Lägg inte Inger Edelfeldts berättelse i byrålådan!

Fler än vi kanske anar berättar otroligt positiva erfarenheter från svensk vård. Det är som det ibland sägs i debatten: svensk vård och omsorg är till kvalitet om jämlikhet bäst i världen. Problemet är att det inte hjälper de som ändå drabbas av brister i vården. Berättelser som författaren Inger Edelfeldts i dagens DN kultur är berättelser om vansinnigheter som egentligen borde kunna rättas till. Om det inte bara förblev berättelser. Om politiker och sjukvårdsbyråkrater tog det på mer allvar.

Det finns patientnämnd, det finns politiker som är valda som befolkningsföreträdare. Att vården fungerar är ett ansvar för både kommun och landsting. Många har länge krävt att ansvaret för vården om de äldre ska läggas till en huvudman. Att, som också Inger tar upp i krönikan, brister i samarbetet mellan alltför många aktörer faktiskt kan slå hårt mot enskilda i vården.

Kanske rätt, men jag tror inte att det första som måste göras är att "flytta rutor". Att brister mellan kommun och landsting finns är mycket omdebatterat. Men det finns också problem med samarbetet om enskilda patienter/äldre inom olika delar av landstinget, t.ex. mellan geriatrik och vårdcentraler. Debatten och förslag till hur en bra vård kan bli ännu bättre måste utgå från patienten. Sen får resten anpassa sig till patientens bästa.

Egentligen är Inger Edelfeldts berättelse en guldgruva för den som vill se var bristerna finns konkret. Egentligen borde alla sätta sig ner, läsa och granska, peka ut konkreta bristområden och sen göra något åt det. Om man gör samma sak, samma "processgenomgång" av brister på alla berättelser och anmälningar som patienter och anhöriga lämnar, så borde mycket kunna göras åt problemen.

Lägg inte Inger Edelfeldts berättelse i byrålådan! Låt i stället alla inblandade gå igenom de brister som hon pekar på. Del för del. Punkt för punkt. Samma sak kan göras med de rapporter som patientnämnden får in. De behandlas i dag seriöst men kan bli ett mycket mer spritt kunskapsunderlag för förbättringar av vården. Lägg fram konkreta förslag både i kommun och landsting om hur dessa brister konkret kan tas bort. De äldre och patienterna är värda den bästa vård och omsorg de kan få. Och i många fall är skillnaden mellan en god vård och mänskliga tragedier faktiskt ganska små.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, inger edelfeldt, sjukvård, äldreomsorg, kommun, landsting, vård, patientnämnd,

Förslag om sprutbyte nedröstat av landstingsalliansen

De senaste dagarna har medierna berättat att Stockholms verkar kunna ställa sig positiva till ett sprutbytesprogram. Moderaterna lär ha backat från sitt tidigare nej och i alla fall acceptera utredning. Så icke, än så länge, i landstinget. Så sent som idag röstade allianspartierna ner ett förslag från S-V om ett uppdrag att ta fram underlag för en ansökan till Socialstyrelsen om att starta sprututbytesprogram. Ett nej utan en kommentar, utan en förklaring, utan någon som helst argumentation. Om nej-sägandet sitter i väggarna eller är ett kitt för att hindra inbördeskrig i landstingsledningen är svårt att säga. Men att det är förbannat tragiskt för stadens och regionens missbrukare.

Frågan nyligen kommenterad också av Louise.

Intressant? Andra bloggar om: politik, sprutbyte, stockholms läns landsting, missbruksvård, socialpolitik, alliansen

För några är sprutbyte liv eller död- inte politisk debattämne

I Stockholm tas nu frågan om sprutbyte upp på allvar. Social- borgarrådet, min "ungdomsantagonist" från Strängnäspolitiken Ulf Kristersson, är dock tveksam. Och i landstinget ligger ett par motioner i frågan från S och V. Den som har lyssnat till folkpartiets Birgitta Rydberg kan gissa sig till att motionsförslagen om sprutbyte kommer att sega fast rejält i alla tänkbara långbänkar i landstingshuset. Och föresten, det är inte bara fp-ledaren som är problem. Också ledande moderater säger nej. "Sprutbyte är signal om att det är ok att knarka" är deras argumentation.

Jag har tidigare gett Kd i landstinget beröm för att man vågar gå emot också partiledningen i frågan. För dem frågan ytterst berör, varje dag och varje minut, handlar det inte om rätt eller fel signaler, om politiska avvägningar eller stämmobeslut. För dem handlar det faktiskt om liv och död. Då är över 20 års försöksverksamhet och utredande redan det tillräckligt.
Visst är frågan svår. Men det blir otroligt mycket mer lättdiskuterad om man inte bara ser till sprutan. Malmös program är också gravtest, läkarundersökningar, gyn, barnmorskestöd, smittskyddsinformation, hiv-, hepatit-, syfilis- och klamydiatest, såromläggning, kuratorskontakter, kondomer, p-sprutor, prevention mot överdoser, samtal med f.d och nu drogfria narkomaner....m.m. En självklar och naturlig punkt som kan vara lots in i vård. Och för den delen rena, inte smittspridande och skitiga sprutor....

Av de studier som har gjorts i världen, som ligger till grund för WHO:s rekommendation om sprutbyte finns de som visar goda och de som visar mindre goda effekter av systemet. Men inte en enda kan peka på några egentliga nackdelar. Därav världshälsoorganisationens och Socialstyrelsens rekommendationer. Det finns ingen anledning för vare sig Ulf Kristersson i Stockholm eller Birgitta Rydberg i landstinget att vänta. Ta initiativ nu!

Intressant?Andra bloggar om: politik, socialpolitik, narkotikapolitik, sprutbyte, birgitta rydberg

Fortsatt kamp mot sprutbyte från Fp i Stockholm

SvD berättar på webben om Johan Stenbäck, ordförande i Stockholms brukarförening, som nu går omkring bland missbrukare i Stockholm och på eget bevåg delar rena sprutor för att förhindra smittspridning. Tänk om det inte behövdes. Om landstinget tillsammans med några kommuner kunde ordna sprutbytet som en del i en satsning för att ge vård. Vi har den möjligheten. Det har regering och riksdag beslutat. Om detta har jag skrivit inlägg förr.

S och V har lagt förslag i landstinget. Men ännu står folkpartisten Birgitta Rydberg för ett bastant motstånd. I morse debatterade hon frågan med socialdemokraternas Inger Ros. Du kan se debatten här.Rydberg fortsätter se detta som ett sätt att uppmuntra missbruk och ge stöd till narkotikaliberala tankar. I debatten talar Birgitta Rydberg om att det inte finns bevisat att sprutbyte är bra. Som Inger Ros förde fram i sändningen är det väl då utmärkt att vi i Stockholm etablerar en verksamhet där vi också kopplar till forskning. Den som tvivlar på nyttan av sprutbyte kan veta att de flesta remissinstanser var positiva i remissvaren som låg till grund för regeringens förslag. Till de som var positiva hör: Kammar-rätten i Göteborg, Umeå tingsrätt, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvården, Brottsförebyggande rådet (BRÅ), Socialstyrelsen, Läkemedelsverket, Smittskyddsinstitutet, Statens institutionsstyrelse (SiS), Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Skåne län, Kriminologiska institutionen, Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Lunds universitet, Karolinska institutet, Stockholm, Huddinge, Jönköping, Lund och Malmö kommuner, Stockholms läns landsting, Landstinget i Västerbottens län, Landstinget i Skåne län, Landstinget i Västra Götalands län, Svenska Kommun-förbundet och Landstingsförbundet, Smittskyddsläkarföreningen, Riks-förbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende (RFHL), Riksförbundet för hiv-positiva, Rainbow, Convictus, Verdandi, Brukar-föreningen. Det du, Birgitta Rydberg.

Intressant: Andra bloggar om: politik, sprutbyte, folkpartiet, stockholms läns landsting, smittskydd, birgitta rydberg

Imponerande lobbying om sprutbytesfrågan

Det kan naturligtvis vara en tillfällighet. Men just precis plingade det till i e-postens inkorg.
Ett mail ställt till ledamöter i landstinget, Stockholm samt till Stockholm stads fullmäktige. Avsändare, bland andra Nykterhetsrörelsens Samorganisation i Stockholm och IOGT. De inbjuder till ett seminarium om sprutbyte. Seminariet, som är gratis ska innehålla föredrag av
forskare, någon från KRIS, smittskyddsfolk och läkare. Där ska också visas en fotoutställning om injektionsmissbruk i Oslo. (hmm låter..läskigt..men det kanske är avsikten...)

Den som ändå har förhoppningar om att frågan ska avgöras positivt, att verksamheten ska starta och kanske ge både effekter på smittspridning och missbruk ska inte överdriva sin optimism. När frågan ställdes inför valet och redovisades i tex. Blåbands- och IoGT-nyhetsbrev så svarade moderaternas Christer G Wennerholm att

– Det borde falla på sin egen orimlighet att landstinget tillhandahåller brottsverktyg. Det är faktiskt kriminellt att knarka i vårt land.

Det förefaller som om moderaterna med detta har låst sig totalt. För visst har de tidigare kastat all "gammal" politik åt sidan retoriskt. Men det är väl högst tveksamt om man med trovärdigheten i behåll kan backa från ett så bestämt uttalande. Men oavsett det kändes det som lobbyisterna den här gången var väldigt snabbt på...

Mina tidigare inlägg i frågan finns här och här.

Intressant: Andra bloggar om: politik, sprutbyte, birgitta rydberg, socialpolitik, smittspridning, samhälle, moderaterna

Sprutbyte, Rydbergs nej och socialstyrelsens styrelse

Det känns både ovanligt och ROLIGT. Ofta brukar "nej" och negativa reaktioner väcka mest uppmärksamhet. Här verkar det vara omvänt. Vårt förslag (sossarnas men...ok--också vänstern)) i landstinget om att se över hur smittspridning kan hejdas samtidigt som missbrukare får fler "ytor" till kontakter med vården. Just därför är sprutbyte så viktigt. Det HAR onekligen en symbolik som väcker debatt, om man glömmer smittskyddsfrågan. För några dagar skrev jag några ord om sprutbytesprogram och folkpartisten Birgitta Rydbergs absurda hållning i frågan. Som en motpol till de närapå vulgärargument emot som hon uttalade för några dagar sedan, är det positivt att se bloggreaktioner (Morian och hanubabbel)att det slås upp i media.DN, SvD och radio Stockholm t.ex. Den som redan på förhand skriker nej utan att ta reda på effekterna av erfarenheterna från ex Skåne, tar på sig ett jättelikt ansvar för det retoriska nejet.
Att detta nej kommer från en ledamot i Socialstyrelsens styrelse som uppenbarligen väljer att blunda för de positiva erfarenheter som finns är i högsta grad sorgligt.

Intressant:
Andra bloggar om: politik, sprutbyte, birgitta rydberg, socialpolitik, smittspridning, samhälle

Fp-nej till sprutbytesprogram förödande för enskilda

"Folkhälsoansvarigt" landstingsråd Birgitta Rydberg avvisar i SvD återigen ett program med sprutbyte införs i Stockholms län. Trots det borde en verksamhet som införs för smittspringens skull, vara möjlig i Stockholm. Inför valet deklarerade ju kristdemokraterna i landstinget, till skillnad från "kompisarna" i riksdagen, att de var för. Man får utgå att förslag som läggs i landstinget om detta kommer att behandlas positivt. Socialutskottet jobbade mycket seriöst igenom frågan tillsammans med Justitieutskottet innan den proposition lades som reglerar landstingens rätt att inrätta verksamheten. Lite av de tankar som låg till grund för arbetet beskriver SvD som

Stödet för att sprutbytesprogram fungerar mot spridning av hiv och hepatit är massivt, från forskarvärlden, via FN-organ, till europeiska och svenska myndigheter. De används i över 60 länder, bland annat Danmark, Norge och Finland.

Det här är utan tvekan en fråga som vållat debatt. Och mycket beroende på den ingång man har, den bild man ser framför sig. Den som ser eländet i knarkarkvarten, de smutsiga kanylerna, de många gånger kraftfulla avvisandet av behandling, avsaknad av kontakter med vården och smittspridningens farsot ser nog, som Skåne gjort sedan 1986, möjligheterna med ett system. En sammanhängande vårdkedja, främst en smittskyddsinsats, men som också ger kontakter med missbrukaren som kan inleda en positiv ingång till vården.

Jag förstår att motståndare kan bli det om man i sin inre syn ser slipsprydda sjukvårdspolitiker som står i gathörnen och pressar på ungdomar knark och sprutor. Har man den bilden ser man det gärna som en förödande narkotikapolitisk åtgärd. Något sådant skulle jag inte heller föreslå. Men att direkt avvisa varje form av studier för att se hur det skulle kunna fungera i vårt län är urbota korkat. Politiska debatter måste vara otroligt försiktiga om man ger sig in på diskussioner om huruvida ett beslut eller för den delen också frånvaron av beslut faktiskt leder människor i döden. Det är argument som inte ska användas i debatt, i första taget. Men i det här fallet kan de facto uteblivna beslut få sådana följder. Jag förstår inte att Rydberg så hårt kan avstå från att ens överväga frågan.

Intressant: Andra bloggar om: politik, sprutbyte, missbruk, folkpartiet

Lex Louise behövs! Budgethänsyn bakom Vetlandaskandalen??

I vissa lägen kan metoden att skriva av sig vara helt nödvändig. När man tittat på reprisen av Uppdrag granskning, t.ex. I ett tidigare inlägg skrev jag ner några reaktioner efter att ha sett lite av repotaget på webben och läst referaten i tidningarna. Efter att ha sett hela programmet, och i alla fall försöker smälta det jag sett, står ännu fler frågetecken som spön i backen. Jag tror att jag träffade ganska rätt i förra artikeln om vad som kan ligga bakom "vetlandaeländet". En syn på verksamheten som "ärenden" ,ett ständigt hänvisande av ansvar till någon annan och ett ständigt hävdande av sekretess där till och med lagen medger en viss hantering men det ses som smidigast att pilla på med den egna stämpeln. Samtidigt ligger den gnagande grundfrågan där i botten, Hur fan kan det alls hända??

Vetlanda kommun- hemliga socialnämndsprotokoll...
Det är svårt att sitta här i Huddinge och beskåda det sociala arbetet i Vetlanda. Ja, nätet finns men socialnämnden har beslutat att inte lagt ut sina protokoll, med hänvisning till sekretess. Jag ifrågasätter om det är lagligt. Andra klarar det, en liten markering om "sekretessärende - förvaras på förvaltningen" räcker. Redan där finns en signal om att något inte verkar stå rätt till. Det är underligt att inte Vetlandaborna reagerat över inlåsningen av protokollen som ju verkligen inte bara är sekretessärenden.

Budgethänsyn förklaringen till Louise-skandalen?
Ja, där kanske förklaringen ligger. Kanske finns svaret här: den nu avsatte sektionschefens svar på Länsrättens mycket skarpa kritik. I svaret skriver sektionschefen efter en kortare redogörelse att Ambitionsnivån hos sektionen måste alltid balanseras mot de tilldelade resurserna och det är mitt ansvar och uppdrag att detta går ihop". Förlåt om jag kan tyckas petig. Men svensk lag innehåller inte något begränsning i kommunens ansvar där. Man kan således inte krasst notera ett missförhållande men sedan med hänvisning till budgeten avstå från en insats.

Socialnämnden är ansvarig och fattar besluten - inte tjänstemän
Den där skrivelsen är sektionschefens rapport/kommentar till det politiska utskottet efter länsrättskritiken. Det där är en punkt som i repotaget inte utvecklar tillräckligt. Dvs politikens ansvar. Janne Josefsson pekar bland annat på en kompisrelation mellan socialnämndens dåvarande ordförande (pensionerad polis) och en polis i staden. Där kommer, tycker jag, helt bort att det ÄR socialnämndens beslut, under ansvar av dess nämndordförande. Även om man som politiker, även heltidare i socialnämnd, är beroende av tjänstemannaunderlag så försvinner inte ansvaret.

Riksdagen bör anta en Lex Louise...
Sverige har under de senare åren fått lagar med förstavelsen Lex. Det kan och har betytt mycket för enskilda. Skandalen i Vetlanda talar för att en sådan behövs också när det gäller socialtjänstens arbete med barn som lever i utsatta miljöer. Möjligen är det tillämpningen som är det stora problemet. Men det är inte acceptabelt att information inte förs över, att informations inte används, att det egna revirpissandet får gå så långt som det gjort i Vetlanda, att man inte tänker på att överföra kunskaper eller inhämta kunskaper, ex om Louise pappa.

För den som vill fortsätta göra vardagen tryggare för barnen finns det all anledning att både lära av Vetlandaskandalen och att "åka hem till sig" och se över de egna rutinerna. Inte minst om man är enhetschef för en socialförvaltning.

Intressant: Andra bloggar om: politik, Uppdrag granskning, socialpolitik, Louise, barn

Louise offer för ärendeskada, "det här är ert bord-sjuka" och sekretessnoja

Inte utan anledning står Vetlanda kommun i fokus idag. Tvärtom. De förtjänare det med råge. Mitt i allt elände kan man ha förhoppningar om att socialtjänstens arbete och barnens situation lyfts bättre i debatten framöver. Där finns en makalös förbättring jämfört med den debatt som inte för så länge sen var den dominerande, som utgick från det motsatta: Bilden av ett Sverige där myndigheterna plötsligt kom och tog barnen från föräldrarna. Bilden av tvångsomhändertag- anden som maktmedel osv. Om Louise elände och uppdrag gransknings repotage trots allt kan leda till det positiva att fler ser att barnens bästa ibland kräver ingripanden så har det gjort något gott i alla fall.

Visst är det svår. Jag var i åtta år ledamot i motsvarande socialnämnd i Flemingsberg/centrala Huddinge och var där med och fattade beslut om omhändertaganden och placeringar. Med det som grund kan jag påstå att, om allt nu finns i ljuset, det är helt obegripligt att inte något gjordes tidigare och helt obegripligt att inte frågor ställdes i den socialnämnden. Det brukar finnas omständigheter som gör en liknande debatt omöjlig på ett sätt. Som socialtjänsteman eller politiker sitter man inne med kunskaper som man inte kan yppa på grund av sekretess. Samtidigt som den förälder som drabbats av omhändertagandet kan berätta sin verision. Jag tror inte det om det här fallet. Det verkar totalt och helt uppenbart vad som borde ha gjorts.

Uppdrag granskning och Loiuse öde väcker en radda frågor och reaktioner. Tyvärr är det väl så sent som idag, genom den avgående chefens pressmeddelande, rätt tydligt att en del av den kultur som finns och som delvis är förklaring till bristerna finns kvar. Den avgående chefen talar om ”Louise”-ärendet och att det har gjorts "flera felaktiga bedömningar i ärendet." Bara den synen på barnen som en del av "ärendebalansen" är sorlig. Annat som åter måste upp till debatt och lösningar är det totalt oacceptabla skyfflandet av ungar i nöd mellan olika verkamheters ansvarsbord: skolan vägrar ta alltför "tunga sociala problem och hänvisar till socialen. I vissa fall ser socialen det som en sjukvårdsfråga. Stora brister i informationsöverföringen mellan olika ansvariga, olika kommuner som ger förödande resultat. Var och en som har information ser enbart till den del av lagstiftningen som berör det egna reviret. Och därtill en mängd inblandade som ser allt, hör allt och fattar allt men som inte används eller involveras i helheten. Som polis, de som jobbar i bostadsföretagen osv.

Jag vet inte om det gjorts men det finns säkert anledning för politiken att se över vilka verktyg som ges. Har principen om att lösa problem "hemma" i stället för genom placeringar en inverkan? Behovet att riva murarna mellan psykiatri och kommunens socialtjänst. Utan tvekan behövs också mer av kunskapsöverföring inom socialtjänsten. Det är inte självklart att kompetensen som behövs, eller den praktiska erfarenheten, finns i en kommun av Vetlandas storlek, jag vet inte. Och ytterst är det politiska beslutsfattare som är ansvariga, hur mycket beroende av bra underlag och utredningar man än är av tjäntemännen. Det finns anledning efter Uppdrag granskning att faktiskt utbilda politiker bättre, och ge de verktyg att "läsa av" utredningar på ett annorlunda sätt. Jag ska se reprisen i kväll, och har ännu bara sett en del på nätet (tack Comhem för ert uppkopplingskvalitet!) Men tycker mig ändå se att utöver förödande klantighet, inkompetens och erfarenhetsbrister har Louise drabbats av det som rubriken säger: offer för ärendeskada, "det här är ert bord-sjuka" och sekretessnoja.

Mer om Louise på SvD och DN , på SvT:s debattforum och på Knuff. Bland annat DN och på Uppdrag gransknings hemsida

Intressant: Andra bloggar om: uppdrag granskning, politik, vetlanda, barns rätt, socialpolitik