Protest mot teorin om förortshusen som brottsalstrare

Jag har på morgonen tittat på Nyhetsmorgon. Ännu en gång ett tema som gäller mörka bilder av förorten, och som ofta görs, kommer förklaringarna lite besservissermässigt utifrån. Från de som passerar husen på avstånd och kanske spyr ur sig lite galla över det färgval som en gång har gjorts för huskropparna. Idag är temat ännu mer tillspetsat. Om det är något som medier speglar med iver så är det temat kriminalitet. Kan man använda den rubriken till en "neggoinslag" eller en dito bok om förorten så är det nästan garanti på uppmärksamhet.

På morgonen har alltså arkitekten Mark Isitt diskuterat i morgon-tv med Sakine Madon. Jag lyssnar med ett ivrigt försök att ändå bortse från den här ständigt återkommande diskussionen som aldrig närmar sig de viktiga och avgörande punkterna. Det kretsar oftast kring områdets utseende, dess invånares språk eller i vissa fall om arbetslöshet. Att se helheten och att tillföra fler perspektiv som sämre service, brister i kollektivtrafiken och högre sjuklighet hos invånarna skulle kanske ge bra tips om att segregation aldrig kommer att lösas med en åtgärd.

Det dröjer inte länge förrän arkitekt Isitt också talar om brister på tillgängliga mötesplatser än om husens höjd som förklaring till problem och jag tycker också att temat "kriminalitet" försvinner ganska snabbt ur diskussionen. Det verkar inte finnas alltför mycket som ger stöd till teorier om att "husens höjd" skulle vara problemet och i sig alstra brottslighet. Sakine Madon frågar om samma negativa bilder av husen skulle målas upp om det gällde exempelvis hus i innerstaden, som vid Hötorget? Knappast...

Jag menar att de bostadsområden som vi så ofta talar om i negativa termer kan och måste utvecklas. Visst finns det en rad problem som mest och främst handlar om att förbättra livsvillkor för de som bor i områden som Flempan, Hammarkullen, Alby och Fittja. Men det finns samtidigt en oerhörd kraft som alltför ofta blir inlåst, en samling av kunskap och erfarenheter som måste släppas loss och hållas vid liv. Inte dödas av utifrånkommande peka-finger-kritiker som från lämplig villaförort andas ut förutfattade meningar om andras boendemiljöer utan att försöka bidra till lösningar på verkliga problem och brister. Jag tror att många boende i förorten är mycket trötta på det.

GP-serie i ämnet.

Sven-Åke Lindgren: Brotten blir inte färre om husen rivs 2011-04-12

Del 1: Från luften ser allt bra ut 2011-03-20

Del 2: Att riva eller inte riva, det är frågan 2011-03-23

Del 3: Hur ska förorten få tryggt stadsliv? 2011-03-25

Cecilia Verdinelli: Fantasi i stället för tanke 2011-03-29

Mattias Hagberg: Lätt att avfärda Isitts argument 2011-03-29

Chat med Mark Isitt: "Våra närmiljöer spelar en enorm roll" 2011-03-29

Ove Sernhede: Mark Isitts artikelserie bidrar till stigmatiseringen 2011-03-30

Mark Isitt: Och hur vill ni gå till väga? 2011-03-30

Fryk/Larberg: Välkommen till ett annat Hammarkullen 2011-03-30

Demker/Kulin: Skapa ett varierat stadsliv i hela staden 2011-03-30

Cecilia Verdinelli: Konkreta förslag 2011-04-01

Mattias Hagberg: Vi måste förändra samhället i grunden 2011-04-04

Catharina Thörn: Mark Isitt borde flytta till Disneystaden Celebration 2011-04-05

Catharina Dyrssen: Isitt trillar pladask i den grop han gräver 2011-04-04

Per Arne Ivarsson: Detta är, mänskligt sett, inte god arkitektur 2011-04-05

Maria Wångersjö: Det finns ett annat Hammarkullen

L äs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, förorten, segregation, mark illis, sakine madon, flemingsberg, kriminalitet

Om förorten, innerstaden och försenade pendeltåg

Jag måste ha suttit på samma pendeltåg i måndags, som Expressens Sakine Madon. (blogg här) Det där tåget som tog en timme på sig att ta sig från Huddinge till Stockholms central. Och sen beskedet "tåget tas ur trafik". Som många andra läste jag gårdagens ledare där hon tar upp synen på förorten, prioriteringen av innerstaden.

När mängder av människor väntar över en timme på nattbuss 791 mot Södertälje - och samtidigt ser halvtomma bussarna till fina närförorten glida förbi med jämna mellanrum - blir kontrasten tydlig.

Tyvärr handlar inte den politiska prioriteringen bara om en eftersatt pendeltrafik. Ett ens med tillägget att den så kallade NK Express är prioriterad före exempelvis den för södertörn så viktiga Spårväg syd. Det verkar ibland som om alla spiraler rör sig i fel riktning när det handlar om förorten. Vilket namn, föresten. Man får kanske intryck av något obestämbart, folktomt och ödsligt kring vilket betongfundamenten reser sig. Så är det inte. Förorter som Alby, Fittja, Flemingsberg och Vårby skulle, om de var egna kommuner, vara ganska medelstora sådana sett till invånarantal.

Jag minns när den "stora" elledningen var farlig för villabarnen i delar av Huddinge på 90-talet. Kommunen investerade i en ändrad dragning, allt för att öka tryggheten och minska oron hos barn och föräldrar i villakvarteret. Jättebra och jätteviktigt. Flytten gick snabbt. Problemet var att samma ledning strök och stryker förbi ett annat barnrikt område. Flemingsberg med, om jag underskattar, minst lika många barn som i villakvarteret. I början av veckan kom i alla fall en signal om en möjlig nedgrävning av ledningen. Inom ramen för projektet Stockholms Ström kan den kanske försvinna från jordytan år 2017. Förorten indelas i förort och förort och behandlas på olika sätt. Trots principen "lika människovärde".

Så kan uppräkningen göras lång: resurser till sjukvården som under lång tid har fördelats snett. Bristen på investeringar i offentlig och kommersiell service som ofta drabbar förorten. Till det de "vanliga" eländesparametrarna som innefattar allt från ett lägre valdeltagande, högre arbetslöshet och utanförskap, svårt att integreras i det svenska samhället, alltför lite resurser till skolan i förhållande till behoven och mycket annat.

Med stor medvetenhet om många politiska partiers tillkortakommanden att minska skillnader mellan människor kan jag ändå, trots att jag uppskattar Sakines debattinlägg, irritera mig på när "politiker" blir en enda klump i mediernas ögon. Politiker är olika. Partier är olika. Förslagen i SL, i landstinget, i kommuner och på andra ställen ger olika förutsättningar för förorten. Jag tror att eländeskartläggningarna som har gjorts räcker för att visa vad vi behöver göra om levnadsförhållanden ska kunna bli lite mer jämlika. Det påstås ibland att socialdemokratin inte har några framtidsuppdrag. Den som ser hur utvecklingen idag slår negativt mot förorten inser att arbetsuppgifterna väntar. Det handlar inte bara om hur pendeltågen ska gå utan om mycket, mycket mer.

Bästa läsning om förortens villkor:
- Storstad

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, förorten, demokrati, integration, kollektivtrafik, sakine madon, pendeltåg, NK express, landstinget, alliansen, huddinge

Dags att lära sig av affärsskandaler, kommunfolk!

För några år sedan såldes Vårby Gårs centrum till en privat aktör. Vårby Gård, en befolkningsrik stadsdel i Huddinges västra delar som verkligen behöver ett fungerande centrum för att kunna utvecklas, lever många år efter försäljningen med ett torftigt centrum. Ägaren har inte gjort det ägaren borde ha gjort för att rusta upp och stärka attraktiviteten. De negativa spiraler som området är inne i med en högre arbetslöshet, med högre sjuklighet och redan sämre offentlig och kommersiell service, förstärks när områdets mittpunkt, dess centrum, förfaller.

Samma usla affärer verkar Stockholms stad ha gjort med fler centrumgallerior där chockhöjda hyror och en nedåtgående utveckling verkar ha följt spåren av en "kommunal affärsmässighet".  SvD:S granskning visar hur man har sålt iväg kommunal egendom utan de krav på köparen som medborgarna som kollektiva ägare borde kunna förvänta sig. Det var, påstår en del kommunala tjänstemän, en lönsam affär. Kortsiktigt, möjligtvis. Långsiktigt, knappast. Dessutom betingat av ideologisk blockering, tanken om att det i sak är fel att kommunen äger en centrumanläggning. Allianspartierna var 2006 väldigt snabba med utförsäljningarna och det slår tillbaka idag. Den vice VD:n som ansvarde för försäljningarna i stadens ägarbolag säger. –Jag vet inte om det skulle ha gett så mycket i det här fallet att tala med kommunpolitiker.

Man kan lära sig av de skandaler som rullas upp. En sådan är väl att kommunal egendom ska styras av kommunala företrädare, oavsett om engagerade tjänstemän och direktörer har en negativ syn på  just kommunal ägarstyrning från ägaren ("politiken"). En annan är att allmän klokskap, bra beslutsunderlag från kompetenta tjänstemän och en portion sunt förnuft räcker långt. Se bara på Ilija Batljans (S) insatser för att pressa ner kostnaderna för sjukhusbygget i Solna. I fallet med stadens centrumanläggningar hade möjligen en kontakt med "kommunpolitiker" i andra städer gett invånarna i staden en bättre lösning en den som företagsledningarna i armkrok med alliansen valde.

Mer om detta.
- Storstad utvecklar frågan om Boultbee
- Alliansfritt om skandalen
- SvD om Ica och Boultbee och om förfallet av centrumanläggningar.

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, stockholms stad, boultbee, segregation, alliansen

(S) måste orka med helheter i politiken- vem annars?

Jag ser att dagens DN debatt tar upp ett ämne som jag själv har berört i ett antal inlägg: effekterna av att bemöta de främlingsfientliga Sverigedemokraterna genom att "ta debatten". Statsvetare Björn Johnson vid Malmö högskola för fram samma tveksamheter eller möjligen ännu tydligare :ta inte "debatten" med SD. Det legitimerar partiet. Det sätter deras frågor på dagordningen. Det ger utrymme i medierna och därmed luft under vingarna mot en eventuell representation i riksdagen. Ve och fasa.
 
Jag har invändningar mot slutsatsen att integrationspolitik i stort inte ska finnas med i debatten. För mig är det långt mer än "invandringspolitik" och handlar ytterst om hur vi bryter stortstädernas segregation och utanförskap. Att de mest utsatta bostadsområdena har många med bakgrund i andra ländet må vara ett faktum men är inte huvudproblemet. Och här talar vi lika gärna om de idag "helsvenskar" vars far- och morföräldrar kom till Sverige när företagaen åkte på rekryteringsresor för att få personal. Det är också deras barn och barnbarn som nu bildar familjer i områden som Flemingsberg, Alby och Hallunda. Trots fast förankring i Sverige ses som ofta i debatten som något "problem". Jag kan inte acceptera den utgångspunkten.

Detsamma gäller de som kommer hit som flyktingar. Inte sällan med mycket god utbildning och stort yrkeskunnande. Vi måste förstås ha ett värdigt mottagande av dem utifrån en human människosyn. Att Sverige är en trygg fristad för de som flyr. Att många dessutom kan bidra redan från första dagen men tvingas till utanförskap, bidragsberoende eller i "bästa fall" jobb betydligt under den kompetensnivå de besitter är en skam för Sverige, eftersom förklaringen ofta handlar om diskriminering.   

I går skrev Mona Sahlin med flera ett debattinlägg om den socialdemokratiska storstadspolitiken. Jag skrev också ett inlägg om det här. Det är viktigt för (S) som parti att ha en politik för hela storstaden. De områden som tas upp i artikeln är centrala för att politiken ska omfatta både den breda, "hardworking" medelklassen men kombinera det med en politik som möter Sveriges tydligaste klassklyftor. I artikeln skriver man:

Andelen fattiga hushåll bland alla barnfamiljer ökar med 50 procent under Moderaternas tid vid makten. En tredjedel av barnen till ensamstående föräldrar lever i fattigdom i Sverige i dag. Detta kan vi inte acceptera. Den nya barnfattigdomen är ett resultat av att regeringen har fördjupat utanförskapet och monterat ned välfärden. Det ska bekämpas med investeringar i välfärd och fler jobb.    

Just det avsnittet berör i hög grad de utsatta bostadsområdena. Ett väl så angeläget område att ha en politik för som vad gäller en låg fastighetsskatt och en modern syn på tjänsteföretagande som bl.a. Robert Noord skriver om.

Svenska dagbladet gillar det inte. Inte helt oväntat, förstås. Claes Arvidssons ledare utgår från att (S)-förnyelse är liktydigt med anpassning till Fredrik Reinfeldt. Därför dömer han ut det som att inget har skett i omprövningen och förnyelsen. Men fatta någon gång: Socialdemokratin är inte moderater. Inte ens nya dito!
Samtidigt kan (S) fortsätta förtydliga politiken även om deadlinen snart har gått ut. Nu måste Stockholms väljare få svaren på sina frågor. Det måste både handla om drömmarna, medelklassen, företagande och tillväxt och om att bryta klassklyftor. Om inte (S) orkar med den helheten - vem ska annars göra det?


Fler blogginlägg:
- Kristian Krassman: "Ödesval för storstäderna"
- Johan Westerholm: om skillnader och människosyn..


- Fler blogginlägg på NetRoots och Politometern. 
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, sverigedemokraterna, val 2010, valet 2010, segregation, integration, främlingsfientlighet, stockholm, mona sahlin,

DN Debatt bidrar till ett uppvaknande om segregation?

Måste säga att det ibland är svårt att förstå kriterierna för vad som har turen att publiceras på DN debatt. Att själva grundtankarna i SNS välfärdfärsrapport är inte ny. (om jag tolkar rätt i hastigheten) Människors sociala situation avgör så att säga deras varande, inte från vilket land de kommer. Därför är det teoretiskt inget problem att man bor där man vill. Den stora faran med artikeln blir att man "soppar till" och förvillar. För mig är det viktigt att hålla "segregation" som ett negativt begrepp.

Vi är i Sverige långt ifrån att ta det helhetsgrepp på alla områden samtidigt, den enda lösningen att möta de problem som ofta samlat slår mot de som bor i större, utsatta bostadsområden: hög sjuklighet, arbetslöshet, hög kompetens hos många som samtidigt efterfrågas - men också diskrimineras till utanförskap, demokratiunderskott, högt spelberoende, fler som inte klarar skolans mål, lågt deltagande i fritids- och kulturliv, negativa spiraler när det gäller offentlig och kommersiell service, sämre tillgång till vårdens resurser (relativt sjukligheten) brister i svenska språket..och mycket annat. Trots att det också finns vilja, förmåga, kompetens och engagemang hos de som bor där. Tyvärr slösar vi bort det.Visst nnehåller artikeln viktiga budskap:

I stället tror vi på en politik som fokuserar på de underliggande problemen. Långtidsarbetslösheten och fattigdomen i stora invandrargrupper är på en nivå som knappast skulle accepteras om det gällde infödda svenskar. I vissa områden finns uppenbarligen också bostäder i ett skick som inte skulle godtas i andra sammanhang.

 Man kan i och för sig ifrågasätta den ton av "omöjlighet" som jag anar när det gäller att bryta segregation:

samhället bör betrakta dem som invandrat som fullvärdiga samhällsmedlemmar med samma rättigheter som andra. Även om samhället inte helt kan eller bör utjämna alla ojämlikheter, är det med ett sådant synsätt knappast heller acceptabelt med de enorma socioekonomiska skillnader vi nu observerar.

Det är för mig orimligt att ge upp politiska ambitioner att útjämna klyftorna i samhället. De förorter som artikelförfattarna tänker på inrymmer det mesta av de stora utmaningar vi har att möta, i ett Sverige där utanförskapet växer. Mest här. Ska arbetet blir mer kraftfullt är det bara kontraproduktivt att börja mixtra med begrepp som "positiv segregation" och annat. Dessutom: att tala om rätten att bo vart man vill i vårt land får inte ses som ett budskap till Vellinge och andra kommuner som vägrat ta ansvar att detta är helt okey. Med tanke på att boendet, närheten till släktingar osv gör att miljonprogrammets områden ofta blir ett naturligt förstahands"val" för många finns det stor anledning att försöka balansera "friheten att flytta" med andra åtgärder som angriper alla utslagningsmekanismer. Det är förvisso inte lätt men det är ovärdigt att inte försöka.

Fler bloggar på NetRoots och Politometern.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, integration, segregation, SNS, DN Debatt, migration, invandring,

Bara den bästa skolan är god nog åt det yngre folket

Det är säkert en tillfällighet och lite otur för moderaterna. Samma dag som de presenterar förslag om att förbättra skolresultaten i utsatta områden så rapporterar Sveriges kommuner och landsting om viktiga nycklar till en framgångsrik skola. Mellan de två bidragen till skolans utveckling (?) är det ingen självklar koppling. Jag noterar att Huddinge finns omnämnd i båda artiklarna.

Framgångsnycklar är enligt SKL:s rapport (skriver DN.)

Bra ledare, kompetenta lärare, höga förväntningar och noggrann uppföljning. Lärarens kompetens, relationen mellan lärare och elev och rektors ledarskap lyfts fram i flera rapporter

I repotaget lyfts grannkommunen Haninge fram som gått exempel från Klockarbergsskolan. Om detta förväntar jag mig blogginlägg av Robert Noord.

Man ska aldrig slå bort goda förslag när någon har ambitioner att förbättra skolan. När moderaterna presenterar sin nya, mjuka linje verkar det mer vara integrationstänk än skolutveckling. I stället för batonger i förorten, eller kanske som komplement, föreslår den integrationspolitiska gruppen under ledning av Anna König Jerlmyr, att skolorna i utsatta områden får dela på en "språkbonus", där förebilden är Göran Hägglunds "kömiljard till vården. (ett system som gjort landstingens trixande med kö-matematiken ganska avancerad). Utöver bonus vill man också locka svenska elever till förorten genom att förlägga "elitskolor" där.

För att fortsätta jämföra med sjukvården. När vårdval Stockholms tokigheter att ta bort vårdresurser från förorter skulle rättas till var man först helt inställd på att "tolkersättning" skulle lösa allt. Man har sen tvingats backa och insett att det inte går att avgränsa behovet av resurser till bara " språket". Liknande fel riskerar man att göra för skolan. Först borde förstås den granskning som nämns ovan insprirera.

Lite är det som "förr i tiden". Flemingsbergsskolan som var vida känd för ett framgångsrikt arbete, trots större utmaningar att möta på grund av språksituationen men också hela den sociala och ekonomiska utsatthet som var i det område skolan verkade i. Svårigheterna ökade i takt med minskade resurer, i takt med en allt mer likställd skolpeng, i takt med allt mindre resurser för elever med behov av särskilt stöd.

Jag ser att folkpartiet dömer ut förslaget, och i stället tror att en överföring av ansvaret till staten ska lösa allt. Skolan ska, enligt folkpartiet, bli som Försäkringskassan och arbetsförmedlingen, för att jämföra myndighetsSverige.

Jag tror att det skolpolitiskt tunga allianspartiet har cyklat rejält åt fel håll med sitt fokus på förstatligande. En hokuspokuslösning som, förvisso även lärare, under många år sett som en enkel lösning på alla problem. Jag tror också att moderaterna har alltför snävt perspektiv. Skolan behöver förvissa inte fler kortsiktiga projekt. Genom att hålla inne statsbidrag till kommunerna, genom att bara möta något av kommunernas behov under nästa år och ibland genom att först sänka skatter har (m) bidraget till att basen för skolan har vittrat något. Projekt och bonusar i all ära men trovärdigheten ökar nog om man först ser till att grunden är rejält gjuten.

Alliansfritt Sverige bloggar också.
- Fler på NetRoots och Politometern.

Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om politik, skola, segregation, moderaterna, anna könig jerlmyr, folkpartiet, huddinge, haninge, integration,

Har partierna egentligen samma demokratisyn?

(bilden stulen av Marika på Storstad)

Det är nog en ganska förankrad övertygelse hos de flesta av oss: de svenska riksdagspartierna är alla ivriga försvarare av rösträtten och demokratin. Nja, du som gärna invänder om "kommunism" och annat: bra att du är diskussionslysten. Men just den här gången har jag tänkt en annan vinkling, om du ursäktar.

På en av mina favoritbloggar, "Storstad", skriver Marika idag om just demokratin. Rubriken är "Demokratin täcker inte hela storstaden". Marika skriver:

När valdeltagandet är mindre än 50 procent funkar inte längre vårt demokratiska system. Den parlamentariska demokratin är inte längre representativ.

Hon fortsätter sedan med en av mina ständigt återkommande budskap när jag diskuterar segregationen, där det låga valdeltagandet är en faktor.

Sammantaget innebär detta att de som skulle behöva politiken allra mest, de går inte och röstar.

Man skulle kunna lägga till att samtidigt är oftast de grupper och enskilda som hårdast ligger på politiker och kommunala tjänstemän med sina krav just de som också röstar till nästan 100 procent. Omvänt: de som verkligen behöver politiken för att få förändringar och som inte röstar i lika hög grad tar inte heller de direkta kontakterna i samma utsträckning.

Vad gör vi åt det här? Ja, i Huddinge kommun har vi tidigare under en rödgrön kommunledning gjort samma särskilda satsningar på att öka valdeltagandet som andra kommuner med samma problem. "Demokratiambassadörer" var ett inslag i förra valet. Inom de storstadssatsningar som har genomförts har demokratiperspektiv och delaktighet varit viktiga punkter.

I Huddinge föreslog vi förra veckan att kommunen nästa år ska göra mer för att öka valdeltagandet. I valdistrikt Flemingsberg 3 röstade 48,6 procent i kommunvalet. I St Mikael 4 (Vårby gård) röstade drygt 51 procent.

Vad ligger bakom att allianspartierna avslog förslaget? Tycker man att demokratin är tillräckligt förankrad? Ser man inte att det faktiskt gör skillnad om man anstränger sig för att förankra demokratin och öka benägenheten att rösta? Har man inte den där viktiga ryggmärgsreaktionen att demokratin i sig är viktigt. Att demokratin i sig alltid måste försvaras och återvinnas? Har partierna innerst inne olika syn på demokratin?

Fler bloggar på NetRoots.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om valdeltagande, demokrati, ojämlikhet, valambassadörer, demokratiambassadörer, huddinge, flemingsberg, vårby gård,

En inriktning på integrationspolitiken som garanterar haveri

Läser idag om regeringens nya inriktning på den politik som ska öka integrationen. Den arbetsförmedling som egentligen borde sprängas och göras om till något bättre, som inte idag klarar uppdraget, ska alltså få ansvaret. Att förslaget möter kritik från SKL är självklart. Och trots misslyckandet med coacher verkar det vara modebegrepp i Regeringskansliet. Också här återkommer "coachandet" som lösning på ett samhällsproblem. (S) har tidigare föreslagit att Arbetsförmedlingen ska göras om till mer av en kompetensförmedling. Jag tror att det är en bättre väg.

Mest sorg över förslaget känner jag därför att politiken aldrig verkar lära sig. Den som ska öka integrationen och bryta segregationen kan inte göra det på ett isolerat område. Det har försökts tidigare. Det har varit "invandrarpolitik". Det har varit "bostadspolitik". Det har varit "fler jobb och färre i utanförskap". Det har knappast blivit bättre. Helt enkelt därför att problemen sammanfaller (också med andra). Ska integrationens lyckas krävs mer på flera områden samtidigt. Inklusive att möta och mota den diskrimiering som ställer väldigt komptenta människor utanför arbetsmarknaden trots behoven av deras komptens.

Med regeringens nya förslag börjar man om på ruta ett. Men integrationspolitiken kan inte lösas av ett statsråd. Inte ens av Nyamko Sabuni.

Fler bloggar på NetRoots.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, segregation, integration, ams, arbetsförmedlingen, nyamko sabuni, regeringen, alliansen, jobb, jobbävning, utanförskap,

Avslöjade. Nu gäller annat!

Mitt första inlägg denna morgon handlade om mitt kommande kongressbloggande. Jag valde att inte "dra ner" det inlägget genom att där nämna det som varit det verkligt heta i debatterna de senaste dagarna. Sd och Jimmie Åkession. Det finns nämligen stor anledning att vara varsam. Att Sverigedemokraterna skulle dominera i mina blogginlägg strax inför och under en viktig S-kongress om jobben och Sveriges framtid finns inte i begreppsvärlden. Så viktiga är de inte.

Sanna Rayman bloggade på SvDs ledarblogg om hur hon ser på debatten om Sd. Jag känner samma tveksamheter. Till den diskussionen bidrar också Ulf Bjereld med några "tips", fyra enkla regler för att motverka SD. I dag skriver Håkan Boström på DNs ledare om retoriken "Falsk folklighet".

Ett, som jag upplever, helt bortglömt perspektiv dessa dagar tar Marika Lindgren Åsbrink upp i ett inlägg på bloggen Storstad. Ett jätteviktigt inlägg! Vad är roten till att Sd får stöd för sitt prat om "muslimer, ofta baserade på rena lögner och felaktigheter. Och alltid något som utgår från en mörk människosyn som för de flesta av oss är helt främmande. Säg Nej, föresten! Och säg nej på facebook också.

Marika skriver om hur Sd-väljaren ser ut, men vill fördjupa analysen: inte bara individperspektiv utan också sett till ett socialt sammanhang. Hon skriver:

Sören Holmberg och Henrik Oscarsson har kartlagt Sverigedemokraternas väljare och funnit att de oftare än andra har låg utbildning, definierar sig som arbetare, och är arbetslösa. De har lägre förtroende och intresse för politik och sämre politiska kunskaper. Och de är oftare yngre män.

Och ohälsa har också en koppling till SD-stöd:

I de kommuner där ohälsotalet ökat mellan 2002 och 2005, där fick Sverigedemokraterna generellt sett fler röster i valet 2006. I de kommuner där ohälsotalet istället minskat gäller det omvända.

Marika har själv gått igenom detta i en magisteruppsats.

Om man som jag bor i och är politiskt verksam i en kommun med stark segregation är detta inget nytt, men förstås oerhört viktigt. Här precis som i landet/länet i övrigt finns SD knappt i de mer "välbärgade" områdena. Deras verkliga fästen är i områden med stort utanförskap, i dess vida mening. Visst kan man med ett annat syfte beskriva statistik på alla tänkbara sätt. Jag tror att det är en viktig men alltför lite uppmärksammad förklaring.

Det här är inget unikt svenskt. Inget nytt. I svåra tider, i grupper som så att säga har det "djävligast" finner på något sätt uppgivenheten ro i idéer där en tydlig fiende att hänföra allt sitt elände till. SD har på ett skrämmande sätt lyft fram den som man gärna ser som allas vår fiende i ljuset. Historien har sett liknande exempel på starka ledare som trätt fram i kristider, pekat finger åt en folkgrupp eller religion och skrikigt något i stil med det SD:s vice partiledare gjorde: ett folk, ett land, en nation”.

Nytt jag ser om detta i gammelmedier:
- Aftonbladet om Sd jämfört med danska och norska motsvarigheter

Läs också: Ett hjärta rött, Martin Moberg, Kulturbloggen, Mina moderata karameller, Annarkia,

Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om aftonbladet, främlingsfientlighet, islam, jimmy åkesson, Politik, rasism, Sverigedemokraterna, val 2010

Hur släcker vi ett Sverige som bitvis brinner?

Brinnande bilar och poliser är lite av tema i dagens SvD. På ledarsidan skriver PJ Anders Linder om polisens lokala närvaro, eller rättare sagt brister i densamma. På nyhetsplats analyseras de ökande antalen bilbränder. Dessutom berättar tidningen om arbetssättet som polisen har i Botkyrka.

Jag blir ärligt talat positiv förvånad av ledaren. Förvisso kretsar analysen till 100 procent kring polisiära frågor. Den mer djuplodade analysen av sammanhang, förklaringar eller bredare lösningar finns inte. Och ordet "utanförskap", som om det någonstans bör användas så är de t här, saknas. I förra ledaren om samma fråga användes det men då i en "motsatt" betydelse: "utanförskap ger ingen legitimitet åt brott". Självklart! Men det kanske kan förklara en del.

Men i stort håller jag med PJ A Linder. Lokal, synlig och i alla meningar närvarande polis är oerhört viktigt för tryggheten i utsatta områden. Därför är det fokus på just antalet poliser (20.000) kanske fel fokus även om det förstås betyder mycket att fler jobbar i polisyrket. Ledaren lyfter fram arbetsmetoderna och jag tycker att han har många poänger.

I diskussionen efterfrågas ibland insatser som mer liknar krisraider än det förebyggande arbete som har den stora och mer positiva effekten. Det är bra att de enkla lösningarna på sammansatta problem tonas ned. Jag hörde ju till och med statsministern tala om "fler fritidsgårdar" som en lösning vid sidan om fler poliser när han presenterade polissatsningen i budgeten och valde Hallunda för det.

De få unga män som med stor sannolikhet har satt bilar i brand i flera utsatta bostadsområden söder om Stockholm lär idag vara "omhändertagna". Det har i alla fall tillfälligt slutat brinna. De arbetssätt som polisen i exempelvis Vårby Gård har använt sig av har inte främst handlat om att visa muskler: det har varit att jobba tillsammans med andra aktörer, att jobba förebyggande och att vara konsekvent i föräldrakontakter.

Att ändra arbetssätt kan vara minst lika värdefullt som att räkna in uteximinerade poliskonstaplar. Riktigt bra blir det om man också ser till att på allvar bryta utanförskapet. Det är en mycket större uppgift.

Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om politik, polis, polisen, segregation, utanförskap, regeringen, fredrik reinfeldt, svenska dagbladet, brinnande bilar, bränder, segregation,

Sverige brinner! Varför?

DN och Ekot rapporterar om fler bilbränder i Uppsala. I Södertälje har sju bilar brunnit. Nu verkar det också ha kommit till min egen kommun. DN och SvD berättar om brinnande bilar i Vårby Gård. I Göteborg brinner spårvagnar och bilar.

Varför brinner Sverige?

Den som enbart ser polisbrist och "för mjuka tag" som förklaringen riskerar att göra mer skada än nytta. Den som diskuterar frågan med argument om att någon skulle acceptera stenkastare mot brandbilar, SL-bussar eller våld mot poliser gör också bara skada. Och egentligen tror jag att alla har en bild av varför bostadsområden exploderar i vrede och ilska ibland. Jag talar inte om de tillfällen då olika kriminella grupper åker på "våldsturnéer" för att enbart bråka.

Den växande segregationen i Sverige, det verkliga utanförskapet, kommer inte att kunna lösas om inte problemanalysen är riktig. Här finns också ett politiskt ansvar: om man inte ser helheten utan växlar problemanalysen från att handla om "jobben", "bostadssegregation" eller "invandring" så kommer man inte att lyckas. Den som inte orkar ha fler tankar i huvudet samtidigt missar möjliga lösningar.

I Sverige finns ett antal större bostadsområden som återkommer i all form av statistik: högre arbetslöshet, lägre sysselsättningsgrad, sämre resultat i skolan, högre kostnader för socialbidrag, fler unga placerade av socialtjänsten, lägre valdeltagande, större ansvar för flyktingmottagande, stora behov av särskilt stöd i skolan som inte kan mötas, högre ohälsotal, sämre offentlig och kommersiell service, sämre underhåll och städning, mindre satsningar på fritid och kultur osv osv . Mycket av detta stämmer på exempelvis Vårby Gård.

Eftersom orsakerna till problemen är sammansatta och komplicerade måste också lösningarna vara det. Lägg den bästa grunden vi kan för barnen redan i förskolan. Se till att locka de bästa lärarna till områdenas skolor. Stärk vården och inte minst det förebyggande arbetet. Samarbeta med de gemensamma och oftast betydande resurserna som finns i kommun, bostadsföretag, privata aktörer, arbetsförmedling, försäkringskassa, föreningsliv, polis osv.

Bygg om och bygg nytt för att få fler verksamheter hit, fler jobb och småföretagare, goda kommunikationer, tillräckliga resurser för att ge eleverna i skolan det särskilda stöd som behövs. Det där har prövats i storstadssatsningar av olika slag. Problemet är att de tenderar att bli kortsiktiga projekt som inte utgår från den långsiktighet som svåra problem kräver som lösning.

Även Fredrik Reinfeldt tangerade de viktiga lösningarna i Svt-intervju när han var i Botkyrka. Egentligen en större, nästan sensationell omsvängning inom M än vad som kommenterats i debatten. Att det inte bara är batonger utan också frtidsgårdar som behövs. Ett erkännande av "det sociala arvets" betydelse för hur det går i livet.

Jag tycker förstås att socialdemokratin ska gå före. Vi måste verkligen vara det parti som klarar att både prata om medelklassen OCH om lösningar för dem som lever i det verkliga utanförskapet. Visst kan tankar om ett parti för de "framgångsrika" vara sött, gulligt, ja kanske till och med viktigt. Men släpp för allt i världen inte den motsatta, dystrare delen av storstadens villkor. Den segregation som har bidragit till att det brinner på många håll i Sverige.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, polisen, segregation, utanförskap, arbetslöshet, jobbävning, socialdemokraterna, bostadspolitik, kravaller, fredrik reinfeldt, brott,