Just där tror jag att politiken, från alla partier, måste göra annorlunda framöver. Hur sjukvården fungerar eller inte fungerar, dess kvalitetsbrister och organisationsproblem, kommer alltid till uttryck i hur enskilda möter vården. Fall av det här slaget både ska och måste alltid anmälas till Patientnämnden. Politiskt ska vi inte heller där avgöra enskilda fall. Men vi borde bli mycket bättre på att i fall där människor möter det som Carl-Axel och hans mamma gjorde, ställa frågor och komma med förslag om bristerna i sjukvårdsstrukturen och dess organisation. Ingen annan lär göra det.
Varje gång det händer är det tragiskt. Varje förslag som går att hitta för att förbättra ska läggas. Sen är det möjligen så att det i alla de miljontals möten med vården som görs bara ÄR så att någon kommer att drabbas. Så länge människor sköter vården, människor som även om de är läkare har mänskliga fel och brister. Här gäller det att se upp, både som politiker och väljare/patient. Ofta blir negativa möten med vården ett tillfälle för olika intressen att höja rösten för mer resurser. Det kan ibland vara behovet, men definitivt inte alltid. Utan att studera det ingående verkar Carl-Axel mött följderna av brister i informationen, som beror på att den inte är tillräckligt fastlagd utifrån patientsynpunkt. Där verkar finnas inslag som beror på personalorganisationen. I mitt fall med misstänkt bruten handled (var stukning) blev det en timmes extra väntan för att alla läkare skulle gå på lunch samtidigt!
Det finns delar där man måste höja rösten mer som oppositionspolitiker och bli förbannad över landstingsmajoriteten. Det är medvetet man har senarelagt öppnandet av närakuten vid Astrid Lindgren helt enkelt för att den bara MÅSTE bli privat. Utifrån det perspektivet kan jag bli skrämd av kommande förslag också. Kundval och valfrihet som nu utvecklas: Signalen till stockholmarna att ”om du inte är nöjd, byt vårdinrättning”. Vad gör familjer och enskilda som, likt Carl-Axel och Maria, har åkt runt i vården? Ska ansvaret för brister föras över från läkare och ledningar till den enskilde patienten? Nej. Vi måste ta ansvar också politiskt. Sjukvården måste bland annat bli mycket bättre på att se över hur man jobbar, om organisationen hela tiden är inriktad på patientens bästa, om arbetstidsplanering och annat tar hänsyn till verksamheten tillräckligt.
Andra Intressanta bloggar om: politik, sjukvård, stockholms läns landsting,
2 kommentarer:
Well - det finns ju en hyffsat enkel lösning - inför privata alternativ och fast pris med vårdcheck.
Om jag går till Coop och får dålig service går jag till Ica nästa gång. Om jag går till Astrid Lindgren och får dålig service går jag till sofiahemmet nästa gång.
Enkelt, överskådligt och genomförbart - om man tar bort ideologiska skygglappar.
Publicerar din kommentar av allmänintresse, trots anonymiteten.
va´härligt att du har lösningen! Och så enkelt. Problemet är väl att det kanske är överkomligt att råka köpa sur mjölk på Coop en gång och sen gå till ICA nästa gång. Det är värre om det är en operation eller felmedicinering som går åt pipan. Det ställer krav på kvalitet och säkerhet oavsett rätt att välja.
Rätten att välja har funnits politiskt beslut om länge i stockholm. En stor andel av närsjukvården är redan privat.
Från nästa år införs det du talar om. Då lär väl också alla problem försvinna?
Ärligt talat tror jag det behövs göras väldigt mycket mer än att bara ordna fler privata alternativ. Till en del är problemen nu på astrid lindgren att närakuten fått vänta bara för att den promt ska läggas ut till privata. Det drabbar patienter IDAG!
- Det finns skäl att ställa frågan hur mycket mer skattepengar som ska tas in för att skapa alla de där alternativen? Poängen med mitt inlägg är att man också måste ta ansvar för den verksamhet man betalar för med skattepengar. Oavsett vem som driver den.
p
Skicka en kommentar