När man inte kan göra det man vill krävs att man bestämmer sig för de absolut viktigaste och gör en lista "nedåt". Det svåra i vården är att det handlar så mycket om liv eller död. Om trygghet och säkerhet. Det måste också handla om hälso- och sjukvårdslagens krav på vård efter behov. Så är det inte idag på alla områden.
Vård prioriteras varje timme av vårdens profession. Så måste det vara. Frågan är vilket stöd och vilken vägledning som besluten grundas på? Vilka är kriterierna? Att ha öppenhet i hur vården prioriterar är viktigt. Sveriges radio sände i juli ett program värt att lyssna på och tänka till om. Programmet presenteras bl.a. med följande text:
Prioriteringar i vården har blivit den mest brännande frågan - men politikerna duckar. Det är känsligt att ställa grupper mot varandra och neka sjuka deras mediciner. Men prioriteringar måste ändå göras och görs också; på sjukhusen, i vardagen, men utan insyn och debatt. Jan Lycke vill ha tydligare riktlinjer från politikerna. Men hittills har han mötts med tystnadI början av min tid i landstinget var diskussionerna ganska livliga om prioriteringar. Många gånger i stor ödmjukhet över partigränser. Det är en svår fråga. Jag anar en tråkig avmattning i de samtalen. Frågan är varför. Den är ju så central. Kanske symboliskt: På Prioriteringscentrums webbplats leder länken till Stockholms medicinska programarbete till ..ingenstans. Den kartläggning man gjort över aktiviteter i landstingen visar:
Fortfarande finns knappast några öppna beslut om fördelning och prioritering av resurser om man med öppenhet avser att beslutsfattaren medvetet överväger flera alternativ och att grunderna för besluten är kända för dem som önskar ta del av demDN debatt hade för ett par dagar sen en viktig men svår artikel om detta, undertecknad av bl.a. Eva Nilsson Bågenholm, Sv Läkarförbund och Ylva Thörn, Kommunal. De efterlyser en bättre beslutsstruktur för prioriteringar i sjukvården och förordar ett nationellt organ som ska ge vägledning till landstingen..
Vi är övertygade om att målet om en likvärdig vård är djupt förankrat hos svenska folket. Vi vill därför inte ha ett system där vårdrättigheterna blir beroende av vilken bostadsort vi väljerJag blir uppriktigt orolig när jag ser kommentarerna på artikeln i Dagens medicin. De i och för sig fåtaliga åsikterna "kör ner" hela den svåra och viktiga diskussionen till en fråga om landstingens vara eller inte. Sorgligt. Det behövs mer konstruktiva förslag och tankar än så. Jag skulle önska att den höga prioritering som det förebyggande arbetet har i riksdagens tidigare beslut omsätts på allvar i vården. Kanske 60 procent av de behandlingsbara sjukdomarna är kopplade till livsstil. Där finns en enorm potential att spara både mänskligt lidande och pengar.
Är det så att hela frågan om prioriteringar har kommit i skymundad därför att andra frågor tagit över? Har exempelvis diskussioner om vårdval inte bara skjutit på viktiga beslut utan kanske till och med försvårat? Utan att - igen - dra in alla kritiska synpunkter på vårdvalet bör vi nog alla tänka till: gör fokuset på valfrihetsreformer, hur rätt och riktiga de än må vara, att vi bygger in en helt omöjlig situation för de prioriteringar som kommer att göras vare sig vi vill eller inte? Jag har inget svar men kan ana.
Det finns politiker som vet hur det är att lägga ner ett sjukhus. De flesta som gjort det vill nog inte vara med om det igen. Att sätta en sak före en annan i vården är inte lätt. Och i bloggosfären har 308 inlägg noterats av Knuff om Samuelsson, 1162 om Madonna och 7 blogginlägg om DN-artikeln (se ovan). Det borde finnas fler.
Fler bloggar:
- Omvård.se: "Viktigt att prioritera öppet" .
- Mattias Lundbäck: "Sjukvård handlar om att prioritera"
- Svensson: "Sådan är kapitalismen"
- Mats Persson. "Nationella riktlinjer i vården helt rätt"
Annat:
- Värdegrund för Stockholms läns landsting
- Medicinskt programarbete, SLL
Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om politik, vård, sjukvård, prioriteringscentrum, göran hägglund, socialstyrelsen, psykiatri, folkhälsa, stockholms läns landsting,
7 kommentarer:
Självfallet har du rätt. (s) gör fullständigt fel i sina proriteringar när det gäller vården. Det faktum att 20% av samtliga kostnader ägnas de som blir sjuka därför att de uppsöker vården motsvarar bara det 28 miljarder varje år. Lägger du till de kostnader som andra inom välfärdssektorn belastas på grund av detta så rör det sig om samhällskostnader på mångdubbla beloppet. Detta missförhållande är ointressant för socialdemokrater, sannolikt därför att det är ett systemfel nedärvt i ett socialdemokratiskt prestigeprojekt -välfärdsstaten - och därför ovanför all form för kritik. Och självkritik har aldrig varit vår bästa gren. Då blir den politiska prioriteringen 60 miljoner i vinstutdelning i skolan! Det här låter bittert men jag lovar, jag är bara förbannad.
Peter
Jag uppskattar att du driver frågan. Detta är något som de politiska partierna måste fatta beslut i. Det politiska ledarskapet kan inte överlåta dessa avvägningar till läkarna och andra i verksamma i vården. Tyvärr kommer det krävas en hel del kompetens av de som utses till att föra sina respektive partiers åsikter.
För, med allt fler möjligheter i vården att bota sådana sjukdomar som för bara ett tiotal år sedan hade dödlig utgång så ställs allt mindre resurser allt oftare mot varandra. Ska jag bota en cancer patient eller arbetsrehabilitera fem med lindrigare åkommor?
Vi kan inte, anser jag, överlåta dessa beslut på läkarkåren och sedan kritisera dessa för att inte hålla sig inom de ekonomiska ramarna. Det är ett minst sagt dåligt ledarskap.
Ser fram emot att följa dina tankar.
Mvh
Johan
Jag har arbetat inom psykiatrin och varit anhörig, men ej med den och har som`åskådare sett hur psykiatrin som all annan vård sakta gått ner sig för att den skötts dåligt med dålig insyn. Rykten och problematik har växt och sen kommer drastiska åtgärder, som sätter patienterna i kläm och de som seriöst arbetar med vården. Jag har sett många missbruka sin position och även personal med små resurser förtvivlat försöka lösa sin vardag. Det konstiga är hur försämringarna och besparingarna hela tiden får fortgå, medans problemen består. Tyvärr verkar inte något block förstå hur man ska lösa problemen.
Men det blir nog en indirekt valfråga ännu en gång. Till allmän glädje för konsulter, hyr-läkare och andra lycksökare.
Zaragoza: tack för din synpunkt. Den är viktig. Jag tror som du att besparingar är en förklaring till att psykiatrin inte alltid klara den vård man måste klara. Men problemet är mer än så. Något i arbetssätt och organisation är på sina håll rejält fel. Det har en hel del inbygda konfliktytor: landsting/kommun * öppen och sluten * gränsen barn - vuxna * olika professioner och kulturer och olika syn på behandlingsmetoder. Har ibland känt stort behov av att "låsa in" de olika grupperna och förklara att rummet öppnas när man är överens.
En förklaring som jag tror ligger i botten på mycket är att man inte ser hela människans behov. Vård och kanske piller, ja - men också rätten till sysselsättning, boende, boendestöd, föreningsliv.
I vissa delar som rör psykiskt sjuka missbrukare sker det helt orimliga gränsdagningskrig mellan olika verksamheter. Det får inte vara så att den enskilde drabbas av att man säger "vi kan inte behandla" på två ställen och därmed "petar ut" patienten i ett tomt ingenting. Politiken är befolkningsföreträdare och varken kan eller ska avgöra enskildheter i behandlingsmetoder. Men att verkligen ställa krav på vårdens grenar om detta tror jag behövs.
Anders: Du vet (hoppas jag!!) att jag respekterar dina kritiska budskap till (S). Det behövs! Däremot tycker jag att just S som parti och de saker du tar upp om vården inte är 100 procent rättvisa. Däremot har vi nog ett ansvar att inte ha talat tillräckligt tydligt om det. Att kostnader för biverkningar av läkemedel tar kanske 10-15 procent av aktutvårdens kostnader är helt orimligt. Men så är det. Bara i vårt landsting handlar det kanske om 2- 2,5 miljarder!! Hela det förebyggande arbetet har vi också ett ansvar att vrida. Säg att 10 procent av vårdkostnaderna är alkoholrelaterade = jättekostnader. Jag tycker att vi ändå försöker på några områden, som när det gäller den vård som är nära befolkningen: att vårdcentraler, BVC osv jobbar förebyggande är sånt som kan förbättras mycket (möjligen undantag BVC generellt som gör "stoddåd" i vården och träffar nästan alla. Men allt kan bli ännu bättre. Ytterst handlar det om resurser för att göra jobbet. Forskare visar att det i tunga områden behövs en läkartäthet som är en på kanske 800 invånare. Målet är (tror jag) en på 1.500. VIssa friskare områden kanske kan vara glesare försörjda. (i stockholm) Problemet är att allt detta tänkt inte finns kvar längre. Sorgligt men vi måste jobba vidare med det.
Johan, tack. DU sätter fingret direkt på en av de svåraste sakerna, som exempel: hur prioritera resurser om det handlar om bota cancer eller arbetsrehab? Andra jättesvåra områden: Vi ser nu i kommunernas förskola att fler och fler barn som är för tidigt födda kräver särskilt stöd som i alla fall kommunen ser som sjukvård. Dvs vårdens framgångar får effekter senare i kedjan och hur klarar vi det?
Diskussioner behövs både mellan politiker och profession och med "folk". Det här blandar vård, ekonomi, etik , moral osv. Svårt men viktigt.
Intressant inlägg! Jag tror att man måste våga prioritera upp sådant som kan ge stora effekter i framtiden.
Jag träffade i våras Gunilla Alenfelt, som är arbetsterapeut och jobbar med psykiatrisk rehabilitering. Hon har bland annat kurser vid Örebro universitet.
Hon kämpar för att föra in rehabiliterande sysselsättning i psykiatrin, och har under sitt långa arbetsliv kunnat visa stora framgångar med de patienter hon arbetat med.
Det hon gör är egentligen inte så komplicerat, det kan vara regelbundna aktiviteter i slöjdsal, bussturer eller matlagning, vad som passar patienten. Syftet är att hitta den egna kraften hos patienten, precis det Ruben Andersson efterfrågade och saknade i vården av hans bror. Patienten ska återfå sin självkänsla, genom de friska och aktiva delarna av sig själv.
Den typen av verksamhet är nog nyckeln till en framgångsrik psykvård, där de drabbade kan återkomma till samhället.
Kerstin. tack för reaktionen. Tänkte på något som i och för sig handlar om somatisk vård men ändå: Var på en träff på Huddinge sjukhus där personalen på "barn" berättade hur det blev svårare att få en lyckosam, transplantation när kuratorer inte fanns tillgängliga. Kropp och själ hänger i hop både där och i psykiatrin. Jag är orolig för ersättningssystem och "tänk" i vården där var och en sliter som djur för att få ihop sina "pinnar" (besök) och måste stryka tex viktiga nätverkskontakter med andra.
Det du berättar om Gunilla Alenfelt ska jag kolla. Låter intressant.
Nej herregud, det är inte bara (s) skuld, tvärtom, men välfärdsstaten är (var?) ett socialdemokratiskt projekt, därför har vi extra stort ansvar, det är det jag säger. Jag förväntar mig något av (s), det kan jag inte påstå att jag gör av den borgerliga alliansen. Det är det mina inlägg tar avstamp i. Just därför är det extra viktigt att påpeka när vi går stora rundor runt problemen och tar sikte på de små, typ vinstutdelning i skolföretag.
Skicka en kommentar