söndag 1 april 2007

valanaly(s) en bra grund för (s)olig valdag 2010

Ett socialdemokratiskt parti som inleder valrörelsen med budskapet att arbetslösheten och jobben inte är ett problem, kan inte vinna ett val. Det var första gången i historien som den svenska högern pratade om kampen mot arbetslösheten. Vi sossar har alltid gjort det, men inte 2006. Och som vi alltid har sagt handlar det inte bara om rätten till jobb. Övrigt i livet avgörs i hög grad av om man har jobb eller ej. Därför är det centralt. Här finns nog en hel del att fortsätta fundera över. Var väljarnas placering av jobbfrågan en oro för arbetslöshet och krav på politikens engagemang? Eller hade alliansen här ett genomslag för idéer om fler företag, möjligheter att bli rik? Eller kanske en blandning...

Det är en viktig slutsats av valet 2006. Men frågan är om det alls avgjordes i själva valrörelsen. Jag tror inte det. Valanalysgruppen skriver själva om att det var hösten 2004 som fler väljare gick över till moderaterna. Reinfeldt förändrade moderaterna. Alliansen uppstod och skapade bilden av enighet, sammanhållning och regeringsduglighet. Reinfeldts Allians för maktskifte som det hette i Vaxholm blev senare Allians för Sverige. Välfärdskampen blev en socialdemokrati som slog vakt om densamma medan Alliansen lovade samma sak och lite till. Kompletterat med lägre skatter för det man retoriskt sa, låg- och medelinkomsttagare. Valfriheten skulle öka med fler utförare som skulle ge ännu bättre service än kommun eller landsting. Utanförskapet skulle minska och man skulle få 100 procent av en lön, inte 80 eller 68%: Som helhet ett budskap som lockade många, och särskilt i storstadsregionerna och alldeles särskilt i Stockholmsregionen. Vem kan avstå från att rösta på ett sådant alternativ?

Allt hänger ihop. Vilken dagordning har väljarna? Vad är viktigast när de väljer parti? Och när de står där i båset bakom det gröna skynket, vilken bild får de när partinamnet på valsedeln synas och bedöms? För de allra flesta är det inte en noggrann avprickning av initiativ och beslut i fullmäktige eller riksdag som ligger till grund för bedömningen. Även om många väljare är ohyggligt seriösa, har inte vallöften alltid stämts av mot det rimliga. Bilden blir oftast medias. Det gäller förvisso sakfrågor. Men ett val är så mycket mer än så. Basen ligger någonstans där i känslan. Vad står jag för? Vilket samhälle vill jag se? Vilket parti vill gå i den riktning jag vill? Där är den bild väljaren har av partiets karaktärsdrag ett viktigt underlag. Och vem vill rösta på ett parti som står för byråkrati, myndighetsmakt, och inte tar sikte på framtiden?

Ta exemplet familjepolitiken. Om bilden hos väljarna blir en allians som vill förbättra förskolans pedagogiska inslag, samtidigt som de vill ge jämställdhetsbonus och införa vårdnadsbidrag är det säkert ett ganska tilltalande paket för svenska folket. Om motståndaren då ( i väljarnas ögon) endast har frågan om lägre maxtaxa i förskolan som punkt på dagordningen så är det tunt och kanske inte särskilt lockande. Som partiet sa redan på Sundsvallskongressen 1997: verksamheter före bidrag. Där tappade vi en viktig linje. Det, bör tilläggas, handlade om i vilket ordning reformer skulle införas, inte om försämringar i välfärden.

Vi underskattade det nya som var på väg att inträffa ända från att Reinfeldt avslutades stämman 2003. Där fanns egentligen allt uttalad offentligt. Förändring för att ge trygghet. Insikten om det bergfasta i socialdemokratins förankring i Sverige. Medvetenheten om att den egna politiken aldrig skulle vinna över marginalväljare som kunde ge maktskifte. Då i stället en strategi där målen försköts längre in i framtiden. Där kompromissen med de egna värderingarna fick sträckas ut oändligt långt enbart för maktens egen skull. Mot denna trevliga, glada och enade allians stod ett socialdemokratiskt parti som suttit länge, som inte berättade om framtiden (i väljarnas öron) och som till råga på allt hade kaxigheten att signalera att makten på något sätt skapats bara för det egna partiet. Mot alliansen sa vi ”Vi går till val själva". Inget annat dög. Signalen blev att vi hellre sitter i opposition än regerar med andra. Egentligen förbannat grinigt och surt agerande. Ska vi ner på 20 procent innan vi ser omvärlden? Valanalysgruppen drar slutsatser av att det "pekar mycket mot ett nytt rödgrönt samarbete också efter valet 2010..." Kanske insikten sprider sig.

Det egna misstaget att försöka använda Reinfeldts löfte om att fortfarande pressa skatterna till europagenomsnitt nämns. Det gick bättre 2002. De 13o miljarderna som Bosse Lundgren skulle ta bort från välfärden var tydligare angett och enkelt att kommunicera. De 250 alldeles för "egenuppfunnet" och diffust för väljarna att ta till sig.

Man vinner på framtiden, (väljarnas bild av den) Inte av vad man faktiskt uträttat. En otroligt otrevlig och otacksam slutsats. Det verkar finnas en betongfast "sanning" som bara ska finnas: att partier bryter vallöften. Så även om S inför valet kunde redovisa på punkt för punkt från gällande valmanifest att man genomfört löftet spelade detta ingen roll. Här kunde vår historia har stärkt vår berättelse om framtiden. Men tyvärr, som gruppen säger, tappade vi den. I stället övertog Reinfeldt systemkritiken, pekade på utanförskap och samhällsbrister. Prioriterade jobben, skolan, brotten, sjukvård. Budskapet gick enligt skolboken igenom på alla nivåer, i alla debatter, var utgångspunkt för turnéer och mediautspel, allt som konkreta uttryck för linjen framåt..

I min väldigt subjektiva bild ges medierna ett stort ansvar. Jag hoppas få se en mer forskningsinriktad rapport om valet 2006. Men min bild var att alliansens budskap rapades upp fullständigt rakt av från deras rapporter och pressmeddelanden utan ett uns av ifrågasättande. (Uns har här ingenting med Ekots förre reporter, nu regeringspressman, att göra)

Annars hoppas jag att de framgångsfaktorer som nämns kommer att vara utgångspunkt för mycket mer av vår framtidsdebatt, snarare än det griniga tillbakatittandet. Det går trots allt att utvecklas, gå framåt, ja till och med vinna val. I rapporten finns också en del tankar om partiets organisation som jag tidigare också har berört. Där är det min övertygelse: vi kommer inte att stärka partiet vare sig som folkrörelse eller kampanjparti om vi inte börjar med en saklig granskning av våra brister. På alla nivåer.

Svenska dagbladets ledare upptas av tankar kring LO:s inflytande, röda fanor och första maj. Här är väl det mest anmärkningsvärda att ledaren skrivs av personer vars parti själva har skickat hela sin tidigare politik på sophögen, retoriskt, och i stället funnit sin bas i socialdemokratiska värderingar (retoriskt) Att PJ Anders Linder alls kan behålla sin ledare på moderat planhalva är det mest anmärkningsvärda. DN:s ledare häver ur sig en del kritik mot valanalysen men har i alla fall efter den kommentaren funnit den intressant att reagera över.

Några tankar denna vackra första april om valanalysen. Den bör vara en god plattform också framåt..mot en för socialdemokratin ganska solig och glimmrande valdag om tre och ett halvt år.

Intressant: Andra bloggar om: , , , , ,


2 kommentarer:

Jonas Gifting sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Anonym sa...

Socialdemokraterna behöver finna en mer småföretagarvänlig politik. Genom att syna varje förslag med småföretarperspektiv kan man vända trenden från Göran Perssons tid då Sverige, trots en generellt god konjunkturbild, tappade 100 000 småföretag.

Detta innebär att man måste våga ifrågasätta givna socialdemokratiska ideer som rätt till heltid, skyhöga arbetsgivaravgifter och LAS. Man borde kanske göra som en del andra länder och skapa ett helt eget regelverk, beträffande skatter, arbetsrätt m.m, som är skräddarsytt just för småföretag.

Småföretag och offentlig sektor, receptet för sänkt arbetslöshet.