I går var utspelet om den gemensamma politiken på EU-nivå. Jobben, den gröna omställningen och den sociala tryggheten är ingen dålig grund också för det rödgröna samarbetet inför nästa mandatperiod. Det som väntar handlar om utmaningen om hur jobben ska hanteras, efter en omsvängning från högkonjunktur och allt fler jobb till massarbetslöshet. Det utanförskap som nuvarande regering skulle minska har i stället vuxit. Det ger också högre kostnader för samhället som tas i från våra gemensamma resurser. Vid valet kommer välfärden - skolan och vården - att vara i behov av renovering och mer resurser. Det är i sig inga dåliga utmaningar.
Jag skulle önska ett rejält ideologiskt val. Ibland är det som det svenska folket tyst viskar en längtan efter mer visioner och värderingar i politiken. Man vill veta åt vilket håll resan går - ha nån aning om slutstationen. Man vill ha uppgift om vad resan kostar. Man har visat att man gärna åker med nya tåg men känner sig hemma och bekväm i de äldre. Och vad spelar den vackert skinande lacken för roll om tåget inte kommer i tid, om dörrarna har stängts igen för många resenärer, om du inte får plats eller om du blir avkastad efter ett par stationer. Som resenär kanske inte namnet på den som kör tåget är viktigast heller.
Alla ska med var kanske inte världens bästa slogan för ett val. Men ordet "alla" beskriver oerhört väl vad socialdemokratin och även det rödgröna samarbetet handlar om. Det kanske var ord tryckt på en valaffisch men kan och måste användas som ledstjärna också i politikens vardag. Får alla barn lika möjligheter? Ger beslutet alla patienter en god vård? Är förslaget utformat så att behoven får styra? Och det lika viktiga "andra dimentionen" om den gröna omställningen som ger så stora möjligheter för jobb och tillväxt men som också handlar om överlevnad.
Egentligen inrymmer den dimensioner ännu större möjligheter än så i det rödgröna samarbetet. Diskussionen om konsumtionssamhällets avarter och negativa följder lever inte särskilt väl i den allmänna debatten. Visst är det bra om politik och näringsliv kan gå hand i hand. Men ibland får till och med enskilda vinstintressen stå tillbaka för miljöhänsyn. Och kanske finns det fler värden som borde lyftas fram i debatten.
Som mycket ofta är Ann-Marie Lindgren lysande på att beskriva det: Och det blir ett långt citat.
Trovärdig politik måste visa på lösningar, som uppfattas som realistiskt möjliga på problem väljarna anser angelägna. Det handlar, till en del, om plånboksfrågor, som fastighetsskatt eller a-kassa. Men det handlar också om att de frågorna måste vara infogade i en helhet som väljaren uppfattar som konsistent. De olika enskilda åtgärderna måste hänga ihop med varandra, och ha en gemensam värdegrund som väljarna ställer upp på.Att välfärden ska försvaras och utvecklas är ett av beskeden från rödgröna. "Som ett eko av Alliansen"? Nja, möjligen så långt. Men den stora skillnaden lyfter bl.a. Aftonbladet upp. S, v och Mp är tre samarbetspartier som också före valet berättar om hur allt det goda som utlovas ska betalas. Väljarna får ta ställning till det. De behöver inte sväva i djup okunnighet om politikens helhet som blir fallet om man inte berättar hur saker ska betalas. Där kan alternativet bli tydligt.
Därför kan en politik som ska vinna förtroende hos flera olika väljargrupper inte byggas upp av en osorterad lista över åtgärder avpassade efter olika ”målgruppers” speciella krav. Politik måste ha en linje, och en inriktning. Det vi ska fråga oss i dag är inte vilken sorts politik som kan tänkas appellera speciellt till medelklassen.
Frågan är vilken politik vi med utgångspunkt i socialdemokratins värderingar ser som svaret på de ekonomiska och sociala utmaningar som dagens samhälle ställer – för medelklass likaväl som arbetarklass.
Och eftersom moderat politik är fel lösning på de utmaningarna, kan vårt svar inte vara en ”triangulering” av den. Den måste vara ett alternativ.
Och kontrasterna växer när man som idag ser Svenskt näringslivs fortsatta krav på "sina partier". Och jag förvånas samtidigt när jag ser att moderater fortfarande är övertygade om att skatter skrämmer väljare. Jag tror de är ute på mycket osäkra farvatten. Finns det egentligen någon enda liten undersökning som visar att stockholmare eller väljare i andra landsdelar trånar efter sänkta skatter hellre än att se till att välfärden får rimliga resurser?
Bloggar på Knuff: Andra bloggar: Karin Berg, Björn Andersson, Peter Swedenmark, Kristian Krassman, Roger Jönsson, Röda Malmö, Johan Ulvenlöv, Makthavare.se,
Mer i DN, SvD,
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, miljöpartiet, vänsterpariet, val 2010, EU,
3 kommentarer:
Det var en i min förening som föreslog att vi borde skriva broschyrer som berättelser. Så här vill vi att framtiden skulle vara ur en förälders perspektiv, pensionärs perspektiv, en ung person som är 19 och precis ska leta bostad, jobb eller studera osv.
T.ex en nybliven förälder som arbetar inom vården. Hon/Han ska kunna veta att försäkringskassan har tillräckligt med resurser för att kunna göra ett beslut och utbetalning inom 4 veckor, inte oroa sig för att dagisplatsen inte finns den dag det är dags att börja arbeta, kunna veta att dagis även är öppen på kvällar och helger då föräldern arbetar osv.
Med konkreta idéer kanske människor börjar rösta på oss.
Diana: tror på idén med berättelser. Och att det är viktigt att de både är det vi vill nå och mycket konkret av hur vi når det. Ett stort problem tror jag är att vi låter budgettänkande (de pengar vi har nu) begränsa det vi skriver/säger om vad vi vill stegvis / på längre sikt.
peter
Dagens budgettänkande är inte ett tänkande baserat på sunt förnuft utan på begränsade teknikaliteter och inom begränsade områden. Ideologiska trosuppfattningar bör inte vara styrande när det gäller ekonomiska redovisningar. I nämnd ordning anser jag att detta präglar såväl Finanspolitiska rådet som finansministern men ingen reagerar? Se diagram två på Anders Borgs hittills enda blogginlägg. Han redovisar naturligtvis inte det han kallar "den utförliga analysen" som föregått M´s egna beräkningar. Jag tycker däremot att Anders Nilsson (S-bloggare) har ett bra ekonomiskt perspektiv - det sunda förnuftets ekonomiska tänkande grundat på sådana överslagsberäkningar som vanligt folk sysslar med dagligen.
Dessvärre tycks vi svenskar tro på andras siffror och det skrivna ordet och de skrivna siffrorna mer än vad vi tror på våra egna möjligheter att med enkla beräkningssätt som går utanför alla enskilda finurliga budgetar, vilka har målet att rent tekniskt "gå ihop" så att makthavarna och ledarna vid bokslut ska kunna kallas "ansvarsfria".
Det beräkningssätt jag tänker på kan närmast jämföras med regularitri i ett större sammanhang. Det är ett mycket enkelt och mycket lättbegripligt räknesystem. Det är inte så att jag är ute efter en ny form av ekonomiskt expertvälde men med en annan typ av öppnare ekonomiska resonemang skulle människor bättre förstå hur staten/riksdagen använder våra skattemedel, samhället skulle bli mer transparent och det skulle höja standarden på vår demokrati och på vår offentliga sektor. Jag vill ändå ge moderaterna en eloge - de har öppnat upp för mer öppenhet än vad vi själva har haft i regeringsställning, men transparensen/ den demokratiska insynen/förståelsen och delaktigheten lyser fortfarande med sin frånvaro. Skulle inte vi kunna tala om och försöka införa detta? Vem eller vilka vill lyssna på politikers framtidssagor längre? Vi har inte, som jag ser det, visat att vi lärt oss någon läxa ännu.
Skicka en kommentar