torsdag 3 december 2009

F-kassan och (m)-politiker överens? - "Cancersjuka mår bra av att arbeta"

Sverige borde det vara en självklarhet att sjuka tillåts tillfriskna och först sedan gå tillbaks i arbete. Ett välfärdssamhälle som vill att alla ska med, borde också ha stora möjligheter att anpassa den återkomsten till jobb och arbetskamrater efter de förutsättningar som individen har.

I några inlägg har jag som många andra funderat över hur den inriktning som alliansregeringens politik har påverkar människor och deras rätt. De tydliga förändringar om "jobblinjen" i kombination av försämrade ersättningar och "stupstockar" är glasklara. Den "politiska diagnosen" som jag skrev om igår har faktiskt sjösatts. Och jag minns (m)-talmannen och mångmiljonären Per Westerberg som tyckte att det bara är bra om man som cancersjuk arbetar. Det påminner också Fredrik om.

Det verkar nu finnas en konflikt mellan politik och de som egentligen borde tjäna politiken och inte minst medborgarna: byråkraterna, för att använda en negativ benämning. Jag tänker nu på Försäkringskassan. Gårdagens artikel om cancersjuka som "prövas mot hela arbetsmarknaden" trots behov av en anpassad återgång när man så smått orkat gå tillbaks till jobbet. I medierna påstår ansvarig minister att tolkningen som Fkassan har inte stämmer med lagens intentioner.

Husmark Pehrsson är däremot inte beredd att säga att kassan tillämpar reglerna fel. "Det får hon inte", säger hon och syftar förmodligen på att det kan vara ministerstyre. Bakom den regeln ligger en tanke: Ska politiken påverka om och när lagarna har tolkningsutrymme så får politiken ändra lagarna.

Försäkringskassas byråkrater menar att de visst följer lagar och domar.
Vill regeringen ha en rehabiliteringskedja med tydliga tidsgränser och tydliga kriterier för vilken rätt man har till sjukpenning, så är ju det det beslut som vi måste rätta oss efter, säger Birgitta Målsäter.
Det är Husmark Pehrsson tydligen inte beredd till. Däremot ska hon träffa DN debattartikelns författare för att prata. Alltid en början till en hårdare styrning av byråkraterna eller ett sätt att bara komma bort från frågan. Jag hoppas att ministern har en annan syn än den nuvarande talmannen trots att de tillhör samma parti. Hon har faktiskt alla makt i sina händer. Men jag ser på Expressens ledarsida att fler tunga moderater verkar tycka som Westerberg:
Detsamma kan man inte säga om Gunnar Axén (M), ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott. Han har uttalat sig om William Hemberg och låtit som en papegoja: Sjukskrivning passiviserar. Sjukskrivning passiviserar. Sjukskrivning passiviserar.
Kanske kan man ändå förstå om byråkraterna har svårt med lagtolkningarna med de varierande signalerna från politiken.

Fler bloggar: Ett hjärta rött om ett grymt system, Peter Högberg om effekterna av en medveten "arbetslinje, Veronica Palm som använder begreppet "välfärdsförsäkring" - just så borde det vara. Johan Westerholm som påminner om rödgröna varningar. Krassman som minns att alliansen var tvungen att skrapa fram pengar till skattesänkningar. Amanda Brihed som uppmanar regeringen att rensa i träsket, (arbetslinjen), Martin Moberg om en arbetslinje värd namnet

Fler progressiva på NetRoots.

Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

2 kommentarer:

HIttabloggen sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Kraxpelax sa...

Husmark Pehrson skyller ju ifrån sig, men samtidigt har Alliansen en poäng i avvisandet av Veronica Palms yrkande på en utskottsdiskussion: genom att ställa en interpellation kan man få en offentlig debatt. En sådan bör ställas, för annars blir det allmänna intrycket att socialdemokratin själv, liksom Miljöpartiet och Vänsterpartiet, är oklart och splittrat i frågan.
.
Det har också framkommit att praxis varierar i hårdhet. Tänkbart är att en kategori som dödligt cancersjuka kvinnor är särskilt hjälplösa, rädda, svaga, deprimerade och därför oförmögna att bjuda motstånd, varför de tenderar att glida in i en hopplös situation. Rent allmänt får människornas egen kapacitet en ständigt ökande betydelse i de vassa armbågarnas Sverige. Just cancervården behandlar ju huvudsakligen äldre, försvagade människor. Jag skulle vilja se uppföljning av specialistläkare inom andra områden, t ex psykiatrin, vars ´patientgrupp ofta är ´betydligt mer kapabel, inte minst fysiskt.
.
Vidare reagerar jag mot politikernas okänslighet och brist på enkelt mänskligt sunt förnuft och vanligt gott omdöme. Fentioårs-strecket är i det allmänna medvetandet livets vändpunkt. Där når man sin topp och skall sedan ha en viss rätt att trappa ner. Samtidigt har flexibiliteten, omställningsförmågan och energin minskat rejält under åren. I 20-årsåldern har man en helt annan mental kraft. Det är i högsta grad rimligt, närmast givet, att prövning mot hela arbetsmarknaden skall gälla upp till 50 års ållder, inte mer, och efter 50 kan gott full sjukpension helt enkelt återställas: det ständiga klagomålet har ju varit att UNGA förtidspensioneras (eller vad f-n det heter nuförtiden), inte sant!
.
Våra politiker är kort sagt inte särskilt vettiga. De gör ett oförutsägbart och rent ut sagt inte så litet korkat intryck. Man kan inte vara säker på vad de kan komma att hitta på. Ett sätt att komma till rätta härmed är föga populistiskt: att höja politikernas löner. På så sätt attraherar den karriären större och klyftigare förmågor. Jag vill faktiskt förespråka detta, det är en generellt verkande och enkel metod. Oavsett vad man tycker om de politiker vi faktiskt har måste man se till funktionen. Att styra samhället är sannerligen inte mindre angelägen än företagsamheten, ingenting för glada amatörer, som man säger och då måste man ju göra belöäningssystemen konkurrenskraftiga; och så får vi på sikt bättre genomtänkta beslut och lagstiftningar över hela linjen genom en sålunda främjad personalflörstärkning inom en för samhällslivet avgörande sysselsättningssektor. Den logiken är väl inte särskilt konstig, om man tänker efter?

- Peter Ingestad, Solna