Påskdagens
analys i SvD om kristdemokraternas interna slitningar är intressant men väcker också funderingar. Beskrivningen av vad som just nu händer i politiken är säkert riktig. Efter valet då kristdemokraterna förlorade 120.000 väljare mot S förlust av 170.000, krävs att man gör något. För Kd själva verkar det vara att sätta siktet på 20 procent och att ta efter moderaternas ”förnyelse”. I artikeln pekas på centerns väg bort från EU-och kärnkrafts- motstånd och folkpartiet som dumpat sina socialliberaler. Man får onekligen intrycket att förnyelsetankar är något av politikens och demokratins orgasmtillstånd, både för politikens aktörer själva och för medierna. Men ställer sig någon frågan vad som sker? Vart det leder? Hur det påverkar väljare och valda?
En förnyelse av politiken och positioner måste ständigt vara levande, ja till och med en politikens motor, helt enkelt därför att verkligheten förändras, nya problem möter en, nya insikter och kunskaper kommer in i debatten. Där ligger kanske också en av socialdemokratins historiska styrkor: att leva med sin tid, möta samhället utifrån det moderna, alltid sikte på framtiden. Efter partiledarbytet är det naturligt att det sätter ny fart. Ganska ofta har socialdemokratin mötts av förnyelsekraven som då också inneburit att vi ska anamma sämre trygghet för sjuka och arbetslösa, att vi ska stå för lägre skatter oavsett de behövs till välfärden eller inte och att vi ska acceptera ökade klyftor mellan människor. Man får förlåta men jag tycker inte att det är förnyelse. Det är bakåt, passivt och mossigt som bara den.
Förnyelsekraven som möter Kd är mot bakgrund av valresultatet mycket lätt att förstå. Men vad händer om parti efter parti lämnar sina egna åsikter, sina egna uppfattningar och sina egna program bakom sig för att efter den karta som målas upp genom opinionssvängningar hitta sin position för röstmaximering på rätt sida blockgränsen i det politiska landskapet? . Ja, utan tvekan riskerar förnyandet att bli demokratins rejäla nackskott. Jag har funderat över det ofta och ställt mig frågan om det som nu av förklarliga skäl är ”förnyelsens processledare”: moderaterna. De där idéerna ni hade så sent som förra året…vart tog de vägen? Är det verkligen så att det idag inte finns någon som står för dem? Förnyelsen, som ju skulle ge trygghet och bara var ett tidsperspektiv enligt Reinfeldt. Vad händer när tidsskalan glider framåt? Och de intressegrupper som byggde moderaterna: var i alla världen står de och väntar i skuggorna?
Kanske är kristdemokraterna på väg till samma förändringar. Bara bra till vissa delar. Moderna föräldrar som stöder Kd tycker i allmänhet inte att förskolan ska stängas, som var fallet förr. Men var går gränsen där förnyelsen blir till politiskt bedrägeri som sker för att makten och en större andel av väljarstödet är så innerligt lockande? Den som söker ska finna, står det i Bibeln…
Intressant: Andra bloggar om: politik, kristdemokraterna, göran hägglund, förnyelse, ideologi
