DN:s ledarsida fortsätter idag sina analyser om socialdemokratins behov av förnyelse. Den här gånger i en jämförelse med Storbritaniens Labour. Halva artikeln har förvisso ett fokus på ”ledaren”, dvs Sahlin och Brown som beskrivs som personer som nu uppnått något de i år suttit och inväntat. Det perspektivet är möjligen mindre spännande. Mer lockande och debattinspirerande är naturligtvis den politiska utvecklingen. För socialdemokratins del har DN två motsatta teser. Dels att socialdemokratin står inför en omvälvande förnyelseprocess efter ett förlustval. Dels gör man samma analys som jag själv: En rad mätningar visar att socialdemokraterna nu är lika stora eller till och med större än de fyra borgerliga partierna tillsammans. Ett riksdagsval i vår skulle med allra största sannolikhet göra Fredrik Reinfeldt till oppositionsledare. Hade detta enbart varit opinionsundersökningar så hade dess värde som utgångspunkt för förnyelsedebatt varit farliga att fästa större vikt vid. Men sett i ett sammanhang ger det större säkerthet om slutsatser, större trygghet i den grundläggande socialdemokratiska idétraditionen. Där är utgångspunkten att partiet tappar stöd om det inte är tillräcligt tydligt sossigt. Där partier kan komma från höger och vinna val på välfärdspolitik, om än bara en retorisk fasad. Där förnyelsebehovet inte som ofta förr tar avstamp i ett land i djup ekonomisk kris och stegrande arbetslöshet utan tvärt om.
För framtiden inbjuder det till kreativa och konstruktiva resonemang om förnyelsen, till skillnad från den ton DN anger. Välfärden är god men inte tillräckligt bra. Hur går vi vidare där? Hur vill socialdemokraterna möta den nya tidens stora överlevnadsfrågor, klimat- och miljöhoten med dess omedelbara hårda slag mot redan fattiga där svält, vattenbrist, spridning av folksjukdomar och miljöflyktingar blir ännu vanligare. Där kräver naturligtvis framtiden sina lösningar, moderna lösningar, på en rad samhällsområden i övrigt. Risken jag ser framöver är tvådelad: det ena att kontrasternas fortsättningsvis också minskar. Ett nya moderaterna och en allians som nu har ekonomiska möjligheter att ge både mer välfärd och sänkta skatter som ger mersmak från kanske två tredjedelar av väljarkåren, medan man högaktningsfullt skiter i resten. Den andra risken är att socialdemokratin själv, indriven främst av andra krafter, hamnar i en tråkig och trist debatt om vilka återställare som kommer att genomföras. Som Mona Sahlin sa direkt efter sitt tillträdande så måste politiken utgå från det läge som är efter mandatperioden. I grunden inte så krångligt: Väljarna ger mandat för en politik för välfärden. Det ska betalas. Formen inte lika intressant, bara den finns där.
Intressant: Andra bloggar om: politik, socialdemokraterna, Mona Sahlin, Labour, förnyelse
