Det är onekligen trevligare om riktningen är uppåtgående än dess motsats. Det är utan tvekan bättre att det kommer senare än aldrig. Men trots det: lite vemodigt är det att i opinionsmätningar ha stöd av halva väljarkåren, ensamt vara dubbelt så stor som moderaterna, att en vänsterallians nästan får 60 procents stöd, att se ett par allianspartier klänga nere på riksdagsspärrgränsen och samtidigt tvingas inse att det ändå är långt kvar till ett riktigt val. Visst: trevligt med en DN-rubrik om att s tar väljare från alla håll, men vad hjälper det? Nu?
För oppositionen är mätningen ånyo något som kan vara en inspiration, som kan bekräfta att oppositionspolitik faktiskt kan slå igenom och kanske viktigast: ett utrymme till en förnyelse och parti och politik utifrån en stark väljarposition, inte med det krisläge som oftast är fallet i sådana lägen. Politiken och framtiden kan fokuseras, inte enskilda företrädares tillkortakommanden. Vetskapen om stödet för sakpolitiken kan ge utrymmet för de mer spännande visionära debatterna. Det bör socialdemokratin kunna utnyttja positivt. Och där signaleras åter ett av de viktigaste uppdragen: att formulera politiken för den stockholmsregion som fortfarande har en slagsida till höger. Inte alls förvånande med tanke på utgångsläget: lägre arbetslöshet, större andel av vinsterna från sänkta förmögenhets- och fastihetsskatter, andelsmässigt färre som åker ur arbetsmarknadspolitiska program eller drabbas av sänkta ersättningar. Samtidigt fördjupas klyftorna inom regionen, något som den nuvarandre regeringen inte har en enda lösning på. I allt glädjande som inryms i dagens mätning tillhör detta en av socialdemokratins viktiga uppgifter att ta sig an.
