Förlust för demokratin om drömmarna alltid måste budgetanpassas

I sak är denna söndag inte särskilt lämplig för beslut om stora kostnadsökningar för samhället. Med krismöte i Bryssel om Europas ekonomiska läge och krisinsatser känns timingen inte särskilt rätt. Att vänsterpartiet ändå gör det får delvis skyllas på att en kongress är planerad sen länge. Det går liksom inte att ta hänsyn till allt när man planerar. Men det finns ett annat perspektiv som gör att man kan försvara besluten oavsett om man tycker om partiets krav eller inte: Vi måste kunna ha tankemässig förmåga att både ge uttryck för långsikta drömmar och skarpa förslag på kort sikt. Det måste i politiken finnas en rimlig plats för att också kunna tänka längre även om dagsenergin måste läggas på vardagsgnetande, akutinsatser och aktuella sakfrågor.

Det utrymmet är inte alltid accepterat. Min erfarenhet är att det handlar mycket om "interna" krav av "ansvarstagande" politiker och krav från medier, ekonomer och andra som utifrån förväntar sig ordning och reda. Det är nog inget som direkt har med partittillhörighet att göra, möjligen med en reservation att partier som aldrig riskerar att få ta ansvar kan vara "vidare" i sina löften. 

Ett av de tydligaste illustrationerna på hur principer och värderingar kan finnas med utan att direkt omsättas i förslag är väl (S) krav sedan länge om "Republik". Möjligtvis inte direkt en kostadsfråga. Men ändå en ifrågasatt punkt där partiet har varit envist vid att hålla fast principen och samtidigt argumenterat för hur dagspolitiken inte har omsatt det principiella. (S) långa tid vid makt och ansvar gör samtidigt att just mitt eget parti ibland har hamnat i budgetanpassning av drömmarna. Saker får inte fara iväg för långt bortom budgettak och utgiftsbegränsningar.

Vänsterpartiet är med intåget i det rödgröna, regeringsberedda gänget, på nyutstakad mark. Nu gäller helt andra förhållanden när man agerar och formulerar politik. Hörde Mats Knutson kommentera V-kongressen i kvällens Rapport och det var väl inslaget som gav tillfälle att skriva detta. Ett huvudbudskap: det måste gå att intellekuellt kunna tala både allvar, kris, dagsfrågor, ansvar och budgetramar samtidigt som man kan förmedla tankar om vad partiet vill på längre sikt. I grunden handlar det om demokratin. Att inte få veta ett partis färdväg framåt utan bara vad som ryms inom ofta smala budgetramar är ingen "yttersta" demokrati. 

- Kent Persson (till vilken det här inte ska ses som en replik, men som tangerar mitt ämne) skriver om ansvar.
- Martin Moberg om v-kongress och rödgrönt.
- Kristian Krassman som är "där".

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, visioner, val 2010, valet 2010, ideologi, socialdemokraterna, vänsterpartiet,

Socialdemokratisk jobbkongress med något i sikte...

Läser Niklas Nordströms krönika som kommer i morgondagens GP men redan nu finns på nätet. Som ett av flera viktia bidrag inför kongressen som man kanske önskade att alla ombud hade läst på före kongressöppningen. Jag tror nämligen att det som förmedlas i NN:s krönika är en viktig utgångspunkt.

Kanske är Niklas inledande farhågor nu lite passé. Visst har det funnits risk att entusiasmen över att "köra Obama-stuk" på en svensk S-valrörelse tar över innehållet i budskapet. Efter dagens besked att Bosse Krogvig har engagerats som "valgeneral" betraktar jag det som en avsågad farhåga. Valrörelsen från central nivå kommer därmed att med förnuft kombinera framtidsberättelsen med sakpolitik, och nya kampanjmetoder med "hederligt" och fungerande folkrörelseslit.

Niklas har läst i kongressmaterialet (ca 7 kg). En reaktion är att

det mesta är klassisk socialdemokratisk politik som presenteras. Det är generellt sätt kloka avvägningar, pragmatism och fokus på att hantera krisen och det läge politiken befinner sig i.

Men också att

material och de texter som skickats ut saknar flera ett mer offensivt och framåtlutat budskap.

Om Niklas önskningar når Sveavägen 68 och andra "pennor" som skriver kongresstexter så väntar (mer) övertidstimmar fram till kongresstarten:

Om de närmsta veckorna läggs på att spetsa budskapet och markera att Socialdemokraterna har en plan som inte bara är sund som knäckebröd, utan som också är attraktiv och engagerande kan det bli en riktigt viktig nystart.

Johanna Graf, som också är ombud, har skrivit några tankar om vikten av idédebatt. Även hennes inlägg om att skattesatser inte får bli självändamål vare sig uppåt eller nedåt utan måste vara konsekvens av välfärdsambitioner är viktiga inspel till kongressdebatten.

Åter till budskapet i Niklas krönika: En mening jag själv ska...plugga på.

Det är viktigt att kongressen inte fastnar i gnäll på de borgerliga (framförallt moderaterna), utan har en tydlig agenda att visa på den egna politikens fördelar och konsekvens.

Det finns förstås många fler debattinlägg som kan inspirera, både i "gammelmedier" och på bloggar (!). Även om kongressens politiska diskussioner och alla (kloka) beslut som kommer att fattas är centrala så betyder bilden utåt mycket för att tända gnistan hos sympatisörer runt om i de så kallade stugorna. Att kongressen ser till att hålla ombudens valvinnardrenalin på mycket hög nivå är viktigt för att få igång startmotorn för valrörelsen.

Och som varje bloggare vet: Den har redan börjat.

Fler bloggar:
- Aftonbladets ledarblogg: "Schlingmann får se upp".
- HBT-sossen: "Bo Krogvig- Socialdemokraternas valgeneral".
- Kallebloggen: "Bo Krogvig valgeneral. Lysande!
- Dagens media,

Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, jobbkongressen, kongress 2009, val 2010, mona sahlin, niklas nordström, bosse krogvig,

Gick ni utan os(s)?

Nästan alla jag möter i mitt parti vill prata politik. Inte bara eller ens främst om den ena eller andra viktiga reformen, det ena eller andra beslutet. Nästan alla vill prata värderingar, färdriktning ("vad vill ni") och de stora sammanhangen.

Så har det varit från första SSU-kursen 1977, över 80-talets lördagscirklar, under 90-talets krisår, under efterkrisens diskussioner om återuppbyggnad av den skadeskjutna välfärden. Så är det nu. Inte ”bara” inbitna socialdemokratiskt engagerade. Också nya medlemmar, sympatisörer och andra politiskt intresserade.

Ändå verkar utrymmet begränsat. När försök görs att lyfta perspektiven verkar de tända ljusen strax slockna. För ett idéburet parti som socialdemokratin är det lika med en säker insomning. Frågan är hur djup sömnen är och hur väckningen ska gå till. Visst har ett rådslag gjorts . Visst har förnyelsediskussioner lett till justeringar av politiken. Men frågan är väl om den socialdemokratiska framtidsdrömmen som ser längre än mandatperioder har tydliggjorts.

Ett problem har tidigare varit att vi inte har lyckats kombinera maktinnehavets obevekliga krav på ansvarstagande och behovet hos väljarna att kunna få bilden av vår färdriktning. Viktiga krav att kunna förverkliga löften har ”budgetanpassat” också drömmarna. Något hårddraget fick finansdepartementets tjänstemän på budgetavdelningen inte bara tycka till om konkreta reformer. De tilläts också påverka- i alla fall i någon mån – hur socialdemokratins långsiktiga politik skulle utformas.

Nu får de kriarätta alliansens politik. Låt de göra det och låt medlemmar tillsammans med svenska folket lägga fast S-politiken.

Det finns värdefulla bidrag till debatten. Under semestern har jag hunnit titta i en: SSU:s debattbok ”Snart går vi utan er” som kom under våren – den tunga politiska våren fram till första maj. Här skriver 21 unga socialdemokrater brev till partiet. Lite hotfullt. Lite uppgivet. Lite väl många citat från förr och lite väl lite bilder om den framtid man drömmer om. Men samtidigt skrivet med oerhört mycket inneboende kärlek och tro på socialdemokratins värderingar.

Där, likväl som i andra nya debattbidrag, finns mycket som vi borde vårda bättre än vi gör. Läsa och diskutera. Men också konkretisera och genomföra. Både i politik teori och praktisk politik. Både politik och hur partiets organisation ska se ut, borde se ut och lösningar.

Sara Karlsson tar under rubriken ”Vad hände med drömmen?”upp diskussionen om socialpolitikens roll för (S):

”Om vi tror på den tes som socialdemokratin grundat sin politik på, nämligen att allt hänger ihop och att sociala problem är samhälleliga och inte individuella problem, så kan vi också motivera sociala investeringar…”

Jag får en känsla av att tankar som Saras tyvärr inte fått utrymme i det vi vill kalla förnyelse. Men jag är övertygad att en stor del av de väljare som svek oss gjorde det därför att man inte hittade våra svar på välfärdsbristernas lösning. Det framtidsinriktade, hållbara och långsiktiga i ”sociala investeringar” blev inte tydliga. Om de ens fanns med. Inte bara som konkreta ”löften” utan som en verktyg för samhällsförändring.

Ellinor Eriksson bygger sitt bidrag på tre huvudpunkter:

- Kom tillbaka till folkrörelsen

- Vi måste bli fler – vi måste värva mer

- ”I´ve got news for you: VI ÄR INTE FRAMTIDEN – VI ÄR NU!

Nike Linn säfvenberg berättar i sitt bidrag ”Tryggare kan ingen vara” om sin tid som sjukskriven och mötet med Försäkringskassan. Här ligger – menar jag - ännu ett område där ”förnyelsen” borde haft ett viktigt fokus: Alla de ”fina och välmenande system som byggdes för att stödja människor och som ibland slog över till alltför mycket byråkrati och alltför mycket myndighetsfokusering. Hur för till tillbaks perspektivet till att dessa ”system” åter ser sig som människors företrädare?

Jag har på avstånd följt en diskussion på nätet om S och de unga. En viktig debatt som har förts länge och ska föras om partiet ska utvecklas. Där finns de som tycker att unga med nödvändighet behövs i partiverksamheten just därför att de är unga. Där finns också de som menar att det inte är nödvändigt: oavsett ålder kan man företräda en bra framtidspolitik ändå.

Utan att döma är väl historien ganska tydlig: det är det som Anna Lindh kallade ”kärleksfulla kritiker” som har varit oerhört viktig för den ideologiska debatten. Till dem kanske SSU, Studentförbundet, kvinnoförbundet och broderskap får räknas.

Hur goda företrädare vi andra än kan vara så är frånvaron av deras perspektiv, idéer och förslag något som sargar partiet. Som gör det politiska programmen mycket svagare. Det gäller både den vardagliga partiverksamheten och tillfällen när vi fattar övergripande beslut, som tex partikongresser eller distriktskongresser.

Partiets yngre medlemmar i SSU eller studentförbund är inte i första hand ett gäng yngre, ”söta” som finns till för att förgylla möten och aktiviteter med en form av trygghet att framtiden finns. De är som sagt inte ”framtiden” utan finns nu och ska kunna påverka idag. Värderingar och sakpolitik. Både skolfrågor och utrikespolitik. Både bostadspolitik och sjukvård. Både studiemedel och socialpolitik.

Det är ett par månader till kyrkoval, knappt ett halvår kvar till partikongress och drygt ett år kvar till valen 2010. Snart måste budskapet vara färdigmejslat och omformulerat till valbudskap? Eller?? I ”Snart går vi utan er” finns en kritik på fler ställen mot just det tänket att allt ska bli kampanjslogans och anpassas till att vinna val.

Tänk om det är så att ett levande framtidsparti vinner på att den där slutpunkten faktiskt inte finns? Att diskussioner alltid förs just därför att samhället förändras? Och att den förs med- inte över huvudet – på de väljare man vill få stöd av. Visst ska S presentera konkret politik inför valet 2010. Men låt samtidigt idédebatten och drömmarna få större plats både fram till och efter valdagen. ”Alla ska med” – frågan är väl ”vart”?.

Bloggar:
- Hjärtat åt vänster
- Tankar från roten
- En ny giv (Broderskap)
- Cattis Ullström (SSK-bloggen)
- Josefin Deiving om åldersdebatten. (F-book)
- Calle Fridén

Recensioner av "Snart går vi utan er"
- Malena Rydell, DN
- Claes Lönegård, Fokus

Intressant:Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, idédebatt, val 2010, snart går vi utan er, mona sahlin,

Vad är avkastningskravet på vård av en alzheimersjuk kvinna?

SvD:s PJ Anders Linder har som bekant varit VD på tankesmedjan Timbro. Det är kanske inte så konstigt att han på ledarplats relaterar till sin gamla arbetsplats. Möjligen kan man tycka att ett privat företag, finansierat av näringslivet, är en sak medan en tidning som Svd ,statsunder- stödd och betald av oss prenumeranter, en annan. Det hindrar inte att man för viktiga debatter.

Just nu förmedlar SvD-ledaren Timbros försök att öka den privata finansieringen av välfärden. I dagens ledare beskrivs nästan tårframkallande hur enskildas obetalda omtanke om anhöriga är en grund i vårt samhälle. Möjligen inte något nytt. Möjligen något vi alla faktisk ser varje dag. Men viktigt att uppmärksamma. Svd-ledaren skriver:

Vi ägnar massor av tid, kraft och pengar åt att hjälpa varandra i familjer, föreningar och grannskap. Mer sådant eget ansvarstagande i takt med att inkomsterna stiger är naturligt och borde inte vara det minsta farligt.

Låter ju sött. Men är det detta som är huvudbudskapet? Att slå ett slag för "vardagssolidari-teten"? Knappast. I stället är ledaren ytterligare en raden av lobbying för att öppna den gemensamma välfärden för privata företag som ser stora lönsamhetsmöjligheter. Borgarna i landsting och kommuner har redan öppnat dörrarna vad gäller driften i form av fler privata entreprenörer. Nu ska finansieringen också öppnas. Skatt och privatförsäkringar ska tillåtas parallellt. Principen om behov ska ersättas av betalningsförmågan och kopplats till rättigheter som du har som försäkringskund, inte som medborgare.

Enligt Långtidsutredningen 2008 (LU08) kan tillväxten möjligen räcka för att vidmakthålla dagens offentliga välfärd utan ökad skatt. Men tjänstemännen från finansdepartementet, som har gjort analysen, har inga illusioner om att det ska räcka. I takt med att välståndet växer, växer också kraven på sjukvård och omsorg. Därför föreslår LU08 att det ska utredas hur den privata finansieringen av välfärdstjänsterna kan öka och att arbetet ska komma igång utan dröjsmål.

Själva problemställningen stämmer förstås. Den långtidsutredning som är gjort för Stockholms sjukvård visar ett framtida gap mellan kostnader och intäkter på 23 miljarder år 2025. Inte ens den mest hängivne skattevännen kan med enkelhet få ihop den kalkylen med nån form av rimlighet i skattehöjningar.

Här finns en rad problem redan idag. Den borgerliga alliansen på olika nivåer har så obegripligt svårt att förstå att sänkt skatt ger mindre till välfärd. Ja, sänkt skatt. Av ideologiska skäl. Enbart för Stockholms län innebar senaste budgetbeslutet att majoriteten avstår 800 miljoner till sjukvården. Just oförmågan att se välfärd och skatter som ett sammanhang gör att politiken också på riksnivå leder till en underfinansiering av välfärden och stora gap att hantera framöver.

I det läget väljer de borgerliga att i ren populism, för att möta sina partiers särskilda löften, att öka det offentliga åtagandet. Nu ska också föräldrar (alltid mammor) som stannar hemma hos barnen få ett vårdnadsbidrag. Dessutom utsträcks det offentligas betalningsåtaganden till div hushållsgöromål genom avdrag för sådana tjänster. Här är allvaret i hoten mot välfärdsfinansieringen som bortblåst.

PJ Anders Linder glömmer ett oerhört viktigt perspektiv i sin artikel. Det förlorade stödet för gemensam finansiering om man själv betalar sin vård över försäkringen. Han skriver riktigt rörande att såna försäkringslösningar ska göra att kommuner och landsting kan prioritera:

Särskilt som det kan ge stat och kommun bättre möjligheter att prioritera det viktigaste. Till exempel en regelbunden avlastning till alzheimerhustrun som nästan somnar av utmattning fast hon har skeden med soppa i sin hand.

Men svårigheterna att hålla ihop ekvationen kommer när kan just ser den egna inbetalningen. Varför ska man då betala skatt? Man vill inte betala dubbelt. Stöder för den gemensamma välfärden urholkas. På lång sikt slår det också mot de uppgifter som från början sades vara självklara offentliga åtaganden. Vården av Linders alzeimerhustru riskera att bli högst basal, om ens någon.

USA är inte alltid ett bra exempel. Men som illustration på hur snett det kan gå i ett försäkringsstyrt samhälle kan USA stå som varnande exempel. En betydligt högre andel av BNP som går till sjukvård. Samtidigt kanske 50 miljoner amerikaner som helt står utanför sjukvårdsförsäkringarna. Den linje Timbro och Svd-ledaren talar för är ett system av samma slag där behoven av vård och omsorg inte längre styr. I stället är det innehållet i den försäkringslösning man har valt / man har haft råd med som avgör. Låt oss för guds skulle slippa den Timbromodellen i Sverige.

läs också här.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Timbro, politik, skatter, välfärd, Svenska dagbladet, sjukvård, stockholms läns landsting

Sänkta skatter inget för politiker nära människor

• " De hotar jobben och ökar utanförskapet"
• " De låter människor leva på bidrag i stället för egen lön"
• "De inskränker friheten för vanligt folk"

Så skulle man med terminologi lånad från alliansen kunna beteckna de kommuner som väljer att behålla skattenivån oförändrad. (SvD idag) Nu går det oftast inte att skylla på "sossar". I sak har jag inget att invända. Tvärt om. Skatter är viktiga för välfärd, för trygghet och betalar för sådant som göra att människors vardag fungerar. Och även om människor självklart kan glädjas åt mer kvar i den egna plånboken så förstår man sammanhanget. Därför är också stödet så mastodont för vårt sätt att betala välfärden. Just därför kan också moderatledda lokala ledningar i trygghet avstå från att sänka skatten. Som antyds i artikeln är det inte något nytt ens för borgerliga politiker på kommal nivå. Det verkar som att ju längre från människors vardag en borgerlig debattör tycks komma, desto mer stiger lovprisandet av sänkta skatter som vägen till allt gott.

Intressant? Andra bloggar om: politik, kommuner, skatter, välfärd,

En otillständig definition av rättvis fördelning

SvD:s ledarsida fyller en viktig uppgift i att påminna om var på det politiska fältet som moderaterna egentligen står, bakom förnyelsemasken. I dag med en rak höger mot allt vad fördelning och rättvisa heter, till försvar för sänkta skatter för de som redan har. Det är en samhällsanalys som passar illa in i alliansretoriken men är ett viktigt bidrag för att den interna debatten ska hållas vid liv, för att elda på de som inte ser ”det nya arbetarpartiet” som något bestående och som fortfarande ser vikten av att också de med högre inkomster och goda positioner i samhället har sin representant i politiken. SvD vill som en logisk följd av detta ha en ”förmögenhetspolitik” i stället för förmögenhetsskatt. Man talar varmt för avskaffandet av fastighetsskatten, oavsett vilka som gynnas av åtgärden, man talar för att alla ska ”spara”, inte talla på andras sparande och man pekar på skolan som viktig reglerare av förmögenheter.

Visst har tidningen en poäng när man betonar skolans roll. Men där saknas en basal analys av hur det ser ut i verkligheten. Även om den analysen inte skulle föranleda SvD att ändra linje, eftersom man företräder intressen vars röst man vill vara. Ett uppdrag ännu mer ansvarsfullt nu när moderaterna har tonat ner det perspektivet. Om alla ska få lika förutsättningar att klara den där skolan som alla är överens om är så viktig så krävs faktiskt motsatt politik mot den SvD i grunden står för. Det är inget snack om hur det ser ut: betygssnitt, andel godkända, studier efter gymnasiet, andel på Individuellt program, jobb efter plugget, facklig tillhörighet i LO, TCO eller SACO, lönenivå, kompetensutveckling, aktiviteter på fritiden, kulturdeltagande: Det mesta följer den för oss sossar ganska välkända klassindelningen. Ska det brytas och vändas till något som ger alla verkliga möjligheter att klara det SvD förespråkar så behövs faktiskt mer av välfärd och gemensamt betalt utbildning. Hela livet!. På den grundläggande frågan spricker resonemanget för Svenska dagbladets ledarsida. Och helt klart är rättvis fördelning något helt annorlunda för moderaterna och alliansen än för socialdemokratin. Faktiskt så är SvDs definition av rättvis fördelning ganska otillständig.

Intressant: Andra bloggar om: SvD, rättvis fördelning, politik, orättvisor, klassklyftor, alliansen, regeringen, socialdemokraterna, fastighetsskatten

Från Djursholm till Flemingsberg- en cykeltur i ett delat Sverige

Det var en dag förra sommaren som jag tog cykeln av gav mig av. Norrut. Siktet inställt på kusten. Packningen enkel. En vattenflaska, kameran, plånboken. Transportsträckan från Huddinge till Gullmarsplan klarades av med viss möda. Det ganska ovanliga i att cykla genom Stockholm gjorde att turistkänslan infann sig någonstans vid Medis. Efter passering av Norrtull, Naturhistoriska och så småningom började se vägskyltar om Åkersberga kom jag snart i nån slags utforskarstämning. Efter en stunds sakta cyklande kom jag fram till Djursholm, placerad som en kil mellan min cykelväg och målet vid kusten. Efter funderingar bestämde jag mig för att stanna en stund och sedan vända. Dagen hade gått fort. Kusten fick bli någon annan gång. Men jag såg Djursholm! Inte bara vägskylten eller några hustak på avstånd. Nej, det blev så som det blir med cykel. En nära upplevelse, nästan beröring av platsen.

Det minnet bär jag med mig när jag tänker på hur det Sverige vi gärna vill ska vara jämlikt faktiskt ser ut. Som påminnelser om att politiken ibland har alltför kort räckvidd. Andra krafter än de som utgår från allas lika värde påverkar också samhället. Avgör fördelning. Skapar olika förutsättningar. Förhoppningsvis sätter politiken kraft bakom orden: vård efter behov, utbildning också för dig med sämre förutsättningar. Trygghet även om du inte har massor av pengar. En bra förskola även om du är lågavlönad. Rätt till värdighet och frihet även om inte rikedomens eller ens genomsnittsinkomsten har fallit i din vågskål. En tanke om ett samhällssystem som också utgår från det omvända: att det ger trygghet åt de som också har om samhällsklyftorna är mindre. Jobb, tillväxt, dess fördelning, trygghet, bra välfärd. Betald genom skatter som betalas efter förmåga.

Det känns som om mycket av det här tog slut just de här dagarna. Som om den kurs Sverige har valt leder alltför lång väg från målet. Förvisso finns det de som vill annorlunda. Minnet av de enorma Djursholmsvillorna, med de enorma gräsmattorna, säkerhetsstaketen, bevakningskamerorna, sjöutsikten och "varning för hunden"-skyltarna kommer tillbaks. Samtidigt minnet av mitt Flempan, där jag bodde i 6 år. Aldrig varit så stolt för något ställe jag bott på. Stämningen, blandningen, människorna, tryggheten som jag kände. Samtidigt den totala motbilden till Djurholm. Är de som bor där mer engagerade och driftiga? Knappast. Är de mer arbetssamma med högre moral? Glöm det. Det samhälle vi lever i skapar eller motverkar förutsättningarna att uppfylla egna drömmar. Så är det.

Att skarpt kritisera en regering som ser det som viktigast att sänka fastighetsskatten, ta bort förmögenhets- och arvsskatter, genomföra skattesänkningar som utan tvivel alltid ger mer till den som nu betalar mest är därför närmast en plikt. För om de som styr hade något uns av moral och rättvisepatos i kroppen så skulle man börja där det är svårast, starta där behoven är som störst, lägga kraften i sitt politiska arbete för alla dem i samhället som idag har sämst levnadsvillkor. I det perspektivet blir enskilda skatter, eller en trafikförsäkringsavgift eller ett avdrag för hushållsnära tjänster INTE bara viktig i sak. INTE bara värd att kritiseras utifrån fakta och matematiska fördelningseffekter. Det står för något som är mycket större än så.
När politiken behövs för att motverka andra krafter ska den användas. Det känns nu som om politiken i stället förstärker och till och med driver på åt det andra hållet. Då glider Sverige tämligen skyndsamt i riktning mot ett samhällssystem, som jag är helt säker på, helt saknar stöd hos svenska folket. Den politiker som inte ser det lär inte bli sittandes särskilt länge på maktens annars bekväma pidestaler.

Andra Intressant: bloggar om: politik, samhälle, ideologi, orättvisor, alliansen, regeringen, fastighetsskatt