Örebro, 21-22 april, en plats och ett datum att lägga på minnet? Örebro, en plats där 2.670 personer lämnade folkpartiet i kommunvalet förra året. Där ska förvisso folkpartiledaren Leijonborg tala när partiet har riksmöte, men det kanske inte tillhör det mest lockande. I stället känns Erik Ullenhags tal på söndagen om folkpartiets idédebatt mer spännande. Inte minst därför att debatten om det liberala arvet, dess framtid och kampen om de liberala värderingarna inbjuder till många inlägg. Det syns inte minst efter Ullenhags DN-debattinlägg som nu har 147 bloggkommentarer.
Men också helheten inbjuder till debatt och analys. En moderatdominerad allians som styr landet. Ett moderat parti som ibland tenderar att låta som goda socialister (!). Ett Sverige som inte är i kris utan står på god ekonomisk grund, något som ger helt andra förutsättningar för att diskutera välfärdens framtid än kristider. Ett centerparti som slåss med folkpartiet om att vara riktiga liberaler, och ett moderat parti som vill vara där också. Ett ledarskifte tidigare inom Centern som bytt den sympatiske Olof Johansson och sedan den (?) Lennart Daléus mot "skriet från vildmarken Olofsson vars högerprofil tenderar att blomstra för varje skrik hon uppstöter. Således ett Centerparti som tagit av sig stövlarna, lämnat gården och dragit in till Stureplan för att härja på nätterna. Och så ledarskifte inom centerns ungdomsförbund där den politiskt svårplacerade Federly ska avlösas av Marie Wickberg som beskriver sig som liberal och "fri radikal".
Den liberala miljön inför Ullenhags tal är komplicerad, således. Och vad säger man till ett tämligen litet parti som trots sin storlek inom sig rymmer så många viljeinriktningar. En Björklund med tydlig ordergivning, rapande av regler och order. En rest-Jacobsson-kultur med smarta utspel, datahackande och komplicerade mediestrategier. Ett mer sympatiskt folkparti med Birgitta Ohlsson som står för det många av oss gärna ser som viktigt i svensk politik nu när inte alla faktiskt blir sossar. Internationellt engagemang, socialt ansvarstagande, humanism och medmänsklighet som, låt vara, ibland lockar till frågor om varför inte samhällsförändringen borde undanröja det som skapar det "omänskliga", inte enbart komma till barmhärtig undsättning när människor skadas av samhällssystemets ofullkomliga delar och mekanismer.
I sin DN-artikel varnade ju Ullenhag för att ideologisk blindhet ska leda till blindhet för de människor som har minst frihet i samhället. Ett tydligt uttryck för en inneboende kamp mellan den liberalism vi läste om i skolboken som Adam Smiths tankar och de föregångare med stort socialt patos som precis som arbetarrörelsens pioniärer såg brister i samhället och sökte dess förklaringar. Just där drämde Ullenhag också till rakt mot den centerpartistiska själen i ett utfall om deras grundtrygghet.
Allt det här gör en intern folkpartidiskussion om de liberala värderingarna spännande också för oss som inte tillhör...rörelsen.. Där ligger självklart också ett annat perspektiv: Att folkpartister i exempelvis Haninge och västra Götalandsregionen har upplevt ett samarbete med socialdemokratin som mest fruktbart för välfärden. De levande banden mellan oss och den socialliberala falangen. Det historiska arvet från rösträttsstridens dagar, i arbetet för folkbildning och mot alkoholens söndertrasande effekt på samhället. Och kanske har vi anledning att även efter Örebro göra som Hasse Alfredsson gjorde i sketchen: Ställa oss frågan vad en liberal är? Då skulle han gå till Per Garthon och fråga. Vem kan nu ge svaret, om inte Ullenhag kan?
Intressant: Andra bloggar om: politik, samhälle, folkpartiet, liberalism, Erik Ullenhag, riksmöte, alliansen, idedebatt
