Till det yttre kommer det mesta att vara sig likt. De stora,tunga broderade fanorna med magnifik metallknopp har burits fram ur bodarna. Vindslitna, lite dammiga men ändå lappade och lagade, enligt tradition av den lokala kvinnoklubben. De omsorgsfullt formulerade och nedtecknade plakaten på den vita kartongen, som ibland lyfts bort av partiombudsmannen och ersätts med de av partistyrelsen färdigtryckta budskapen. Tonerna från den taktfasta marschmusiken till vilka vi stämmer upp de välkända sångerna med de nu tämligen omoderna och otidsenliga texterna som av respekt för det gamla ändå får vara med.Tåget som söker sig genom centralorten, ibland med en vilsen avvikelse från den inlärda, traditionella vägen, på grund av avspärrande gator, nybyggda hus eller trafikarbeten. Appellen från SSU som alltid ger den stora behållningen. Därefter LO-sektionen, Arbetarekommunens ordförande och några kulturinslag, på senare tid ofta med annan kulturförankring än den blå-gula. Sedan det alltid för långa huvudanförandet till vilket väldigt få egentligen orkar lyssna.Det är trots allt inte det viktigaste. Den energi och de upplevelse av sammanslutning och förändringskraft som ligger som ett osynligt men högst påtagligt elektriskt fält över firandet betyder oerhört mycket för arbetarrörelsen när vardagen åter tar vid. Det är ett sedvanligt första maj-firande på tisdag men världen omkring oss har förändrats. En rörelse som så länge haft den politiska makten i sin hand har helt plötsligt ställts i maktens skugga, precis som när första maj började firas. Ett parti med ny ordförande som väntar på svar från partiets medlemmar om det exakta färdmålet.
Där nånstans mellan omställning från regeringsparti till opposition och arbetet med den politiska förnyelsen kommer Första maj in. Kanske som ett led i den utvecklingen. Onekligen med paroller som bildar en bro mellan dag och framtid: Socialdemokratins viktigaste ord, alla, inrymmer de bärande idéerna men måste också vara ledstjärna för varje förslag. Alla behövs. Ingen ska stå utanför. Det förpliktigar till att ha ett politiskt mod att också visa på hur olika krafter, också våra egna tillkortakommanden, faktisk har ställt människor utanför.
Första maj ÄR dagen då vi visar vår vilja och förmåga att alltid vässa de politiska instrumenten för att göra något åt samhällsklyftor, det som delar upp människor i klasser. Det är inte fel att visa att man gjort bra ifrån sig. Första maj är ett tillfälle att i tal och skrift illustrera det som blivit bra och lyckats ger självförtroende. Men självskryt och slutna, blundande ögon inför uppenbara välfärdsbrister är aldrig vår metod. På Första maj tillåter vi oss släppa fram den där vreden som ofta kokat inom oss av otålighet och förändringsvilja.
Hur mycket man än försöker få kilarna emellan så är första maj bärare också av ett fackligt-politiskt budskap. Vi bildades förenade, vi står tillsammans för allas rätt och,förvisso, också plikt. Där blir första maj en dag där ord som ibland kan kännas "ute" trots allt får ett djupt innehåll: solidaritet är ett sådant ord.
Ett första maj-firande blir alltid bäst med en tydlig motståndare. Det är de egna kraven som sätts först men kontrasten är utan tvekan viktig. I år är det solklart: Arbetarrörelsen riktar i år första maj-budskapen till ett svensk folk som redan ledsnat på den förda politiken och erbjuder alla de att komma med. Vi riktar också budskapen en nu förena politisk och ekonomisk maktgrupp. De som nu verkligen styr både staten och kapitalet från den båt de sitter tillsammans i. Utan att vara de som själva genererar någon betydande del av kraften som driver framåt.
Första maj har aldrig och får aldrig bli en dag där vi stänger in oss innanför gränser. Det internationella har en given plats. Ofta finns det där i orden men måste också in i hjärtat. Både av solidaritetskäl och med tanke på de överlevnadshot som inte tar slut vid nationsgränser. Där är också första maj det som ger den bästa bilden av en gränslös arbetarrörelse, för de flesta i nyhetssändningarnas kamerasvep runt världens större städer.
Denna första maj. Ibland beskrivet som mossigt. Ibland hånat som helt ute och föråldrat. Även den mest engagerade kan få tanken men den förtjänar att begrundas. Det är utan tvivel en dag som alltid är föremål för prat om förnyelse i sina former. Kanske bra. Går möjligen. Men för partiet och arbetarrörelsen är lösningen kanske att vända på steken. Året har 365 dagar. Låt då för allt i världen Första maj få vara den interna dagen för att manifestera politik och folkrörelsekraften. Lägg det stora arbetet på att göra årets övriga 364 dagar till utåtriktade, lyssnande och mobiliserande av väljarstödet för den egna politiken. Det kanske till och med kan gälla julafton.
Ett inlägg hett önskat av Jonas Morian.
Intressant: Andra bloggar om: politik, utmaning, första maj, 1 maj, socialdemokraterna
