Lunchblogg om den politiska debattens skamgrepp

För ett par dagar sedan fick jag anledning att skriva ett blogginlägg om tomma spekulationer. Ett uppror sades skaka det parti som för ca 70 dagar sen, till rungande jubel och applåder valde om sin partiledare. "Succékongressen", som Expressen skrev i en bildtext. Inom detta parti, där jag själv är anställd, skulle det existera en "hemlig plan" för att få Margot Wallström som (S)-märkt statsminister i stället för Mona Sahlin. Det var tomt rykte då. Det är lika tomt rykte idag.

Min prognos var att "avslöjandet" inte skulle få något större genomslag, helt enkelt därför att det inte ligger någon sanning i det och därför att de ledande mediernas kunniga politiska journalister har koll på läget. Se t.ex. Anders Pihlblads blogg.

Eftersom rykten ändå passar bra för de som ser skitkastande - negative campaigning - som ett självklart inslag i en valrörelse används det förstås. När Mona Sahlin pratar politik, möts den med personangrepp. Av bloggare förstås, som Dick Erixon. Av ledarsidor som i Borås tidning. Där är skadan att det inte är jobben som debatteras. Politiken ersätts med persondebatter. Skadan är just att svaren på politiska frågor till väljarna stöts undan.

Värre, och helt enligt mina tidigare teser, finns det inom moderaterna nu signaler om att man gör allvar av Schlingmanns besked i våras: att bedriva en valkampanj på personplanet där Reinfeldt höjs till skyar och Sahlin svärtas ner. Ett osmakligt exempel ser jag på Politikerbloggen. Magdalena Andersson, ordförande för de moderata kvinnorna, har gjort en genomgång utifrån sju "dödssynder i en tämligen lortig artikel som politiken kan klara sig utan. Jag fattar strategin att låta "sidofolket" sköta det lite smutsiga jobbet så kan Reinfeldt och Schlingmann ha fingrarna rena. 

På Politikerbloggen kommenterar bland andra "Otto Sneider".

Magdalen Andersson Du travesterar på de sju dödssynderna och försöker flytta fokus från Moderaternas tämligen erbarmliga politik, till att anklaga Mona Sahlin. Magdalena ,Mona har inte varit delaktig i några politiska beslut de senaste tre åren. Men det har Du varit Magdalena. Din spirituella artikel går säkert hem på den moderata damklubbens möte när ni sitter med några snittar och ett glas sherry och raljerar över er nya hemhjälp och de som de sista kvartalet hamnat i utanförskap. Ja , det låter dumt men ni kallar det för utanförskap

Folkpartiet har återanställt en gammal pressis som jobbade under datahackerskandalen. Reinfeldt och Schlingmann har börjat låta kvinnorna stå för den mest slammiga argumentationen. Valåret börjat inte bra.

Fler: Alexandra Einerstam skriver, 
Kolla bloggar via NetRoots och Politometern
Intressant   Läs även andra bloggares åsikter om politik, moderaterna, negative campaigning, socialdemokraterna, mona sahlin, val 2010, valet 2010, karl rove, per schlingmann

Det dåliga skä(m)tet om nytt arbetareparti

Idag slår Kent Persson till med ett av sina återkommande slagdängor mot (S). Samtidigt upprepar han det som måste ses som modern tids stora politiska skämt. "Moderaterna - ett arbetareparti". Det hedrar förstås att han uppmärksammar dagens viktiga politiska inlägg, betydligt mer angeläget för Sverige än en eller annan facebook-anteckning. Hur anmärkningsvärda de än må vara.

Jag tror att de allra flesta som läser inledningen inser att det är ett överretoriskt inlägg:

Jobb och egen försörjning har slutat att hyllats av socialdemokraterna.

Som, lovar jag, ALLA läsare fattar så är det förstås inte så. Däremot gör Kent ett jättemisstag att haka på Reinfeldts beskrivning av det som borde talas om som ekonomiskt trygghet när man blir sjuk eller, som snart kanske många SAAB-anställda, blir arbetslös. Jag gissar att alliansen nu är uppe i 455.000 tappade röster efter avslöjandena om hur svårt sjuka drabbas av de nya sjukreglerna. "Bidrag". 

Mona Sahlins artikel på GP skrev jag om i morse. Kent tillhör en av dem som har reaktioner och i ett inlägg kommenterar han i några punkter. Men först: under över 100 år, ett ganska mastodont "record", har moderaterna oavsett de hetat det eller Högern motarbetat i princip alla reformer som handlat om löntagarnas, arbetarnas, rättigheter och villkor.

Det har gällt allt från införandet av rösträtten, lika för alla och inte inkomstgraderad, över framväxten av välfärds-Sverige, finansierad med skatter efter bärkraft. Det har varit ett enda långt "neeeeeeeej" till reform efter reform för att stärka arbetares trygghet i sina jobb. Det genomgående inslaget i partiets politik har, som Alliansfritt Sverige visade tidigare i höstas, handlat om sänkta skatter oavsett dess storlekt vid tiden för kravet.

2006 byter partiet fot, hittar en retorisk vändning: Ordet arbetare blir "de som arbetar" och definieras genom att skiljas från de som "lever på bidrag". På något sätt vill (m) se en gemenskap mellan det lågavlönade vårdbiträdet och den bonusmottagande högre finansdirektören. Det är en skamlig motsättning man försöker skapa mot de som oftast har slitit hårt, ófta alltför hårt, i ett lönearbete.

Moderaterna kommer aldrig att bli Sveriges arbetareparti. De intressen man företräder kommer inte att tillåta att löntagarnas ställning stärks. De kommer inte att kräva höjda skatter för att betala högre löner till välfärdsarbetarna. De kommer inte att ta initiativ för löntagares inflytande på arbetsplatsen. Helt enkelt därför att moderaterna företräder samma intressen som alltid. Den som tvivlar kan med fördel ta del av hur politiken slår i praktiken.

I sitt inlägg skriver den gode Kent att talet om arbetslösheten är "svartmålning". Den höga arbetslösheten och det växande utanförskapet är tvärt emot det man lovade före valet. Utan reservationer. Hade moderaterledaren uttalat detta hade medierna kunnat göra många artiklar som väl slagit ut stormen om pressekreterare Unsgaards fadäs.

Egentligen visar väl Kent med inlägget varför hans parti aldrig kommer att bli ett arbetareparti i ordets verkliga mening. Aldrig.

Kolla bloggar via NetRoots och Politometern
Intressant  Läs även andra bloggares åsikter om politik, moderaterna, fredrik reinfeldt, mona sahlin, socialdemokraterna, val 2010, valet 2010, jobb, arbetareparti,

Fem att se upp med inför valet i september

De rödgröna har en klar ledning i alla opinionsundersökningar. Men i vassen lurar många företrädare för alliansen som kommer att göra allt för att ändra på det förhållandet. Jag ska lista fem personer som kan få betydelse för valutgången

En alltför lite citerad blogg i vår bloggosfär drivs av Lars-Olof Pettersson. Han driver konsultföretag, har varit sekreterare i partiets grupp i Stockholms län om företagarpolitiken, har en bakgrund i fackföreningsrörelsen och (S). Men såväl hans erfarenheter och engagemang kan stå i bjärt kontrast till det som jag tog upp nyligen i ett inlägg: den kritik som ibland riktas mot (S)-märkta företrädare om brister i företagarkunnande. Jag ser nu en läsvärd serie av blogginlägg som han har skrivit. Läsvärda för den som vill ha bra underlag för att kunna välja rätt på valdagen. Det kursiva ovan är inledningen på varje postning. Fem "att se upp med" finns att läsa:

• Fem att se upp med: 1. Fredrik Reinfeldt
• Fem att se upp med: 2. Anders Borg
• Fem att se upp med: 3. Jan Björklund
• Fem att se upp med: 4. Per Schlingmann
• Fem att se upp med: 5. Maud Olofsson

Kolla bloggar via NetRoots och Politometern

Intressant   Läs även andra bloggares åsikter om politik, valet 2010, val 2010, socialdemokraterna, alliansen, fredrik reinfeldt, anders borg, jan björklund, per schlingmann, maud olofsson,

Positivt försvar för Sahlin - och om tomprat om S och företagare

Två av dagens artiklar som jag har hittat berör också två viktiga frågeställningar inför valet: Hur ser det egentligen ut med ledarskapet inom partiet? Och har socialdemokratin genomgått den förnyelse av politiken som väljarna krävde? En artikel handlar om "hatkampanjer" mot Mona. Men där också en replik till de rykten som spridits om ett "internt uppror". Den andra spekulerar i varför partiet har så få företagare som väljare.

Per Gahrtons analys på Newsmill är att Sahlin kan bli den bästa statsminister som Sverige har haft. Gahrton har med sin historia som folkpartist och nu miljöpartist ingen anledning att hålla tillbaks kritik om den funnits. Men han bidrar i stället med en analys som är en tung motvikt mot den kritik mot Sahlin som han betecknar som förtalskampanj. Sahlins sätt att se till helheter mer än detaljer och den hårda erfarenhet hon har skaffat sig under de heta åren ser Gahrton som styrkor:

Häcklingen av Mona bidrar starkt till att vi i henne har alla chanser att få den bästa statsministern vi haft på länge, kanske överhuvudtaget.

På SvD:s ledarsida skriver Nima Sanadajai om (S), ett parti som säger sig vilja vara företagarnas parti men som enligt författaren har få företagare i väljarkåren. Vad säger det, frågar man sig. Slår det håll på delar i den förnyelse som sades vara så viktig?

Först: Nima Sandajai är inte vem som helst. Förvisso utpekad som "supertalang", ja. Men också minst lika förankrad i den svenska moderata rörelsen och "intressesfär" som jag själv är i socialdemokratin. NS har enligt Wiki en diger meritlista: 

"har tidigare varit ordförande i Fria Moderata Studentföreningen ..skriver en bok om svensk integrationspolitik för Captus och en rad rapporter för bland annat Svenskt Näringsliv, Skattebetalarnas Förening, Företagarna samt Stockholms Handelskammare. Sanandaji har uttalat sig kraftigt negativt till kommunism och försökt nyansera debatten kring Sverigedemokraterna."

Utöver det ser jag att NS också var engagerad i den undermåliga rapport från Timbro om möjliga byråkrati i kommuner som kom i sensomras, som jag också bloggat om. Timbro som sen har återkommit med fler produkter av det slaget. I sak behöver inte det betyda att han har fel i sak. Det skulle förstås kunna finnas alltför få företagare som ger sitt stöd till (S). NS källa är SCB:s novembermätning.

Visst var även valresultatet 2006 alltför skralt, både generellt och bland företagare. Men minns jag rätt hade (S) stöd av drygt 20 procent av företagarna i det föregående valet. Att (S) med den förnyade politiken har möjligheter att nå upp till de siffrorna igen är helt logiskt. Visst finns det mer att göra, inte minst för att presentera med konkreta program inför valet. Både för (S) och för de rödgröna.

Andra som bloggat om dessa artiklar är bl.a. Dick Erixon

Kolla bloggar via NetRoots och Politometern 
Intressant   Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, mona sahlin, företagande, timbro, val 2010, valet 2010, per gahrton

Sista sucken om Sverigedemokraterna...

Jag hoppas att debatten under valåret 2010 kommer att ha fokus på de två huvudalternativ som väljarna ska ta ställning till i september. Det finns förstås en risk att debatten, med jämnare opinionssiffror, åter vänder tillbaka till den roll som vågmästarpartier kan spela efter ett lika jämnt valresultat. Läser man dagens siffror är det inte, som i Eu-valet, Piratpartiet som kommer att nämnas utan det främlingsfientliga Sverigedemokraterna.

I partiets utveckling från att också röstmässigt vara den obehagliga sekt man är till att på allvar vara ett parti som kan få riksdagsplatser ligger en på ytan genomförd sminkning av partiet. I sak och programmässigt är det samma gamla gäng som förut. I några av mina inlägg har "Ledaren Åkessons" citat av texter som i modern tid nästan bara har använts av vit-makt-musikens Ultima Thule gett en bild av det "verkliga SD". Det partiet har inget i riksdagen att göra.

De väljare som ändå, utan att sympatisera med SD:s främlingsfientliga värderingar, saknar förmodligen svar av de invalda demokratiska riksdagspartierna. Grogrunden för främlingsfientlighet och rasism som kopplas till arbetslöshet och utanförskap är något de två alternativen måste ge svar på. Det handlar om arbetslösheten. Det handlar om diskrimieringen. Hur får vi bort det som i vårt land gör att behövda och kunniga personer ställs åt sidan från arbetsmarknaden enbart därför att de har en bakgrund utanför vårt lands gränser och kanske utanför det som betecknas som någon form av  "västerländsk kulturgemenskap". Det utanförskapet drabbat inte bara nya i vårt land utan också många födda här men med rötter i andra länder.

Integrationens problem måste tas upp i partiernas jobbprogram, i program om utveckling av våra förorter, på välfärdsområden som handlar om stöd till elever efter de behov man har och om en sjukvård som möter vårdbehov med resurser som har fördelats efter ohälsan. Jag hoppas att den debatten blir viktig, snarare än att låta Sverigedemokraterna prägla årets valrörelse. Ska man prata Sveriges framtid är det vägvalet mellan en ny rödgrön regering med Mona Sahlin som statsminister eller en fortsatt moderatledd regering med Reinfeldt som gäller.

Många fler har bloggat om detta, bland andra Tonårsmorsa med rubriken "SD-Go home". Ett mycket läsvärt inlägg! Mattias Lundbäck skriver sedvanligt kort och koncist, Lilla O som bloggar om Tomas Böhms analys av SD i gårdagens DN, Lilla O som också bloggar om dagens artikel av Dilsa Demirbag-Sten om retoriken kring muslimer, Anne-Marie Ekström om tolerans, blivande riksdagsleda(m)oten Maria Abrahamnsson om strategier för att blockera SD-inflytande. Roger Berzell skriver om politiskt ansvarstagande, Jerker Nilsson (v) som analyserar. Dick Erixon kommenterar DN:s ledare om "Dansk radikalisering, Mats Engström bloggar också om detta, precis som Per Altenberg, Röda Berget, Martin Jönsson, SvD och Kent Persson i söndagskrönika.

Kolla bloggar via NetRoots och Politometern 
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om främlingsfientlighet, islam, jimmy åkesson, Politik, rasism, Sverigedemokraterna, val 2010, valet 2010

DN:s regeringskritik skarpare än på länge

Visst, jag har många gånger varit kritisk till Dagens Nyheter som ett riktigt "flygblad" för regeringen Reinfeldt. Jag har i en rad inlägg frågat mig var den kritiska och maktgranskande journalistiken har tagit vägen. Peter Wolodarski visar i sin söndagskrönika att allt inte är helt nattsvart på den politiska journalistikens fält. Även om PW har helt andra utgångspunkter när han skriver. Innehållet är särskilt intressant på tre punkter. Reinfeldts ledarskap, vår syn på riksdagsledamöter och hur ordet "ledighet" ska och bör tolkas för landets ledande politiker.

Reinfeldts ledarskap får de positiva förtroendemätningarna till trots en rejäl känga. PW skriver att moderatledaren Fredrik Reinfeldt har "loggat ut från inrikespolitiken":

"..var finns hans ledarskap när det behövs som mest? Det är inte första gången som Reinfeldt lämnar statsråd ensamma i stormen, samma sak drabbade kulturminister Cecilia Stegö Chilò och handelsminister Maria Borelius i början av mandatperioden. Skadeverkningarna från de incidenterna borde ha fått Reinfeldt att vara mer deltagande och stödjande när det krisar.  Det har funnits en berättigad kritik mot förändringen av sjukförsäkringen som handlar om brister i genomförande och nonchalans mot remissinstanser.

De första illustrationerna om regeringskrisen är numera modern, politisk historia. Att Reinfeldt gör om misstaget att inte krishantera utan i stället ge stöd till sin ensamlämnade minister när det blåser om sjukförsäkringen säger nog något helt annat än Wolodarski nämner: Tron att de egna förslagen är så bra och riktiga att man inte är beredd att ta till sig kritiken. Men också oförmågan att se att det inte bara handlar om lagtext, regelverk och att pressa "icke-arbetande" till jobb.

Reinfeldts stora och avgörande misstag är att han inte förstått att sjukförsäkringsdebatten har satt bilden (enligt min mening en riktig sådan)  av en politik som inte accepteras av svenska väljare. Ökade klyftor och försämringar för sjuka och arbetslösa avfärdas av väljarna.. Att inte förstå det är Reinfeldts stora misstag. 

Riksdagsledamöter är folkvalda. Det är de som utser regeringsbildare och ytterst med sina röstknappar avgör om regeringen sitter kvar eller inte. Inte minst i Stockholms närhet har svenska medier en syn på riksdagsledamöter som inte är i närheten av vad som borde gälla våra egna företrädare i parlamentet. Man förväntar sig, ja till och med kräver att regeringen ska ställa upp. Inget annat duger. Så har det nog varit även med S-regeringar. Men för både oss väljare och för riksdagens anseende och roll så borde riksdagsledamoten vara självskriven i den politiska debatten och som ansvarstagande för den politik som förs. 

Peter Wolodarski ger en i och för sig inte obefogat kritik av en ledamot som i TV får försvara sämre pensioner för de äldre, en fråga som mycket väl kan välta regeringen. Därmed borde förstås statsministern vara angelägen om att varje TV-framträdande blir det bästa möjliga. I sjukförsäkringsdebatten nöjde han sig med att ge sitt stöd till ansvarig minister. Hur han framöver, efter julledigheten, kommer att hantera pensionärernas ilska blir intressant att se.

Alliansregeringen har glömt att informera om det jobbskatteavdrag som man själva ser som en av de stora, avgörande reformerna både för fler jobb och för att stärka de arbetandes ekonomi. "Mer kvar i plånboken", som det heter. Analyser av just den reformen finns, mycket läsvärt, nedtecknade av Krassman. DN:s Wolodarski får inte mer kommentarer kring missen.

finansministern ”inte vill låta sig intervjuas under sin ledighet”.

Det är inte heller, menar jag, något märkvärdigt i att statsråd tillåter sig ta semester. Politiska jobb är året runt ett dygnet-runt-arbete. Någon gång måste även en regeringsmedlem få stänga av. Att Anders Borg inte inser det som kan bli direkta politiska effekter av att inte försvara sin politik är svårare att förstå. Rimligen borde vilan tagit en kort paus för att rädda hem den mediala bilden av en reform man ser som viktig. Just nu talar allt för ett regeringsskifte med en möjlig längre och ofrivillig semester för Borg och Reinfeldt. Det finns det ingen som helst anledning att vara ledsen för.

En debattartikel från borgerliga ledamöter i Aftonbladet är sakligt sett mycket bra. Den handlar om att politisk information behöver finnas också på lättsläst svenska. Men visst; man kan om man vill läsa in andra signaler i artikeln. En allians med en politik som är oerhört svår att berätta om på en populärt sätt, till exempel.

Fler bloggar om detta:
-Soldatmamma skriver, Röda Berget analyserar också.
- Johan Ulvenlöv på S-buzz som skriver med rubriken "Schlingmann ersätts?"

Kolla bloggar via NetRoots och Politometern 
Intressant     Läs även andra bloggares åsikter om politik, val 2010, valet 2010, regeringen, anders borg, fredrik reinfeldt, socialdemokraterna, mona sahlin,

Journalistisk valanalys: "SAAB-nedläggning kan slå mot regeringen"

Fullt upptagen med annat missade jag sorgerligt nog de första minutrarna av SVT:s inslag med Mats Knutson och Margit Silberstein i "morgonsoffan". Under den tid jag såg inslaget var det två analyser man hann beröra. SAAB och de sociala medierna.

Helt riktigt pekade MK/MS på att oppositionen mycket väl kan använda ett eventuellt beslut om nedläggning av SAAB som valfråga. Inte för att regeringen Reinfeldt är direkt ansvarig men kopplat till den passivitet som har präglat det politiska ledarskapet i frågan. Jag tror de har helt rätt. Ingångsläget i det som var förra valet stora fråga, som 2010 ses som en lägre prioriterad fråga för (m), är utan tvekan svår. 70.000 fler står utanför arbetsmarknaden om man använder samma beräkningar som borgarna gjorde förra valet. En nedläggning av SAAB får förstås de värsta effekterna mot de som förlorar jobbet. Men också alliansregeringen påverkas och får mycket stora svårigheter att ens närma sig tal om "jobbpolitik".

De sociala medierna som har diskuterasts flitigt i bloggosfären under veckan, var ett kortare inslag i analysen. Visst kommer de att ha betydelse, menade Mats. Till en del för att det visar att partierna är moderna. Men den stora källan för väljarnas valinformation kommer från "gammelmedia" som kommer att vara det avgörande, enligt honom.

I nyhetssändningen efteråt ser jag att den "nya" explosiva valfråga som slår mot regeringen diskuteras. Pensionärernas situation med de sänkta pensionerna och de klyfta som växer mellan de som jobbar och inte gör det (längre). Det här tar SvD upp i en artikel i näringslivsbilagan där Lena Hennel skriver en analys under rubriken "Politiskt kan priset bli högt". Hon noterar att regeringen nu kan ha "retat upp" en fjärdedel av väljarkåren. Lena citerar bland annat en mätning som presenterats i Riksdag&departement där 56 procent av väljarkåren menar att det ekonomiska gapet mellan de som jobbar och de som inte gör det måste minska. D.v.s. tvärt emot alliansregeringens linje.

Skulle man vara valkampanjledare i allianslägret så skulle nog Knutsons/Silbersteins liksom Lena Hennels i SvD (ej på nätet) ha tyngd planeringsarbetet något.

Fler nybloggade inlägg med valanalyser
- Peter Soilander om bla jobbskatteavdrag och Schlingmanns artikel (egen bloggning här)
- Peter Högberg om jobbskatteavdraget.
- Adventskalendern om Schlingsmanns artikel.
- Krassman med mer "inför valet-analys".


Kolla bloggar via NetRoots och Politometern 
Intressant  Läs även andra bloggares åsikter om politik, regeringen, alliansen, val 2010, valet 2010, fredrik reinfeldt,

Sahlin mot Reinfeldt 20/1 och valårsdebatter från förr...

Valår blir debattmöten mellan partiledare förstås särskilt viktiga. Redan nu i januari möts Sahlin och Reinfeldt vid tre tillfällen: 20 jan i partiledardebatt i riksdagen, den 27 i radions P1 och den 31 i debatt i SvT:s Agenda. Jag hoppas på debatter som visar tydliga skillnader mellan alternativen, de rödgröna och de som nu styr, de borgerligas "allians". Värderingar och färdriktning i politiken men också tydliga besked om de frågor som väljarna kräver svar på. De första debatterna kommer samtidigt  som båda "blocken" jobbar med sin gemensamma politik. Både rödgröna och "alliansen" har arbetsgrupper som återkommer med konkretare besked under våren.

Jag har enbart för "njutningens" skull tittat på protokollet från motsvarande partiledardebatt när en opposition förra gången under ett valår utmanade den då styrande S-regeringen. Kommer frågorna att upprepas nu när ansvaret är det omvända? Det debatten då handlade om, 2006, kommer det att upprepas? Och blir det oppositionen som ställs till svars mer än de som idag har makten och vars politik måste utvärderas i förhållande till löften?

Ja, regeringen under Göran Perssons ledning utlovade några satsningar. Vi sätter sociala reformer före skattesänkningar. De var de äldre, de var tandvård, det var att få bort oljeberoendet och de var de unga. 

Det handlar om deras utbildningssituation. Det handlar om deras bostadssituation. Det handlar om de sociala frågorna. Det handlar om hur de blir bemötta och behandlade på arbetsmarknaden.

Göran Persson fick redan här kritik för det som sedan skulle bli valfiaskots grundorsak enligt många. (en del tror fastighetsskatten..så icke jag) Det talades inget om jobben, enligt oppositionen. Senare fälldes som bekant uttalandet att "jobben inte var en valfråga". Det blev det oavsett att Konjunkturinstitutets pressmeddelanden redan före valet skrek ut "jobben kommer". Och så blev det fram en bit i Reinfeldts mandatperiod.

Under debatten varnade GP för de mastodonta skattesänkningar som skulle gå ut över välfärden och de besparingar som skulle drabba sjuka och arbetslösa. Göran Persson tog fasta på det som borgerliga företrädare hade sagt: att skattenivåerna i Sverige ska ner till EU-nivå, en beräkning så då landade vid 250 miljarder. Där hade oppositionsledaren Reinfeldt besked. Något program i den storleksordning som Göran Persson beskriver finns inte, enligt Reinfeldt.  

Jag skulle gärna se att vi fick en tillväxt driven av ökad sysselsättning som gjorde att vårt skattetryck sjönk. Det är vägen att få ned det svenska skattetrycket. Det finns inga hemliga agendor eller planer för att göra detta med mindre än att sysselsättningen ökar.

Fördelningspolitik skulle det bli också..

Men vi har satt oss före att ta statsfinansiellt ansvar för att finansiera våra skattesänkningar fullt ut, att också omfördela så att skatterna mer kommer låg- och medelinkomsttagare till del

 Och så jobben. Reinfeldt lovade:

Vi kommer att sätta Sverige i arbete. Vi kommer att föra fram förslagen som gör att jobben växer till och som matchar människor som kommer från utanförskap så att de får en chans till att få komma tillbaka. Vi kommer att skapa en tillväxt som bärs av att fler jobba. Vi tror att det är långsiktigt.

Även om jag tror att det både fanns och finns oerhörda sminklager på de borgerligas innersta känsla för "jobbpolitik" så är det förstås bra att det kampen mot arbetslösheten ses som så central i det politiska Sverige. Det finns mindre glädjande delar av debatten, något som jag precis som Kent Persson har hoppats att vi slipper denna valrörelse: Personangreppen och smutskastningen. Att Reinfeldt förra valet använde sig av kombinationen Göran Persson och ordet "makt" är tydligt.

Det finns de som söker makt därför att de så uppenbart blir uppspelta av att ha makt. De är så förtjusta att man ser det på dem bara de kommer in i ett rum. Vår utgångspunkt är att vi ser makten som att begära mandat för att tjäna människor, inte för att härska över dem. Det är viktigt vilket perspektiv man har gentemot makten. 

Och på ett annat ställe:

Det är därför det är så viktigt med maktperspektivet. Börjar man hos människorna i strävan att försöka förbättra för dem eller börjar man i egen förtjusning över tabeller och siffror, berusad av makten för egen del? Det avgör vilken sorts projekt man skapar för sig själv, för sitt parti och för sitt politiska alternativ.

Jag hoppas på en rak debatt med tydliga alternativ men en ärlig sådan som håller personangreppen långt borta. Väljarna har nu knappt "en graviditet" på sig att få sitt viktiga underlag inför sitt beslut om vilken färdriktning de vill att Sverige ska gå. En sak är klar: spännande blir det. Redan den 20 januari drar det igång.


- Kolla bloggar via NetRoots och Politometern 
Intressant?  Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, mona sahlin, moderaterna, fredrik reinfeldt, val 2010, valet 2010, alliansen

(S)eger på framtidshopp snarare än på misstro mot Reinfeldts regering

Ska man vara en av de där råbarkade politiskt strategerna kan man väl säga att det är "skitsamma" hur man vinner val. Bara man vinner det. Den där strävan att nå makt beskrivs ofta som en kallt förhållningssätt till omgivningen där makt i sig blir självändamål. Men politik handlar om att förändra samhället efter de idéer man själv tror på och kan få stöd för i val. Det gäller att få folks förtroende, praktiskt uttryckt i flest röster på valdagen. Som ett stort, starkt parti eller flera mindre tillsammans. Maktens omvända position: att i omröstning efter omröstning få nej till de förslag man själv gillar tillhör politikens verkliga tristesser.

För socialdemokratins del är målet för årets val att få stöd av fyra av tio väljare, en ökning med ca fem procentenheter från förra valet. Tillsammans med kamraterna i det rödgröna samarbetet ska regering bildas. Också i kommuner och landsting är målet förstås att återvinna människors förtroende. Det ser just nu ut som det kan gå, även om (S) för egen del har en bit kvar till målet.

När instituten nyligen mätte väljarnas förflyttning mellan partierna visade det sig att ca 350 000 väljare lämndade alliansens partier på frågan om sjukförsäkringen. Möjligen ligger där ett "vinnarhål" för de rödgröna: en allt djupare misstro med regeringen Reinfeldt. Kanske är det jobben och den högre arbetslösheten som åter blir den stora och avgörande frågan. Eller det i kombination med andra frågor som gör att väljarna visar att man underkänner regeringens färdriktning.

Det skulle ändå kännas mycket bättre och tryggare om valet i september kunde vinnas av "egen kraft". Att väljarna inte främst ger sitt stöd mot Reinfeldts regering utan för en socialdemokratisk politik och för en rödgrön regering. Det verkar finnas en stor potential för detta. I dag berättar medier om SIFOs  mätning av hur svenska folket ser på framtiden. Hos de med jobb, goda inkomster och villa verkar framtidshoppet spira. Det är också grupper som gynnats av regeringens politik. Annat och mer dystert är det hos de låginkomsttagare som alliansens i bland pratar om men som i praktiken har drabbats av den förda politiken.

Främst unga och gamla tappar nu tron på framtiden. Hotet att förlora jobbet biter sig fast och jag gissar att det också handlar om att man vet att trygghetssystemet när man blir arbetslös eller sjuk nu är svagare. Och här finns en koppling: statsrådet Christina Husmark-Pehrsson som bekräftade att sjukförsäkringen blir sämre för att sänkta skatter ska kunna betalas. 

Visst kan Obamas kampanjseger inspirera, inte bara när det gäller nya medier och metoder utan också till det som jag tror var det avgörande punkten: framtidshoppet och särskilt Obamas framtidshopp i jämförelse med en rejält trötthet på Bush politik. Möjligen blev omformuleringen av "Yes we can" till ett sossigt "S we can" som någon gjorde lite småpatetisk. Men själva ingrediensen - hoppet att politiken kan förändra och att framtiden kan bli ljusare bara rätt lag vinner - skulle jag gärna se som det valvinnande konceptet fram till valdagen i september. "Gladast vinner", som en tidigare partisekreterare för (S) brukade säga.

- Kolla bloggar via NetRoots och Politometern
Intressant? -  Läs även andra bloggares åsikter om politik, val 2010, valet 2010, socialdemokraterna, SIFO, moderaterna, alliansen, regeringen, sjukförsäkringen, arbetslöshet, jobbävning

Svensk väljaropinion om rödgröna i ledningen

Ser hos min favoritblogg :-), Svenskans ledarblogg, att Ekot har en ny form av opinionsmätningar. En sammanvägning av olika instituts resultat. Poll of polls som det heter internationellt. I blockkampen står det 50,6 för de rödgröna mot de borgerligas ("alliansens") 42,9.I "tungviktarmatchen mellan socialdemokrater och moderater lär det stå 34,4 för (S) och 26,3 för (m). Per Gudmundsons "räddning i opinionsmotvindarna" är just detta som han så fiffigt skriver på bloggen:

En annan sak att notera. Socialdemokraterna ligger enligt de samlade mätningarna på Ekot under sitt ödesdigra valresultat 2006. Moderaterna ligger över sitt.

Jag börjar så smått fundera över när också allianstrogna medier börjar gruppla högt över varför det ser ut som det gör. Det vore spännande och lärorikt att ta del av sådana tankar. Det gäller förstås inlägg av dito bloggare och politiska företrädare.

 
S har satt målet om 40 procent i september. Partiet har bakom sig en framgångsrik jobbkongress och, som mätningen också visar, en efterlängtad trend uppåt. I regeringsmatchen kan man trixa och invända hur man vill: Idagsläget har väljarkåren ett större förtroende för de rödgröna än för Reinfeldts allians. Så har det varit länge. Må så förbli.


- Fler som bloggar om mätningen: Tord Oscarsson

- Läs mer om mätningar och opinioner på Henrik Oscarssons blogg.


- Kolla bloggar via NetRoots och Politometern
Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om politik, val 2010, valet 2010, opinionen, opinionsläget, socialdemokraterna, moderaterna, alliansen

Ett ideologiskt filosoferande i ett kallt Sverige

Vad är egentligen politik? Och vad innebär definitionen inför årets kraftmätning mellan de borgerliga, kallade "Alliansen" och de rödgröna med socialdemokraterna som största parti i täten? Ja, även nu för tiden har (S) i mätningarna stöd av var tredje väljare, något som det ibland känns viktigt att berätta när krisstämplar försöks fästas på inte minst Mona Sahlin.

"Politik är att vilja", menade Olof Palme. Politik är att vilja samhällsomdaningen. Andra har menat att politik är att välja. Åter andra att politik oavsett vad det är måste få mindre plats. "Besluten ska föras till köksbordet" som det så vackert och bildligt har beskrivits. Helt borta får jag intrycket att frågan "politik för vem och till vad?" är. Intressen som finns bakom partier tycks vara fult att tala om, i alla fall i vissa kretsar. Att som Sven-Erik Österberg skriver i en artikel om a-kassan (bloggat här) att S vill göra om a-kassan: "I dialog med fackföreningsrörelsen vill vi skapa en fungerande försäkring" kan vara exempel på socialdemokratins tydlighet: att stå på löntagarnas sida och driva deras intressen.

Socialdemokratin har en styrka i att kunna hantera "både och". Både löntagare och företagare. Både välfärd och enskildas rätt. Både tillväxt och miljö. Därför är det inte alls någon märklighet att S-kongressens företagarperspektiv som nära på hånas av Svd i en ledare, kan förenas med att driva samhällsförändringar utifrån löntagarnas intressen också. En av partiets svårigheter är att man inte sällan får klä skott för de samhällsbrister som fortfarande består. I de sammanhangen ges partiet ofta en bild som den enda maktfaktorn som påverkar samhället.

Och för att vara tydlig: De senaste tre åren är det borgerligheten som har styrt Sverige...

Att politiken alldeles isolerat påverkar samhället är förstås fel. Andra krafter med ibland benfasta fästen i andra partier drar i annan riktning. (S) bildades av folk utanför de politiska församlingarna för att med rösträtten förändra samhället. Partier som moderaterna bildades av maktfolket inne i maktboningarna för att just värna sina maktpidestaler. I början med motstånd mot politikens verkliga grund, dvs rösträtten. Efter att ha accepterat den -  ändå en återkommande betoning av att annat än politiken är viktigt. Oftast med hänvisning till "enskilda". Där har analysen aldrig gått vidare: "vilka andra?", "vad ger det för effekter på samhälle och människors förutsättningar till goda liv"? Hur påverkar det solidariteten och hur går det med jämlikhetstanken? Och hur påverkar ökade samhällsklyftor tillväxten"?

Där brukar nästa otydlighet ramla på. Att Socialdemokraterna fortfarande har ett starkt existensberättigandet ligger i synen som kan beskrivas med ordet "alla". Att nästan alla barn klarar skolan räcker inte. Att nästan alla sjuka får bra vård räcker inte. Att nästan alla har jobb räcker inte. En central skiljelinje i politiken där socialdemokratins motståndare till höger aldrig tar någon diskussion.

Socialdemokratin motståndare har transformerats. Från att intressen som företräddes var ganska tydliga har inte minst den retoriska förändringen av de "nya moderaterna" grötat till den politiska spelplanen. Jobbpolitik blir en fråga om lägre ersättningar för de som inte har jobb. Kanske värst av allt och förstås oerhört ledsamt för arbetarrörelsen är att man ju bildades för kampen mot arbetslösheten. Den svenska högern har historist varit helt ointresserad av det som nu betecknas "jobbpolitik". I stället har teorier som "nödvändig arbetslöshet för att hålla nere inflationen" varit bärande i de kretsarna. Den aktiva arbetsmarknadspolitiken har tillsammans med trygghet för den som blir det, varit ett socialdemokratiskt signum som borgarna nu tagit till sig. Samtidigt ökar arbetslösheten och klyftan mellan vallöften och resultat blir att djupare.

Skatter kan sänkas så att en betydande del hamnar hos ganska välbeställda men ändå beskrivas som något för "låg- och medelinkomsttagare". Den politiska retoriken kan precis som socialdemokratins som har ett starkt stöd hos folk tala om sjukvård för alla genom gemensam finansiering samtidigt som verklighetens politik är en annan. De borgerliga HAR i Stockholm öppnat upp för privata intressen i skattefinansierad vård.

Direkt efter Reinfeldts första steg att förändra partiet var han i en rad uttalanden mycket tydlig. (har bloggat mängder om detta) Förnyelsen går tillbaks till teorierna i ungdomens böcker: "makt kan inte erövras i Sverige utan att det av välfärden försövda folket" erbjuds någon form av "sossigt" alternativ. Därför den moderata kursändringen där en politik han själv företrätt år efter år, bland annat som gruppledare i riksdagens finansutskott, helt plötsligt kastades på sophögen och fick en annan retorisk skrud. I frågan om sjukförsäkringen, i statsrådets Husmark-Pehrssons uttalande att det ska betala sänkta skatter kommer illustrationen fram av förnyelsen. Bara retorik. "Vi rör oss inte på höger-vänsterskalan" och " vi ska sänka skatterna till eu-nivå" betonade Reinfeldt vid tiden för "förnyelsen". Allt för att lugna de intressen som verkligen önskade de gamla moderaternas linje.

Jag tror inte, Edvin, att det handlar om att "rasera välfärd". I Sverige är borgerliga väljare i borgerliga kommuner också försvarare av välfärd (därmed också av skatter för att betala den). Jag tror inte heller att skillnaden i politisk syn handlar om att någon "vill illa". Det är synen på "alla" eller "de flesta" och synen på vad som ger detta goda som skiljer. De borgerliga har fortfarande hästskitsteoremet som ledstjärna. "Får de rika det bättre sipprar det alltid ner lite till de fattigare". Att ojämlikhet kostar är sällan ett inslag i Reinfeldts tal.

Svenska dagbladets artikel inför valet där Reinfeldt och Sahlin intervjuas visar hur retoriken kommer att låta framöver. De borgerliga partierna kommer att tala om jobb mot bidrag. Inga bakomliggande intressen att företräda kommer att lyftas fram. Det är i stället något odefinierat "kollektiv" och på individnivå som kommer att gynnas.

(S) kommer i det rödgröna samarbetet att tala mycket om det Sahlin säger i artikeln, med tydlighet om att det finns grupper som idag är missgynnade och där politiken har ett särskilt ansvar. Synen på samhällsklyftor och hur och om de ska mötas med politik är en punkt där de ideologiska skillnaderna är som djupast och tydligast när väljarna ska bestämma sig om några månader. 

Mer läsvärt: 

- Kent Persson om sin (m)-syn på jobbpolitiken.
- Jonas Morian om att "Sahlin kan. Bättre."
- Martin Moberg om arbetslinje på riktigt...
- Röda berget om S arbetslinje.
- Monica Green om trygghet vid arbetslöshet
-Kolla andra bloggar via NetRoots och Politometern

Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, mona sahlin, moderaterna, fredrik reinfeldt, alliansen, regeringen, val 2010, valet 2010,

Svenska Dagbladet, de rödgröna och stjärnor på slott...

bild Svt

Äntligen kan man börja dagen med Svenska dagbladet som inspirationskälla igen! Saknade förstås tidningen under semesterresan men idag har den ramlat in i brevlådan igen. En första tanke är att jag måste mer systematiskt än tidigare försöka spegla ledarsidans funktion som rikstäckande "flygblad" för alliansen. Eller snarare mot de rödgröna, mest socialdemokraterna och framför enormt mot Mona Sahlin.

Dagens ledare försöker få "Stjärnorna på slottet"-stämpel på det rödgröna samarbetet. Själva sakinnehållet har ingenting med det arbete att formulera ett gemensamt program inför valet som de rödgröna jobbar med. Framgångsrikt, skulle jag säga. Att det samarbetet redan har fungerat i en rad skarpa statsbudgetar för Sverige har jag skrivit om tidigare. Det är alliansens fyra partier, där två möjligen trillar ut ur riksdagen, som är nybörjare på samarbete.


De få erfarenheter av borgerliga regeringar som Sverige har är inte goda. Antingen har samarbetet brakat ihop, på kärnkraft eller skatter till exempel. Eller (och) så har "samarbetet" mest handlat om att ge varje borgerligt parti just sina älsklingsreformer. Moderaterna har fått några sänkta skatter, ofta utan finansiering. Centern har fått någon reform till sina landsbygdsväljare, som vargjakten senast. Folkpartiet någon regelförändring i skolan och kristdemokraterna ett oönskat vårdnadsbidrag. Allt som allt har det ofta slutat med moras i statens finanser.

Om vännerna på Svenskans ledare tycker att programmet Stjärnorna på slottet är en bra illustration av regeringsarbete borde förstås dagens alliansregering vara ett mer aktuellt objekt att granska eftersom de styr Sverige. Jag skrev för ett par dagar sen om den splittring som Ekot berättade om.

Vem som i den konstellationen är den abnormt självegocentriska Ranelid och vem som spelar samma roll som Leif GW Persson och Linda Skugge gjorde i senaste programmet överlåter jag dock till läsaren att bedöma. Möjligen är jämförelsen illa vald. Det riktigt allvarliga är att det ena är underhållnings-TV och det andra, regeringsarbetet, något som direkt berör svenska folket i deras vardag. Det första kan man undvika genom att låta bli att titta på programmet. Det andra genom att lägga rösten på de rödgröna. Självklart val... 

Kolla bloggar via NetRoots och Politometern
Peter Högberg skriver också om detta och länkar också till Aftonbladets ledarsida som kommenterar Svd i går: om innovationsklimat.

Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om politik, stjärnorna på slottet, björn ranelid, val 2010, valet 2010, alliansen, regeringen, moderaterna, fredrik reinfeldt, socialdemokraterna, rödgröna,

Den riktiga arbet(s)linjen

Är trots ett par dagars ytterligare semester uppe med den så kallade tuppen. Sverige är i förhållande till det Mallorca jag har spenderat tiden på i två veckor ett kallt land. Mycket kallt. Men inte bara vädermässigt har kylan tagit Sverige i sitt grepp. Den som drabbats av arbetslöshet eller sjukdom har de senaste åren märkt att kylan bildligt talat gripit tag också i dem.

Det har och har haft olika förklaringar. Den främsta har handlat om en ny politik där Alliansens så kallade jobbpolitik har haft sänkta skatter i fokus. Till delar (men bara till delar) har man sökt finansiering för sina sänkta skatter. Det har de sjuka och arbetslösa fått stå för.

Att socialdemkraterna och de rödgröna återupprättar a-kassan som en del av den svenska välfärden är viktigt. Kampen för jobben står först. Men där arbetslösheten sätter in ska tryggheten finnas, på vägen till något annat jobb. Sven-Erik Österberg skriver om detta på DN Debatt. SEÖ skriver:

Sänkta ersättningar, ökad byråkrati och administrativt krångel stärker inte människors möjligheter att komma snabbare tillbaka till jobb. Men en politik som är inriktad på aktiva insatser, utbildning och praktik innebär reella möjligheter att komma i jobb.

Förslaget handlar inte bara om att komma tillrätta med alliansens felsteg och felsyn som slagit igenom i systemet. Det gäller också att äntligen stoppa det systemhelvete som många arbetslösa har mött i form av oacceptabla väntetider på ersättningar. Den arbetslöses trygghet i fokus snarare än byråkratin, kan man säga. Det är mycket välkommet.

Att stärka a-kassan som omställningsförsäkring handlar också enligt (S)-förslaget om att minska byråkratin för arbetsgivare, se till att reglerna passar dagens arbetsmarknad och att ta bort regler som diskriminerar bland annat unga: Sven-Erik skriver i artikeln:

•Regeringens diskriminerande särregler för ungdomar, som trots samma avgift får en kortare ersättningsperiod, och de särskilda undantagen för föräldrar till barn under 18 år är främmande inslag i ett inkomstbortfallsbaserat försäkringssystem. 

Fler jobb genom att ta krafttag mot arbetslösheten kommer först. Men i ett välfärdsland som Sverige finnas också nästa steg: den som ändå blir arbetslös har ett trygghetssystem som stödjer, inte motarbetar, att komma tillbaks. Bra, Österberg!

Kolla bloggar via NetRoots och Politometern 
- Johan skriver också

Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om Läs även andra bloggares åsikter om politik, arbetesmarknad, socialdemokraterna, val 2010, valet 2010, alliansen, regeringen, sven-erik österberg, a-kassa, jobbävning, arbetslöshet

Reinfeldt börjar ge upp? Hoppar av vid valförlust

Val 2010 - en given första bloggning nyss hemkommen från semesterresan. Ser att Svd i dag har en artikel om de två huvudalternativen: de rödgröna mot alliansen. Tänker återkomma med några tankar efter att ha läst den. Samtidigt fortsätter debatten om det parlamentariska läget efter valet där Sahlin idag gör utspel om ministerposter till mittenpartier om det krävs för att få en riksdagsmajoritet utan SD-inflytande.

Att moderatledaren Reinfeldt hoppar av partipolitiken vid en borgerlig valförlust förvånar inte mig. Hela upplägget av nya moderaterna, som jag bloggat om i otaliga inlägg, är ett "allt eller inget-"koncept i politiken. Det bygger från yta till kärna på just maktinnehavet. När de "nya moderaterna" föddes var det en rejäl chansning att retoriskt vrida moderaterna, samtidigt som partiet i grunden stod fast vid de gamla värderingarna. I första etappen vann alliansen valet, något som gav legitimitet åt Reinfeldt som den "Vd-liknande" partiledare som hans mandat kan liknas vid. En valförlust innebär omvänt ett sannolikt slut på "bladdrandet" om att vara som "sossar". Återgången till en "rak höger" måste då skötas av andra än Reinfeldt.

Visst kan man också tycka att Reinfeldt har en inställning till riksdagen som är anmärkningsvärt negativ. Att inte vilja "gneta" i oppositionen i riksdagen "duger inte". Samtidigt ska man minnas att han varit där, just i opposition mycket länge före regeringstiden. Det ligger nog mer en tanke att använda de självklara erbjudanden som den erfarenhet han har skaffat sig kan locka fram, sannolikt mycket välbetalda.

Det mest negativa* med dagens utspel är att det sänder signaler till alliansens valarbetare att till och med dess ledare börjar ge upp och tala om tiden efter regeringsperioden.

* förtydligande: "negativa.." ..för alliansen, alltså.."


Kolla bloggar via NetRoots och Politometern
Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om politik, alliansen, regeringen, mona sahlin, socialdemokraterna, fredrik reinfeldt, val 2010, valet 2010, sverigedemokraterna

SAAB läggs ner - Vad betydde Reinfeldts "vi har gjort för lite"?

Jag ser att GM nu ska påbörja slakten av SAAB. Det är Reuters som kommer med uppgiften, återgiven av Aftonbladet och DN. Det är förstås en oerhörd mörk julklapp som i spåren av regeringens totala passivitet och nonchalans nu verkar leda till att tusentals jobb hotas inom SAAB och hos företagets underleverantörer. Och en ort som Trollhättan hamnar i ett oerhört svårt läge.

Regeringen som borde sett att riksdagens beslut om ett utrymme på 28 miljarder som avsatts kunde ha varit starten på något offensivt. Så har inte skett. Att Fredrik Reinfeldt i ett mycket sent skede erkänner att regerngen har gjort för lite, borde nu granskas ytterligare. Vad står det för? Vilken är hans analys så här när slakten ska börja? Hur ser han på regeringens eget ansvar, det som han antyder?? Svaren måste fram och Maud Olofsson har tyvärr inte tid med något julfirande.

Mer i Svd.

 - Fler blogginlägg på NetRoots och Politometern.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, saab, regeringen, general motors, maud olofsson, jobbävning, arbetslöshet, utanförskap, val 2010, valet 2010

Vårdköer, bluffköer och ett vårdval med "groteska inslag"

Dagen kommer möjligen att innehålla en radda inlägg i bloggosfären om vården. Dagens nyheter "avslöjar" återigen nya brister i hur ersättningarna i vårdval Stockholm slår. Samtidigt kommer Göran Hägglund klockan 11 att ha en presskonferens om den så kallade kömiljarden. Bland annat Stockholms landsting kammar hem ett par hundra miljoner därför att man har klarat gränser och rapporteringsgrad. Det finns mycket att säga om detta.

Först ska man förstås vara glad om det är som Filippa Reinfeldt brukar säga: "fler får komma till". Ska vi kalla oss välfärdssamhälle är det förstås orimligt att inte ens komma fram på telefon till sin vårdcentral eller att behöva vänta i ändlösa köer. Det finns mycket att upprepa kring de effekter som vårdval Stockholm har fört med sig. Det är inte själva valet i sig som är problemet utan de regler och ersättningssystem som den borgerliga alliansen har konstruerat. Jag ser tre problem som jag inte ha fått svar på när jag har ifrågasatt den himmelska bild som man målar upp:

*  Hur stor andel av de fler besök som redovisas beror på att länets invånare har ökat med 30.000?
* Hur stor andel av ökningen är, som redovisas i måndadsboksluten, korrigeringar av tidigare felregistreringar? 
.och kanske viktigast..
* Hur stor andel av ökningen beror på att patienter som tidigare togs omhand under ett besök nu får springa gatlopp mellan bostad och vårdcentral, allt för att vårdcentralen ska få ihop sin ekonomi?

Ett ersättningssystem som bygger på att vårdcentralen får mer pengar ju fler besök man tar har fått orimliga konsekvenser i kortare besök. Det bör granskas mer i utvärderingen av vårdvalet. Så länge kan man ta del av vad läkarna själva berättar, och som de styrande vägrar lyssna på. Systemet styr mot läkartider, snarare än mot en helhet i vården med olika kompetenser för olika behov. Eller som en vårdcentralschef berättade:

  "för att få ihop ekonomin är det nästan så att doktorn tar emot och sen om så krävs remitterar patienten till sjuksköterskan..."

Det är nog så allvarliga effekter. Men valfriheten i all ära så känns det mest plågsamma (ja, rätt ord) med hela systemet att man vägrar förstå att ohälsa har en stark koppling till segregation, att den är oerhört olika mellan länets invånare och det borde vara en viktig faktor när man fördelar resurser. Vårdvalets brist på politisk styrning (som jag kallar ansvarstagande) är helt orimligt. En innerstad med redan väl tillgodosett vårdutbud får ännu mer samtidigt som länsdelar medsämre utbud och större ohälsa till och med fått minskade anslag.(Detta debatterades bland annat vid senaste landstingsfullmäktige och kan ses på webb-TV.

Jag tillhör dem som tror att ideologisk förblindning är väldigt farligt. Just det gör att vårdval Stockholm i stället för en positiv reform med en tydlig rätt för patienten är det nu en producentfokuserad förändring som styr fel, styr orättvist och styr i motsatt riktning mot vad behoven definierat som sjuklighet och ohälsa borde innebära.

- För strålande och även faktamässiga inlägg om bl.a. detta rekommenderas Marikas blogg "Storstad".
- OM det där i rubriken: "Groteska inslag" Läs DN här.
- Fler blogginlägg på NetRoots och Politometern.

Intressant?  Läs även andra bloggares åsikter om politik, vård, sjukvård, filippa reinfeldt, vårdköer, stockholms läns landsting, göran hägglund,

I arbetslöshetens och utanförskapets spår

390.000 personer gick utan jobb i november. Åtta procent arbetslösa i ett Sverige med en regering som lovat "fler jobb och färre i utanförskap". Förra året var samma siffror 304.000 och 6,2 procent. Trots ökningen, inte minskning som lovats före valet, är arbetsmarknadsministern hoppfull. Det är slut på skitår, möjligen. De gladare tongångarna får också Svd:s PJ Anders Linder att om inte stråla så ändå uttrycka visst hopp i sin ledare. Det blir inte riktigt så farligt som det kunde ha gått.

Nu var det, som sagt, inte vallöftet. Internationell kris eller inte: vet man att det är en internationell kris så ska man inte ställa ut vallöften så slarvigt. Här finns också de talande exemplen på hur svårt det är för svenska medier att ställa regeringen mot väggen. Den regering i Anders Borgs skepnad, som ibland förklarar sitt misslyckande med "global finanskris", hånade faktiskt oppositionen i riksdagen när krisvarningar nämndes.

I SvD-ledaren uppmanas regeringen att "vikta om" politiken, bort från AMS-politik. Ännu mer av sänkta skatter ska ordna jobben, något oklart hur teorin som redan misslyckats helt plötsligt ska fungera. Det andra budskapet är tydligare. Nu måste facken se till att inte kräva löneökningar. I sig inget fel att i sund ordning förespråka reallöner. Det är inte det jag vänder mig emot. Det som oroar är hur arbetslöshet används som ett vapen. "Håll käften och var glad - du har ett jobb" ungefär.

Så har inte den framgångsrika svenska modellen sett ut förut. Framgångarna för ett ganska litet land som vårt har bland annat handlat om en hög beredskap och acceptans för förändringar och omställningar. Visst har "omstruktureringar" hela tiden gjorts. Då har tryggheten ändå funnits där: starka fackliga organisationer, arbetsmarknadspolitik som byggt på aktivitet snarare än bidrag och ett trygghetssystem också ekonomiskt. Och möjligen en faktor till som med några undantag har präglat Sverige. Regeringar som inte haft ett ideologiskt syfte att drämma till löntagarna. Regeringen har försvarat trygghet i anställningar och inte varit ideologiskt blinda i tron att "lite piska gör alla glada". 

SvD-ledaren skriver: " Det fackförbunden kräver får deras arbetslösa medlemmar betala". En motsättning som är efterlängtad av borgerligheten men som varit omöjlig att få till med en annan regering. Under alliansens tid vid makten har den trista strategin nu stöd av regeringen. Må de röstas bort!

- Något som Johan Westerholm visar inte alls är omöjligt...

 
- Fler blogginlägg på NetRoots och Politometern.

Intressant?   Läs även andra bloggares åsikter om politik, regeringen, alliansen, arbetslöshet, val 2010, valet 2010, fredrik reinfeldt, jobbävning, ams, svenska dagbladet

Sahlin mot Reinfeldt-dueller - En fråga om vilket Sverige vi vill ha

bild: Svt

Det finns direkt ett par saker som säger emot Svenska dagbladets ledare, som idag knappast kan betecknas som hovsam. Egentligen är rubriken som "Sahlins bubbla" som enligt Svd borde punkteras en bra illustration för tidningens ledare. Väldigt, väldigt uppblåst och med väldigt lite sakligt innehåll.

Tidningen kommenterar gårdagens debattutmaning från (S) till Reinfeldt. Huvudtesen är att Reinfeldt är så skicklig och bra och Sahlin det omvända och därför avgör SvD debatterna redan på förhand. Det är inte långt bort från att SvD antyder att val nästa år är onödigt. Mätningar och medieexperter i Bryssel har bestämt att Reinfeldt är bäst. Väljarna tycker som bekant annat.

Breder man ut tidningen på bordet och ser hela uppslaget är bara det en signal om att allt inte riktigt beskrivs korrekt på ledarsidan. På andra sidan går nämligen debatten om sjukförsäkring och rehabilitering vidare. Företrädare för patienter och behandlare skriver om den oro som finns över att regeringen "buntar ihop" patienter i stället för att se till enskildas behov. Man varnar för att människor kan hamna mellan stolar, om man är för frisk för att vara sjuk och för sjuk för att klara av regeringens nya intoduktionsprogram. Socialbidrag blir lösningen.  För andra kan rehabiliteringen försvåras av den press som framkallas om det finns en tidsgräns för ersättningen, en "stupstock" då trygghetssystemet sviker.  

Aftonbladets ledare pekar på att Reinfeldt vann valet på prat. När nu 350.000 väljare på kort tid har flytt alliansen så gör man det därför att den politik som förs skiljer sig kraftigt från den bild man gav i valrörelsen. Man levererar inte de jobb man lovade. Man sätter sänkta skatter först och blir så exalterade över detta att man glömmer allt annat. De sjuka, till exempel.


Reinfeldt har varit statsminister i tre år. Sahlin möjligtvis som vikarie vid något kortare tillvälle, i egenskap av vice statsminister. Att jämföra kompetens på den posten går förstås inte. Det väljarna kommer att jämföra är politiken. Även där är SvD en uppblåst figur som hurtigt deklarerar 

Det är ordväxlingar Reinfeldt inte kan förlora, om han bara står rakryggat för den egna politiken  

Att möta en motståndare som så totalt saknar medvetenhet om omvärlden och tar ut segern redan nu kan bara vara en fördel för de rödgröna att möta. Och som sagt: Patienter och vårdgivare drar av några av slöjorna redan när Svenska dagbladet går i tryck.

- Fler blogginlägg på NetRoots och Politometern.

- Claes Krantz som påminner om att folk inte är dumma.
- Johan Westerholm som påminner om negativa effekter om man drar på för mycket
- Mary Jensen skriver om framåt -  eller bakåtblickande.
- Per Ankersjö som verkar förvånas över oss som gillar centerpartiets mer folkrörelse- än Stureplansstuk 
- Annarkia som pekar på att det är politiken, inte kommunikationen, som brister hos alliansen.
- Ett hjärta rött - om sanning och konsekvens för Reinfeldt.
- Peter Högberg om centerns omkörningsstrategi...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, moderaterna, christina husmark-pehrsson, val 2010, valet 2010, sjukpenning, sjukförsäkring, försäkringskassan, arbetsförmedling, utanförskap, fredrik reinfeldt, per schlingmann, skatter, fredrik reinfeldt

Hoten mot alliansen: väljare, rödgröna och varandra

Precis som Svenska dagbladets ledarredaktion är (m)-partisekreteraren en strålande inspiratör till nya texter. Visst kan en ständig flod av veckobrev irritera. Inte detta. Och precis som Fredrik Pettersson ser jag ett utmärkt tillfälle när det plingar till i mailboxen att ta det skrivna som utgångspunkt för ett inlägg. Här finns mycket att reflektera över. Trots att jag är medveten om den där gränsen: det gäller att skriva egen politik också  - inte bara vara opponent.

Per Schlingman är moloken och dyster. I ett navs har ljus vänts till mörker. 350.000 väljare flyr. Ett statsråd har berättat att försämringar för de sjuka görs för att betala sänkta skatter. Jobbpolitiken har havererat och är i jämförelse med reservationslösa löften före valet en katastrof. "Fler jobb och färre i utanförskap" blev en dyster motsats.

Jag får inte veta hur han tänker riktigt om nedgången. Att så många lämnar partiet och alliansen, vad är förklaringen? Sossar som skrämmer? Dumma väljare? Lurade väljare? Det finns i veckobrevet, precis som i Reinfeldt tal, oerhört lite tankar om att väljarna kanske gillar personen Reinfeldt men förkastar politiken, vägrar se Sverige föras in på ett spår där klyftorna ökar, vägrar ta sänkta skatter till priset av en urholkad välfärd? Tänk om det är detta, som Reinfeldt själv analyserade i ungdomen, som gör att väljarna flyr eder. Ska man vinna val måste man helt enkelt stå för välfärd, trygghet och rättvisa.

Schlingman skriver om de unga väljarna. Ska de lockas till uppförsbackens parti? Knappast. Schlingmann målar upp det han ser som konflikten nästa år: "arbetslinjen mot bidragslinjen". Det skriver han dagarna efter att hans parti har åkt på ett opinionsmässigt klubbslag just därför att väljarna inte accepterar motsättningen. Jobba när man kan, ja. Men också trygghet när man inte kan. Förändra jämfört med förr, Ja, Men inte riva sönder och bryta ner.

  Ett fritt återgivande ur huvudet av Olof Palmes budskap. Han sa en gång ungefär så här. "Den gamla högern var ärliga och tala öppet om att sänka skatter för de välbeställa, för att vara snälla. Ni skjuter de arbetslösa och de långtidsarbeteslösa framför er för att betala för skattesänkningarna".


Just där ligger vår konflikt med högern, eller moderaterna. Just där, tillsammans med jobben och den allmänna välfärdspolitiken som gäller skolan, vården och omsorgen.

Per Schlingmans veckobrev så långt. Och i allianskorridoren en bit bort skriver andra "alliansare" på egna texter. Centerpartiet ser sig som ett parti som inte kan ligga i det söliga tempo som moderaterna har, på vägen mot...något. "Man kör i omkörningsfilen", skriver partisekreteraren på Newsmill. "Alliansen är bra, men vi vill mer" deklarerar man. Jag ryser.


läs också Ett hjärta rött.

- Fler blogginlägg på NetRoots och Politometern.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, moderaterna, christina husmark-pehrsson, val 2010, valet 2010, sjukpenning, sjukförsäkring, försäkringskassan, arbetsförmedling, utanförskap, fredrik reinfeldt, per schlingmann, skatter, fredrik reinfeldt