(S) måste orka med helheter i politiken- vem annars?

Jag ser att dagens DN debatt tar upp ett ämne som jag själv har berört i ett antal inlägg: effekterna av att bemöta de främlingsfientliga Sverigedemokraterna genom att "ta debatten". Statsvetare Björn Johnson vid Malmö högskola för fram samma tveksamheter eller möjligen ännu tydligare :ta inte "debatten" med SD. Det legitimerar partiet. Det sätter deras frågor på dagordningen. Det ger utrymme i medierna och därmed luft under vingarna mot en eventuell representation i riksdagen. Ve och fasa.
 
Jag har invändningar mot slutsatsen att integrationspolitik i stort inte ska finnas med i debatten. För mig är det långt mer än "invandringspolitik" och handlar ytterst om hur vi bryter stortstädernas segregation och utanförskap. Att de mest utsatta bostadsområdena har många med bakgrund i andra ländet må vara ett faktum men är inte huvudproblemet. Och här talar vi lika gärna om de idag "helsvenskar" vars far- och morföräldrar kom till Sverige när företagaen åkte på rekryteringsresor för att få personal. Det är också deras barn och barnbarn som nu bildar familjer i områden som Flemingsberg, Alby och Hallunda. Trots fast förankring i Sverige ses som ofta i debatten som något "problem". Jag kan inte acceptera den utgångspunkten.

Detsamma gäller de som kommer hit som flyktingar. Inte sällan med mycket god utbildning och stort yrkeskunnande. Vi måste förstås ha ett värdigt mottagande av dem utifrån en human människosyn. Att Sverige är en trygg fristad för de som flyr. Att många dessutom kan bidra redan från första dagen men tvingas till utanförskap, bidragsberoende eller i "bästa fall" jobb betydligt under den kompetensnivå de besitter är en skam för Sverige, eftersom förklaringen ofta handlar om diskriminering.   

I går skrev Mona Sahlin med flera ett debattinlägg om den socialdemokratiska storstadspolitiken. Jag skrev också ett inlägg om det här. Det är viktigt för (S) som parti att ha en politik för hela storstaden. De områden som tas upp i artikeln är centrala för att politiken ska omfatta både den breda, "hardworking" medelklassen men kombinera det med en politik som möter Sveriges tydligaste klassklyftor. I artikeln skriver man:

Andelen fattiga hushåll bland alla barnfamiljer ökar med 50 procent under Moderaternas tid vid makten. En tredjedel av barnen till ensamstående föräldrar lever i fattigdom i Sverige i dag. Detta kan vi inte acceptera. Den nya barnfattigdomen är ett resultat av att regeringen har fördjupat utanförskapet och monterat ned välfärden. Det ska bekämpas med investeringar i välfärd och fler jobb.    

Just det avsnittet berör i hög grad de utsatta bostadsområdena. Ett väl så angeläget område att ha en politik för som vad gäller en låg fastighetsskatt och en modern syn på tjänsteföretagande som bl.a. Robert Noord skriver om.

Svenska dagbladet gillar det inte. Inte helt oväntat, förstås. Claes Arvidssons ledare utgår från att (S)-förnyelse är liktydigt med anpassning till Fredrik Reinfeldt. Därför dömer han ut det som att inget har skett i omprövningen och förnyelsen. Men fatta någon gång: Socialdemokratin är inte moderater. Inte ens nya dito!
Samtidigt kan (S) fortsätta förtydliga politiken även om deadlinen snart har gått ut. Nu måste Stockholms väljare få svaren på sina frågor. Det måste både handla om drömmarna, medelklassen, företagande och tillväxt och om att bryta klassklyftor. Om inte (S) orkar med den helheten - vem ska annars göra det?


Fler blogginlägg:
- Kristian Krassman: "Ödesval för storstäderna"
- Johan Westerholm: om skillnader och människosyn..


- Fler blogginlägg på NetRoots och Politometern. 
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, sverigedemokraterna, val 2010, valet 2010, segregation, integration, främlingsfientlighet, stockholm, mona sahlin,