Vad är egentligen
politik? Och vad innebär definitionen inför årets kraftmätning mellan de borgerliga, kallade "Alliansen" och de rödgröna med socialdemokraterna som största parti i täten? Ja, även nu för tiden har (S) i mätningarna stöd av var tredje väljare, något som det ibland känns viktigt att berätta när krisstämplar försöks fästas på inte minst Mona Sahlin.
"Politik är att vilja", menade
Olof Palme. Politik är att vilja samhällsomdaningen. Andra har menat att politik är att välja. Åter andra att politik oavsett vad det är måste få mindre plats. "
Besluten ska föras till köksbordet" som det så vackert och bildligt har beskrivits. Helt borta får jag intrycket att frågan
"politik för vem och till vad?" är. Intressen som finns bakom partier tycks vara fult att tala om, i alla fall i vissa kretsar. Att som Sven-Erik Österberg
skriver i en artikel om a-kassan (
bloggat här) att S vill göra om a-kassan: "
I dialog med fackföreningsrörelsen vill vi skapa en fungerande försäkring" kan vara exempel på socialdemokratins tydlighet: att stå på löntagarnas sida och driva deras intressen.
Socialdemokratin har en styrka i att kunna hantera "både och". Både löntagare och företagare. Både välfärd och enskildas rätt. Både tillväxt och miljö. Därför är det inte alls någon märklighet att S-kongressens företagarperspektiv som nära på
hånas av Svd i en ledare, kan förenas med att driva samhällsförändringar utifrån löntagarnas intressen också. En av partiets svårigheter är att man inte sällan får klä skott för de samhällsbrister som fortfarande består. I de sammanhangen ges partiet ofta en bild som den enda maktfaktorn som påverkar samhället.
Och för att vara tydlig: De senaste tre åren är det borgerligheten som har styrt Sverige...
Att politiken alldeles isolerat påverkar samhället är förstås fel. Andra krafter med ibland benfasta fästen i andra partier drar i annan riktning. (S) bildades av folk utanför de politiska församlingarna för att med rösträtten förändra samhället. Partier som moderaterna bildades av maktfolket inne i maktboningarna för att just värna sina maktpidestaler. I början med motstånd mot politikens verkliga grund, dvs rösträtten. Efter att ha accepterat den - ändå en återkommande betoning av att annat än politiken är viktigt. Oftast med hänvisning till "enskilda". Där har analysen aldrig gått vidare: "
vilka andra?", "vad ger det för effekter på samhälle och människors förutsättningar till goda liv"? Hur påverkar det solidariteten och hur går det med jämlikhetstanken? Och hur påverkar ökade samhällsklyftor tillväxten"?
Där brukar nästa otydlighet ramla på. Att Socialdemokraterna fortfarande har ett starkt existensberättigandet ligger i synen som kan beskrivas med ordet "alla". Att nästan alla barn klarar skolan räcker inte. Att nästan alla sjuka får bra vård räcker inte. Att nästan alla har jobb räcker inte. En central skiljelinje i politiken där socialdemokratins motståndare till höger aldrig tar någon diskussion.
Socialdemokratin motståndare har transformerats. Från att intressen som företräddes var ganska tydliga har inte minst den retoriska förändringen av de "nya moderaterna" grötat till den politiska spelplanen. Jobbpolitik blir en fråga om lägre ersättningar för de som inte har jobb. Kanske värst av allt och förstås oerhört ledsamt för arbetarrörelsen är att man ju bildades för kampen mot arbetslösheten. Den svenska högern har historist varit helt ointresserad av det som nu betecknas "jobbpolitik". I stället har teorier som "
nödvändig arbetslöshet för att hålla nere inflationen" varit bärande i de kretsarna. Den aktiva arbetsmarknadspolitiken har tillsammans med trygghet för den som blir det, varit ett socialdemokratiskt signum som borgarna nu tagit till sig. Samtidigt
ökar arbetslösheten och klyftan mellan vallöften och resultat blir att djupare.
Skatter kan sänkas så att en betydande del hamnar hos ganska välbeställda men ändå beskrivas som något för "låg- och medelinkomsttagare". Den politiska retoriken kan precis som socialdemokratins som har ett starkt stöd hos folk tala om sjukvård för alla genom gemensam finansiering samtidigt som verklighetens politik är en annan. De borgerliga HAR i Stockholm öppnat upp för privata intressen i skattefinansierad vård.
Direkt efter Reinfeldts första steg att förändra partiet var han i en rad uttalanden mycket tydlig.
(har bloggat mängder om detta) Förnyelsen går tillbaks till teorierna i ungdomens böcker: "
makt kan inte erövras i Sverige utan att det av välfärden försövda folket" erbjuds någon form av "sossigt" alternativ. Därför den moderata kursändringen där en politik han själv företrätt år efter år, bland annat som gruppledare i riksdagens finansutskott, helt plötsligt kastades på sophögen och fick en annan retorisk skrud. I frågan om sjukförsäkringen, i statsrådets Husmark-Pehrssons uttalande att det ska betala sänkta skatter kommer illustrationen fram av förnyelsen. Bara retorik. "
Vi rör oss inte på höger-vänsterskalan" och "
vi ska sänka skatterna till eu-nivå" betonade Reinfeldt vid tiden för "förnyelsen". Allt för att lugna de intressen som verkligen önskade de gamla moderaternas linje.
Jag tror inte,
Edvin, att det handlar om att "rasera välfärd". I Sverige är borgerliga väljare i borgerliga kommuner också försvarare av välfärd (
därmed också av skatter för att betala den). Jag tror inte heller att skillnaden i politisk syn handlar om att någon "vill illa". Det är synen på "alla" eller "de flesta" och synen på vad som ger detta goda som skiljer. De borgerliga har fortfarande
hästskitsteoremet som ledstjärna. "
Får de rika det bättre sipprar det alltid ner lite till de fattigare". Att
ojämlikhet kostar är sällan ett inslag i Reinfeldts tal.
Svenska dagbladets
artikel inför valet där
Reinfeldt och
Sahlin intervjuas visar hur retoriken kommer att låta framöver. De borgerliga partierna kommer att tala om
jobb mot bidrag. Inga bakomliggande intressen att företräda kommer att lyftas fram. Det är i stället något odefinierat "kollektiv" och på individnivå som kommer att gynnas.
(S) kommer i det
rödgröna samarbetet att tala mycket om det Sahlin säger i artikeln, med tydlighet om att det finns grupper som idag är missgynnade och där politiken har ett särskilt ansvar. Synen på samhällsklyftor och hur och om de ska mötas med politik är en punkt där de ideologiska skillnaderna är som djupast och tydligast när väljarna ska bestämma sig om några månader.
Mer läsvärt:
-
Kent Persson om sin (m)-syn på jobbpolitiken.
-
Jonas Morian om att "Sahlin kan. Bättre."
-
Martin Moberg om arbetslinje på riktigt...
-
Röda berget om S arbetslinje.
-
Monica Green om trygghet vid arbetslöshet
-Kolla andra bloggar via
NetRoots och
Politometern
Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om
politik,
socialdemokraterna,
mona sahlin,
moderaterna,
fredrik reinfeldt,
alliansen,
regeringen,
val 2010,
valet 2010,