Lars Leijonborg är den partiledare som sumpade den stora politiska möjligheten för sitt parti. Att det fanns utrymme att växa visar inte minst den moderata valframgången. Det politiska mittfält där folkpartiet har haft sin naturliga fästpunkt togs i stället över av Reinfeldts så kallade nya moderater. Allt medan folkpartiet självt ägnade sig åt mindre glamourösa utsvävningar i jakten på profil och röster. Ibland var det helt obegripliga krav, som att gå med i NATO. Ibland med riktigt otäcka inslag, som i integrationsdebatten och delar av skolpolitiken. Ibland förnyade man partiet i en ganska udda rikning som t.ex.i förespråkandet av fler kärnkraftsreaktorer. Som pricken över i:et: den av Johan Jacobsson utvecklade kampanjmetodiken, utspelsfrenesin och taktiserandet som tog ett dramatiskt slut efter dataintrångseländet.
Har början till slutet nu kommit för ”åldermannen” i partiledargänget? Det ska onekligen bli intressant att se riksmötets politiska signaler till omvärlden. Vem kommer i stället? Och vilken kurs tar man för att komma fram mot målet i ett politiskt vatten fullt av grynnor, ruskprickar och varningsbojar. En resa på en farled där farkoster redan nu far framåt med full fart? Blir det Björklund som tar över ? Med en konserverande effekt på blockpolitiken och fortsatt högersväng? Eller blir det Johan Pehrson? Cecilia Malmström? Eller kanske Birgitta? Ohlsson, alltså!
