Förortens revansch mot överheten

I en blandning av förvåning, chock och en svätt positiv överraskning stönade hon fram ett högt "ÅÅÅÅÅÅÅ". Blicken scannade intensivt av omgivningen och fångade de nya intrycken. Efter en stunds tystnad utbrast hon: "Vilket fiiiint område". Den folkpartistiske ledamoten i den lokala nämnden hade precis sett området för första gången på nära håll. Innifrån, så att säga, inte bara från tågets panoramafönster eller från bilfönstret. Det var i samma område som jag själv bodde i under 6 år. Det som av de boende alltid har kallats Flemingsberg, den del som en gång döptes om till Grantorp i tron att namnet kunde förändra statusen. Förvisso kunde kanske andra färger ha valts. De lila husen i området, t.ex. Visst kunde grönytor skötas bättre. Man kan rabbla förbättringsförslag (och de boende gör också det) men där ligger inte huvudproblemet: den stora utmaningen handlar om jobb, om att minska de sociala problemen, om att ge det där viktiga extra stödet i förskola och skola, om att barnen får chans att utveckla spåket, om att ett generöst och bra mottagande av flyktningar ökar i Danderyd och Täby och inte enbart handlar om områden som Flempan. Men det handlar också om att utveckla området, att jobba med hållbar stadsplanering, om att bygga om bostäderna som idag ofta är anpassade till den svenska kärnfamiljens två barn och två vuxna. Samtidigt som den "vanliga" familjetypen i området är ensamstående eller kanske 2 vuxna och fem barn.

Där måste mycket göras, både lokalt och från regeringens sida. Det sistnämna är nog kört. Det positiva arbete med samhällsplanering och stadsutveckling som den förra regeringen satte igång har inte setts till så mycket av. Istället berättar regeringen på hemsidan att

"För att bryta boendesegregationen bör bostadsrättsombildning i storstädernas förorter underlättas och hyresboendet utvecklas".

Den ambitionen har prövats förr i Flemingsberg. Då såldes en stor del ut till HSB. Bostadsrätten skulle just minska segregationen. Problemet var att man inte såg till de boendes önskemål och förutsättningar. Att det var en kombination av arbetslöshet, sociala problem, diskriminering, utanförskap och språkliga barriärer som borde lösas. Så omvandlingen till bostadsrätter blev till andrahandsuthyrda bostäder för de flyktingar som inget annat område engagerade sig i för att ta emot. Probemens spiral fortsatte och fördjupades. Misstagen sedan var att helheten aldrig kom fram: det blev antingen lösningen jobb, antingen lösningen språk, sällan alla delar.

Ska man kunna lösa områdenas (vi talar alltså om bostadsområden som är stora som hela kommuner med 5,10,15000 invånare) problem måste man utgå från de som bor där. Så gjorde vi bland annat i Rådslag Vårby gård där de boende deltog i ett utvecklingsarbete. De flesta var överens om att upprustning av centrum var viktigast, det trista centrum som inte kunnat åtgärdas därför att det hade sålts till privata ointresserade ägare. Något som borde ge Stockholms politiker något att tänka på nu när allt ska säljas ut.

Men det handlar också om förhållningssätt och om synen på människor. Och där blir jag rejält engagerad men också ibland upprörd. Lika mycket förbannat på den unge sosse som en gång i tidningen Frihet dömde ut Flemingsberg från ett tågfönster, lika arg blir jag över andemeningen i dagens ledarkommentar i SvD. Ett perspektiv från höjden utanför, omdömen fällda från en inhängnad, kameraövervakat jättetomt med en pampig "boreliusk" jättevilla i trakten av Lidingö/Djursholm, ett nedlåtande överklassomdöme som äcklar mig. Om SvDs ledare i dag hade varit undantag hade man kanske kunna se det som en kommentar om "fula hus". Där ligger inte min poäng. Det är hur man faktiskt ser ner på och alltid dömer ut de som bor där. Någon minns kanske moderaternas Slumrapport i början av 90-talet. Som dömdes ut av moderaterna lokalt, tack och lov. Vi såg förra året folkpartiförslag om att riva ghettona och stoppa gryende fundamentalistiska rörelser i Vårby gård. VI har sett moderatförslag om att lösa segregationen genom att underlätta för folk att flytta därifrån. Vi ser de ständiga nejen till en fördelning av resurser som utgår från behov. Och nu...endast och bara tankar om "äga sin bostad". Inga andra förslag. Claes Arvidsson har förvisso poänger i sin ledarkolumn om att det inte enbart får handla om antal bostäder utan mycket mer om hur vi bygger levande stadsdelar. T.ex. på Årstafältet. Men då krävs mer än fokus på ägandeformen.

Nyligen avled sorgligt nog Anna (sänder en varm tanke), en ung tjej, samhällsplanerare som för några år sedan gjorde projekt om bl.a. Flemingsberg. Hennes analys var att det om några år skulle bli "kult" att bo i områden som hade alla de styrkor som flempan har i form av sina människor med en unik "världskompetens", kulturell kraft osv. Den visionen vill jag försöka hålla levande...Leve förortsungarna och deras revansch mot överhetens ständiga nedtryckande av deras förorter....

Intressant: Andra bloggar om: bostadspolitik, politik, samhälle, förortsungar,