Sverige - till sin karaktär ett mittenpolitikens land?

Helgens folkpartilandsmöte har gett en socialliberal ton till debatten, i alla fall utanför folkpartimötets lokaler. Nåja. Det finns undandtag. Birgitta Olsson är som ofta min favorit på andra sidan blockgränsen och i dag verkar hennes motstånd mot uppluckring av LAS mött interna motreaktioner.

Partiet SKA bara, enligt Björklundfalangen, ta över moderaternas tidigare position där sänkta skatter, otrygghet på arbetsmarknaden och "hårdare tag" är signum. Jag förstår oron om den nya inriktningen som egentligen började när Westerberg lämnade som partiledare. Det är nog ingen framgångsväg i svensk politik att gå högerut. Möjligen gör det att folkpartiet sticker ut i den borgerliga fållan där moderaterna dominerar totalt.

I dag skriver Johan Westerholm ett läsvärt inlägg om sin resa i förhållande till socialliberalismen. Det möts helt berättigat av positiva reaktioner i kommentarsfältet. Min egen värderingsbas, förankrad totalt i socialdemokrati, ger inte samma nostalgiska tankar och känslor. Visst har jag efterlyst mer av de socialliberala värderingar när jag har reflekterat över folkpartiets idéutveckling. Visst är det viktigt, och viktiga segrar för socialdemokratin, när allt fler sluter upp bakom våra tankar. Men utan tvekan finns andra intressen som ibland kommer i direkt konflikt med mina och arbetarrörelsens.

Där ligger min kritik av socialliberalismen. Det finns, sedan länge, mycket gott att säga om kritiken mot samhällsbrister som lyfts fram av den liberala grenen. Socialdemokratins historiska idéutveckling har influerats av socialliberaler och tidvis har man samarbetat. Men det är, när man går till botten med den, alltför mycket "tycka synd om", allt för mycket "ge för att trösta" och alltför lite av att se samhällsbrister som en indikation att samhällsförändringar behövs.

Välgörenheten må vara inne i 2000-talets Sverige men är något av mina stora aversioner mot de tankegångar jag mött hos socialliberaler. Synen att det är okey att ge flera hundra i stöd till en "världens barn"- eller cancergala men samtidigt vara skeptisk eller till och med vilja skrota det gemensamma ansvaret i form av skatter efter bärkraft. Än mindre vilja förändra de mekanismer som driver fram samhällsklyftor. Att stå på alla sidor, att stå för "allas" bästa, att inte vilka vara ovän med någon och på något sätt ändå bottna i Adam Smith tankar att de "fria händerna" ändå styr allt till det bästa för alla. Någongång. Någonstans.

Johan Ulvenlöv har på sitt inlägg satt rubriken att det "finns ett mitten-vänster-alternativ och det är rödgrönt". För egen del är det en viktigare sak än att vara nostalgisk kring folkpartiets vridning högerut på den politiska skalan. Att det värdefulla i socialliberala tankar kan inrymmas i det rödgröna samarbetet råder ingen tvekan om.

Värderingar som frihet och hyllande av entreprenörskap: Den socialdemokratiska valkonferensen beslutade idag att ta med IT-miljonären och företagaren Charle Hansson på sin riksdagslista. Bara för att man lyckas och är framgångsrik behöver inte grundvärderingarna överges. Jämlikhetstanken, det jag menar är den stora skillnaden mellan att "tycka synd om" och arbetarrörelsens arbete att också förändra samhället. Det kräver solidaritet, att den som har också är beredd att för allas bästa bidra med sitt.

Den samhällsmodellen tror jag vinner med ett tillägg: Det gröna perspektivet, som kräver verklig omställning av allas vårt sätt att leva och som verkligen kräver politik.

Fler bloggar, förutom alla på NetRoots:
- S-buzz som tipsar om alternativen i politiken.
- Aurora Felderman om Charlie Hansson
- Ann-Sofie Wågström, Röda Berget, Calle Fridén,
Mer att läsa:
- DN: Henrik Brors analyserar
- SvD:s Lena Hennels kommentarer.

Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om politik, folkpartiet, socialdemokraterna, socialliberalism, birgitta olsson,