfeldt sade sig förstå att socialdemokratiska värderingar hade fast förankring i Sverige. Det är på kongressen i oktober/november som omprövningens examensdag är.

Eftervalsdebatten har tagit rejäl fart sedan det nedslående resultatet från 7 juni blev känt.
Eller med andra ord: innan resultatet av det förra valnederlagets omprövningsarbete har spikats och klubbats så finns det ytterligare skäl att diskutera politiken. Ligger det här en dröm om att stora, braskande förnyelseprojekt a la Reinfeldt automatiskt leder till valframgångar? Kanske blir i stället en återuppväckt och ständig debatt ett resultat där politiken hela tiden prövas i dialog med väljarna? Finns det kraft att forma något långsiktigt? Eller drunknar den viktiga uppgiften i skuggan av EU-valets närmast tragiska resultat i exempelvis Stockholm?

Socialdemokratin har behov av att bli tydligare i värderingar och i sakfrågor. Där ligger resultaten från rådslagen. En del handlar också om att utveckla metoder för den ständiga kontakten med de som vi söker stöd hos. (dvs demokratins grundtanke) Om väljarna till mycket stor del tycker som S fast man inte riktigt vet att S tycker så borde förutsättningarna finnas till goda resultat. Att S inte lyckats mobilisera sina kärntrupper till valurnorna i juni 2009 måste vara en av de viktigaste organisatoriska utmaningarna.

Det oroar att partiet inte lyckas få väljarna att uppfatta budskapet. I den mån detta nu är "färdigförnyat". Eller har väljarna sprungit åt andra håll än partiets "tänkare" har lyckats upptäcka? Jag tror faktiskt inte det. Framtiden finns för socialdemokratin.Men våga drömma om den högt också.

Har du ett inlägg om förnyelse som jag inte sett? Kommentera med länk, please!
Bloggar om S och förnyelsen; Mona for president, Roger Jönsson, Rebella, Anders Johansson,
Jonas Morian, En ny giv, Tomas Agdalen, Johanna Graf, Robert Noord 1, Robert Noord 2,

Eget eftervalsinlägg.
Krönika av Niklas Nordström.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, förnyelse, socialdemokraterna, mona sahlin, val 2010

Nej tack till S-förnyelse a la Reinfeldt

Svd-ledaren ägnas i dag åt socialdemokratin och partiets förnyelse. Nja, riktigt så står det inte. SvD beskriver den idédebatt som pågår inom S som sökande efter

"recepten för hur uppståndelsen från den döda politiken ska gå till"

Man kan börja med att ifrågasätta själva utgångspunkten, "den döda politiken". Visst förlorade S valet. Det kräver omprövning. Men "död politik"? När motståndaren snor bit för bit av S-förslagen torde en riktig beskrivningen snarare vara att den är mer levande och attraktiv än vanligt. När i alla fall runt 30% påstår att man ska välja S till Europaparlamentet, så borde ändå några punkter vara så lockande att faktiskt en tredjedel av väljarna ändå uttalar detta. "Död politik"?

På en punkt stämmer det. Just det där varnade jag lite för i ett antal inlägg före S-kongressen 2007. Svd och socialdemokratins motståndare har någon form av lista för "godkänt" när det gäller S förnyelsearbete. Syftet är naturligtvis inte välvilja om arbetarrörelsen utan mer ett inslag i politiken mot socialdemokratin. För att få "godkänt" ska förnyelsen innehålla sänkt skatt, försämrad anställningstrygghet, betyg från första dagen i skolan och mycket annat av klassisk moderat politik. Så kommer det inte att bli. SvD må bli sura för det.

Jag har tyvärr inte hunnit läsa de nyutkomna debattböcker som Svd nämner: Snart går vi utan er –Brev till socialdemokratin och Den grå vägen – Tankar om en ny socialdemokrati. Men kanske det här är något obekant för tidningen? Att kreativa debatter förs inom ett parti. Att det ur det ideologiska samtalet föds inte bara överlevnad utan politisk initiativkraft. Och omvänt: att det utan detta samtal riskerar att leda till den "död" som påstås prägla S.

Moderaterna "förnyades" (retoriskt) med mer av ordergivning och påbud under den nye partiledaren Reinfeldt. Här fanns inte utrymme för någon idédebatt och vägvalsdiskussion. Snarare präglades förändringen (i ord) av den då nytillsatte "VD:n" Reinlfeldt under devisen "Förändra eller dö- (retoriskt"). Själv hade Reinfeldt under en tid som gruppledare i riksdagens Finansutskott skrivit under på moderat politik av modell Bo Lundgren. Den tvärvändning (i ord) från allt man tidigare hade stått för som gjordes när han valts till ledare fick inte ifrågasättas.

Om vi möter någon som säger att de inte känner igen sitt gamla parti ska vi svara: Tack. Hälsa från mig och säg tack!

Upproret internt inom (m) kunde tyglas därför att Reinfeldt själv viskade ungefär:

"Vi förändras inte på vänster-högerskalan. Vi står fast men man har sagt mig att val i Sverige vinns genom att låta sossiga..därför måste vi låta så...men bara i ord. Lugn, partivän...vi är fortfarande riktiga moderater.."

Vi ser det konkret i den politik han nu för som statsminister.

Jag tror inte på en av ledningen beordrad förnyelse av ett parti. Jag tror att moderaternas sätt att "förnya" skulle passa den stora folkrörelsen socialdemokraterna mycket illa. Hela partiets styrka har varit och är att förnyelsen, utvecklingen och moderniseringen av politiken sker hela tiden, i samklang med omvärldens förändringar, nya krav och med medlemmar och väljare. Ibland brister det på viktiga områden, som inför 2006 års val. Människor var oroliga för jobben. Svenska folket vill inte ha utanförskap och orättvisor. Vårt besked var att "jobben kommer". Oron togs inte på allvar. Där har förnyelsen gått vidare.

På samma sätt är det med välfärden som skolan. Det går inte att slå bort bristerna i skolan och i elevernas resultat, något vi möjligen gjort alltför lättvindigt tidigare. Där har politiken behövts förändras. Vi har mer att göra både på det området och på andra. Min utgångspunkt som jag hade redan efter valförlusten tänker jag behålla: det finns ingen anledning i världen för socialdemokratin att få dåligt samvete för sina grundläggande värderingar.

Tvärtom. Att Sverige har en regering som sitter där därför att den lät som en god socialdemokrati stärker mig i övertygelsen att Reinfeldt hade rätt i sina ungdomsböcker. "Svenska folket är socialdemokrater" och "det går inte att vinna val i Sverige utan att vara sosse". Det är en ganska bra utgångspunkt för socialdemokratisk idédebatt. Låt den leva!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, förnyelse, socialdemokraterna, mona sahlin, val 2010

Kris vänds till straffspark för S när politikens vägval blir tydligt

Uppvaknandet denna varma vårsöndag blir till dubbla krisrepotage om socialdemokraterna och Mona Sahlin. Jag tänker på Karins blogginlägg för några dagar sen. Vore det val idag skulle Mona Sahlin ha god möjligheter att bli statsminister. Ändå är krisbilden fullständigt mastodont i medierna. Inte konstigt att partiets väljare lägger sig på soffan och partiaktiva har svårt med geisten. DN:s "Fokus" (ej på nätet) upprepar med rubriken "Därför flyr väljarna S". SvD beskriver "Panik i partiet".

Tråkigt. Sorgligt. Vemodigt. Kanske ännu mer om man känner att den positivare bild som Ewa Jansson beskriver faktiskt är mer sann. Att det är så bekräftar också den intervjurunda som DN har gjort med alla partidistriktens ordföranden: Jag noterar särskilt två meningar:

Ingen distriktsordförande kritiserar samarbetet (s.v.mp)

Alla distriktsordförande säger att Mona Sahlin skött sig bra som partiledare.

Man kan tycka vad man vill om detta. Men det är tack och lov vare sig SvD eller DN som väljer socialdemokratiska företrädare. Om partiet runt om i landet står för detta så kan borgerlig press köra hur mycket krisrapporter som helst. Förtroendet är en direkt sak mellan S och väljarna. Det saknar grund hos de i partiet som väljer partiordförande och som hanterar exempelvis samarbettfrågorna med andra partier.

På ett sätt har (s) drabbats av ett stort nederlag. Under alla år har politiken bedömts utifrån socialdemokraterna, ett nav som svensk inrikespolitik har cirklat runt. Visst har borgare klagat på det och ibland glömt att förklaringen faktiskt har varit att svenska väljare i val efter val har gett stöd till S. I Aftonbladet får Mona Sahlin råd av några tunga socialdemokrater. Damma av ideologin och ta ett steg till vänster. Förnya staben. Lägg in mer utrikespolitik. Bli inte en kopia av alliansen. Det är två råd utöver dessa som jag tror är viktigast: Det första är "Visa självförtroende", ett råd jag själv bloggade om för ett par dagar sen.

Det andra kanske viktigast tillsammans med att foga in en tydligare ideologi i en framtidsberättelse för Sverige: "Fila på utspelen":

 Rådslagen och samarbetet med V/MP har skapat ett politiskt tomrum. Väljarna vet inte vad Socialdemokraterna egentligen vill. Nu är det dags att sätta ner foten och komma med konkreta förslag som tilltalar väljarna

Det är också något som Sörmlands ordförande Hans Ekström upprepar i DN, något som stämmer överens med mitt eget blogginlägg i går:

" Vi kan inte titta varandra i naveln hur länge som helst. Väljarna har uppfattat att det inte funnits ett politiskt budskap...

Samtidigt ser SvD PJ Anders Linder en förändring av Sverige till ett "borgerligt samhälle". Om S marginaliseras så tillvida att det framöver kommer att vara Reinfeldt som styr hela den politiska debatten (främst i kraft av regeringsinnehavet) ligger här de största riskerna för S.
Hos moderaterna samlade till konferens i Örebro är stämningen på topp. Strategin som stakats ut att låta statsmannabilden sättas gratis av medierna före och under ordförandeskapet verkar tillämpas med kraft. Det gör att partiet moderaterna kan rikta 100 procent av udden mot socialdemokraterna. Inte mot politiken utan mot Mona Sahlin som person. Och Mona drabbas av det som alla tidigare partiledare har drabbats av: motståndaren som hyllar företrädaren inom S som ett sätt att förminska betydelsen av den sittande partiordföranden. Hedervärt att Dick Erixon antyder kritik mot detta.
Det är självklart att Moderaterna prövar kortet om "borgfred" under ordförandeskapet. Kan man förmå oppositionen att ligga lågt med opponerandet så ger det en chans att befästa bilden så pass stark på hemmaplan att den i praktiken är omöjlig att försvaga fram till valdagen 2010. Så tänker man nog. Det är bra att oppositionspartierna inte går i fällan.

Trots dagens krisartiklar är det jämt i politikens Sverige. Och oavsett hur mycket man än gastar i feta rubriker så kommer den politiska dagordningen och opinionen att svänga framöver. Om "spelfrågor" får dominera kan det bli svårt. Det stora hotet är massarbetslösheten och dess oundvikliga slag mot välfärden, när intäkterna faller i kommuner och landsting. Om detta har moderater eller regering inte ett ord att säga! När det berättas för "folket" är det upplagt för socialdemokratisk straffspark. Eller?

Läs också: Fritt ur hjärtat, Robert Noord, Jonas Morian, Jonas Morian om krisartiklarna,
Ekot drar åter upp krissiffror.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, mona sahlin, val 2010, opinionen

"(S)luta deppa - börja jobba"

Har varit ute på Huddingedagarna och kampanjat för S och Åsa Westlund. (På bilden: jag själv med Ann-Marie H, oppositionsråd i Huddinge och Carina Moberg, riksdagsledamot från Huddinge) Känns det hopplöst? Känns det som jag saknar svar på huddingebornas frågor? Känns det som det suger i det svenska folket efter mer högerpolitik? Känns det som det är läge för socialdemokratin att låsa in sig ett halvår för att likt Fredrik Reinfeldts moderater slänga politik och värderingar på soptippen och komma ut igen våren 2010 med en radda valslogans? Svaret är nej.

I den upplevda opinionskrisens spår tar debatten fart om partiets förnyelsebehov. Jag har stor respekt för det och delar den synen om behovet. Som Åsa Westlund skriver:

Förnyelsen av partiet måste gå vidare, både vad gäller politik, organisation och metoder. Vi kan inte gå till val på samma politik som väljarna tackade nej till 2006

Vad gäller förnyelse av organisationen har jag skrivit mycket tidigare. Tyvärr kan jag bli något deppig över segheten i förändringstakten. Mer om det vid annat tillfälle. Förnyelsen av politiken är nu lika viktig: Som Åsa skriver så kan inte den politik som fick stryk 2006 ge valseger 2010. Men nyckelfrågan är väl vilken del och åt vilket håll politiken var fel. För mig handlar det mycket om finslipningar och uppdateringar som måste göras hela tiden. Som en självklar del av ett modernt partis arbetssätt och samklang med tiden. Att göra en Reinfeldt med hela det politisk programmet kommer inte att lyckas och är inte heller önskvärt! Det är den färdriktningen som har ett nästan totalt stöd hos svensk folket.

Fokus måste nu vändas: från inåt till utåt. Från en eftersläntrande valanalys till ett budskap inför 2010. Socialdemokraterna har en lång historia i att partikongressen året före ett val är något av startpunkt. Där formas politiken som ska "föras ut".

Det håller inte! Ska svenska folket få en bild av socialdemokratin som politiskt alternativ måste jobbet börja nu. Basen är en ganska brett förankrad S-politik som till och med moderaterna nu har kopierat. Låt för allt i världen originalet vara starkare än kopian!
Förändring och förnyelse ska ligga i politikens vardag och i dialogen med väljarna. Inte som resultat av PR-konsulters tips som inte alltför sällan ges med drömmar om att få välbetalda uppdrag för dem man oroat. Om behovet att förnya arbetet med politiken kommenterar Katrine Kielos för övrigt alldeles strålande på Aftonbladets ledarsida.

Newsmill har ett antal debattinlägg på temat "Mona Sahlins kris". Statsvetaren Ulf Bjereld ger hopp till S kampanjarbetare. "Sluta deppa - börja jobba" är hans råd till S. Han ger samtidigt en del tankeväckande kommentarer:

Socialdemokraternas rådslagsarbete och de nybildade rödgröna arbetsgrupperna innebär en risk att väljarna får vänta ännu längre på oppositionens alternativ inför valet 2010. Socialdemokraternas nedgång i opinionen är därför inte särskilt svår att förklara.

Ibland får jag intryck att självplågeriet har lätt att stiga i rörelsen. Samtidigt finns det de som lever på att vara kritiska. Göran Greider skriver på Newmill:

Det kom inga linjetal från Mona Sahlin, och än mindre från en Östros eller en Eneroth. Det kom dagspolitiskt gnäll mot regeringen. När den yttre sanningen mötte den inre fick partiet slutligen syn på sig självt och det obehagliga är ju att det faktiskt inte fanns så mycket att se

Anders Ehnmark avslutar sin Newsmillartikel med dessa ord:

Kritiken mot Mona är bara dum, tycker jag, men samtidigt finns det en fråga som vi borde ta itu med, oenighetens kärnfråga, nämligen vad vi idag kan mena med en fri stat och ett socialdemokratiskt samhälle.

Det Greider skriver har en poäng i kritiken mot "gnället" på regeringen. Visst: socialdemokratin har en uppgift och till och med skyldighet att kritisera regeringen. Det är en del av jobbet som opposition. Det är (inom vissa gränser) en demokratiskt krav att man också redovisar sin syn på alternativet. Men ska gnället vara berättigat måste det bygga på att man själv har ett alternativ. Det har socialdemokratin! Men det har definitivt inte nått in i stugorna.

Grunden tror jag Anders Ehnmark pekar på: Vad drömmer sossar om för samhälle? Vilka är stegen dit? Hur ska hindren klaras av? Hur tar vi oss dit? Vi kanske vet svaret. Det är inte helt fel om det också når väljarnas sinnen.

Newsmill
- Göran Greider, Anders Ehnmark,
- Intressanta blogginlägg från Solidariskt Sverige, Robert Noord,

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, förnyelse, mona sahlin, val 2010