Det var en dag förra sommaren som jag tog cykeln av gav mig av. Norrut. Siktet inställt på kusten. Packningen enkel. En vattenflaska, kameran, plånboken. Transportsträckan från Huddinge till Gullmarsplan klarades av med viss möda. Det ganska ovanliga i att cykla genom Stockholm gjorde att turistkänslan infann sig någonstans vid Medis. Efter passering av Norrtull, Naturhistoriska och så småningom började se vägskyltar om Åkersberga kom jag snart i nån slags utforskarstämning. Efter en stunds sakta cyklande kom jag fram till Djursholm, placerad som en kil mellan min cykelväg och målet vid kusten. Efter funderingar bestämde jag mig för att stanna en stund och sedan vända. Dagen hade gått fort. Kusten fick bli någon annan gång. Men jag såg Djursholm! Inte bara vägskylten eller några hustak på avstånd. Nej, det blev så som det blir med cykel. En nära upplevelse, nästan beröring av platsen.Det minnet bär jag med mig när jag tänker på hur det Sverige vi gärna vill ska vara jämlikt faktiskt ser ut. Som påminnelser om att politiken ibland har alltför kort räckvidd. Andra krafter än de som utgår från allas lika värde påverkar också samhället. Avgör fördelning. Skapar olika förutsättningar. Förhoppningsvis sätter politiken kraft bakom orden: vård efter behov, utbildning också för dig med sämre förutsättningar. Trygghet även om du inte har massor av pengar. En bra förskola även om du är lågavlönad. Rätt till värdighet och frihet även om inte rikedomens eller ens genomsnittsinkomsten har fallit i din vågskål. En tanke om ett samhällssystem som också utgår från det omvända: att det ger trygghet åt de som också har om samhällsklyftorna är mindre. Jobb, tillväxt, dess fördelning, trygghet, bra välfärd. Betald genom skatter som betalas efter förmåga.
Det känns som om mycket av det här tog slut just de här dagarna. Som om den kurs Sverige har valt leder alltför lång väg från målet. Förvisso finns det de som vill annorlunda. Minnet av de enorma Djursholmsvillorna, med de enorma gräsmattorna, säkerhetsstaketen, bevakningskamerorna, sjöutsikten och "varning för hunden"-skyltarna kommer tillbaks. Samtidigt minnet av mitt Flempan, där jag bodde i 6 år. Aldrig varit så stolt för något ställe jag bott på. Stämningen, blandningen, människorna, tryggheten som jag kände. Samtidigt den totala motbilden till Djurholm. Är de som bor där mer engagerade och driftiga? Knappast. Är de mer arbetssamma med högre moral? Glöm det. Det samhälle vi lever i skapar eller motverkar förutsättningarna att uppfylla egna drömmar. Så är det.
Att skarpt kritisera en regering som ser det som viktigast att sänka fastighetsskatten, ta bort förmögenhets- och arvsskatter, genomföra skattesänkningar som utan tvivel alltid ger mer till den som nu betalar mest är därför närmast en plikt. För om de som styr hade något uns av moral och rättvisepatos i kroppen så skulle man börja där det är svårast, starta där behoven är som störst, lägga kraften i sitt politiska arbete för alla dem i samhället som idag har sämst levnadsvillkor. I det perspektivet blir enskilda skatter, eller en trafikförsäkringsavgift eller ett avdrag för hushållsnära tjänster INTE bara viktig i sak. INTE bara värd att kritiseras utifrån fakta och matematiska fördelningseffekter. Det står för något som är mycket större än så.
När politiken behövs för att motverka andra krafter ska den användas. Det känns nu som om politiken i stället förstärker och till och med driver på åt det andra hållet. Då glider Sverige tämligen skyndsamt i riktning mot ett samhällssystem, som jag är helt säker på, helt saknar stöd hos svenska folket. Den politiker som inte ser det lär inte bli sittandes särskilt länge på maktens annars bekväma pidestaler.
Andra Intressant: bloggar om: politik, samhälle, ideologi, orättvisor, alliansen, regeringen, fastighetsskatt
