Politiker ska ta ansvar!

Det händer att jag längtar tillbaka till regeringskansliet. Inte bara för möjligheten att genomföra det man tror på. Det finns något i regeringsarbetet som gör det renare, klarare och tydligare, inte minst när väljarna ska bedöma dom som styr. Bakom de politiker som oftast uppträder i TV finns tusentals experter i dess verkliga betydelse. De är riktigt bra på sina sakområden. Hela den komptetensen används när förslag ska beredas och förberedas. Men därefter äger politikerna frågan och får ta ansvaret.

I kommuner och landsting händer det omvända. Idag har jag sett frågan om skandalen med brister i mammografin (läs Johans blogg)  bli just en sådan fråga där "förvaltningen" ställs tillsvars och politiken håller käft. Och just i kommunsektorn finns traditionen som inte bara gör förvaltningar och tjänstemän till sakkunniga, inte bara till dolda makthavare utan också talespersoner för politiken. Politiker som har makten skriver ibland speciella papper vid beslut för att markera en ev. avvikelse från "förvaltningens förslag". Det där är demokratiskt mycket tokigt. Listan kan göras värre och i den sjukvårdspolitik där jag är aktiv blir allt rena soppan. Där kan enskilda klinikchefer agera politiker, flytta verksamheter och lägga ner efter eget tycke. Vem ställs tillsvars?

Kommunala tjänstemän ska inte ställas till svars för politiska beslut hur tokiga dessa än må vara. Det är dags att kommuner och landstings politiker ställs främst ansvariga, precis som regeringen gör idag. Detta för att väljarna ska kunna döma de som dömas skall.

Precis när jag avslutar det här inlägget ser jag TV4 om "mammografiskandalen". Ansvarig politiker lutar sig mot "den medicinska professionen". Men fakta är ju att landstinget har skickat patienter till en mottagning i Skärholmen där revisionen har slagit fast att den är medicinskt undermålig och osäker! Och där minns jag en fråga i landstinget där jag undrade vem som var ansvarig för överbeläggningarna på sjukhusen. Det var inte helt enkenkelt vare sig för mig eller för medier att få tag på den personen. Det är det i mammografifallet.

Mer: Nyhetskanalen.



Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, mammografi, demokrati,

Det är inte på någon punkt okey med politiskt våld!

Igår läse jag om Mikael Valtersson, Sverigedemokraternas kanslichef i riksdagen, som misshandlats. Idag ett nytt dåd. En Sd-företrädare i Gnesta, Frida Grundström, utsatts för ett brandattentat, något som Therese Borg har bloggat om. För den som har läst vad jag tycker om Sd som parti och deras politik är nog läget tydlig. Jag kommer alltid att motarbeta de värderingar som SD står för och den främlingsfientliga politik som de bygger hela sitt politiska engagemang på. Men det politiska "renhållningsarbetet" kan inte tillåtas hålla tillbaka ilska och vrede av det som har skett på ett par dagar. Det är inte, får inte, aldrig någonsin vara okey med politiskt våld!

Jag vet inte om svenska myndigheter lever i den där gamla trygghetskänslan som vi kanske alla drabbats av. "Vi bor i Sverige". "Det händer inte här". Sanningen är ju att det hände redan med Olof Palme och Anna Lindh. Och under sommaren har väldigt många av oss fällt oceaner av tårar i sorgen över det som hände i Norge.

I spåren av all tragik följer också kommentarstrollen, rättshaveristerna och de verkliga särlingarnas kommentarer. På bloggen Runor antyder en kommentar från "Mattias"att den norska terrorn var ett "pr-trick för att få upp opinionssiffror! En annan blogg har ett inlägg med rubriken som antyder att "vänstern" har genomfört dådet, något som förefaller svårt att hitta källa till. Bissar kommentar.

Det finns i dessa tider anledning att markera försvar för demokratin, även om "trollen" och "rättshaveristerna" ibland dominerar på nätets debatter. Det här är allvarligt!

Mer: Svd

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Fler bloggar om Politik

Vad kallar vi ett val där bara fyra av tio deltar?

I morgonens inlägg tog jag upp ett par saker från gårdagens omval. En punkt sparade jag och det är kanske den viktigaste och den mest oroväckande: Att en så liten andel av de röstberättigade valde att delta. I Örebro, 62,8 procent. I Västra Götaland, usla 43,1 procent. I det senare fallet en minskning med 33 procent jämfört med valet 2006. Svd citerar två omdömen om valdeltagandets effekter på hur man bör se på valet i stort:

Statsvetaren Sören Holmberg kallade valet för ”ett stort nederlag i svensk valdemokrati”. Katrine Kielos på Aftonbladets ledarsida gick ännu längre och ansåg att omvalet i Västra Götaland är ”ett demokratiskt fiasko.

Ordet demokrati betyder "folkstyre", har jag lärt mig. Vi har idag en självklar uppslutning bakom den politiska demokratin. Väldigt få önskar något annat. Det finns förvisso en nyansskillnad ibland som ändå kan betyda ganska mycket. Några (och enligt min helt subjektiva uppfattning oftast med mer högerinriktade åsikter) hyller den formella rätten att rösta och delta i demokratin. Men att också bidra till att en formell rätt också används och att stödja detta med extra mobiliserande och informationsinsatser brukar vålla debatt.

En del avviker mer än andra. Piratpartiets, blogglegenden tillika en engagerad nyliberal HAX skriver:

Att ett lågt valdeltagande kan vara en signal om att folk vill bli lämnade i fred – det finns över huvud taget inte på makthavarnas karta.

Piratpartiet fick, inom parantes, knappt någon röst i Örebro och bara 0,2 procent i hela västra Götaland.

De finns, de som har den synen på demokratin men de är få. Mer konstruktiv brukar debatten bli och ett sådant tema är hur och om kommunen exempelvis kan och bör göra insatser i områden där valdeltagandet är betydligt lägre? Och spelar det någon roll för låt oss säga en alliansledd kommun att många av dessa bostadområden ofta har hög socialdemokratisk väljarandel? Betyder det i nästa steg en acceptans av lågt valdeltagande enbart därför att man själv förlorar på ett ökat? Eller blir omvalets bittra eftersmak i form av lågt valdeltagande en läxa som gör att det framöver blir lättare att få stöd för mer än formella demokratiska rättigheter?

Det är bra att demokratiminister Birgitta Ohlsson sällar sig till dem /oss som oroas över när alltför få väljer att rösta. Det behövs en lite hetare demokratidebatt också i Sverige när endast fyra av tio väljare går till vallokalerna. Men där måste också viljan att ta till sig nytt och använda nya grepp finnas, också i en förhållandevis gammal "institution" som röstandet. Ett inslag i Sveriges Radio tog upp detta i ett samtal mellan Lotta Bromé och Annika Beijbom som presenterades som utgivare av
Politik 2.0, boken om att modernisera det politiska samtalet med bla sociala medier. Idag i radion var frågan hur tekniska lösningar som att rösta över nätet kan underlätta och få fler att rösta. Jag tror att vi behöver pröva allt!


Mer: DN,AB-Juholt kommenterar.
Bloggat: Daniel Helldén, (S)ebastians tankar,  Martin Moberg, Martin Moberg 2 ,Kent Persson, Kristian Krassman,
PJ Anders Linder i ledarbloggen, Svensson,


Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, omval 2011, demokrati, politik 2.0,

Partierna, makten och medlemmarna

Igår missade jag på grund av landstinget tyvärr Makthavaröl om "framtidens medlemslösa partier". Tankesmedjan Sektor 3 berättade där om sin forskningsrapport om partiernas tapp av medlemmar. Som tur är finns det inspelat på nätet och jag ska vid tillfälle lyssna på det. "Lanseringen" av rapporten om partierna och deras medlemstapp får förhoppningsvis igång en bred debatt. Och visst har tonen på SvD Brännpunkt en härlig med stark kritikkrydda som i alla fall väckte mig och säkert fler. Vid tillfälle ska jag läsa rapporten i sin helhet. Men vid en snabbkoll ser jag mycket som jag själv i olika sammanhang har tagit upp. Måhända är synpunkten om att partierna inte skulle ta medlemstappet på allvar just en "synpunkt" utan särskilt mycket förankring i verkligheten. Det är något som jag verkligen inte känner igen. Tvärtom.

Vår demokrati bygger på partierna. Den som till äventyrs tycker något annat eller önskar annat har all rätt att plädera för det, men även med den utgångspunkten bör man nog inse att alla förändringar tar tid. Därför är demokratin och partiernas utveckling något som berör oss alla. Och om inte det som är demokratins grundfundament fungerar så urholkas förstås beslutens legitimitet. Det där handlar inte främst om medlemskap eller inte utan om hur väl partierna hanterar sitt demokratiuppdrag och sitt företrädarskapsuppdrag. Men som ofta hänger det ihop: Få medlemmar gör partierna till svaga aktörer i det politiska samtalet. Få medlemmar ger färre signaler och färre krav från väljarna in i politiken. Få medlemmar riskerar att förflytta fokus alltför mycket från "folkrörelseuppgift" till "kampanjuppgift" där "få medlemmar" också flyttar kampanjande till andra verktyg än det direkta väljarmötet.

Jag menar att de allra flesta som har någon förankring och ansvarspost i partier tar det här på största allvar. De allra flesta försöker oftast, och inte sällan i ett tillstånd av visst vemod och uppgivenhet, hitta nya vägar för att få fler medlemmar och engagera fler. Och JA, visst handlar det ofta och mycket om att räkna inkomna, nya medlemmar. Men det parti jag kan, socialdemokratin, matchar alltid i de sammanhang jag finns, ett värvande med frågan om "medlemserbjudandet", vad man får som medlem. Vilka plattformar och arenor har man som medlem att påverka och faktiskt ha makt över politik? Inom de "gamla halvdöda" verksamhetsformerna såväl som i nya former? Som medlem fullt ut eller "bara" i egenskap av att vara väljare, sympatisör, medborgare, som har värdefulla åsikter om hur något borde
vara och om som vill väcka makthavarnas uppmärksamhet på någon samhällsbrist.

Det finns på ett område skäl att vara extra kritisk till partiernas saktfärdighet men också se positivt på alla möjligheter. Det som handlar om att använda "de nya", sociala medierna som ytterligare en viktig kanal mellan väljare och valda. Och nej, jag talar inte om "kampanjfunktionen" av bloggande och facebookuppdateringar. Jag talar inte om twitter som ett sätt att berätta om något nytt utspel. Jag talar mycket mer om kärnan i Politik 2.0: att se sociala medier som verktyg för att tillföra politik och partier något, ett mervärde av idéer och tankar som annars förloras. Om detta skriver jag mycket mer i ett inlägg om sociala medier från förra sommarens Almedalen och då helt uppfylld av de tankar och praktiska förslag som Brit Stakston talat och skrivit för med engagemang. På det området är bollen knappt i rullning...

Fler: Hanna Wagenius, Per Ankersjö, Adam Cwejman,

 

från rapporten Mot medlemslösa partier

 

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, sektor3, partier, demokrati,

Vad gömmer sig egentligen under den heta twitterdebatten?

Redan i morse kunde man ana vad gårdagens kampanj om riksdagsledamöters twittrande egentligen handlar om. I morgonstudion analyserades såväl Håkan Juholt som Tommy Waidelich utifrån nyanser i deras uttalanden om det parlamentariska läget i riksdagen. Vridningen i argumenten blev till allvarliga anklagelser, uttalade i inlindad form: "S är på väg att börja samarbeta med Sd". Så fel i sak. Men också så viktig kampanj att bedriva om man vill försöka slå kilar mellan oppositionen. Reinfeldts regering har inte majoritet. Skulle Reinfeldts parti, moderaterna, lyckats locka över exempelvis (mp) till ett närmare samarbete efter tillträdandet av de nya "rören" vår, kan en majoritet skapas. Går det att hänföra till att "såssar nu samarbetar med Sd" så är det möjligen något man tror får stöd hos svenska folket.

Twitterkampanjen, "twittergate", verkar trots detta debatteras som just ett ordningsproblem. Riksdagsledamöter vars uppdrag är att stifta lagar och fördela pengar klarar de stora ansvarsuppgifterna men kan inte själva med omdöme avgöra på vilket sätt och i vilka former man vill kommunicera med omvärlden. För egen del är jag i de här sammanhangen HELT urtråkig. Jag tänker inte se antingen eller, svart eller vitt. Jag skrev en del om detta igår. Självklart ska sekretessärenden vara just sekretess och inte till sitt innehåll avslöjas av twittrande politiker. Det gäller såväl i riksdag, landsting som i kommun. Självfallet ska inte frågor som riskerar rikets säkerhet eller som kan sabotera viktiga uppgörelser i lagstiftningen saboteras därför att man bryter lagar eller "oskrivna regler". Men det är inte twitter  - verktyget - som ska debatteras. Som jag skriver i går, det kan ha varit lika rätt eller fel att sprida information med gåspenna!

Jag grubblar lite över vad själva sakfrågorna tar vägen när debatten om ledamöters verktyg för kommunikation blir avgörande. (se gårdagens inlägg. Jag menar ex att det för en del alliansledamöter och personal inte alls handlar om "kommunikation med väljare" utan att fixa till ett spinn mot S)  I det här fallet är tre andra perspektiv viktiga:  Dels politiken i stort som riskerar att drunkna om "twitter" tar över debatten i riksdagen. Själva sakfrågan berör väldigt många som i dagens Sverige har drabbats av massarbetslösheten. Hur ska deras trygghet se ut? Klarar man livsuppehället? Fixar man pengar till mat och hyra? A-kassan handlar om precis det. Det tredje är om hur riksdagen ser ut. Reinfeldt fick inte tillräckligt med röster. Ska hans regering kunna regera vidare handlar det alltså om att skrämma över väljare och partier som kan balansera det nya Sverigedemokraterna. Och kanske ser lite mer långsiktigt än så.

Jag är TOTALT FÖR att politiker och andra kommunicerar. Att man också gör det från politiska församlingar. Jag är totalt för att tro på folkvaldas kompetens att avgöra hur, var, om vad, om vad inte...osv. Jag är också helt för att var och en bestämmer om det är gåspenna eller twitter som passar bäst. Jag är helt för att riksdagen eller andra församlingar om så är nödvändigt markerar att sekretess också måste gälla ibland för just sekretessärenden. Inget annat men alltid med eget ansvar och sunt förnuft som ledstjärnor. Nu tror jag dock att twittergate i riksdagen i grunden handlar om andra saker än vad ledamöter råkar plita ner på sina iphoner, oavsett om de finns i ett rum där utskottsöverläggningar pågår...

Mer: DN, SvD, Exp. 
Bloggar. Martin Moberg, Peter Högberg om annat i politiken än twitter, Mary Jensen som för twitterkampanjen för Reinfeldts parti vidare..Peter Soilander om generationsgränser, Järkeborn om twitter...Kent Persson om öppenhet, Signerat Kjellberg om Social demokrati,
 
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, twitter, socialdemokraterna, håkan juholt, riksdagen, sociala medier, carina moberg, sverigedemokraterna, a-kassa,

Huddinge kommuner stänger ner demokratiforum

Den längsta debatten under gårdagens långa fullmäktige blev alliansens förslag att stänga igen kommunens Demokratiforum. De lokala organen i kommundelarna som är ett av flera inslag i demokratin där kontakten ska hållas mellan folk och folkvalda. Den kanalen försvinner. "Något annat" ska ersätta. Om det enbart hade varit det här som allianspartierna gör hade det varit en sak. Men samma "gäng" dömer, trots ett delvist gensvar för oppositionens krav, ut satsningar i områden med lägre valdeltagande. Det verkar finnas en inställning att det är något objektivt och opåverkbart som göra att valdeltagandet i en del mer välbeställda kommundelar. Tre av valdistriktet gav i årets val ett valdeltagande under 50 procent. Det var också områden, som Flemingsberg och Vårby gård, där "alla visste" att så skulle bli fallet men man avstod från höga ambitioner om insatser för att informera om valet och öka tillgängligheten.

En av mina största invändningar mot det man gör är just att det sker innan man har andra lösningar på plats. Det har funnits bra saker med forumen men också saker som inte har fungerat. I det läget kan man välja utveckling eller avveckling och majoriteten väljer alltså det sistnämnda. Samtidigt ska en ny beredning ägna tid till att få fram alternativ. Fel turordning,

För egen del menar jag att det finns två perspektiv som saknades under gårdagsdebatten. Det ena är hur man ser på "kommunaliseringen" av det som delvis är uppgifter som ligger på partier och ungdomsförbund. När kommunen nu drar sig tillbaka lämnas fältet öppet för att partier ska kunna fylla det demokratiska underskott som uppkommer. Det är en viktig debatt som bland annat förs i Eskilstuna kommun just nu. Min erfarenhet är ändå att det sällan blir ett nettoplus i sådana avvägningar. Det borde gå att stärka partiernas roll parallellt, kanske till och med använda plattformen forum för att få igång också partiernas dialog med invånarna. Men ibland blir till och med det till en orimlighet när lokala forum ses som något "opolitiskt" och "Kommunen" upphöjs till det yppersta av demokratikvalitet.

Det andra perspektivet är hur frånvarande de sociala medierna som kanal till väljarna fortfarande är. I debatten fanns väl en eller annan antydan om dessa men då mest i form av att "alla inte har dator". I stället borde alla partier ha högre ambitioner för att använda de kanaler för dialog och kommunikation som växt fram. Några exempel finns, som den facebookgrupp om Ett hållbart Huddinge som drivs av Jonas Frykman som är kommunala tjänsteman.

Oavsett det så har kommunen tagit steg tillbaka i stället för att gå framåt på demokratiområdet. Olyckligt.

Mer: Emil Högberg, Huddingeperspektiv,

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, huddinge, huddinge kommun, demokrati,

Om lobbyister och om folkvaldas egenplitande med motionstexter

[uppdaterad] Det viktigaste kanske saknas i DN:s "avslöjande" idag om att riksdagsledamöter tar till sig texter från lobbygrupper som de använder till motioner. Det faktum att nästan samtliga motionen avslås. Det andra som saknas är den granskning som lokala kollegor till DN-redaktionen gör av ledamöternas aktiviteter. Skrivs inga motioner och ställs inga interpellation är det inte ovanligt att ledamoten pekas ut som "lat" och hamnar långt ner på rankinglistan. Om detta gissar jag, eller vet jag i alla fall till delar, att riksdagsledamöter från alla partier kan känna som en plåga.

Det Sverige brister i när det gäller lobbying, är kunskaperna och erkännandet mer officiellt av lobbyisters funktion. Jag tror att både folkvalda och lobbyister skulle må bra av större öppenhet i den meningen att svenska folket ska kunna veta vilka som aktivt verkar i parlamentets lokaler. De företräder intressen som förvisso kan önska beslut som gynnar de själva men som också är den del av det svenska samhället. Att tala illa om politisk påverkan är därför rent löjligt. I stället är det ju en bas i demokratin - dialogen mellan väljare och valda. Att inte alla kommer att åka in och begära tid hos en ledamot är klart. Därför fyller också andra delar av demokratin, som exempelvis partierna, sin roll.

Så hur ska man då se på de kopierade texterna? Ett företag, en intresseorganisation eller en patientförening som skriver ner sin bild av brister som bör rättas till. Jag tycker inte att det är fel så länge ledamoten står för sitt förslag. Att hänvisa till att man inte själv har författat är förstås inte möjligt och heller inget som en ledamot skulle prata om utan att bli tillfrågad. Men fel? Inte så länge man står för det man föreslagit.

Jag har i förvisso i riksdagsarkivet sett en del texter som jag känner igen från ett eget tangentbord. Men det kommer att förbli min sak. Ledamot äger texten och det politiska innehållet. Om författandet sedan har tillkommet av ledamoten själv, av politiska sekreterare eller av en intresseorganisation torde vara sekundärt. Och dessutom är det ingen nyhet. Sen kan man också fundera på gränsdragningarna. Är det de exakta formuleringarna som är avgörande? Eller är det förslagen i sig?

Jag skrev om ett exempel när det gäller gårdsförsälning av alkohol. Där har jag kraftfulla invändningar mot en del i tankarna. Men att det är önskemål om en bättre marknad för vinproducenter som har orsakat förslaget är tydligt oavsett texterna. Hur avvägningen ska göras mellan en rätt till gårdsförsäljning och de alkoholpolitiska målen är däremot något som samma riksdagsledamot ytterst också ska avgöra. Granska politiken i sak, dess effekter och eventuella skavanker. Men tönta inte, som DN:s Maria Crofts gör i papperstidningen med en "analys" som jämför med fusk i skolan. En B-artikel också där.

Fler bloggar.
- Almegabloggen, Chefsblogg.se, Josefin Strömberg,
- DN om fler lobbyister.
- DN med kartläggning över motionsskrivare...

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, motioner, riksdagen, lobbying, lobbyister, demokrati

Mutor!

Dagens heta nyhet verkar bli att partierna ger tummen ner för registrering av sådant som går under rubriken "bjudresor". Kanske något som efter de mediala dreven nyligen kan upplevas som lite kaxigt, kanske rent av dumt. Statsminister Reinfeldt betonar att "allt inte kan skrivas ner på ett papper", och andra gruppledare i riksdagen är rädda för att "mutregler" tvingar kvar ledamöterna innanför riksdagshusets väggar. Experter förvånas över reaktionerna och möjligen har mutexperterna inte haft förmågan att skilja på folk och folk. Tjänstemän och förtroendevalda.

Det borde i sig inte vara problem att reda ut större principer: Är det lämpligt att en ledamot i utskott y åker med företag x som har verksamhet och intressen i de frågor som utskottet behandlar? Men till skillnad från en tidigare reaktion då jag skrev att riksdagen som sådan borde göra detta, är jag beredd att hålla med gruppledarna. Riksdagsgrupper är inte några myndigheter som sådana. Riksdagsledamöter är inte män och kvinnor i statlig förvaltning utan förtroendevalda. Som sådan prövas man utifrån trovärdighet på flera sätt: första partiernas medlemmar som tar ställning till förtroendet. Sedan väljarna som gör detsamma på valdagen. Därefter såväl medier som väljare under mandatperioden med tämligen frekventa granskningar av hur ledamöter agerar. Särskilt påpassade ur fler aspekter är ledamöter utanför det medietomma Stockholm. Bristen för väljaren i att markera sitt "ogillande" är förstås att vallagen inte tillåter strykningar av person, något jag ser som en demokratisk brist.

I årets val visar valundersökningar att förtroendet för politiken ökar kraftigt. Det är något som alla politiska företrädare ska vårda. Att göra som "mutexperterna" säger kanske vore ett sätt för att bidra till att låsa fast förtroendekapitalet på en hög nivå, men det är högst tveksamt om det bidrar till det. En sak är klar i en debatt om det här: den som förordar "hårdare tag" och "mutåtgärder" har det säkert enklare att vinna popularitetspoäng. Ett försvar för detsamma exempelvis politikerns eget sunda förnuft och omdöme brukar sällan ge applåder till svar, även om det faktiskt kan vara både principiellt och praktiskt klokt.

* ovan skriver om "riksdagsledamöter men saken och principerna ska förstås ses utifrån alla politiska nivåer.

AB, Exp, SvD
Fler som skriver:
- Johan Westerholm med regelkrav...eller?
- Peter Högberg om mutregler även för Vimmerby....
- Thomas Böhlmark med kloka ord om gränsdragning och ständig debatt..
- Scaber Nestor illustrerar min sista rad med en kort förklaring till "omöjligheten" i hela debatten. Även en debatt om regler eller ej gör politiker automatiskt till "mutkolvar...
-
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, mutor, riksdagen, demokrati

Politik och pengar - inte alltid en positiv förening

Meg Whitman, före detta VD för e-Bay, kan bli Kaliforniens första kvinnliga guvernör. Lyckas hon är det inte utan koppling till den styrka och de möjligheter till genomslag och "politiska kändisskap" som 140 miljoner egna dollar i kampanjsatsningar har kunnat skapa. Pengar och politik, något påtagligt i USA även om man till och med där kan läsa om motreaktioner. Människor som har det kärvt gillar inte spendersamma företrädare.

På andra sidan Atlanten debatteras också pengar och politik. Däremot är det svårt att få del av motsvarande siffror som finns från USA. I Sverige är det inget tvång att berätta om pengar man skänker till politiken. På det temat kretsar också Peter Wolodarskis tankar i dagens ledarkrönika i DN. Wolodarski framhåller öppenheten som viktig för att motverka korruption:

Lyssna på kritiken från Europarådet och redovisa de ekonomiska bidragen över 20.000 kronor till Moderaterna – i valet 2006 handlade det totalt om drygt 30 miljoner kronor. Det skulle kunna bli starten på ett attitydskifte som följs av skärpta lagar, större öppenhet och tydligare regler; förändringar som borde ha inträffat för länge sedan

Jag håller med min namne. Visst finns undantag där stort engagemang, kontaktnät och egen lyskraft hjälper fram kandidater. De flesta invalda ledamöter i riksdagen har fått platsen därför att partierna och sedan väljarna har gjort sina val i nomineringar och genom kryss. En del har lyckats få förtroende och kryssat sig in mot "oddsen", på grund av eget hårt arbete och inte därför att man har en välfylld kampanjkassa: till dem hör miljöpartiets Maria Ferm.

I Sverige är centerpartiet det rikaste partiet, efter försäljningen av centerns tidningsverksamhet. Partiet tappade i årets val 46.585 röster vilket ser en hint om att pengar inte betyder allt. Väljarna är ganska kloka.

Trots det finns det skäl för främst moderaterna - hemlighetens parti nummer ett när det gäller bidrag från privatpersoner - att lyssna och ta till sig av kritiken. Vi behöver, som Peter Wolodarski tar upp- en ökad öppenhet när det gäller partifinansieringen. Det kravet har riktats långt före de senaste turerna och debatterna om "mutor" och resor. Det är absolut inte mindre angeläget nu!

Fler bloggar:
- Det progressiva USA, Peo Wågström, Kent Persson, Thomas Böhlmark, 


Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, partibidrag, partier, demokrati, mutor,

Politiker i människors vardag, ja tack

Det finns kanske, som SvDs ledarsida tar upp idag, en möjlighet att efterdebatten om Sofia Akelstens resor m.m, leder till något sunt och bra. Hela debatten, alla uppgifter som är sanna eller falska, borde kunna leda till en bred insikt om att öppen redovisning av alla band som politiker och partier har är nödvändig. Då slipper vi spekualtioner och alla kan ha kunskap om de kontakter som finns mellan valda och så kallade "särintressen". Kanske inser moderaterna också att det är dags att släppa motståndet mot öppna redovisningar av partibidrag.

SvD:s jämförelser mellan riksdagsmotioner och mer guldkantsprydda resor till utlandet är ändå lite väl magstark. Ta motionen T509 som exempel: "Motorvägsstandard på E18, sträckan Köping – Västjädra av Sven-Erik Österberg m.fl. (S). Med alla synpunkter man i övrigt kan ha om riksdagens sätt att ha ett par veckors "inras" av flera tusen förslag i stället för en löpande motionsrätt, tillhör det de folkvaldas grunduppgift att driva på i frågor som är viktiga för väljarna. Att samma sak och ingen skillnad skulle finnas med att resa med oljebolaget Shell, oaktat bolages "miljöhärjningar" runt om i världen, är orimligt. Shell är verkligen inte värda att i svensk riksdag omnämnas som gott miljöexempel.

Därifrån är det milsvidda skillnader mellan den som jag har ganska torra synpunkten att det är fel agerat i sak, till mediadrevets rubriker om olagligheter, mygel och mutor. Och det finns mer underlag för diskussioner framöver: hur ser medier själva på den journalistik som tillåter sig komma med bluffnyheter, om det nu är fallet, och ta bilder på sina gråtande "offer"? Smaklöst och något jag hoppas (men inte tror) leder till självkritik och självrannsakan. Maria Hagbom bojkottar Expressen och jag förstår henne.

I årets val ökade förtroendet för politiker. Det vill säga: De personer som utses i val av en mycket stor andel av väljarna kan verkligen känna sig som valda företrädare. Det är utomordentligt viktigt för demokratin. Och mycket av legitimiteten handlar om företrädare som ser, lär och har dialog med omvärlden, inte isolierar sig i sammanträdesrum. En del av den omvärlden är lobbyister, intresseorgansationer, företag och annat som, precis som Stefan tar upp, är viktiga inslag i demokratin men som förutsätter öppenhet. Steget efter är att väljarna i val dömer utifrån sitt förtroende eller ej för de som har skött maktutövningen.

Fler:
- Mikael Ståldal om retroaktiva mediedrev.
- Johan Westerholm om en konstitution
- Roger Berzell som avstår vidare kommentarer om skuldfrågan...

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, sofia arkelsten, shell, demokrati, riksdagen,

Absurditeter i "Affären Arkelsten"

Att det sedvanliga mediala drevet som rullar på kring Sofia Arkelstens fortsätter är inget att förvånas över. Jag har själv en skarp kritik och säg gärna "bedrövelse" när det gäller en del av hela "affären". Min utgångspunkt är där oljebolaget Shell som under femtio år har gjort upprepade miljösabotage i exempelvis Afrika. Jag skrev, utifrån ett inslag i Ekot om det för ett tag sedan. Här borde det inte finnas någon som helst partiskillnad i riksdagen. Alla borde enigt kunna ta det politiska ansvaret gentemot globala ekonomiska intressen som idag faktiskt skiter i att man låter oljan flöda i delar av Afrika. Jämför, som Ekot också rapporterade, med den uppmärksamhet som BP:s oljehål utanför USA:s kust fick. Samma volym av utsläpp eller mer som sker i världens fattiga delar får inte i närheten av den mediala uppmärksamheten som känns berättigat och viktigt. Då behövs politiker i alla parlament som tar kampen för miljön och mot det som sker av starka ekonomiska intressen. Som miljöpolitker borde Sofia Arkelsten ha mycket bra koll på detta.

Men om Arkelsten gjorde en jättetavla och inte tog bolagets rena brottsliga miljöförstöring som intäkt att säga nej till "utflykt" med dem, och dessutom tog Shell som gott exempel i riksdagen, så finns det absurditeter i det mediala drevet. Senast nu lånet av en BMW några dagar. En resa med RFSU. Och så ett styrelseuppdrag som i och för sig ger mycket extrapengar men som delas av en stor del av riksdagen.

Om detta kan man säga mycket. Visst är det upp till en enskild ledamot att bedöma utifrån sina värderingar vad som är acceptabelt. Men det räcker inte. "Affärerna" visar också en brist i riksdagens ledning där man inte har gjort tillräckligt för att tydliggöra vad som gäller. Riksdagsstyrelsen och även partierna själva, måste skärpa till sig när det gäller att vara tydlig med vad som gäller. Det blir absurda effekter annars.

Ser att folkpartiets Nina Lundström skriver ett inlägg om hennes egna resor under riksdagstiden. Skulle alla ledamöter i riksdagen göra detsamma blir listan lång och kanske är ändå idén om en öppen redovisning bra. Men jag gissar att mycket av innehållet skulle handla om konferensrum, backar med Loka, halvtaskigt kaffe med mjuka havreflarn i stället för mer luxösa inslag. Sverige behöver förtroendevalda som inte bara sitter i sina egna boningar utan också finns ute i "omvärlden". Där finns ibland svåra avgränsningar och där måste både sunt förnuft och tydliga regler vägleda förtroendevalda.

Trots mediers ambitioner att ständigt återbefästa sin roll som "medborgarnas riktiga företrädare, (journalismen) fick faktiskt politiken i årets val ett uppsving förtroendemässigt. I årets val, om man tror VALUn, har förtroendet för politiker ökat dramatiskt, med 30 procent sedan 2006. Det är välkommet och glädjande. Jag börjar faktiskt få tron och förhoppningen att de mediala dreven kan genomskådas av väljarna. Och det är faktiskt viktigast i en demokrati.

För övrigt ser jag att Alexandra Einerstam precis som jag, gärna går på Handelskammarens bloggträff. Och själv har jag tackat ja till morgonkvällens "galamiddag" med avgående landstingsfullmäktige på Grand Hotell, något som sker en gång vart fjärde år. Mig veterligen har inte vi politiker beslutat om platsen för evenemanget men kostnadsposten ligger med all säkerhet inlagd som en del i en större budgetpost. Det är utan tvekan ett medialt case. Jämför bara med "svettig" och usel mat som patienterna får från samma landstings leverantör!

Fler av alla som bloggar:
- Mats Engström om politisk etik.
- Maria Hagbom om "Rör inte min partisekreterare".
- Staffan Dopping med läsvärt inlägg.
- Alliansfritt, Martin Moberg, Nemokrati, Robert Noord, Essbeck, Peter Högberg, Annika Högberg, Mitt i Steget,
- Ser att Lena Mellin är "återuppväckt" kritiker också av alliansföreträdare. De var ett tag sen.

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, skandaler, moderaterna, riksdagen, shell, miljö, klimat. mutor

DS avslöjar: Så mycket kostar svensk politik

Enligt tidningen Dagens Samhälle kostar den svenska demokratin skattebetalarna 15,8 miljarder per år. Det framgår av en artikel i senaste numret och är enligt tidningen första gången som demokratikostnader redovisas. Fördelat kostar demokratin 8,9 för riket, 5,6 för kommuner och 1,3 för landsting. En del av redovisningen bygger på faktiska kostnader och en del är uppskattningar. Uppdelningen är gjord i tre olika steg: beredning, politiska arvoden och partistöd. Den så ofta debatterade punkten "politiska arvoden" svarar för knappt 20 procent av kostnaderna, 3 miljarder för alla nivåer. Där väger kommunerna tyngst med sina 39.151 förtroendevalda.

Totalkostnaden inklusive beredande tjänstemän och annat, för att "få en kommunpolitiker att gå runt" per år, är enligt DS 140.000 per år, en landstingsledamot 300.000 och för riket ganska betydande mycket mer: 24,3 miljoner per år.

Sverige har en "dyrare" demokratin än andra EU-länder förklaras av ett starkt lokalt folkstyre.

Är det meningsfullt att räkna på detta? Självklart. Varje skattekrona ska kunna redovisas och det måste också omfatta den politska verksamheten. Demokratin kostar knappt så mycket som staten avsätter till området "areella näringar, landsbygd och livsmedel" i statsbudgeten för 2011.

Men visst kan man ifrågasätta en del, även om ambitioner att "slimma den politiska organisationen" inte behöver gå lika långt som Mattias Lundbäck pläderar för. Nyligen avslöjades en kraftig utökning av kostnaderna för Reinfeldts Regeringskansli. Kostnaderna har ökat med 20 procent sedan 2006. Då kostade Göran Perssons verksamhet 5,4 miljarder. Fyra år senare har Reinfeldt dragit upp notan till 6,6 miljarder, en ökning med över 20 procent. Varför så sker ska statsministern få svara Gustav Fridolin, (mp) i en interpellationsdebatt.

Den här undersökningen handlar om de kostnader som budgeteras för demokratin på "offentliga konton". Där ingår inte partiernas egenfinansieringar och då heller inte de hemliga bidrag som kanske skjuts till vissa partier från exempelvis näringslivet. Omfattningen av detta är skrivet i stjärnorna så länge moderaterna (exempelvis) håller bidragen hemliga. Det är en annan historia.

Läs mer: DN;

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, dagens samhälle, politiker, regeringen, fredrik reinfeldt,

Om partierna, makten, medborgarna och Täby

Vännen Jonas Nygren, nybliven toppkandidat i fullmäktigevalet för (S) i Sundbyberg skriver på Makthavare.se om hur partierna måste förhålla sig i ett nytt informationssamhälle där väljare och även medlemmar ställer högre krav att få påverka partier och politik. Det är en berättigad rallarsving med mycket allvarligt innehåll som Jonas ger som avslutning:

Det gamla hierarkiska, toppstyrda och introverta sättet att arbeta underkänns av dagens moderna människor. Orken att förnya sig är för dagens partier en fråga om överlevnad.

Det måste handla både om partiernas interna arbete och deras förhållande till väljarna. Att ge arenor till medlemmar att efter egna intresseområden få utrymme för engagemang och verkligt inflytande. Att som i Sundbybergs modell som Jonas beskriver, ge väljarna större möjligheter att påverka nomineringar och politik. De "nya", sociala medierna ger nya och snabbare möjligheter till det.

För egen del har årets nomineringar gett mig goda möjligheter till fortsatt engagemang, i landstinget och i Huddinge kommun. Även det jobb jag har deltagit i att ta fram fullmäktigelistor och att föreslå styrelser för (S) lokalt i Huddinge har klarats av för detta år. Det har  förstås haft sina sidor. Att ta fram förslag till hur individer ska placeras i förhållande till varandra skapar både glädje och besvikelser, ibland ännu djupare reaktioner än så. Tidningen Fokus beskriver det här "maktspelet" på några håll med större spänningar än de jag varit i kontakt med. Annat för Mary Jensen som skriver om detta och om egna, ganska bittra erfarenheter.

Där, hos Marys "karamellskål" får jag också tankar om vad som händer i moderata Täby, lite med ovanstående i tankarna. Men självklart är Täby intressant därför att det är moderatledarens hemkommun. Hos moderaterna i Täby har det unga löftet och Muf-ordföranden Amanda Pethrus avsatts. Läser man hennes blogg och inte minst blogginlägg och artikel i Dagens Samhälle börjar man fundera på om det som har hänt verkligen är en "vanlig" konflikt i ett ungdomsförbund. Amanda har tagit upp en debatt om heltidspolitiker i kommunala partiföreningsstyrelser. Noterar själv, utan att Amanda skriver om det, att Täbymoderaterna fick en ny ordförande dagen efter hennes artikel. Malin Löfsjögård, bloggare och moderat riksdageledamot. Heltidare, alltså. Att Muf i Täby den trettionde i samma månad avsätter sin ordförande kan förstås vara en tillfällighet.

Debatten om partidemokrati behövs för hela demokratins skull. Även om partierna sannolikt kommer att vara basen för hur vi utser kandidater under lång tid framöver och även om personval och kampanjer kommer att betyda mer.

Läs mer:
- Opassande (Emma) om Piratpartiets "gräsrotsarbete".
Kolla bloggar via NetRoots och Politometern
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, demokrati, partier, personval, sundbyberg, täby, moderaterna, socialdemokraterna,

Stor potential för partierna - men ser man möjligheterna?

Dagens Nyheter skriver idag en ledare om de politiska partiernas kris. Forskare från Ersta Sköndal har tydligen forkat om vårt "sociala kapital". DN skriver:

Antalet personer som är engagerade i politiska partier är visserligen tämligen stabilt, men om man jämför längre tillbaka i tiden är siffran extremt låg, två procent.

Mer aktiva är vi i exempelvis idrottsrörelsen. Och även om DN inte använder klassbegrepp så skriver man om något viktigt:

De har sämre hälsa, har färre sociala kontakter och är oftare ensamstående än de föreningsaktiva.

Det sista är alltför bortglömt, generellt sett. De som på något sätt är mest beroende av politiken deltar sällan. Och det brukar gå igen hela linjen: lägre valdeltagande, färre kontakter med politiker eller andra makthavare, mindre tidningsläsande, mindre nätaktivitet osv.

En siffra i mitt bakhuvud säger mig att var femte väljare kan tänka sig att bli medlem i ett parti. Är det riktigt så borde det rimligen finnas en ganska betydande potential för partierna att värva fler till sina led. Gissningsvis (och möjligen till viss del också erfarenhet) signalerar DN-ledaren inte bara engagemangsbrister hos vissa väljargrupper. Det borde också ge partierna en spark i baken för att ta medlemsvärvning OCH utveckling av medlemskapets värde på allvar.

Kolla bloggar via NetRoots och Politometern
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, demokrati,

Partiernas medlemstapp ett demokratiskt dilemma

Jag vet inte om den intervjuade statsvetaren i morgonens Rapport hade några mer djupgående förslag till hur medlemsförlusterna för partierna (utom Mp) ska kunna bromsas. Däremot är diskussionen förstås oerhört viktig. Eller? En del ifrågasätter säkert de drömmer som vi aktiva alltid har om "fler medlemmar". Men visst har det betydelse för hur demokratin fungerar och hur den är förankrad. Den representativa demokratin i Sverige utgår från partierna och deras roll som "demokratins bas".

Rapport visar att de flesta partierna har tappat runt en tredjedel av medlemmarna. Lite olika definítion men ändå är trenderna både tydliga och viktiga. Samtidigt borde rimligen miljöpartiets ökning visa att det faktiskt går att bli större. Basen finns också: svenskarna är politiskt intresserade. Många (1 av 5) kan tänka sig ett politiskt uppdrag. Kunskaperna är breda. Trots problem på vissa håll har vi ett högt valdeltagande. Förtroendet för demokratins institutioner finns där. Så var är bristerna?

Till en del handlar det om ett behov av förändrat arbetssätt och förändrade, modernare strukturer i partierna som inte "blir av." Medlemmar som faktiskt går med möts inte alltid av de "erbjudanden" om påverkansmöjligheter och skolning som man förväntat sig. De så kallade tidsproblemet (dvs det som är färre medlemmar i partierna trots mer fritid än under partiernas glansperioder) klarar man inte av att hantera trots att ny teknik borde vara till stor hjälp. Om inte partierna möter behovet jag har som enskild att kunna delta så söker jag mig andra vägar att påverka. Medlemstappet är ett problem för demokratin och förstås för partierna. Men väljarna sänder en hel del signaler om en vilja att vara engagerade, bry sig, ta ansvar och ta någon form av "demokratiskt ansvar". Bollen ligger i mångt och mycket hos partierna.

Kolla bloggar via NetRoots och Politometern
Intressant?  Läs även andra bloggares åsikter om politik, partier, demokrati, socialdemokraterna, medlemsvärvning

Mer personval nu en död tanke i Sverige?

Det finns något av politikens själva kärna inbyggt i grundtankarna med personval. Det tillhör förvisso inte den svenska demokratins historia som i mångt och mycket lämnar det personliga utrymmet inom partierna. Men politik handlar om förtroende. Jag röstar på en politisk färdriktning och i sakfrågor men vll förstås att de som företräder mig ska göra ett bra jobb. På ett sätt är det orimligt att väljarna inte ges särskilt stora möjligheter att lära känna kandidaterna. Visst är profilering en självklarhet men det görs på ett fåtal av listornas ganska många personer.

Men hur är det med väljarna då? Vill de ha personvalet? Röstar de utifrån det? Jag säger bara Fagersta och Stig Henriksson. I riksdagsvalet fick (S) nära hälften av rösterna i riksdagsvalet 2006. (M) drygt 17. (V) 9,44. Annat var det i kommunvalet. Vänsterpartiet fick där 58.30 procent. (S) 24 och moderaterna ca 7 procent. Vänsterpartiets ledare fick var tredje personröst. Det verkar som väljarna, om de får en praktisk chans, är beredda att rösta med helt andra perspektiv utifrån hur duktiga de bedömer företrädarna vara.

Frågan är hur möjligheterna till mer av personval påverkas av det som nu händer inom stockholmsmoderaterna, något som Henrik Brors skriver om. Mitt eget parti är och har varit mycket tveksamma. Det personvalsinslag som finns är väl ett resultat av en traditionell kompromiss i grundlagsfrågor där den gemensamma valdagen behölls i utbyte mot ett visst personvalsinslag. På dagens Brännpunkt tar Johnny Munkhammar upp frågan och "flyr" till USA för att hämta inspiration. Lite synd att han inte ens nämner goda exempel här hemifrån. Också SVD.s Sanna Rayman har lyft fram Sundbybergs prov av ett "primärval" där (S) egna kandidater presenteras och "prövas" av väljarna. Ett bra exempel på en viktig utveckling av demokratin. Förhoppningsvis är inte allt nu i praktiken kört för den som tror på grundtesen att det är bra att den som är vald har mandat hos den som har valt.

Annat läsvärt:
- Ericas tillhåll om alliansens valstrategi...
- Karins värld om det roliga att hon lägger kraften på bokblogg men drar ner på politikbloggen... :-(
- Johan Westerholm med lördagskrönika om de sju dödssynderna, i dag "hämnden".
- In your face om valfuskaffären, som också tas upp av Annarkia, Mary Jensen,  Peter Högberg, Kent Persson , Martin Moberg , och Röda berget.
- Alexandra Einerstam om hur man vårdar eller inte vårdar den politiska historien.
- Maria Ferm om fel att inskränka bo-rättsort för flyktingar.
- Peter Soilander om att alla är värd en andra chans.
- Carin Jämtin som skriver om barnfattigdom...
- Marcus Grundén (fp) som jag trodde bloggade om Anders Borgs skatteutspel men som var om rödgrönt
- Alexandra Einerstam som bloggar om träff med det superba kvinnliga nätverket med det namn jag aldrig lär mig.
- Claes Krantz om Anders Borgs skattehöjningar och hyllandet av förra S-regeringen


- Kolla bloggar via NetRoots och Politometern
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om politik, personval, demokrati, fagersta, vänsterpartiet, personval, val 2010, valfusk, moderaterna, socialdemokraterna, valet 2010

Öppna skoldörrarna för demokratin

Skrev ett inlägg efter händelserna i en skola när Nationaldemokraterna hade fått tillstånd att komma till skolan. Tyvärr verkar extremgrupperna styra hur svensk skola ser rent allmänt på partiernas och deras ungdomsförbunds roll i skolan.

Idag fortsätter SvD att berätta om hur skolorna hanterar politiska partier i valrörelserna. Här handlar det inte om en utgångspunkt att partierna och deras ungdomsförbund är viktiga i skolan. Stopp, förbud och hinder förefaller vara en enkel väg att slippa ta ställning. Frågan har en tendens att inte heller avgöras av några makthavare som kan ställas till svars. Enskilda skolor och enskilda lärare bestämmer efter eget huvud. Den decentraliseringen är viktig på många områden men kan inte vara ett alternativ när det gäller rättighetsfrågorna.

Skolan måste hållas öppen för partierna och ungdomsförbunden. Allt annat är ett svek mot eleverna och mot demokratin.

Kolla bloggar via NetRoots och Politometern
Intressant? 
Läs även andra bloggares åsikter om politik, nationaldemokraterna, demokrati, skolan, läroplan, partier,

Att stänga demokratin utanför skoldörrarna

Man kan verkligen fråga sig vad som rörde sig i skallen hos den rektor för Värmdö gymnasium som öppnade sin skola för extremister som Nationaldemokraterna. De tackade förstås rektorn. Det blev lite fight med andra extremister, något som gav partiet ännu mer uppmärksamhet. Dessutom blev mediebilden delvis att de "andra" extremisterna var elaka mot de förstnämnda.

Dagens nyheter spinner vidare på händelsen. Slutsatsen är att dessa extrempartier måste stängas ute från skolan. Men ska skolan följa grundlagen kan inte någon gräns sättas, enligt tidningen. Ett nej till Nationaldemokraterna ska följaktligen vara ett nej också till socialdemokrater, miljöpartister eller kanske moderater.

Frågan berör en av mina personliga käpphästar och irritationsmoment. Jag har aldrig fattat varför inte svenska skolor och lärare använder politiska företrädare på ett bättre sätt i undervisningen. Att låta mig som landstingsledamot komma och prata politik och samhälle med eleverna kan möjligen ge en mental belastning på läraren som inte får vara "allvetande" när någon utifrån som faktiskt vet mer bidrar till undervisningen. Det är ledsamt. Men det innebär också att man går ifrån intentionerna i läroplanen: för gymnasieskolan säger ju läroplanen att skolan ska "ta tillvara de kunskaper och erfarenheter som finns i det omgivande samhället".

Det måste gå att hitta rimliga avvägningar för att öppna de idag alltför ofta stängda dörrarna för partier och politik i skolans värld. Koppla medverkan till representation i riksdagen eller vad som helst. Våga säga nej till "sekter" som direkt motverkar demokratin och bryter mot de värderingar som skolan enligt läroplanen ska stå för. Men släng Dagens Nyheters råd i ledaren i papperskorgen på en gång.

Kolla bloggar via NetRoots och Politometern
Intressant? 
Läs även andra bloggares åsikter om politik, nationaldemokraterna, demokrati, skolan, läroplan, partier,

Att stoppa det fria ordet - Sverige 2010

Debatten om hur integriteten ska kunna skyddas är alltid intensiv. På nätet gör bloggare stordåd när det gäller försvaret mot övervakning och "storebrorssamhället". Frågan är om "bävningarna" är tillräckligt skarpa mot de som direkt slår mot demokratin och yttrandefriheten. I dag, Sverige 2010, vill tydligen Lunds universitet förbjuda bloggande om bland annat politik. Tidigare har vi sett exempel på hur enskilda som använder bloggen för att delta i samhällsdebatt och skriva om vardagshändelser både blir av med jobbet och förbjuds att blogga om de ska behålla a-kassan.

Jag hopppas att det finns ett grundmurat stöd för yttrandefriheten i vårt land. Att fler reagerar över tokerierna som, om dras ut något, kan leda helt fel. Där finns ett problem. I debatter om just rätten att skriva, tycka och tänka verkar det i de retoriskt vackra talen gälla alla. När det däremot ses med perspektivet "arbetsgivare" contra "anställd" förefaller demokratin och yttrandefrihetens stödtrupper delvis lägga sig ner. Ett litet blogginlägg som riskerar att skada McDonals "varumärke" motiverar sparken av enskilda? I Sverige 2010? Lunds universitet är ute på mycket farliga vägar.

Fler som bloggar:
- Mattias Lundbäck som jämför med Uppsala univ....

- Kolla bloggar via NetRoots och Politometern
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om politik, lunds universitet, demokrati, yttrandefrihet, McDonalds, a-kassa, bloggosfären, bloggande, sociala medier,

Avpolitiserade politiker inte acceptabelt

Även om jag inte alltid delar hennes uppfattningar tycker jag att Malin Siwe har en krydda i sina texter som behövs i journalistiken. Men frågan är om hon inte i dagens text är lite för mild. Det handlar om kommuner som på sina hemsidor inte tydligt berättar om vilka som styr. Hon berättar bland annat Göteborg, Uppsala och Finspång där det verkar vara knepigt för väljaren att se hur de styrande koalitionerna är sammansatta.

Det är förstås helt oacceptabelt. Om det beror på "order" från respektive ledning (betvivlar det något) eller att kommunens informationsavdelning vill sätta en neutral prägel på sin hemsida är svårt att säga. Men att undanhålla att parti x eller y har makten är förstås orimligt, inte minst för den väljare som ska utvärdera de styrande på valdagen. Kommunpolitik har svårt redan i dag att slå igenom när väljaren ska rösta. "Neutraliserad" information på det sätt som Malin Siwe beskriver måste bara ändras.


Kolla bloggar via NetRoots och Politometern 
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, demokrati, malin siwe,