I praktiken har socialdemokratin sedan länge varit befriat från den interna debatten om alternativa driftsformer ska tillåtas eller inte. Verkligenheten både i S-styrda kommuner, i landsting och i riksdagen har varit en praktisk och ganska rationell hållning. Är det bra men inte dyrare så låt gå, har varit utgångspunkten. I min egen kommun går vart fjärde barn i fristående förskola. Under fyra S-år i ledningen för landstinget har bra vårdcentraler, som Caremas i Skogås, kunnat fortsätta och så sent som förra veckan röstade vi för ett fortsatt avtal med det privata företaget. Helt enkelt därför att huddingeborna får bra vård där.De borgerliga har i den politiska retoriken låtit som om man utgår från noll. Att inga alternativ finns. Samtidigt har tonen varit att de nya vård-,skol- och förskolealternativ man vill se växa fram är drivna av personalen. Små enheter, lite gulligt. Verkligheten är en annan. I många år har investerare sett den offentliga sektorn som en jättemarknad, bara den öppnas upp. Ett företagande i sikte som står på en trygg grund av skattepengar. Stora vinstmöjligheter, således. Därför har också det bestämda uppdraget, den riktade beställningen, till allianspartier vid makten varit att släppa loss denna marknad.
Det är därför inte förvånande att DN idag kan rapportera om konsulten som vill starta 50 nya friskolor i landet. En ny stor koncern uppenbarligen som ska in och konkurrera om skattebetalarnas pengar. Vinstkalkylerna skrivs. På sina håll med härligt skimrande plusmiljoner i plånboken. På andra håll ett par års väntan med röda siffror men sen….
Det är inte konstigt att man funderar över fortsättningen. Och framför allt över vilket fokus som framtidens skolledare och vårdcentralschefer kommer att ha. Tankarna måste ofrånkomligt också gå till de där idag ”röda”, förlustbringande affärerna. Vad händer sen? Vad sker med vården, skolan och omsorgen om färgen inte förändras? Runt om i Stockholms stad stängs nu kommunala skolor och det är inte bara i Reinfeldts Täby som proteströster hörs mot privatiseringarna. Men utvecklingen borde också få den luttrade kommunalpolitikern oavsett partifärg att bli orolig. Helt plötsligt, som en snabb vändning i 180 grader har goda principer som ordning på ekonomin, planering av den kommunala servicen, kvalitetssäkring och processarbete i verksamheterna nästan försvunnit från den vardagspolitiska kartan. I stället utvärderas vården av att patienter förväntas välja annan inrättning, så också i skola och äldreomsorg. Det nya får inte ha några ekonomiska begränsningar. För alternativ är kommunens kassakista öppen på vid gavel. Att medborgarna i ett första skede bejakar valfriheten kanske är naturligt. Men jag är för egen del inte helt övertygad om att stödet för den öppna etableringens politik kommer att bestå när kostnaderna för det, inklusive vinstmarginaler till vård- och skolföretag ska uttaxeras över skattsedeln.
Intressant: Andra bloggar om: politik, samhälle, privatiseringar, skolpolitik,
