onsdag 11 april 2007

Vem vågar ta en doktor i örat?

Läsarreaktioner finns idag i SvD efter artikeln från i går om det som drabbade treårige Carl-Axel när han behövde vård.Också SvD:s ledare följer upp och på nyhetsplats i samma tidning ger de styrande moderaterna sina reaktioner. Ännu håller Lars-Johakim Lindquist på den ganska tråkiga strategin att hänvisa bristerna till tidgare landstingsledningar. Det är tråkigt av det annars mycket sympatiska biträdande sjukvårdslandstingsrådet. Skulle jag köra samma retorik är det ingen konst. Moderaterna har medvetet försenat satsningen på en ny närakut vid Astrid Lindgren, enbart av det skälet att den SKA vara privat, till vilket pris som helst. Det går ut över patienterna.

Jag tror dock, som antyddes i mitt inlägg i går, att det finns så otroligt mycket annat som skapar liknande vansinniga situationer i vården. Man måste också komma ihåg att av de flesta miljontals vårdkontakter som invånarna i Stockholms län har så är de allra flesta uppskattade och ger den vård/de råd som de ska. Men här finns också frågor om organisation, om kulturer,om arbetssätt som ingen med flit skapar för att djävlas, men som tyvärr inte förändras så enkelt. I jämförelse med det som drabbade Carl-Axel var min egen vårdupplevelse med misstänkt bruten handled förra veckan ingenting. Men det är klart: spenderar man sju timmar på sjukhus varav tiden hos doktorn är två minuter (!) så börjar man undra. Om en av dessa timmar beror på att alla doktorer samtidigt äter lunch blir man än mer fundersam.

På många av de områden som brister, har politiken oavsett majoritet tagit ansvar. Det handlar om beslut om vårdkedjor, etiska riktlinjer, kvalitetsprogram som tyvärr inte används tillräckligt målmedvetet, patientsäkerhetsfrågor, patientnämndens arbete vars rapporter kan synas mycket bättre än idag. Det finns behov att förändra synen på doktorn som av hävd alltid ska vara chef oavsett ledaregenskaper. Gamla strukturer från militären som vården ärvt som lever kvar i ett modernt 2007. En jättelikt, trögrörlig deg i vårdens organisation där politiska beslut om exempelvis patientens rätt att välja eller om tillgänglighet ibland tar evigheter att sippra ner från fullmäktiges beslut, genom beställningar, in i avtal med utförare, ut till produktionens ledning och sen ner till verksamheter som faktiskt ÄR sjukvården för patienterna.

Det kan ibland handla om resurser. Men det är ett alltför lättvindigt sätt att fly bort från alla problem. Ibland krävs faktiskt att någon tar ansvariga doktorer i öronen och säger ifrån. Där är psykiatrin ur det perspektivet mitt nya "hatobjekt". Det talas om behov av pengar. Möjligt. Men så länge doktorerna inte träffar mer än 2,3, 4 patienter per dag, så länge de brister i att skriva vårdplaner, skiter i att samverka eller håller fast i behandlingskulturer som de själva tror på men som inte har forskningsmässigt stöd så visar det att pengar inte löser allt. Vågar den styrande majoriteten styra vården också ur dessa perspektiv?

Andra
Intressanta bloggar om: , , ,