Inte utan anledning står Vetlanda kommun i fokus idag. Tvärtom. De förtjänare det med råge. Mitt i allt elände kan man ha förhoppningar om att socialtjänstens arbete och barnens situation lyfts bättre i debatten framöver. Där finns en makalös förbättring jämfört med den debatt som inte för så länge sen var den dominerande, som utgick från det motsatta: Bilden av ett Sverige där myndigheterna plötsligt kom och tog barnen från föräldrarna. Bilden av tvångsomhändertag- anden som maktmedel osv. Om Louise elände och uppdrag gransknings repotage trots allt kan leda till det positiva att fler ser att barnens bästa ibland kräver ingripanden så har det gjort något gott i alla fall.
Visst är det svår. Jag var i åtta år ledamot i motsvarande socialnämnd i Flemingsberg/centrala Huddinge och var där med och fattade beslut om omhändertaganden och placeringar. Med det som grund kan jag påstå att, om allt nu finns i ljuset, det är helt obegripligt att inte något gjordes tidigare och helt obegripligt att inte frågor ställdes i den socialnämnden. Det brukar finnas omständigheter som gör en liknande debatt omöjlig på ett sätt. Som socialtjänsteman eller politiker sitter man inne med kunskaper som man inte kan yppa på grund av sekretess. Samtidigt som den förälder som drabbats av omhändertagandet kan berätta sin verision. Jag tror inte det om det här fallet. Det verkar totalt och helt uppenbart vad som borde ha gjorts.
Uppdrag granskning och Loiuse öde väcker en radda frågor och reaktioner. Tyvärr är det väl så sent som idag, genom den avgående chefens pressmeddelande, rätt tydligt att en del av den kultur som finns och som delvis är förklaring till bristerna finns kvar. Den avgående chefen talar om ”Louise”-ärendet och att det har gjorts "flera felaktiga bedömningar i ärendet." Bara den synen på barnen som en del av "ärendebalansen" är sorlig. Annat som åter måste upp till debatt och lösningar är det totalt oacceptabla skyfflandet av ungar i nöd mellan olika verkamheters ansvarsbord: skolan vägrar ta alltför "tunga sociala problem och hänvisar till socialen. I vissa fall ser socialen det som en sjukvårdsfråga. Stora brister i informationsöverföringen mellan olika ansvariga, olika kommuner som ger förödande resultat. Var och en som har information ser enbart till den del av lagstiftningen som berör det egna reviret. Och därtill en mängd inblandade som ser allt, hör allt och fattar allt men som inte används eller involveras i helheten. Som polis, de som jobbar i bostadsföretagen osv.
Jag vet inte om det gjorts men det finns säkert anledning för politiken att se över vilka verktyg som ges. Har principen om att lösa problem "hemma" i stället för genom placeringar en inverkan? Behovet att riva murarna mellan psykiatri och kommunens socialtjänst. Utan tvekan behövs också mer av kunskapsöverföring inom socialtjänsten. Det är inte självklart att kompetensen som behövs, eller den praktiska erfarenheten, finns i en kommun av Vetlandas storlek, jag vet inte. Och ytterst är det politiska beslutsfattare som är ansvariga, hur mycket beroende av bra underlag och utredningar man än är av tjäntemännen. Det finns anledning efter Uppdrag granskning att faktiskt utbilda politiker bättre, och ge de verktyg att "läsa av" utredningar på ett annorlunda sätt. Jag ska se reprisen i kväll, och har ännu bara sett en del på nätet (tack Comhem för ert uppkopplingskvalitet!) Men tycker mig ändå se att utöver förödande klantighet, inkompetens och erfarenhetsbrister har Louise drabbats av det som rubriken säger: offer för ärendeskada, "det här är ert bord-sjuka" och sekretessnoja.
Mer om Louise på SvD och DN , på SvT:s debattforum och på Knuff. Bland annat DN och på Uppdrag gransknings hemsida
Intressant: Andra bloggar om: uppdrag granskning, politik, vetlanda, barns rätt, socialpolitik
