Mp-tågets nya draglok kommer inte att dra fram Carl Bildts oljepolitik

Miljöpartiet avslutar sin kongress och jag har precis hört de två nyvalda språkrören hålla sina linjetal. Först Åsa Romson och sist, och därmed "sista ordet",: Gustav Fridolin. Åsa talar mycket om miljöuppdraget och om internationellt perspektiv. Gustav tar på sig rollen att bekräfta det han och partivännerna ser som Miljöpartiets betydelse för samhällsutvecklingen. "Partiet" som stoppar besparingar i skolan. Partiet som står för arbetsmiljökampen. Partiet som samlar lokala proteströrelser och driver på. Partiet som också "snott" Mona Sahlins gamla tankar (och delvis av (S) sumpade...) att rusta miljonprogrammet. Ett internt tal med främsta funktionen att stärka det egna självförtroendet. Här finns inga tak som begränsar beskrivningen av partiets stordåd för mänskligheten.

En tyngdpunkt i alla analyser av innehållet i talen lär vara kring det "politiska spelet" och om den nyvalda Mp-ledningen har ett fokus på samarbete åt vänster eller möjligen svänger över till stöd för Reinfeldts allians. Den som hörde Åsa Romsons markeringar mot Reinfeldts regering har nog svårt att se något djupare och tätare samarbete. Den som hörde Fridolins tal om att förändra och investera "i stället för jobbskatteavdrag" ser nog också varthän det barkar. Expressens KG Bergström påminde i en Svt-intervju om hur det såg ut i Vallokalsundersökningen i höstas. En monumental andel av Mp-väljarna ser sig som vänster. Men därav också en naturlig följd att partiet under helgen valde just Romson och inte utmanaren Valtersson till nytt "rör."

DN gör som ofta på sin ledarsida: lämnar all kontakt med sansad politisk analys och ägnar sig i stället åt att agera flygblad. Här handlar det om att försöka bidra till ett miljöparti som kan säkra Reinfeldts alliansregerings inflytande mer än att mp ska "återfalla" i ett rödgrönt samarbete. Det finns mycket som talar för att DN kommer att bli besviket. Bara tanken att Åsa Romsons miljöambitioner skulle formuleras till praktisk politik tillsammans med oljemagnaten och utrikesminister Carl Bildt framstår som en helknäpp tanke.

Mer:
- AB med rubriker om att "båda rören har knarkat"...
- AB- Lena Mellin med analys,
- SvD. Göran Erikssons analys
- DN om Romson, om politik-prioriteringar, om apotek,
Fler som bloggar.
- Michael Granstedt om gröna dagar.
- Högbergs tankar om nya rör, liksom Martin Moberg,
- Mattias Lundbäck om förlegat och framtid..
- Helene Öberg med Rörbild!
- Röda Berget om Fridolins vilja
- SvD-ledare om rör med mandat

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, miljöpartiet, åsa romson, gustav fridolin, carl bildt, fredrik reinfeldt,

Valtersson - miljöpartiets framtid?

Med jämna mellanrum har jag i sociala medier sett tecken på att ett rejält avfirande av Maria Wetterstrand och Peter Eriksson har hållit på. Det har varit väl motiverat. Som Göran Eriksson skriver i dagens SvD,: "Under Wetterstrand/Erikssons ledning har Miljöpartiet övergett EU-motståndet, begravt medborgarlönen, tonat ned kraven på sextimmarsdag och reviderat sin syn på betyg i skolan.". De båda hade en sista roll i att bidra till det rödgröna samarbetet inför förra valet, om än en föga framgångsrik skapelse av olika anledningar.

Nu är det slut. Ett nytt par språkrör ska väljas och där det manliga är gjutet medan strid kommer att utspelas mellan två kvinnor. En av de två, Mikaela Valtersson, skriver idag programförklaring på DN Debatt. Vad gäller partiets väg framåt med Åsa Romson är för mig en aning luddig. Desto klarare är det med Valtersson och det bådar sannerligen inte gott för den som ser en förändring av Reinfeldts Sverige som viktig.

Valterssons största avtryck i svenskt samhälle är väl det hon själv skriver att hon inte står för. Friskoleeländet med dess hejdlösa vinstuttag och fria etableringsrätt. Valtersson själv har genom att i riksdagen springa hand i hand med de borgerliga partierna om helt kravlösa system på friskoleområdet, ett direkt och stort personligt ansvar. Frågan är om problemet ens hade varit ett problem utan Valterssons kliv in i alliansburen.

Dagens medier gör större rubriker av Valtersson som en taxiåkare som säger sig vara miljövän. Antingen tungt journalistiskt grävande eller resultat av ett skit-skyfflande inför valet på Mp-kongressen. För egen del ser jag nog Valterssons negativa bidrag till svensk skola som oerhört mycket allvarligare. Frågan är vilka signaler det ger om en framtid där Valtersson som en av två leder partiet. Programförklaringen i DN har väl en del av storhetsöverdrifter i sig: "Det finns ingen gräns för hur stora vi kan bli"  men också en del av gamla halvtöntiga MP-slogans som att man "varken tillhör fack eller näringsliv" och stå för någon mer vardagsförankrad politik än andra. Det mer traditionella Mp som slåss mot vägbyggen och mot bilar verkar möjligen försvinna om Valtersson väljs...Partiet ska i stället vara "stigfinnare", måhända en bild av partiet som borde får vissa varningsklockar att ringa inför helgens aktiviteter.

Fler bloggar: Jenny Madestam,
Mer: DN, AB ledare, AB taxi,

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, mikaela valtersson, miljöpartiet,

Fridolin och Mp till mittensoppan

"Det är trångt i mitten". Det brukar vara en ganska väl spridd uppfattning och visst kan man se den borgerliga alliansens upplösning i det ljuset. För många partier som vill låta som de andra. Resultatet är att moderaterna tagit "rubbet". Idag skriver miljöpartiets rör-kandidat Gustav Fridolin på DN Debatt. Budskapet är att miljöpartiet också ska in och grotta i mitten. Liberalen Staaf är Fridolins idol och det tidigare sättet att tala från miljöpartisters sida är borta. Förr hette det att det fanns en annan dimention än rött och blått. Något utöver "höger-vänster. Men Fridolin som annars torde vara en lysande efterträdare på en av språkrörsposterna vill tydligen markera något annat. Jag tror att han markerar bort sig.

En del i debattinlägget är ganska tomt pladder. Attt "väljarna skulle sitta på läktaren" därför att ideologiska skällnader lyfts fram är ett sådant. Väljarna i 2010 års val markerade ett dramatisk högre förtroende än tidigare. Sen kan man väl diskutera om det verkligen var så mycket "klasskampsretorik" i det som föregick "Eländesvalet".

Jag ska försöka få ihop några inlägg till om min övertygelse kring socialdemokratins kris: De gröna frågorna, miljö, klimat och omställningen mot hållbarhet, är en av de viktigaste framtidsfrågorna. Men den innehåller också så mycket av värderingar och krav på en aktiv politisk som faktiskt blir en motkraft till dem som inte vill förändringen. Mycket av det gröna har på senare tid beskrivits i närapå rörande ord: "med omställningen får vi fler jobb och mer tillväxt". Jag tror också på det. Men det finns också en del i miljöperspektivet och inte minst när det handlar om det konsumtionssamhälle som idag inte tar någon som helst hänsyn till resursernas ändlighet. Vi måste helt enkelt ställa om på en rad områden. Fridolins lösning på detta är att gå mot mitten, retoriskt med argumentet att "bryta upp blockpolitiken".

Fridolins tvekar ändå inte att ge uttryck för samhällskritik:

"..när nu sjuka utförsäkras, en halv miljon lämnat a-kassan och bromsarna slagit till i pensionssystemen så eroderar människors tillit till samhället och varandra. I ett samhälle där klyftorna växer väcks en oro för morgondagen, för barnens jobbmöjligheter, för den egna ålderdomen och för dem vars erfarenheter man inte delar.

Det verkar spontant som om Fridolin där hamnar i ganska likartad kritik mot borgerlig politik som jag själv har. Samtidigt kör han den motsatta spåret tidigare i artikeln: Sverige har i dag mindre klyftor och borde då ha mindre "konflikt". Fridolin ser inte att Sverige under Reinfeldt verkar låta klyftorna växa utan ett uns av ambitioner att möta dessa.

Det är utan tvekan så att miljöpartiets kandidater agerar som goda föredömen när man som kandidat beskriver vad man vill och var man står. Fler borde lära av detta.

Däremot är det i min värld lite trist att (mp) nu ska in i mittenhögen och leka. Möjligen kan man påminna om just Karl Staff som enligt Wikipedia "var en målmedveten och lidelsefull politiker, som väckte starka känslor bland såväl anhängare som motståndare. Hans politiska gärning består främst i att i Sverige ha bidragit till en modernisering av politiken till 1900-talets villkor och en demokratisering av samhället

Och som samma källa påminner om. Hans starka supporter var också den kraft som sen fick väljarnas stöd under väldigt lång tid: Socialdemokratin. Något för Fridolin att lära av?

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, miljöpartiet, gustav fridolin, alliansen, socialdemokraterna

Till Gudmundson i SvD: "I centerpartisternas ögon förefaller moderaterna kalla och arroganta."

foto: Magnus Selander
När jag ska kolla lite bakgrund till dagens krönika av Per Gudmundson i  Svd är den första rubriken som möter mig just den på inlägget: "Kulturkrockar försvårar borgerligt samarbete". Samma statsvetare - Katarina Barrling Hermansson - skrev DN om redan i februari 2004, efter en avhandling.

Moderaten ser allt sakligt teoretiskt och ser sig knappt som en politiker utan som en förmedlare av objektiva fakta. När centerpartisterna försöker bygga broar eller komma överens tycker moderaterna att de tar på sig en roll som inte ankommer på ett så litet parti.

Folkpartiet och vänsterpartiet är till exempel väldigt lika i sin utpräglat individualistiska partikultur. De är motpoler till moderaterna och socialdemokraterna, som är kollektivistiska och hierarkiska.

I sin iver att "göra ner" det rödgröna samarbetet rotar alltså Gudmundson fram en dammig avhandling, hoppar över punkterna om de borgerliga och skriver ner några snabbt ihopslängda rader mot S, v och mp. Det är egentligen ganska uselt. Sedan enkäten gjordes (mellan åren 1998 till 2002, Per Gudmundson!!) har otroligt mycket hänt, både i sakfrågor och i att partierna i det rödgröna samarbetet har lärt känna varandra bättre. Visst har avhandlingen ett historiskt intresse. Men knappast med det som gäller inför valet i september i år.

Även Högberg bloggar...
Kolla bloggar via NetRoots och Politometern
Intressant? 
Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, miljöpartiet, mona sahlin, maria wetterstrand, vänsterpartiet, lars ohly, val 2010, valet 2010, alliansen, moderaterna, fredrik reinfeldt,

Lunchblogg om klimat och sensationell utveckling i stockholmspolitiken?

Något har hänt i Solna: kanske en huvudledning som har sprungit läck. Skytteholmsvägen utanför ser ut som Västerdalälven. Kanske en av någon högre makt utplacerad signal till mänskligheten i Solna: för mig blev det en bild av översvämningselände och annat som sannolikt slår betydligt hårdare mot mänskligheten i klimateffekternas spår.

Många gör mycket för att påverka. Förutom hela klimatkonferensen i Köpenhamn med alla dess opinionsbildare av olika kaliber på plats, medverkar också medierna. De gör det med fyllig information som SvT:s Ställ om, som DN:s "klimatmötes-avdelning". 56 tidningar i 45 länder har en gemensam ledare. The Guardian motiverar sitt deltagande med:

”Vi gör det här för att mänskligheten står inför en djup kris

We call on the representatives of the 192 countries gathered in Copenhagen not to hesitate, not to fall into dispute, not to blame each other but to seize opportunity from the greatest modern failure of politics. This should not be a fight between the rich world and the poor world, or between east and west. Climate change affects everyone, and must be solved by everyone.

Tidningen Svenska Dagbladet deltar inte. I stället låter man skribenten Per Gudmundson skriva ett tämligen nedvärderande inlägg om klimatengagemang. Pinsamt.

Mitt i allt detta känns partisympatimätningar lite avmattat. Dock: det känns som en ganska revolutionerande nyhet med miljöpartiet på en första plats: inte lär klimatfrågans fokus just nu försämra deras läge.

Vilket parti är bäst på att tillvarata stockholmarnas intressen?

Miljöpartiet: 30 procent
Moderaterna: 29 procent
Socialdemokraterna: 14 procent
Folkpartiet: 7 procent
Vänsterpartiet: 5 procent
Kristdemokraterna: 2 procent
Centerpartiet: 2 procent
Annat parti: 9 procent

Om detta kan slutsatser kanske dras för mitt partis räkning?

Läs mer:
- Aftonbladet bevakar.
- De fattigas budskap.
- Svenska ordförandeskapets webbplats.
- Nya blogginlägg från Peter Högberg om omställningen och tillväxten, Roger Jönsson om förtroende för de rödgröna i klimatfrågorna, Mats Engström om pengar för att rädda klimatet. Maja Fjaestad bloggar också och tidigare har Åsa Westlund berättat om Eu-parlamentets krav.
Johanna Graf berättar att en livvakt var gladare än Reinfeldt själv. Monica Green skriver under rubriken "..resultat för våra barn och barnbarn". Extra grönt inlägg från Jakop Dalunde. Anders Ygeman (s) har direktblogg. Martin Moberg har också ett inlägg på temat.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, klimat, köpenhamn, stockholm, socialdemokraterna, miljö, svenska dagbladet, miljöpartiet

Agenda: Klimatet, kravet att "sjukjobba och om ungas utanförskap i jobbkrisens Sverige

Kvällens Agenda hade tre angelägna ämnen: Först frågan om hur reglerna för sjukersättning från Försäkringskassan gäller för svårt sjuka. Eller kanske de som har varit svårt sjuka men förväntar sig tillfriskna efter en viss tid.

Jag använder väldigt sällan omdömen att en person ljuger. Jag litar på att statsrådet säger de som gäller. Lagen ska ändras så att de som är svårt sjuka inte tvingas bära samma krav som vi fullt friska när man möter myndighetsSveriges krav. Men det kan inte bara handla om det. I studion fanns två kvinnor som har gått igenom sjukdomen och förhoppningsvis blir att friskare. Den övergången, succsessivt, ska inte saboteras av dumma regler. Också detta lovade ministern. Det är alltså bara för utskottet att leverera, trots dess ordförandes tidigare uttalanden.

Klimatmötet i Köpenhamn, med de krav som politikerna har på sig och tyvärr: Om de som tycker att hela klimatfrågan är fejkad. Ofta män +69 år som i anletet ser ut som bittra professorer, säkert med ett antal konflikter bakom sig i på sina lärosäten. Kanske till och med med konktakter med intressen som sätter egna, kortsiktiga intressen före det som berör oss alla på både kort och lång sikt. Det handlar om en hel världs forskare som med ovan nämnda paranteser av forskare är överens att världen minst måste göra något för att vända utvecklingen. Typ nu!

Jag skrev min söndagskrönika om klimatkonferensen och framför allt hur besluten sen ska genomföras. Som Tord Oscarsson skriver har klimatfrågan förstås påverkan också på den svenska politiska debatten. Där tar det rödgröna laget en förtroendemässig knock-out på alliansen. Sett som två lag, alltså. Miljöpartiet står egentligen för "klimatpolitik" i Sverige, om man ska tror Westanders undersökning men också andra.

Jag tänker inte skriva att (m) har litet men dock större trovärdighet än mitt eget parti i den frågan. Det är alltför skämmigt. Förklaringen är måhända dels att allt det rödgröna förtroendekapitalet på något sätt automatiskt seglar iväg till mp. Att (m) får högre stöd, ett parti som är usla sakligt sett och har en statsminister som före mars 2007 inte ens erkände klimatfrågan, beror nog på en automatisk effekt av ordförandeskapet. Att Reinfeldt blir talesperson för EU och "syns" i klimatarbetet. Socialdemokratin har en jätteläxa i att fundera över den egna bilden. Kanske den som följer Anders Ygemans rapporter från Köpenhamn kan få en bättre inblick. Hoppas jag.

Avslutande ämnet i Agenda får jag återkomma till. Det var intervjuer från Oxelösund där den höga ungdomsarbetslösheten märks på socialkontoret. Utanförskapet börjat tidigt för alltför många, i detta Sverige år 2009. Repotaget bygger på Anna Angelin vid Lunds universitets studie "Den dubbla vanmaktens logik", som jag tänker läsa vid tillfälle.


Fler blogginlägg:
- Mitt inlägg inför Agenda.
- Mitt inlägg om klimatkonferensen i form av söndagskrönika.
- Fler bloggar på NetRoots och Politometern.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, agenda, utanförskap, jobb, jobbävning, försäkringskassan, sjukförsäkring, regeringen, alliansen, köpenhamn, klimat, miljö, maria wetterstrand, miljöpartiet, moderaterna, westander

Solnabor i protest mot Maria Wetterstrands avstängning från Klimatmötet

(foto Fredrik Hjerling)

Carina kom in till Socialdemokraternas partilokal igår. Hon och några vänner var upprörda och förbannade över att regeringen inte tar med Maria Wetterstrand som medlem i svenska delegationen till Köpenhamn . Hur skulle de göra? Vårt samtal slutade med att Carina gärna ville gästblogga hos mig och Johanna. Här kommer det.

Hej Peter och Johanna,

Kändes riktigt bra att öppna dörren till ert kontor och bemötandet kändes riktigt bra. Är man debattlysten och engagerad - ja, då betyder möten avdet här slaget väldigt mycket. Som jag sa till er - vi är flera som ständigt debatterar aktuella frågor och naturligtvis så funderar vi ju på hur i hela friden ska vi få gehör för våra åsikter, hur väcka debatt, hur påverka - så, vi nöjer oss inte längre över häftiga diskussioner över kaffekoppen. Nej - nu ska vi- ja, vi gör något!!!

"Sagt och gjort efter diskussion över kaffekoppen med vänner så är vi starkt oroade över hur demokratin fungerar, hur vi tar tillvara kunskap, vilka attityder vi har till viktiga frågor. En stark protest vill vi framföra till att Maria Wetterstrand, kunnig och engagerad i miljöfrågor - INTE med självklarhet ska delta på Klimatmötet i Köpenhamn.

Är det så att man inte vill betala för hennes resa så är vi beredda att göra en mindre insamling. Men, som sagt,hur kan vi som nation, oavsett partitillhörighet, avstå möjligheten att kunniga personer deltar i detta möte. Ja, vem deltar och på vilka villkor? Jag tyckerinte det kan vara försvarbart att vi gör denna viktiga fråga till någon slags partipolitisk rättvisa. Världen -vi människor- har inte råd med detta.

Vad är skälet till att hon inte får åka? Vad säger oppositionen - är man man nöjd?Vad säger Maria själv?Om maktbegäret får styra över förståndet - ja, då går det här åt skogen."

Hälsningar

Carina L Källström

Läs också:
- Anders Ygemans blogg från Köpenhamn.
- Rödgröna brevet till Reinfeldt om avstängningen av Maria Wetterstrand
- Fler bloggar förutom de på NetRoots.
Coola ner, Yngve, Rasmus Lenefors, Johan Ulvenlöv. Alliansfritt Sverige, Anders Ygeman,
Egna blogginlägg bland annat här.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, miljö, klimat, köpenhamn, fredrik reinfeldt, moderaterna, maria wetterstrand, miljöpartiet, anders ygeman, socialdemokraterna, val 2010, valet 2010, solna, solnabor,

Fel timing med försvar av bilismen?

(foto Greenpeace)

Ser att Birgitta Sevefjord (v) har bloggat om det uttalande jag missade av Andreas Carlgren. En vecka före Köpenhamn tar har tydligen bilåkandet i försvar, något som förstås möts av ivrigt försvar på SvD:s ledarsida. Inte för att de är först: redan förra mandatperioden brukade Mona Sahlin uttrycka att "vi ska hata bensinen, inte bilen". Göran Persson har ju också tagit upp tema i en av sina böcker.

Oaktat det behöver inte världen nu ha fokus på "friheten med bilen och flyget". Världen står inför en enorm utmaning att hantera något som berör allas vår överlevnad. Ett långsiktigt klimatarbete måste till mellan världens ledare. Att i debatten hylla bilåkandet, i landet med Europas äldsta bilpark, är ingen höjdare för att uttrycka det försiktigt. Men vad kan man i och för sig vänta sig av en regering som hindrar Maria Wetterstrand från att delta och i stället skickar en praktikant?


Fler som bloggar: Erik Pelling som också nämner frågan om externa köpcentrum, Mats Engström om oroande uppgifter, Christian Valtersson som också tar upp bilutspelet, Åsa Westlund om EU-parlamentets krav inför Köpenhamn.
Ännu fler på NetRoots.

Mer läsvärt: Ab ledare.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, miljöpartiet, maria wetterstrand, klimat, miljö, fredrik reinfeldt, köpenhamn, miljö, klimat, andreas carlgren, centern, centerpartiet, EU-parlamentet, europaparlamentet, åsa westlund

Lunchblogg: om politik- och personplus för rödgrönt

(foto: Magnus Selander. Hämtat från socialdemokraterna /Flickr)

Nisha Besara kommenterar idag den undersökning som gjordes efter T4:s partiledarintervju av Maria Wetterstrand. (bloggat av mig också igår)

Jag tycker val ska handla om färdriktningar och sakpolitik. Men sett till ett partiintre(s)se tar jag tacksamt emot att allianspartierna sätter allt på ett kort och försöker göra valet 2010 till en fråga om person i stället för politik. Fortsätt med det. En linje i mina inlägg har varit att jag har stort förtroende för svenska folket som väljare. Oavsett hur mycket det tjatas så kommer valhandlingen, den där minuten bakom skärmen i valbåset på valdagen, att bestämmas av den bild väljaren har av färdriktningen för politiken. Det kommer också att styras av vissa frågor som sjukvård och jobb och av de besked som partierna ha lyckats nå fram till väljarna med.

(S) och de rödgröna kommer att fortsätta prata om detta: drömmarna om Sverige, sakfrågor och konkret politik. De som gör det för de allra flesta väljare är förstås partiledarna, där Mona Sahlin och Maria Wetterstrand blir centrala. Vore jag alliansens strateg skulle jag inte kaxigt stirra på Reinfelds förtroendesiffror. De kan dala. Jag skulle oroa mig rejält för en opposition som hela tiden leder i opinonen, ett största parti (S) på ca 35 procent med en partiledare som har samlat sitt parti i riktning "framåt". Till det ett språkrör för (mp) som är en stor tillgång för de rödgröna.

För att skillnaderna ska bli tydliga för väljarna kommer alla kampanjarbetare säkert att berätta om vår syn på den moderatstyrda alliansens politik. Där handlar mycket om en utvärdering av politiken och inte minst om den så kallade jobbpolitikens haveri.

Jag tycker att Thomas Bodström har rätt i sin uppmaning till medierna att sluta bocka och buga för Reinfeldts statsråd. Det gjorde man inte för den förra regering. Det är inte det uppdrag man har, vare sig jounalistiskt eller som viktiga aktör i vår demokrati. I början av mandatperioden träffade regeringens pressfolk Eko-redaktionen. Om det matta förhållandet till uppdraget att granska makten beror på den och liknande träffar vet jag inte. Men en sak är klar: Moderata och alliansfrälsta valarbetare som bär ett Reinfeldt-leende på läpparna i övertygelse om att det räcker kan råka ut för en riktig sorgeupplevelse på valnatten.

Fler bloggar: Johan Westerholm med bloggen Mitt i Steget.
Fler bloggar skriver om Mona Sahlin och Maria Wetterstrand.
Fler bloggar skriver om Fredrik Reinfeldt.
NetRoots.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, mona sahlin, maria wetterstrand, miljöpartiet, politometern, val 2010, fredrik reinfeldt, journalistik,

Starkt rödgrönt lag - och medier kan äntligen kritisera alliansen

(foto: Fredrik Hjerling. Bilden tagen i mitt paradis...Bommersvik...)

Man anar att en verklig kris är nära förestående när så många jobb kan gå förlorade i "SAAB-affären". Det är en situation som kräver politiskt ledarskap och en politik som inte bara i prat utan också i handling har jobben som den viktigaste utgångspunkten. Att Mona Sahlin åker till Trollhättan är därför inget medialt jippo. Socialdemokratiska ledare har funnits mitt ibland de arbetslösa långt innan TV var påfunnet.

Tidigare idag kommenterade jag SAAB. Dels att Maud Olofsson tidigt i morse tog åt sig äran av att SAAB nu fått en frist över jul. Senare på dagen statsminister Reinfeldt som helt plötsligt, med en strategi vi börjar känna igen, erkänner att regeringen har gjort för lite och handlat för sent. Eller för att vara riktigt korrekt: Reinfeldt vill inte precisera kritiken mot sig själv och...(Maud?)..närmare! Man blir väldigt nyfiken.

Jag såg fyrans 22-nyheter. Det kändes som något av en vändning, bort från mediernas totala vägran att granska och kritisera alliansen. Maud Olofsson ställdes till ansvar för att under lång tid har pratat skit som SAAB, på ett för ett statsråd orimligt sätt. Att inslaget efteråt berörde KU-anmälan om hennes sons vindkraftsföretag pekar än mer på att medierna börjat granskningen.

Vi vet sen länge, bland annat efter Per Schlingmanns bloggande i våras, att moderaterna inte främst kommer att prata politik i mötet med (S). Det är en utstuderad variant av "mosa-Mona" som Schlingman öppet har gett order om. Inga överord eller slaskiga saker förstås. Bara finstilta insinuationer som inte bygger på väljarnas omdöme om politiken utan efter mätningar av personförtroenden på Reinfeldt - Sahlin.

Jag kan bara notera att de som vet mer om Mona Sahlin än den bild man får på tidningarnas löp har större förtroende än de som aldrig har träffat henne eller fått en annan bild än dravelmedias. Tyvärr ser jag samma tråkiga insinuationer och "schlingmann-strategi" hos de bloggare som hjälper till.

Jag har själv oerhört många kritiska inlägg mot alliansens politik och mot Fredrik Reinfeldts politik. Men den som kan tipsa mig om något som går ut på att svärta ner personen Reinfeldt och inte politiken får gärna försöka hitta något.

Som kontrast till detta är det rödgröna alternativet i svensk politik en befrielse. Vilja, förmåga, erfarenhet och förnyelse, jobb och miljö, välfärd och tillväxt. Samtidigt ansvar för Sverige och internationell solidaritet. I stort sätt i varje mätning har de rödgröna ett försprång framför Reinfeldts allians. Mona Sahlin och Maria Wetterstrand som någon beskriver som ett nytt radarpar i svensk politik.

Expressen men påhäng av AB och SvD, försöker få det till en intern rödgrön kamp om statsministeruppgiften, vilket förstås är löjligt. Väljarna avgör i val vilken politik de stödjer. Så enkelt är det. Idag ser det inte ut att bli något alliansinslag i den i alla fall.

Fredrik Reinfeldt och regeringen må drömma om att miljöpartiet skulle ingå i en bred koalition med honom. Samma Reinfeldt stänger ute Maria Wetterstrand från, gissar jag, ett av de viktigaste tillfällen hon hade behövts på: klimatkonferensen i Köpenhamn. I stället skickar Reinfeldt en praktikant....

Ser föresten på dagens nya bloggkollsite Politometern att jag faktiskt har bloggat väldigt mycket om Maria, framför allt till det här inlägget och Youtubefilmen :-)

Dessa bloggar mest om Maria Wetterstrand

Peter Andersson - med rätt att tycka.... S (28), Martin Mobergs blogg S (14), Mitt i steget S (12), Webbredaktör S (8), 100 steg till S (8), In Your Face S (8), Emma Grön Mp (6), Tokmoderaten M (6), Maria Ferm Mp (6), Yngve, en grön veganpolitiker Mp (5)

Men för självbilden är det bra att också stämma av "Mona Sahlin"-inlägg:

Dessa bloggar mest om Mona Sahlin

Bengt Silfverstrand S (99), Peter Andersson - med rätt att tycka.... S (74), Roger Jönsson S (74), Mitt i steget S (35), Martin Mobergs blogg S (28), Johanna Graf S (26), Björn Andersson S (25), Ronny Persson S (23), MinaModerataKarameller M (22), Högbergs tankar S (21)

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, mona sahlin, saab, maria wetterstrand, miljöpartiet, politometern, val 2010, maud olofsson, fredrik reinfeldt, journalistik,

Rödgrönt och långsiktigt samarbete bra för Sverige

En av miljöpartiets grundare, Per Garthon, skriver på DN debatt idag. Vad budskapet är egentligen förefaller lite oklart. Men det är väl ännu ett inlägg i den diskussion som föregår en kommande och historiskt skarp valduell mellan två på förhand bestämda block. Men med en osäkerhetsfaktor, SD:s eventuella roll, som har fått allianspartier att flitigt börja flörta med just Mp. En del utspel har sedan kommit om partier är attraktivt för t.ex. socialliberaler.

Visst kan man förstå att ett parti, Sveriges kanske tredje största framöver, får en betydande uppmärksamhet. Att klimat- och miljöpolitiken är viktig för väljarna, att miljöpartiets har en trovärdighet i väljarnas ögon som slår alla andra och att miljöpolitiken kommer att vara viktiga under valrörelsen gör det än mer berättigat med uppmärksamhet. Och visst är det en styrka för de rödgröna.

En sak är viktig i samarbeten och det är respekten. Där har (S) historiskt inte alltid sett Mp på det sätt som nu sker inom det rödgröna samarbetet. Eller för att vara tydlig: (S) har historiskt haft en överhetsattityd mot (mp) som har varit nödvändig att få bort om samarbete ska kunna utvecklas.

Den lite märkliga synen på partiet har i alla fall haft två utgångspunkter: politiska och organisatoriska. De sistnämna kanske mer lättförklarade. Ett parti som i mångas ögon var så rörigt på sina kongresser, som satte gränser för politikers tid i politiska församlingar, som i (S) bild inte kunde fatta ett enda beslut utan att dra ihop partistyrelse, som skickade olika personer till förhandlingsgrupper vilket gjorde att allt alltid fick tas från början - det var ett parti som skiljde sig dramatiskt från (S) välorganiserade och gamla (mycket...) inkörda politiska apparat.

Mp:s politiska utgångspunkter förvirrade nog också. Inte till 90 procent. Men det blev ibland krockar med den omfattande lista som verkligen låg väldigt nära (S) och inte minst de värderingar som ungdomsförbundet bar. Det gäller också för Per Garthons uppräkning i DN:artikeln där partiets syn på hållbar utveckling, behov av att "styra" konsumtionssamhället, den internationella rättvisan och solidariteten var värden som lika gärna kunde tillskrivas (S).

Ett undantag - och möjligen tungt - var den fackliga gren som inte kunde begripa hur jobben skulle kunna skapas med MP:s politik där man framför sig såg, bildligt, att det inte skulle komma någon ström fram till elintenviva fabriker.

I vissa sakfrågor blev det förvirrande och ibland till och med konfrontation. Jag har själv svårt att ens nu förstå miljöpartiets oreserverade och okritiska stöd till borgarnas totala brist på kvalitetskrav när man släppte loss friskolorna utan att ha kvar ett politiskt inflytande över hur det som skattepengar skulle betala skulle se ut.

Lika lite som "vanlig" ideologisk förblindning ska tillåtas bygga barriärer mellan (S), lika illa är det om (mp) skulle frysa fast i sin "icke-block-tillhörighets-politik". Att Per Garthon som gammal folkpartistisk riksdagsledamot har behov att markera avstånd från "socialism" får man respektera. Men den pragmatism som S och (till och med) vänsterpartiet har köpt borde inte heller Mp ligga kvar i: oavsett allt annat blir markering av "vi tillhör inget block" något som överordnas allt. Man löper faktiskt risk att också en sådan "ideologi" förblindar.

Jag har ofantligt svårt att se hur miljöpartiets kärnvärden kan förenas med borgerlig politik. Ser man partiet som en "accessoar", något som smyckar ut, något som legitimerar det man själv inte förmår, ja då finns inte grunden för långsiktighet och förtroende som ger ömsesidiga plus. En del partivänner till mig har mer att göra för att stärka sitt egna förhållande till samarbetsvännen mp.

Därför är också det rödgröna samarbetet helt naturligt för mig. En ny respekt för miljöpartiet har byggts upp. (S) har gått från någon form av "nödvändigt-ont"- syn på samarbete med andra till att faktiskt inse (i alla fall på nationell nivå ) att miljöpartiet i sig själva har mycket att ge i ett samarbete. Garthon skriver:

Det går inte att dra några slutsatser om MP:s ”ideologiska hemvist” på grund av det rödgröna samarbetet, som är ett pragmatiskt samarbete i syfte att skapa den regering vi gemensamt tror skulle bli den bästa för Sverige. Det handlar om ett experiment eftersom det är första gången något sådan äger rum. 2014 ska inte bara väljarna utan också partierna utvärdera om det ger mersmak.

Hur Garthon ser på experiment är måhända oväsentligt. Min teori är att det är mycket mer än så. Lyckosamt, dessutom.

Fler bloggar på NetRoots

Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om politik, val 2010, miljöpartiet, maria wetterstrand, per garthon, alliansen, regeringen, ekologi, socialdemokraterna,

Klara av regeringsbildningsdebatten före nyår!

Idag fortsätter debatten om det parlamentariska läget efter valet nästa år. Nu mycket teorier - efter september kan det i hög grad vara skarpt och på allvar. Hur viktigt det än att att besked ges och att regeringsfrågan alltid diskuteras i en demokrati så finns det ändå en gräns för hur stort fokus en viss fråga ska få en debatten.

Hade det varit jobben och det växande utanförskapet som talades: inte mig emot. Och oerhört viktigt för alla dem som drabbats eller kommer att drabbas av arbetslöshetens gissel. Inte minst för den tredjedel av alla unga som går utan jobb. Jobbpolitiken, det stora sveket jämfört med löftena från alliansen 2006, måste få utrymme.

Detsamma gäller sjukvården: i vårt landsting utlovades köfri vård. Så är det inte, när över 20.000 har väntat längre än vårdgarantin för en behandling. Så kan listan på politiska frågor där väljarna kräver besked om framtiden göras mycket längre.

Nu talas regeringsbildning. Ett litet främlingsfientligt parti med en ganska primitiv syn på tillvaron och en nedlåtande syn på människor med annan hudfärd, tro eller sexuella läggning slår igenom oerhört. Inte med granskningar av politiken. Utan helt enkelt därför att mätningar visar att de kan väljas in. Dess ledare, som gärna läser dikter som också Vit makt-musiken använder sig av, är nöjd. Han, Jimmie Åkesson är i fokus. Frågan är om väljarna tjänar på detta.

Som Mats Knutson twittrade om igår är dagens debatt en upprepning. Att mittenpartierna också stängt dörren för ett samarbete med de rödgröna är inget nytt. De borgerliga partiledarna försökte tidigare under hösten vända frågan genom att göra som idag: tala om samarbete med miljöpartiet, trots att man vet att Maria Wetterstrand sen länge har slagit igen och låst dörren.

Varför blir det så här? Ja, den som ser Svenska Dagbladets ledare förstår helt och fullt varför. Situationen kan användas för att spela ut partier mot varandra. PJ Anders Linder visar det i ett inlägg att man gärna slår in kilar mellan partier. Så kan förstås allianspartier också reagera.

Olof Ruin är till och med inne på en ren Miljöpartiregering efter valet i en DN-debattartikel. Jisses!.

Att valåret 2010 får ägnas åt sakpolitik och värderingar är viktigt för väljarna och för demokratin. Klara av den här eländsdebatten före nyår, vila upp och kom tillbaks till ett valår där respekten för väljarna styr debatten åt ett annat håll. För socialdemokratin är det också viktigt: de parti som nu i alltför hög grad tillåts styra debatten är inget alternativ för de allra felsta i den viktiga Stockholmsregionen.

Men statsministern försvårar utan tvekan den där viktiga vändningen. I gårdagens telefonväkteri verkar han envist fortsätta att bara svara på frågor om "regera med". Han vägrar fortfarande svara på om det kommer att finnas utrymme för SD att ändå vara regeringsunderlag för en försvagad allians. Skälet är förstås att inte stänga dörrar. Men ett besked på den punkten gör att valrörelsen kan handla om det den borde.

I spåren av detta ökar till och med debatten om huruvida den ena eller andra har gett ett eller annat besked eller inte om detta ena eller andra eller möjligen tredje. Det kryddas med uttalanden om att den ena eller andra är "desperat", "desperat och vill dumpa v", "spelar fult" osv. Tänker inte länka "Spikharry" som beskriver Sahlin som "nära ett psykiskt sammanbrott".

Ibland undrar man varför man befinner sig i bloggosfären. Som Annarkia säger, "Vilken soppa".

Reinfeldt kan bidra genom att deklarera att han avgår efter valet om inte hans allians får ett tydligt mandat. Det verkar han inte vara beredd att lova. Jag kan, till skillnad från en del andra debattörer, ändå hitta klara, rödgröna besked.

Några miljoner väljare vill snart ha svar om partiers färdriktning. 700.000 är första- eller andragångsväljare. En stor och viktig grupp bor i Stockholmsregionen, väljare som i många fall verkligen inte utgår från givna koalitioner i politiken utan dömer av den debatt som förs efter sina värderingar. Att vinna deras förtroende måste de kommande månaderna handla om vår färdriktning, vår samhällskritik och våra lösningar i viktiga frågor. Annars är det godnatt.


Fler bloggar, som exempelvis Claes Krantz som beskriver svagheterna i den borgerliga alliansen, Kulturbloggen som pekar på det respektlösa i att avvisa samarbete, Röda berget som har uppmaning till (S)-folket att i stället kavla upp ärmarna och jobba in de få procent som krävs för majoritet, Andrea Doria om risken att prata in SD i riksdagen, Martin Moberg om Sahlinsk handlingskraft, Maria Ferm om vad "vågmästare" är och inte är, detsamma gör Johannes Danielsson, ...och förstås fler progressiva på NetRoots.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, val 2010, socialdemokraterna, mona sahlin, miljöpartiet, maria wetterstrand, centern, centerpartiet, folkpartiet, moderaterna, alliansen, fredrik reinfeldt, sverigedemokraterna, jimmie åkesson, demokrati, jobb, jobbävning, sjukvård,

Blockpolitik, kd utanför riksdagen och centern väldigt nära spärren

Jag fortsätter en liten tradition: att skriva ett par rader om aktuella mätningar av väljaropinionen. Det är inte särskilt lustigt, alla gånger. Inte heller idag. I United Minds senaste mätning backar vi kraftigt, något som ett par mätningar före också har visat. Och i ett inlägg alldeles nyss använde jagi rubriken "framgångsrikt miljöparti". Något som tycks bekräftas.

Det är förstås en rejäl varning till hela det socialdemokratiska partiet. Det ligger något psykologiskt viktigt i att hamna under en trettioprocentsspärr. Att ligga flera procentenheter under ett "katastrofresultat" pekar på något...ännu värre. Detta ska man minnas är en undersökning som görs i form av en webbpanel. Det finns alltså stor risk att underskatta S-sympatierna.

Ändå är förutsättningarna goda för att i samtal med väljarna vinna stöd för politiken. Någon vind till fördel för borgerlig politik blåser sannerligen inte över landet. Och visst borde (S) ett bra utgångsläge att kunna nå målen i den valstrategi som presenterades i går.

Jobbkongressen var en succé som lade fast politiken för framtiden. De stora, viktiga frågorna för väljarna om jobben och arbetslösheten, om miljön och om hur välfärden ska utvecklas i stället för att prioritera sänkta skatter, där står S mycket starka. Tillsammans med de rödgröna vännerna än starkare.

Dagens mätning pekar på att Kristdemokraterna lämnar riksdagen. Samtidigt är centern på väg nedåt och ligger farligt nära spärren. De borgerligas ledarredaktioners försök att skrämma med "kommunist-Ohly" verkar inte ha särskilt stor effekt på väljarna. (V) ser ut att öka. Miljöpartiet är vinnare och är orsak till att S passerar 30-procentsstrecket åt helt fel håll.

Inget är färdigt förrän vallokalerna stänger. Om knappt ett år. Det är en evighet i politikens vardag som kan förändras snabbt. Vi vet att de borgerliga har otroligt mycket pengar.
Men det finns inte mycket annat att göra än att börja jobba ordentligt. Ingen annan kommer att göra det åt oss.

Uppdatering:
Bara under den tid jag skriver inlägget har Aftonbladet uppdaterat sin sida från att berätta om "siffror" till rubriken "Kris för S" och förstås en passande bild av Sahlin. Ska de dra igång det eländet nu också??

Mer i SvD,
Fler progressiva bloggare på NetRoots.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, opinionen, socialdemokraterna, mona sahlin, val 2010, miljöpartiet, maria wetterstrand, opinionen, opinionsläget, united minds, centern, centerpartiet, kristdemokraterna,

Ökat klimathot och alliansvarningar för framgångsrikt miljöparti

Miljöpartiet och miljön verkar i väljarnas ögon vara det samma som folkpartiet hos alliansväljarna är för skolan. Mp har i mätningar ett mastodont förtroende i miljöfrågor. Så här någon vecka före Köpenhamn, ett klimatmöte som närapå inleder valåret, kan man utgå ifrån att miljöpolitiken kommer att följa med in på det nya året.

Hade Reinfeldt lyckats med ett internationellt avtal hade läget kunnat vara annorlunda. Nu ser det mörkt ut och om ljuspunkter ändå tänds på den allt mörkare klimatpolitiska vägen lär danskar snarare än svenskar kunna ta åt sig äran. Idag ser jag att man rapporterar om rekordhöga halter av växthusgaser. I de nya mätningarna av IEA verkar den internationella klimatpanelsens "värstingalternativ" kunna nås.

Och Maria Wetterstrand får stanna hemma från Köpenhamn, utkastad av Reinfeldt.

Det båda illa för miljön men precis som 1988 kan Mp få rejälta valframgångar till följd av det. Jag ser förstås att fler röster går till (S). Men visst stärks också de rödgröna samarbetet om fler som förra valet lockades av de borgerligare löften väljer (mp). Att en del liberaler av mer socialt snitt kastar flörtande blickar på ett samarbete med (mp) kanske är naturligt. Så har hela alliansgänget gjort för att med Mp:s stöd kunna sitta kvar om SD blir vågmästare, vilket Gud förbjude. Till detta har Mp och Maria Wetterstrand sagt nej ,stängt dörren och kastat nyckeln. Det förtjänar upprepnining.

DN:s ledare försöker idag avsluta kramandet av (mp). "...är en röst på Ohly" drar man fram och tror att gammal kommunistskräck är gångbar. Fler "dödshugg" mot (mp) kommer idag på debattsidan från några av Stockholmsregionens ännu överlevande centerpartister höjer "vänstervarningar" mot miljöpartiet. Andersson på Kungsholmen, Per Ankersjö och Kerstin Lundgren varnar för baksmälla om man lägger rösten på Mp: "Dessutom hotar en radikal återsocialisering av Stockholmsregionens sjukvård". Det där sista återkommer jag garanterat till. Idag börjar landstingets budgetsammanträde i dagarna två.

- Anders Ygeman bloggar inför och under klimatmötet i Köpenhamn.
- Rödgrön.se med förslag inför klimatmötet.
- Fler klimatförslag från de rödgröna.
- De rödgröna ledarnas brev till statsministern om utkastningen av Wetterstrand.
- Fler progressiva blogginlägg på NetRoots.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, miljöpartiet, maria wetterstrand, stockholms läns landsting, sjukvård, val 2010, socialliberal, folkpartiet, jan björklund, klimat, miljö, fredrik reinfeldt, köpenhamn,

Alliansen som gamla tiders Kiviks marknad

Möjligen är det intryck efter folkpartilandsmötet som får Sanna Rayman att ägna dagens ledare till funderingar om latteliberalism. Eller rättare sagt: är det möjligt för en socialt engagerad liberal att rösta på det rödgröna alternativet i nästa års val?

Att funderingen finns där är inte konstigt. Trots en självsäker ton som gör att man kan uppleva allianspartierna som totalt dominerande i väljaropinionen har de rödgröna i princip alla mätningar ett försprång. Då har sannolikt väljarna inte fullt ut straffat Reinfeldts regering för misslyckandet med jobben och utanförskapet. Ju närmare valet desto mer kommer utvärderingarna att redovisas, desto svårare kommer alliansen ha att försvara resultatet av politiken.

Den direkta orsaken till SvD-ledaren är att Maria Wetterstrand tycker att socialliberaler mycket väl kan rösta på (mp). Skulle teorin stämma hotas förstås Reinfeldts maktposition. Efter landsmötet är det inte konstigt om fler som bär på frihetsidealen kopplade till ett djupt socialt engagemang är beredda att gå vänsterut. Bara att ett ombud på ett folkpartimöte måste varna för att partiet ska locka alltför stor andel som också skulle kunna vara Sverigedemokratväljare säger en del. Bara diskussioner om "barbariska människor" eller försöken att få till tvångskursen i svenskt beteende för invandrare borde få väljarna att rymma, även om besluten blev bättre än förslagen.

När DN:s ledare sammanfattar helgens landsmöte blir min bild en rörig soppa av "allians" som försöker finnas överallt med allt, för alla och ur alla vinklar. Utom på den plats man borde befinna sig; att svara på frågan om hur arbetslösheten ska motverkas och hur utanförskapet ska minska. Samtidigt beskriver Aftonbladets ledar så bra det ledarskap sm folkpartiet idag har: en rejält härdsmälta, ett historiskt felsteg. Inte minst sett med socialliberala ögon.

Det rödgröna alternativet där förstås socialdemokratin i hög grad är ett alternativ för socialliberaler känns betydligt starkare som alternativ för väljare av lika kulörter än den politikens Kiviks marknad av äldre tiders modell som alliansen nu verkar utvecklas till. Vem som håller i de olika markandsattraktionerna kan man gärna spekulera i. Och som ofta funderar jag över hur nasarna kan sälja vilket skit som helst till vilket pris som helst.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, alliansen, folkpartiet, jan björklund, kiviks marknad, val 2010, socialdemokraterna, miljöpartiet, maria wetterstrand, socialliberalism

Vellinge brinner och börjar det skaka ordentligt i svensk politik?

[uppdaterat] Just nu hör jag folkpartiets landsmöte på teven. Just nu handlar det om integrationspolitiken. Många babblar om "S misslyckande" men hör ett ombud tala om Södertäljes uppfinningsrikedom att försöka hitta lösningar. Ett annat ombud säger: de enda väljare vi inte vill ha är de som ser likheter mellan folkpartiet och Sverigedemokraterna."

Som i många fall måste man snart börja fundera över när alliansens anhängare ska inse att de faktiskt har makten och faktiskt har haft den några år. Det borde finnas en gräns när makthavare inte med trovärdighet kan fortsätta skylla på andra utan ta ansvar själva.

Jag skulle inte drömma om att påstå att det är regeringen direkta fel. Men det brinner i Vellinge därför att flyktingbarnen har fått ett boende där. Främlingsfientligen får ett direkt och skrämmande uttryck i en kommun med moderat styre, i en region med moderat ledarskap och med en moderat som ansvarig för integrationsfrågor.

Frågan är väl om de (alliansen) kommer att ha denna makt efter nästa års val. Något verkar hända i svensk politik. Det verkar bubbla allt ljudare inom alliansen. Därtill kommer en mer offensiv socialdemokrati, ett rödgrönt samarbete som fått sina former och som under våren kommer att leverera en rad förslag som också kan bli propositioner efter valet.

På folkpartilandsmötet finns kärnkraftshyllandet och tron på att LAS-försämringar ger all lycka. Som Henrik Brors skriver har fp nu förlorat sin position som "näst bästa" parti för många. Eller som valforskarna brukar beskriva det. (fp) som politikens Hallsberg där väljarna gör ett kort uppehåll innan man går vidare till nästa parti. På den andra sidan centerpartiet som valde att bryta ett energisamarbete med (S) och (v) men som nu verkar uppleva interna konvultioner igen i energifrågan.

I dagens SvD skriver Lena Hennel en söndagsanalys. Temat är hur dt uppvaktande som miljöpartiet nu "drabbas av" av flera alliansföreträdare som ser hur SD kan påverka det politiska landskapet efter valet. Centern som i mätningarna har varit farligt nära fyraprocentspärren till riksdagen, kan råka mycket illa ut. När till och med borgerliga skribenter börjar utmåla (mp) som "liberalt" kan det ge ytterligare kraft till det rödgröna samarbetet. Mp blir partiet som är legitimt för både vänster och höger. Särskilt i storstäderna som avgör valet är detta tydligt, med stora framgångar för Mp och en fortsatt tillbakagång för centern. Inte ens Stureplancentern lyckas få upp väljarstödet.

Det finns anledning att jag fortsätter mitt självpåtagna upplysningsarbete: alliansen har inget för sitt uppvaktande. Dörren är igenstängd och igenspikad. Däremot har de rödgröna tillsammans öppnat för lösningar över blockgränsen om läget kräver det efter valet. Frågan är hur folkpartiets landsmöteshelg påverkar debatten och alternativen. Ett tidigare socialt medkännande liberalt parti som intar de forna gammelmoderaternas positioner är knappast något samarbetsalternativ för de rödgröna. Inte heller ett centerparti och en Maud Olofsson utanför riksdagen.


Fler bloggare, förutom all dem på NetRoots.
- Röda Berget om "goda krafter i Vellinge.
- Maria Ferm om branden i Vellinge...
- Miatankar om Vellinge...


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, centern, centerpartiet, maud olofsson, miljöpartiet, maria wetterstrand, val 2010, miljö, klimat, vellinge, främlingsfientlighet, migration, kärnkraft, energipolitik,

Mätningar som skakar om...

Det sista jag gjorde igår var att "skriva av mig" om de oroväckande mätningarna om väljaropionen som presenterades i går kväll. Morgonen dagen efter börjar på samma sätt, så också för Johan Westerholm. Denna gång ser jag hos Promemorian att också Novus har en ny mätning. 33,4 för (S), 5,4 för (Sd) och fortsatt ledning för de rödgröna. Miljöpartiet går bra och ligger 9 procent.

Jag fick en liten pik av Bengt Silfverstrand (med flera...) för att vara alltför entusiastisk i kommentarer till mätningar av väljarsympatier. Det har ju blivit en tradition i mitt bloggande, Men visst: en del mätningar vill man mycket gärna glömma. Om det gick.

Fler bloggar finns på NetRoots.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, opinionen, opinionsläget, sd, sverigedemokraterna, socialdemokraterna, centern, centerpartiet, val 2010, miljöpartiet, maria wetterstrand,

Utanförskapets demokratiska pris?

Det rödgröna blocket har stöd av 46,4 procent av väljarna, medan 43,7 procent stödjer det borgerliga blocket. Det innebär att inget av blocken får egen majoritet och att SD skulle bli vågmästare om det vore ett valresultat.

Visst: De rödgröna är större än de borgerliga. Men det är en dyster bild i senaste mätningen av väljarnas partisympatier. (parti man skulle ha röstat på) Man får väl hoppas att det är något i Sention Research mätmetoder som slår fel. Ett back för (S) med mer än fyra procent är förstås en minst sagt olycklig utveckling. Att Sverigedemokraterna, ett parti med värderingar som stämplar vissa människor mindre värda än andra, går framåt och når rekordnivårer. Mätfel, hoppas jag.

Det innebär inte att mätningen ska tas på stort allvar. Tvärt om. Att Sverigedemokraterna riskerar att få 26 riksdagsplatser ÄR en krissignal till hela den svenska demokratin.

Ska man tvinga sig till att se något positivt är det möjligen att socialdemokratin får lättare att mobilisera. Men faran är att kontrasten mellan den övertygelse om "kongresslyft" som många av oss säkert kände (vi som var där) och dagens ras för (S) ger en uppgivenhetens effekt.

Vad gör man? Jo, man inser att det är vi som var "där" som vet var som hände. Mycket få andra. Att partiets valarbetare kommer på fötter är avgörande. Samtidigt verkar miljöpartiet lyfta vilket också kan påverka (S) siffror. Den senaste tidens positiva uppmärksamhet för Maria Wetterstrand kan förstås ha bidragit. Men också att klimat- och miljöpolitiken är en viktig fråga inför valet där Mp är outstandning vad gäller väljarnas trovärdighet.

När tiderna är dåliga händer det att utanförskapet föder extremrörelser. SD är förvisso polerade. Men den yttre fienden som erbjuds i SDs budskap lockar när allt annat ter sig dystert och uppgivet. Undrar om valforskningen har något material om lyckade försök att argumentera ner ett liknande partis framgångar genom sin tragiska retorik. Jag tror inte på teorin.

Var finns hoppet hos de som ser främlingen - det ensamkommande flyktingbarnet till och med - som ett hot? Vilka står på de utsattas sida och har lösningar som är trovärdiga när jobbkrisen slår mot Sverige? Vilka tar diskussionen och samtalet med den som funderar på att stödja SD - inte legitimerar partiet genom att se det som "andra"?

Vi är kanske inte så många, vi politiskt aktiva, ens om man räknar oss alla i de sju nuvarande riksdagspartierna. Men vi som finns måste. För demokratins skull.

Mätningen:
Socialdemokraterna: 31,5 procent (-4,4)
Moderaterna: 28,4 procent (-0,2)
Miljöpartiet: 9,3 procent (+1,7)
Sverigedemokraterna: 7,2 procent (+2,6)
Folkpartiet: 6,0 procent (-0,2)
Vänsterpartiet: 5,5 procent (+0,1)
Kristdemokraterna: 5,0 procent (+1,2)
Centerpartiet: 4,3 procent (-0,9)

Läs mer: Aftonbladet,

Fler bloggar: Vonapa, Tokmoderaten, Fler bloggare på NetRoots.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, opinionen, opinionsläget, sd, sverigedemokraterna, socialdemokraterna, centern, centerpartiet, val 2010, miljöpartiet, maria wetterstrand,

Halverat antal allianspartier i riksdagen oroar (m)

Läser en sen analys och kommentar till dagens SIFO-siffror gjord av DN:s Staffan Kihlström. (bloggade om helheten i morse). Det framgår att den moderata ledningen är oroad över centern och Kd:s läge. Visst verkar Per Schlingmann övertygad om "slutet gott - allting gott": I hans terminologi alltså att alla fyra allianspartier är kvar i riksdagen efter nästa års val.

Att Schlingmann ändå ser läget som allvarligt visar de åtgärder man säger sig vilka genomföra. De mindre allianspartierna "ska få ökat utrymme". Det handlar bland annat om de arbetsgrupper som (den blåtonade) alliansen har tillsatt. Om de arbetsgrupperna bloggade jag för en tid sen, där det som förvånade mest var att "utanförskapet" är som bortblåst i direktiven. Mer färre jobb och fler i utanförskap borde det rimligtvis vara tvärt om.

I stället markerade Reinfeldt att valet kommer att handla om regeringsfrågan. "Makten framför allt"; så att säga. Jag är helt säker på att Reinfeldt inser att makt inte är något som ska tas för alltid givet. Här finns tre reella hot:

1. Den rödgröna samarbetskoalitionen vinner valet.
2. SD blir vågmästare. Ett nytt politiskt landskap när de rödgröna och folkpartiet/centerpartiet bildar blocköverskridande regering.
3. KD och Centern åker ut ur riksdagen utan att övriga allianspartier balanserar tappet.

Det blir onekligen ett spännande val.

SvD analyserar också, men ur SD-perspektiv.
Fler bloggar på NetRoots.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, val 2010, opinionen, opinionsläget, socialdemokraterna, mona sahlin, moderaterna, fredrik reinfeldt, centern, kristdemokraterna, sverigedemokraterna, jimmie åkesson, främlingsfientlighet, vellinge, bengt westerberg, folkpartiet, miljöpartiet, maria wetterstrand,