Vallöftet som gav (S) 45,6 % och valseger

Ärligt talat vet jag inte exakt hur länge som jag och Antonia satt i samma bolagsstyrelse. På grund av ägarförändringar hann hon knappt in i styrelsearbetet innan hon var ute. Ett uttryck för kapitalets spelande, sökandet efter snabba pengar och maktkamper i stora koncerner, kanske? En illustration över att ägare som vill ta långsiktigt ansvar ofta råkar illa ut i börsyrors gladare dagar? Oavsett det, var det ett av de förhållanden som gav löntagarfonder och debatten om ekonomisk demokrati luft under vingarna.

Att få skriva blogginlägg om löntagarfonder utifrån debatten om Ap-fondernas roll, dess utrymme och om de ska vara ett instrument för ägaren "politiken" eller inte är minst sagt oväntat. Att få göra det därför att en ledande företagare, ex-ledamot i Folkpartiets styrelse, på DN Debatt angriper en borgerlig regering med argument från löntagarfondsmotståndet är försett med lite extra krydda. Det var en stor fråga i Sverige. Socialdemokraterna vann valet 1982 med 45,6 procents stöd av väljarna. Just löntagarfonder, frågor om inflytande i näringslivet och den ekonomiska krisen där (S) både hade visioner och var konkreta i förslagen gav valframgången.

Fonderna kom att bli både skräck och himmelrike. Tankarna föddes på 50-talet ur det som hände när den s.k "solidariska lönepolitiken" tillämpades. Den utgick från principen om lika lön för lika arbete. Att sänka löner i lågkonjunktur ingick inte i den svenska modellen. Kunde man inte betala löner fick företaget ändra inriktning eller ytterst läggas ner. Då fanns samhället där med en aktiv arbetsmarknadspolitik och trygg a-kassa. Men omvänt innebar lönepolitiken att löntagare i företag med god tillväxt avstod från att kräva del i ett större, möjligt löneutrymme. Hur dessa så kallade "övervinster" skulle hanteras var ett inslag som ledde fram till fondtankarna.

Det fanns myt och verklighet i fondförslagen. Vi som åkte på "turnéer" för att berätta om förslagen möttes nästan alltid av exemplet från LO-tidningen som i något nummer hade försett en artikel med rubriken "Med löntagarfonder tar vi över." Småföretagare som inte var i närheten av att beröras drömde mardrömmar, skrämda av Svenskt näringsliv (SAF). I riksdagen skrev dåvarande statsrådet Feldt en poetisk rad när förslaget skulle behandlas: "Löntagarfonder är ett djävla skit - men nu har vi baxat det ända hit". Så här några år efter känns det som fonderna, som avvecklades av Bildtregeringen från -91 blev den sista sucken av en högst rimlig debatt: hur ska de löntagare som jobbar ihop resultatet i näringslivet få en större inflytande utifrån sin roll som just anställda?

Det var förbjudet för företagare att ens antyda något samröre med arbetarrörelsen under vissa perioder under löntagarfonds(s)t(r)iden. Något större "klassförräderi" gentemot näringslivet fanns inte. Visst förekom det. Inte minst från folk i näringslivet som faktiskt hade läst och bedömt det förslag som låg. Men också kontakter av de företagare som såg företagandet som ett långsiktigt engagemang och inte främst börsspekulation. I tider av acceptans av sänkta löner får man väl säga att löntagarfrågan inte bara är stendöd. Värderingsskifte har gjort att allt som handlar om ekonomisk demokrati är borta från debatten.
Det ingår så att säga inte i den "förnyelse" som efterfrågas. Men tänk om Antonia väcker upp frågan med sitt inlägg på DN Debatt?

Fler bloggar: Göran Pettersson, Bengt Silfverstand,
Brännpunktinlägg: Urban Bäckström, Mats Odell, Pensionen på sikt? (Brännpunkt)
Aktiespararna ger bakgrunden.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, löntagarfonder, AP-fonder, regeringen, Mats Odell, ekonomisk demokrati, socialdemokraterna, bonusar