Claes Arvidssons långfredag verkar vara tråkig. Påskvilan i politiken ger inte särskilt mycket inspiration när en ledarskribent ska plita ner dagens webbledare. Därför tillämpas principen ”man tager vad man haver”. Som ofta, blir det inte särskilt bra, inte särskilt innehållsrikt. Just detta sätter sin prägel på ledaren i
dagens SvD. Han gör ett tämligen misslyckat försök att hålla fast den negativa bilden av socialdemokratin efter ”Ordförande Persson”. Försöker förstärka tesen om ”maktpartiet”, använder en tveksam analys för att föra över de negativa dragen också till den nya partiledaren och ger kritik till valanalysgruppen utifrån den upplagda strategin att utmåla socialdemokratin som ett parti utan framtidspolitik eller visioner.
Förvisso både kan och ska det senare nu mejslas ut, både i arbetsgrupper och rådslag. Utgångspunkten är inte särskilt mycket att klaga på: ett parti som bland demokratiska länder är världsunikt när det gäller att få stöd för sina idéer, få trovärdighet för regeringsdugligheten.
Ja, till och med så framgångsrikt att dess motståndare som enda väg att nå makten har tvingats kopiera och härmas. Slänga all sin egen politik och sina egna värderingar på sophögen. I alla fall i retoriken och i den bild man vill visa väljarna. Utöver basen i politiken, den där som fått sånt kraftfullt stöd, borde Claes Arvidsson som andra ha kunnat ta del av Mona Sahlins linjetal. Där finns viktiga utgångspunkter för förnyelsen och till förtydligande av socialdemokratins politiska vilja och vision. Arbetsgrupperna kommer säkert att bidra med mycket. I den nämna valanalysen finns mer bakgrundsmaterial för jobbet, precis som i SSUs analys. Och själv har jag med några inlägg försökt ge mina egna tankar om förnyelsen och valanalysen.
Arvidsson ser, efter sin ganska simpla analys, två utmaningar för socialdemokratin: Det han själv beskriver som ”Ett parti som drar i olika riktningar och Behovet av ett samlat regeringsalternativ till Alliansen. Det sista först. Alliansen. Arvidsson glömmer en viktig förutsättning: Alliansen som den gick till val 2006 kommer aldrig mer att finnas. Det konsultpåhittade namnet på de fyra borgerliga partierna kommer nämligen inför 2010 års val att ha ett rejält record av konkret genomförd politik som påverkat väljarnas vardag. Så var inte fallet 2006. Det viktigaste i alliansens profil, time to change, kommer att vara borta. Spänningarna inom de så kallade nya moderaterna kommer att öka från den falang som nu stått tillbaka för en maktsegerviss strategi. För dem var förändringen tillfälligt acceptabel men kan inte tillåtas vara något bestående. Kraven på den ”riktiga” moderata politiken finns där så fort glädjeruset avmattas. Och där ligger också under ytan den traditionella spänningen mellan fyra olika partier, som ”förbjudets” under allianskampanjandet, men som utan tvekan är en risk. Något som ofrånkomligt kommer att öka allt närmare nästa valdag vi kommer samtidigt som det får nytt liv för varje dopp som allianspartierna gör i opinionsmätningar. Det stora hotet mot Socialdemokratin kommer tyvärr som en frukt av partiets egna insatser: om jobben fortsätter att komma, om alliansen kan använda den exceptionellt goda ekonomin i stat, kommun och landsting för både reformer och sänkta skatter på inkomster. Och om den förnyelse som trots allt måste ske i ett modern parti som aspirerar på makten, inte blir tydlig nog, om det fastnar alltför mycket i debatt om vilka återställare som kan klaras eller inte och om visionen och berättelsen fastnar i budgetposternas torra sifferexercis i stället för att ta sikte längre fram i tiden.
Arvidssons andra tes, att det är ett parti som drar i olika riktningar, har jag svårt att ta till mig. Jag ser det historiskt,ja. Inte minst under krisåren. Och framför allt i dess slutfas när det mer handlade om vad som skulle stå först på reformagendan. Jag ser det definitivt i euro-frågan, som mig veterligen inte längre står på dagordningen. Men sen? Det finns en rad områden som snarare handlar om en viktig, välkommen och av många efterlängtad ideologisk debatt om framtiden. En debatt som ska vara livfull, kreativ, ge utrymme för nya förslag till lösningar. Och vara ett tillfälle till att förmedla de brister vi ser i välfärden där socialdemokratin måste ha sin utgångspunkt. Jag kan se debatter om strategi och taktik: är det klassklyftorna (de som nu ökar) som är främsta spelplan? Kan det gröna folkhemmet verkligen bli ett ideologiskt draglok? Vilka krav ställer en segregerad men också modernt och växande Stockholmsregion på politiken framöver? Är miljöengagerade personer i miljöpartiet den bästa vännen i regeringssamarbete eller är det en socialliberal falang av folkpartiet? Hur utvecklar socialdemokratin sin tillväxtpolitik som lades fast på Tillväxtkongressen 2004?
Om inte Arvidsson tror mig kan han gå tillbaka och lyssna på talen från extrakongressen. Ombud efter ombud går under två dagar upp och avfyrar på några minuter viktiga bidrag till en socialdemokratisk förnyelse som alla supportrar av allianspartierna borde känna viss oro för. Där fanns sannerligen inte en tillstymmelse till att vilja splittra och söndra partiet, utan i stället en benhård vilja och tro på de socialdemokratiska värderingarna och på valseger 2010.
Intressant: Andra bloggar om: politik, socialdemokraterna, Ordförande Persson, Mona Sahlin, val 2010
Claes Arvidssons långfredag verkar vara tråkig. Påskvilan i politiken ger inte särskilt mycket inspiration när en ledarskribent ska plita ner dagens webbledare. Därför tillämpas principen ”man tager vad man haver”. Som ofta, blir det inte särskilt bra, inte särskilt innehållsrikt. Just detta sätter sin prägel på ledaren i dagens SvD. Han gör ett tämligen misslyckat försök att hålla fast den negativa bilden av socialdemokratin efter ”Ordförande Persson”. Försöker förstärka tesen om ”maktpartiet”, använder en tveksam analys för att föra över de negativa dragen också till den nya partiledaren och ger kritik till valanalysgruppen utifrån den upplagda strategin att utmåla socialdemokratin som ett parti utan framtidspolitik eller visioner.
