Möjligen är det intryck efter folkpartilandsmötet som får Sanna Rayman att ägna dagens ledare till funderingar om latteliberalism. Eller rättare sagt: är det möjligt för en socialt engagerad liberal att rösta på det rödgröna alternativet i nästa års val?
Att funderingen finns där är inte konstigt. Trots en självsäker ton som gör att man kan uppleva allianspartierna som totalt dominerande i väljaropinionen har de rödgröna i princip alla mätningar ett försprång. Då har sannolikt väljarna inte fullt ut straffat Reinfeldts regering för misslyckandet med jobben och utanförskapet. Ju närmare valet desto mer kommer utvärderingarna att redovisas, desto svårare kommer alliansen ha att försvara resultatet av politiken.
Den direkta orsaken till SvD-ledaren är att Maria Wetterstrand tycker att socialliberaler mycket väl kan rösta på (mp). Skulle teorin stämma hotas förstås Reinfeldts maktposition. Efter landsmötet är det inte konstigt om fler som bär på frihetsidealen kopplade till ett djupt socialt engagemang är beredda att gå vänsterut. Bara att ett ombud på ett folkpartimöte måste varna för att partiet ska locka alltför stor andel som också skulle kunna vara Sverigedemokratväljare säger en del. Bara diskussioner om "barbariska människor" eller försöken att få till tvångskursen i svenskt beteende för invandrare borde få väljarna att rymma, även om besluten blev bättre än förslagen.
När DN:s ledare sammanfattar helgens landsmöte blir min bild en rörig soppa av "allians" som försöker finnas överallt med allt, för alla och ur alla vinklar. Utom på den plats man borde befinna sig; att svara på frågan om hur arbetslösheten ska motverkas och hur utanförskapet ska minska. Samtidigt beskriver Aftonbladets ledar så bra det ledarskap sm folkpartiet idag har: en rejält härdsmälta, ett historiskt felsteg. Inte minst sett med socialliberala ögon.
Det rödgröna alternativet där förstås socialdemokratin i hög grad är ett alternativ för socialliberaler känns betydligt starkare som alternativ för väljare av lika kulörter än den politikens Kiviks marknad av äldre tiders modell som alliansen nu verkar utvecklas till. Vem som håller i de olika markandsattraktionerna kan man gärna spekulera i. Och som ofta funderar jag över hur nasarna kan sälja vilket skit som helst till vilket pris som helst.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, alliansen, folkpartiet, jan björklund, kiviks marknad, val 2010, socialdemokraterna, miljöpartiet, maria wetterstrand, socialliberalism
2 kommentarer:
Ha,ha. Kiviks marknad. Bra liknelse! :)
Nu måste vi satsa på att förbättra oss själva. Den där självrannsakan som Mona Sahlin talade om kom av sig. När jag såg mindre än tio minuters inspelning av Persson på kvalitets-och politikerdagarna i Göteborg i förra veckan mådde jag illa. Aldrig, aldrig mer en sådan självupptagen och självgod partiledare. Vi behöver Öppenhet och inte Överlägsenhet. Jag nöjer mig inte med att politiska beslut fattas. Jag vill att de ska åtföljas av goda, godtagbara, enkla och tydliga motiveringar. Ylva Johansson verkar inte vara någon större expert på sådana, men hon kan ju ta hjälp. Vi väljare vet att politiker inte är några speciella ljus. De är som människor är mest, men det finns dessvärre fortfarande hycklare som sprider dimridåer och som spelar/leker med både väljare och partikamrater. När det är omedvetet eller medvetet - ja det vete katten :)
Anonym: Den där liknelsen känns mer och mer klockren och möjlig att utveckla ju mer jag tänker på den. :-)
Annars har jag sen en tid bloggat en del om den där självprövningen och "förnyelsen". De första två åren efter -06, självklart. Men därefter har jag skrivit rätt ofta: "det räcker inte allmänt att prata om "förnyelsebehov". Det gäller att vara konkret också. I samband med det har jag också försökt "mota" borgerliga debattörer som sett förnyelse = försämrad LAS och liknande.
Ska den politik som nu ändå är fastlagd kunna få stöd, krävs dialog / Samtal / Det kanske svarar upp mot andra av dina...synpunkter :-)
/p
Skicka en kommentar