söndag 29 november 2009

Söndagskrönika: måndag, jul, Afghanistan, Schweiz och om politisk ton och sociala medier

Inspirerad av Kent Perssons lördagsbetraktelse gör jag samma sak, men av konkurrensskäl förlagd dagen efter. Så skrev jag igår, i ett utkast. När min första variant av krönika ska skrivas har Kent också hunnit posta söndagstankar och dessutom en postning om sitt bloggande. I det senare med "reklam" för mitt och Johan Westerholms funderingar på den här formen av blogginlägg.

Denna första adventhelg har det osannolika hänt. Jag, en ensamlevande yngre man i medelåldern har faktiskt ställt i ordning julens alla utsmyckningar i tid! Du rynkar möjligen pannan i förvåning över att det skulle vara något att skriva om. Kanske inte. Men unikt är det. Pyntantet har till och med försett mitt köksfönster med två julrosor. Och röd bordsduk.


Familjemiddag i går på italiensk restuarang i Gamla stan, efter snabbbesök på julmarknaden vid Stortorget. Pia, jag och hennes döttrar med en fästman. (jaja). Robin drar till Afghanistan om några timmar. Visst är det nervöst. Ändå: undrar om jag har varit närmare ett krig än så? Kongo-besöket gjorde jag i ett land med krig, även om det var långt bort. Här är det Robin som ska dit. Men ändå..En sak är väl klar: jag kommer att följa läget i landet nogrannare framöver.

Undrar om de tänker tankar om det någon gång? Att det ser ut som det gör i världen. De som är så tilll den grad osäkra på det okända eller har en så bristande tro på sig själva att de behöver en fiende att skylla på. Nyligen hade vi Vellinge i Sverige. Idag en folkomröstning i Schweiz.

Lilla O har rubriken "Ursäkta, men vad är det här"? En berättigad fråga. Ett land som mitt medvetande ändå koppling till demokrati och civilisation. Möjligtvis att något gnager om sen kvinnlig rösträtt. Schweiz. Det där landet som amerikanarna tycks förväxla med vårt. En folkomröstning har sagt nej till byggande av minareter.

Det är inte bara beslutet som skrämmer. Jag har inte följt kampanjen ett dugg, men ser kampanjaffischen för "ja till stopp. Det som alltså blev resultatet. Affischer med bilder som säkert inte av en tillfällighet påminner om kärnvapenmissiler. Liknelsen vill man säkert ha fram.
Det är skrämmande.Det där händer i Schweiz. Jag minns från tiden i regeringskansliet om ett överklagande från en ort i Småland. Det gällde byggandet av en moské. Det var gediget genomarbetade dokument som lade fram en rad perspektiv på varför den lilla idyllen kunde klara sig utan den religiösa byggnaden. Jag vill minnas att det sista argumentet man förde fram var: "byggnationen ger negativ inverkan på fastigheternas värde." Ibland blir vi människor ganska skrämmande och mörka i våra sinnen. I alla fall några av oss...

Veckan som gick var det landstingsfullmäktige. Som helhet betraktat ungefär 20 timmar av sånt som hört och sagt förr. Men ändå: debatten är en hörnsten i demokratin. Vi vet vilka länder som inte tillåter debatt och ingen av oss vill ha de systemen till oss.

Och så var det det där med Lönnberg. När debatten dag två började lida mot åsynen av ett slut talade Anders Lönnberg om områden där majoritet och opposition borde kunna enas om långsiktiga beslut. Det blev som om alla i salen haded suttit och väntat på just detta. De där punkterna när alla kan höja sig ett snäpp över vardagsgnatet och trätofrågorna för det gemensammas bästa.

Om det nu var så. Eller möjligen att Anders nivå av retorska finesser gör det omöjligt att komma med trista motangrepp. Men det verkade som det låg allvar i de tack som riktades också från majoriteten. Nu är det bara att invänta de mer formella inviterna. För hur valtaggade politiker än är i dessa dagar så ställer "folket (det som bygger landet) krav. Även om inte alla låter höra av sig så finns krav, förväntningar och också domen av hur man handlat.

Söndag, kväll, Agenda. Sociala medier. Sofia Mirjamsdotter.(Mymlan, om man nu ska använda..längre..) Ett oerhört kort inslag, delvis bortträngt av SAAB-frågan. Inslaget handlade om hur politiker försöker lära sig sociala medier för att "nå ut med budskap". Eller hur vad det nu? Youtube i alla fall, som exempel. Hans Rothenberg (m) berättar om vilka spritsorter som blir en god moderatdrink. Toppad med oliver, om jag fattade det rätt. Friheten...alltså.

Om valet 2010 kommer att avgöras på nätet? Svar nej, om du frågar mig. Viktigt: ja. Bloggande: JAAA!; Twitter: Ja, ska lära mig bättre. Facebook: yepp.... Avgör valet? Nej. Men först måste man fråga sig om det är det viktiga? Man kan förstås allmänt ha synpunkter på hur sociala medier kan användas rätt eller fel. Att använda sociala medier osocialt borde per definition vara att börja fel. Och kunskapen till det "rätta" finns alltid några knapptryck bort. Det mesta är nära på nätet.

Vad händer framöver? När allt fler finns på sociala medier? När allt fler bloggar, twittar och alltid är online på facebook? När "alla" kommer att förvänta sig eller till och med kräva din närvaro? Vet inte. Men se på hur det gick när telekommunikationerna växte fram. Transportväsendets intressen som oroat såg framtiden an: Folk behövde nu inte resa när telefonerandet gjort en annan dialog möjlig. Det blev tvärt om. Vi människor, som Åke E. Andersson skriver, verkar vilja träffas mer efter att ha startat en kommunikation. ( bild)

Nu är det ny vecka..

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

3 kommentarer:

kentpersson sa...

Hej Peter!

Läsvärt och tänkvärt. Ser fram emot nästa söndagskrönika!

MVH

Kent

Peter Andersson sa...

tack, Kent. Det blev lite mycket..var tvungen att skilja av med bilder. I o för sig betyder bilder en hel del även i korta texter...Men jag utvecklar... :-)

Å andra sidan kan man liksom läsa ett stycke som ett blogginlägg...Om man vill..
p

Lilla O sa...

Med tanke på alla vansinniga kommentarer jag fick till mitt inlägg hoppas jag verkligen att alla riksdagspartier motarbetar de förhoppningsvis få som låter extremt mycket i bloggvärlden. Jag är rätt hårdhudad, men igår blev jag chockad!

Tack för uppmärksamheten förresten!