Folkpartiets partisekreterare, Erik Ullenhag, tog i Ekots folkpartispecial tillbaka mycket av den han skrev tidigare i vår på DN debatt, med en varning för centerns utveckling mot ett nyliberalt parti. Det är synd. Mycket synd. Själv uttryckte jag en hel del sympati för inlägget när det kom. Ska folkpartiet med trovärdighet behålla någon form av existensberättigande behövs ett parti inom alliansen som håller de sociala värdena och värderingarna högt. Till skillnad från det till höger glidande centerpartiet, i sig en tragik för svensk politik. Att Leijonborg är omöjlig som fortsatt partiledare speglades också i inslaget. Vart han än går så ser man ett dataintrång. Därmed faller politiken ner på skuggplats och omöjliggör ett folkpartistiskt deltagande i en seriös debatt. Å andra sidan gläds man när röster som Barbro Westerholm och Birgitta Ohlsson uttalar sig. Där finns, förenad i två generationer, ett ärligt och äkta engagemang för människor, där politiken och förvisso också marknadskrafter ses som verktyg för samhällsförändringar.
Under inslaget dömde Birgitta Ohlsson också ut det sätt på vilket den avsatte partisekreteraren Jacobsson hade arbetat. I stället lyfte hon fram Erik Ullenhags förankring i partiet och i den socialliberala idéerna. Hon fick in en rak höger på Jacobsson med en kommentar om folk som sitter vid ett skrivbord i Stockholm och styr utspel och partiverksamhet. En skarp kritik riktad mot funktionen partisekretare men som också borde slå på de flesta av dagens partiers övertro på kommunikationskonsulternas övergudomliga ställning, ofta med total avsaknad av vad de håller på med och samtidigt något som i vissa kretsar skapat ett nära nog förakt för vanligt hederligt partifolks ideella engagemang och praktiska förankring i vardagen :-)
. Birgitta Ohlsson är onekligen en stjärna.
