Kommentarerna fortsätter efter folkpartiledarens fall. DN:s ledare ställer den onekligen berättigade frågan ”Vad åstadkom Leijonborg” där bildandet av alliansens sätts överst. Att Leijonborg i sitt Alliansval förlorade 130.000 röster nämns inte. Henriks Brors pekar på effekterna för folkpartiets regeringsinflytande. På Brännpunkt skriver ”Leijonborg-bödeln” Maria Wallhager, som utdelade dödshugget efter beskedet från Stockholm. Den som med öppet sinnelag läser texten anar att folkpartiets dilemma inte alls har varit partiledarens eventuella svagheter och brister. Det är själva partikonstruktionen som idag saknar stadga, stödben och byggnadsmasssa. Wallhager tycker sig se ett behov av de liberala idéerna. På punkt efter punkt är förklaringen ett ”både och”-tänkande där partiet i god tradition försöker hålla fanan högt i politikens alla riktningar. Där ligger själva grundproblemet för folkpartiet. Det blir sannerligen inte lättare nu. Med ett parti som har väljarkårens mest rörliga väljare och minst ett halvt år av torrt, segt, tråkigt tröskande i ett partiledarlöst utkantslandskap av politiken blir återkomsten inte lätt. Framför allt inte om batong-Björklund är den som ska hålla i partipiskan framöver. Det är också ett läge som ställer ut hela alliansen på ytterst svag is. Med den opinionsutveckling man nu har, kan ytterligare tapp över blockgränsen bli förödande för Reinfeldts regeringsbildning.
Men vad blev det av den där liberala analysen som Erik Ullenhag skulle ge i Örebro? Det som jag själv i tidigare inlägg har sett fram emot? Jag ser på de senaste pressmeddelandena från Fp men i min inbox hittar ett par som meddelar att Leijonborgs stöds av några distrikt, ett om Leijonborgs tal i Örebro, sen ett om kallelse till presskonferens och sist om folkpartistatsråd som kommenterar avgången. Vart tog liberalismen i Ullenhags tappning vägen? Jag saknar den.
Intressant: Andra bloggar om: politik, folkpartiet, Erik Ullenhag, Lars Leijonborg, regeringen, alliansen,
