Socialdemokraterna måste ta hela välfärdsperspektivet- även a-kassan

Jag var ombud till den socialdemokratiska partikongressen 1997 i Sundsvall. Den föregicks av en ganska intensiv debatt inom partiet. Skulle "verksamheter" ("välfärd") komma före "bidrag" när nu krisen lättade och reformer kunde anas? Teorin och retoriken blev att "verksamheter" sattes först". Kongressbeslutet en blandning av både. "Tiden gick och det blev kris på nytt". Reinfeldt och alliansen hade makten och a-kassan blev första målet. Ersättningen försämrades och avgifterna pressades uppåt. 500.000 lämnade facket för att det blivit för dyrt, ett resultat av en medveten strategi. Sen skulle a-kassan bli "allmän", något som arbetsgivare och höger drömt om länge att få genomföra. Endast av ett skäl: Man visste att det var en oerhört facklig styrka i att facken på ett effektivt sätt och därför att staten inte hade skött det förr, fixade bra ersättningar när människor blev arbetslösa. Att försämra a-kassan kunde / skulle vara ett sätt att slå mot arbetarrörelsen.

Om detta om hur viktigt det är att rusta a-kassan skriver Tobias Gerdås på LO-bloggen idag.  Läs det!!

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, a-kassan, LO, alliansen, fredrik reinfeldt,

Regeringen som stämplar rapporter om barnfattigdom som oseriösa

[uppdaterad] Gårdagens rapport från Rädda Barnen får inte bara ett allvarligt mottagande. Det finns många som ser den som ännu en väckarklocka: Barn far illa också i Sverige 2011. Men landets regering slår ifrån sig. "Rapporten är oseriös" menar statsrådet Larsson när hon kommenterar på Twitter.

Det finns fog att bli orolig. Det handlar dels om synen på barnkonventionen. På något sätt verkar Maria Larsson tycka att just Sverige av alla länder i värdeln är vaccinerade mot alla tänkbara felsteg och brott mot konventionens anda. Ett sådant måste vara om man har information om en ökad otrygghet och ekonomiska svårigheter hos barnen men inte tar uppgifterna på tillräckligt allvar. Precis som den borgerliga politiker i min kommun som i ett interpellationssvar i barnkonventionens "gryning" beskrev den som något för "de fattigaste länderna" och ingenting för Sverige och Huddinge att engagera sig i.

Men jag blir också ruskigt trött på alla som lägger rapporter till handlingarna utan att göra något, utan att dra lärdomar och utan att fundera över den egna politiken. Visst; man kan förstå regeringen. Redan pressmeddelandet från Rädda Barnen är ju en ordentlig örfil mot resultatet av den politik som Reinfeldts regering för:

Sverige är rikare än någonsin – många hushåll och särskilt den mest välbärgade tiondelen, har blivit betydligt rikare och BNP per capita har stigit konsekvent under hela 2000-talet. Trots det ser vi fortsatt ökade klyftor mellan de fattigaste och de rikaste barnen.

Man kan säkert diskutera statistiska tolkningar, olika beräkningsgrunder och man ska mötas respekt om man alls tar debatten. I bloggosfären ser det ut som bilderna i mitt inlägg i går. Det är i det närmaste tomt på blogginlägg från de borgerliga, så när som på Mattias Lundbäcks och Maria Haglunds. Förklaringen är väl att utvecklingen med ökade klyftor mellan människor är en bild som inte stämmer med den regeringen önskar. Att vara en regering för hela folket. Förklaringen är väl också att utvecklingen är ett dystert kvitto på hur den politiska kraften och energin används. I stället för att möta samhällets svåra utmaningar har Reinfeldts skattersänkarbod öppnats på vid gavel: Det har på något sätt blivit politikens huvuduppgift och enda fokus.

Till detta kan man, som Ett hjärta rött, ha en viktig reservation. Det är fel. Det är hjärtskärande. Det är skam. Men "så har svenska folket faktiskt bestämt att det ska vara".

Sverige har idag en regeringen och en statsminister som medvetet driver en politik för ökade klyftor. Visst har vi haft klyftor och fattigdom tidigare, och visst har klyftorna ökat sedan länge (sakta men säkert sedan 1980). Men, vi har aldrig förr haft en statsminister som har som sitt mål och sin mening att öka på skillnaderna och klyftorna mellan de som har och de som inte har. Det är en skam och en sorg – särskilt som vi lever i en demokrati. Svenska folket har bestämt att så ska det vara….

Där ligger en stor uppgift för en pånyttfödd socialdemokrati, att ta itu med så fort förlossningen är avklarad.

Mer: AB Ledare, Svd, DN1, DN2  
 DN3


Fler som bloggar:
- Kristina Palmgren om barnkonventionen.
- Hannah Bergstedt om att vara med i matchen
- Röda Berget om Larsson-twitter.
- Eget inlägg igår om rapporten.
- Rasmus Lenefors om barnfattigdom.
- Helene Öberg bloggar och skriver på AB debatt..
Fler; Veronica Palm, Karins värld, Martin Moberg, Essbeck, Roger Jönsson, Ann-Sofie Wågström, Katarina Nyberg Finn, Peter Högberg,
-
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, rädda barnen, barnfattigdom, alliansen, regeringen, fredrik reinfeldt, moderaterna, välfärd,

Barnfattigdomen måste högre upp på (S) uppgiftslista

[uppdaterad] Regeringen och inte minst statsministern diskuterar femte, sjätte och kanske till och med ett sjunde och åttonde och nionde jobbskatteavdrag. Det vill säga den politiken som partiet i och med de "nya" moderaterna" skulle ha lämnat. Det var ju "skattesänkarmyntets andra sida i form av välfärd" som skulle få ett större fokus. Samtidigt med moderatledarens fortsatta drömmar om skatten kommer nu rapporter som visar att de som har det allra svårast i Sverige får det ännu sämre. Klyftorna växer. Fler barn lever i fattigdom. Må detta nu inte, som inför förra årets val, debatteras sönder och samman om definitionsförändringar av begrepp. I den debatten hamnade det viktiga lite på undandag. De fattiga barnen. Det är Rädda Barnen som visar att 220.000 barn lever fattigt i Sverige. De som lever med en ensamstående förälder har drabbats svårast av utvecklingen. SvD skriver om rapporten att

"Under år 2007 levde 10,9 procent av alla barn i Sverige i ekonomisk fattigdom. Under 2008 ökade den siffran till 11,5 procent. 

Rapporten bekräftar - för kanske tusende gången - att klyftorna är särskilt stora i storstäderna. De områden som vi talar om i andra sammanhang av svårigheter för människor dyker upp i den här trista statistiken också. Eller för att korrigera: det här är inte bara statistik. Det är barn och deras föräldrar av kött och blod i dagens Sverige. Man frågar säg: Måste det vara så här?

Jag tror att det till viss del handlar om att politiken får fel fokus. Nu kan jag inte räkna på inlägg från exempelvis statsministern om "barnfattigdom" och "skattesänkning": Men som en illustration gjorde jag det med de politiska bloggarna, på portalen Politometern. Om man, som partier till höger, lägger kraft och engagemang på att driva sänkta skatter som den viktigaste frågan så förlorar andra perspektiv. De fattiga barnen har förlorat makthavarnas engamgemang, där kanske en slutsats.

Min förhoppning är, precis som jag har bloggat om tidigare, att socialdemokratin förmår hålla både tillväxt- och jobbpolitiken och en politik mot de växande klyftorna i huvudet. Det hänger till viss del ihop, inte minst om man har eller inte har en fördelningspolitik. Låt det här vara en rapport som inte bara hamnar i "har läst" eller "kastas"-lådan utan använd slutsatserna för att förändra politiken. Typ nu. Det parti som klubbar av kongressen i mars med ett nytt ledarskap vid rodret måste ha förmågan att både bara "framåt" och "framtid" i en positiv bemärkelse men också vara rejält på bettet mot de växande klyftor som vi ser i Sverige.

Fler som bloggar:
-Roger Jönsson om arbetslösheten
- Ett hjärta rött om att krossa den svenska modellen.

Mer läsvärt: DN;

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, barnfattigdom, rädda barnen, alliansen, sänkta skatter, moderaterna, välfärd, klyftor,

Sverige tappar i välståndsliga

Att ha möjlighet att bo i ett välfärds- och frihetsland som Sverige kanske inte är något vi dagligen skänker en tacksamhetens tanke till någon för. Möjligen borde man. Förhållandevis få av vårt klots befolkning ligger i närheten av den nivå på välfärd, tillväxt och konsumtion som vi gör. Och vi kombinerar den med en utvecklad demokrati, trots dess brister. Därför är en sjätteplats för Sverige i Legatums välfärdsliga något att glädjas åt. Däremot är riktningar nedåt inte lustigt. Precis så händer i år. Sverige tappar en "pallplats". I relation till några andra har vår välfärd och frihet blivit något mindre under Reinfeldts sista år vid makten.

Indexet mäter inte bara ekonomisk tillväxt: Lord (Peter) Mandelson skriver:

. It identifies eight "foundations" for national development, which range from the strength of the economy to the effectiveness of government and the quality of health-care and education. By considering such a wide range of different, but crucial, factors for prosperity, the Index paints a clear picture of global prosperity.

Bra för Sverige, alltså, men dock. Bakåt.

Mer: DN; Svd, AB,

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, legatum, välstånd, tillväxt, demokrati, sverige, regeringen, alliansen,

Om alliansens långsiktiga skattemål - och ett helt annat Sverige

300 miljoner! Det är målet för alliansen i Huddinge när det gäller sänkta skatter. Nu gäller det inte nästa år. Inte heller nästa mandatperiod. Löftet som ställs ut är att år 2013 sänka skatten i Huddinge med tio (10) öre.

På lite längre sikt, det vill säga i en ganska oviss framtid, vågar man drömma högre (lägre): I det budgetförslag som kommunstyrelsen ska behandla på måndag skriver allianspartierna att man vill sänkta skatten ner till ett genomsnitt i länet. Idag ligger detta 1.57 under Huddinges 19.95. Det långsiktiga målet blir därmed ett skattebortfall på 300 miljoner.

Det här ger mig en del tankar och funderingar. En är att grundsynen att "skatt är stöld" är djupt rotad i moderaterna oavsett vad den används till. En annan är den uppslutning bakom de långsikta målen som kristdemokraterna och folkpartiet intar. I Huddinge står centern utanför fullmäktige. Det lokala Drevvikenpartiet får med den skrivningen också räknas till skattesänkarkramarna. En tredje tanke handlar om den blygsamma praktiken: tio-öringen. "Bättre än ingenting", kan någon säga. Det känns som man verkligen, i ryggmärg och hjärta, vill ha ett annat sätt att finansiera olika delar i samhället. Men vetskapen om att folk gillar vår modell ganska bra, gör att känslorna får pressas tillbaks. Eller? Teorier?

Moderaternas retoriska förändring får betecknas som en stor politisk succé i Sverige. Inte för att det går att jämföra med den internationellt sett unika styrka som socialdemokratin har visat under många år. Men ändå. Att mycket har varit just retorik och inte en politisk förändring har bekräftats i den förda politiken. Retoriken om "nya" vändes direkt till det vanliga som sedan 1921 har krävt en sak: "Sänkt skatt". Det låg inte särskilt mycket i Reinfeldts tal om "myntets baksida" och "gör inte moderaterna till en skattesänkarbod". Det var valvinnande.

De kraftiga sänkta skatterna på riksplanet under de fyra åren som gått ger ganska påtagliga "bevis" för teorin om bara valtaktik. Men frågan är i vilken riktning man strävar framöver? Reinfeldt lugnade ju de sina med att betona att det inte var en förflyttning på höger-vänster-skalan utan mer en fråga om tid.

Förra valrörelsen, 2006, fick inte idédebatten och de långsikta målen så mycket utrymme i debatten. Att Reinfeldt deklarerat på en stämma att skattetrycket ska ner till genomsnittet i Europa skulle innebära ett bortfall av skatteintäkter på ca 250 miljarder. "Så var det inte", contrade moderatledaren.

Den där kombinationen, Reinfeldts EU-genomsnitt som skattedröm och allianspartiernas "medelskatt i länet"-dröm i Huddinge kan kompletteras med landstingsalliansens "sänka tioöring för tioöring". Frågan är vad som ska ersätta en skattefinansierad välfärd när man vandrat en bit på denna drömväg. Det låter i bland lite löjligt när man påstår att sänkt skatt med sådär en tioöring är genomgripande frihetsreformer. "Den enskilde får bestämma mer". Med de mer långsikta målen blir det förstås mer över. Det som ÄR dramatiskt i Huddinge att sänka från 19.95 till 18.38 på varje hundralapp är mycket för kommunen. Det går utan tvekan ut över välfärden. Men går det att tala med stora ord om just "frihet"? "Du ska bestämma mer"? 

Jag grubblar. Du också?

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, moderaterna, skatter, huddinge, huddinge kommun, val 2010, valet 2010, folkpartiet, kristdemokraterna, centern, fredrik reinfeldt

Välfärdspolitikens egen klimatfråga

Svenska Dagbladets PJ Anders Linder fortsätter i en krönika idag den viktiga diskussionen om hur välfärden ska kunna finansieras framöver. Nja, problemet med inlägget är väl att utgångspunkten är den helt motsatta mot det som många analytiker, politiker och ekonomer idag försöker ge svar på.

I stället för att bidra till lösningar på frågan blir inlägget ett blint försvar för det motsatta: att med allehanda spekulationer visa att de intäkter som samhället i form av stat, kommun och landsting behöver för att betala för det gemensamma kan minska. Det vi i dagligt tal kallar skattesänkningar. Just det föranleder också PJAL till en kort känga till delar av bloggosfären. I sig hedrande att SvD-ledaren återkommande involverar oss bloggare i debatten. Heder!

Det gick inte många minuter från att SKL-materialet blev känt till att ivriga, S-märkta bloggare slog fast att (även) detta var den slutgiltiga dödsstöten för allt vad skattesänkningar heter.

Jag vet inte om han har tagit del av mitt inlägg. Kanske. Det var i alla fall en reflektion på en rapport från Sveriges kommuner och landsting. En arbetsgrupp har funderat över hur välfärden framöver ska kunna betalas.

Enligt beräkningarna i rapporten kommer gapet mellan behov och offentliga resurser, i dagens prisnivå, vara runt 200 miljarder kronor år 2035. Det motsvarar en kommunal skattehöjning på cirka 13 kronor, det vill säga om gapet enbart skulle finansieras med skatt

SKL skriver vidare:

Problemet med den framtida finansieringen av våra välfärdstjänster är inte att det saknas resurser totalt sett, utan hur dessa ska kunna kanaliseras till välfärdstjänster

Även regeringens experter försöker seriöst ge några svar om framtiden. Ett exempel är Per Borgs rapport förra året till ESO i vilken han liknar frågan om välfärdens finansiering "välfärdspolitikens klimatfråga". Ett räkneexempel blir här inte SKL:s 200 miljarder utan något lägre, 150.

En utgångspunkt för den framtida politiken bör vara att medborgarna är bredda att betala för en konsumtion av välfärdstjänster som ökar i åtminstone samma takt som ekonomin växer. Ett räkneexempel visar att om ökningen ska vara lika med BNP-tillväxten så ska 150 miljarder kronor tillföras välfärdstjänsterna fram till 2030, utöver de skattemedel som tillförs området enligt Långtidsutredningens framskrivningar.

Inte ens en successiv avveckling av det svenska försvaret, den högre utbildningen och forskningen samt den internationella biståndsverksamheten skulle motsvara den utgiftsökningen. Om den skulle skattefinansieras krävs ökade kommunalskatt med cirka 11 procentenheter. Kommunalskatten skulle överstiga 42 procent.

Men det som PJAL nämner: Effektiviseringarna då? Glömdes det bort? Nej, ESO har också beräkningar på det. Och man presenterar beräkningarna med en viktig reservation:"Utbildning, social omsorg och sjukvård består av personliga tjänster. Produktion av sådana kan inte effektiviseras på samma sätt som annan produktion."

Genom räkneexempel visas således att hälften av den eftersträvade konsumtionsökningen om 150 miljarder kronor kan finansieras genom effektivisering och ökad sysselsättning.

Jag vet i och för sig att varje aktiv kommunalpolitiker har i princip varje år sett hur kommunala budgetar räknas upp mindre än var pris- och löneskillnader kunde motivera. Någon form av "löpande besparingar" som smygs in år efter år och som de kommunala verksamheterna hela tiden tvingas hantera. Ibland med konsekvenser i verksamheter som olika brukare och anhöriga inte sällan reagerar negativt på. Men åter till teorierna och framtidsberäkningarna. Det handlar om halva behovet, om vi för ett ögonblick antar att det första är "sannt". Hur den andra halvan ska hanteras återstår att ge svar på.

Även ESO tar upp en av huvudpunkterna i problematiken. Hur vi avväger fördelningen av de resurser vi som nation "kammar in".

Före 1980-talet växte den offentliga konsumtionen ungefär dubbelt så snabbt som den privata. Därefter har dock den privata konsumtionen ökat mer än den offentliga. Med ett skatteuttag ungefär på dagens nivå bedöms välfärdstjänsterna i bästa fall kunna växa i samma takt som demografin kräver – inte mer.

Utan att nedvärdera PJAL:s bidrag till den viktiga debatten förefaller ändå hans utgångspunkter en aning verklighetsfrånvända i jämförelse med de försök som andra gör att bidra till lösningar på "den nya klimatfrågan". Det handlar inte, som exempelvis ESO-rapporten belyser, bara om att demografin ändras och att fler äldre ska försörjas av färre. Inte heller om ökade vårdkostnader för fler äldre. I mångt och mycket är det svenska folket i allmänhet som kräver högre kvalitet i välfärden. ESO beskriver det nästan som jag själv i mitt inlägg:

Opinionsundersökningar visar att medborgarna prioriterar konsumtionen av vård, omsorg och grundläggande utbildning högt och är beredda att betala för att öka den – via skatten eller enskilt. Samhällsdebatten om dessa frågor kretsar uteslutande kring frågan om hur välfärdstjänsterna ska kunna förbättras

Var och en får förstås dra sina slutsatser om vad det här betyder för dagens politik och kanske till och med för valet i höst. Möjligen är det relevant att fundera över trovärdigheten i de vallöften som ges. Kanske kan till och med moderatledarens ord vara en nyttig påminnelse. Då var det en uppmaning till de då (2005) "nya moderaterna", men den kan säkert vidgas till fler som debatterar välfärdsfinansiering och skatter.

Jag vill varna er för att göra moderaterna till en sorts skattebod, där man går in och shoppar sin egen lilla skattesänkning, sade han. ..Reinfeldt uppmanade ombuden att tänka på att varje krona i sänkt fastighetsskatt också är en krona mindre för att amortera statsskulden, sänka inkomstskatten eller förbättra skolan. En del måste stå tillbaka.

Läs mer:
- Material från SKL om "Framtidens utmaning".
- Huvudrapporten "Framtidens utmaning"
- Dick Erixon som vill folkbilda...
- Göran Pettersson om att ledarskapet prövas när förändringarna ska genomföras.

Kolla bloggar via NetRoots och Politometern
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, välfärd, skatter, svenska dagbladet, skl,

Ärligt om välfärden - Stjärnsmäll för den som ivrar för sänkta skatter

[uppdaterad]Dagens Nyheter berättar idag  om slutsatser från SKL:s politikergrupp som jobbar med välfärden i framtiden och dess finansiering. Slutsatserna från gruppen, som leds av moderaten Anette Åkesson, måste vara en rejäl stjärnsmäll för den som i sitt politiska liv har sänkta skatter som det överordnade målet. Skatterna måste, enligt gruppen höjas med 13 kronor fram till 2035 om välfärden ska klaras. Gruppen verkar enig om analysen. Däremot går de politiska skillnaderna igen när man antyder åtgärderna. Anette Åkesson menar att höjda skatter är den "sista utvägen" när allt annat har prövats, som försäkringslösningar och avgiftshöjningar. Till det krävs ökad effektivitet, fler arbetade timmar och, som någon säger, "mer privatiseringar" (hur det nu hjälper om det är offentlig finansiering).

Jag menar att gruppens slutsatser är viktiga på minst två sätt: Dels förstås i sak: att ge några svar på hur välfärden som vård, skola och omsorg, ska kunna betalas framöver. De allra flesta politiker talar ju dessutom mycket sällen om behov av lägre kvalitet. De allra  flesta säger sig förespåka det omvända och mer positiva. Men gruppens besked har en mer direkt effekt. Sedan alliansregeringen tillträdde 2006 känns det som att politiken har legitimerat talet om sänkta skatter utan att ens närma sig en tanke om vad skatterna går till. De 100 miljarderna som skatterna har sänkts har gjorts med lånade pengar.

Men inte ens i det läget har det funnits något starkt tryck från medier eller allmänhet att se till det som Reinfeldt själv kallade "myntets andra sida". "Gör inte moderaterna till en skattebod där man shoppar sänkta skatter" var Reinfeldts budskap när de så kallade nya moderaterna skulle profileras. Allt detta är nu stendött.

Inte en krona ska i onödan tas ut i skatt. Vi kan inte acceptera en spänn i slöseri med skattepengar. Däremot ska vi utifrån ett uppdrag från väljarna, se till att välfärden har hög kvalitet och att den möter behoven hos medborgarna. En ganska bastant majoritet av väljarna säger också att man är beredd att betala välfärden med skatter före sänkningar som försvagar välfärden. SKL:s arbetesgrupp har slutsatser som stämmer väl överens med de långtidsutredningar som jag tidigare har skrivit om från landstinget. Sätter man välfärden högt på prioriteringslistan, eller enbart vill behålla dagens kvalitet på sikt, är de sänkta skatterna något man ligger ganska lågt med. Det gäller som bekant inte alla och just därifrån väntar jag mig kloka och ingående analyser.


Läs mer:
- Johan Westerholm postade väldigt, väldigt tidigt, om detta.
- Svd,
Kolla bloggar via NetRoots och Politometern
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, skatter, välfärd, val 2010, valet 2010, moderaterna,

Debatten om det hushållsnära breddas

Beröm med reservationer. Så kanske dagens Svd-ledare av Sanna Rayman knan beskrivas. Hon kommenterar en av veckans verkligt heta frågor. Avdrag för hushållsnära tjänster. Som första blogg, strax efter soluppgången i förrgår går morse, skrev jag ett inlägg om det där avdraget som Mikael Damberg uttryckte sig positivt om i TV. I går gick debatten vidare på Brännpunkt, där Damberg skrev tillsammans med Eva Nordmark, SKTF. De skrev bl.a.:

Vi ser tydligt de välfärdspolitiska argumenten för en skattesubvention av hushållsnära tjänster. Istället för att avvecklas bör den nuvarande modellen reformeras så att den får en stark jämställdhets- och fördelningsprofil, där de hushållsnära tjänsterna blir en reell möjlighet även för fler barnfamiljer med normala inkomster.

Med de förändringar som föreslås kan man säga att det handlar om att vrida eller kanske komplettera perspektivet med "välfärd" som lika viktigt som jobben i fallet med de hushållsnära tjänsterna. I dag ser jag att debatten går vidare också i andra S-distrikt. Ekot citerar bland annat Jens Nilsson, Jämtland:

– Reformen är etablerad, det är möjligt att man måste ha det kvar, åtminstone under en övergångstid. Det viktigaste för mig är att man i så fall hittar ett system där man kan styra subventionerna till dem som verkligen behöver hjälp, och att pengarna inte går till dem som har råd att betala själv.

När jag själv försöker pröva frågan så gör jag det verkligen inte objektivt. Jag gör det  förhoppningsvis med både hjärna och hjärta, Min mormor var hembiträde och gick från fattigdom in i de välbeställdas hem för att städa och putsa. Min morfar tillhörde den sista skaran statare på Svedängs gård utanför Strängnäs. Ingen kan med någon rätt peka finger åt mig och påstå att jag inte vet vad klassamhälle innebär. Det vet jag. Både av mina näras erfarenheter och av egna. De klasskillnader som finns vill jag avskaffa - inte fördjupa.

Det utesluter inte att jag kan uppskatta reformer som gör livet lättare för folk. Om vi har råd med reformen, förstås och om det är utformat på rätt sätt. Ska ärligt erkänna att om valet hade varit helt öppet - från noll s.a.s - hade inte detta avdrag varit min favorit. Men det är sjösatt, det finns och är något som ganska många idag uppskattar. Då kan inte debatten föras som om det gäller "ja" eller "nej" till att införa detta.

Frågan är om ett avskaffande, en förändring eller att behålla det som idag ska vara en kommande rödgrön politik.

Idag är "fördelningspolitik" historia. Den nu sittande Reinfeldtledda regeringen har noll intresse av att se fördelningspolitik som viktigt i ett modernt välfärdssamhälle. Till skillnad från den förblindningen tar MD/EN upp just fördelningsperspektivet i artikeln. Den som har läst Marikas inlägg inser att det behövs. Och visst ger Marikas graf en ganska tydlig bild när det gäller utnyttjandet av avdraget. Frågan är väl nu hur det skulle förändras med de förändringar som Damberg lyfter fram? Jag tycker också att man måstet kunna diskutera var fokuset på fördelningspolitiken ska ligga.

Idag diskuteras "hushållsavdraget" i ett Sverige där ambitionerna är NOLL när det gäller fördelningspolitik. Så icke med en ny rödgrön regering. Samtidigt finns det inte hos oss någon ambition att exempelvis plädera för inkomstprövade barnbidrag. Man får stödet därför att man har barn. Det finns inte heller anledning att återgå till inkomstprövade taxor i barnomsorgen. Fördelningspolitiken måste görs aktiv på andra områden i stället. 

Haningeposten bloggar om att diskussionen borde kunna vara konstruktiv. Tycker också att Röda Berget, (Peter Johansson) också betonar det. Även de som talar emot är viktiga inlägg. Peter Högberg berör min egen argumentation sedan länge om detta: Att varje skattekrona ska prövas efter vad den bäst behövs. Här går en total skillnad från de alliansföreträdare som talar för avdraget. Den prövningen existerar inte i borgerlig sinnevärd så länge definitionen är "avdrag".

Jag menar att det jämställdhetsperspektiv som Alexandra tar upp är viktigt. Även om hon använder ett citat där de som pläderar för ett avdrag sägs agera "sinnessjukt. Detta och andra överord i kritiken mot Dambergs utspel borde vi kunna avvara.

Det är lite skrattretande att se en del reaktioner från våra kamrater på den borgerliga sidan tala om "splittring" som om tystnad vore en efterfrågad sak.  Per Ankersjö skriver om "flip-floppande". Jag minns Reinfeldts all- time- high - flip - flop när hela det moderata samlingspartiets politik och hjärtefrågor slängdes in i skrubben och gjordes om över en natt. (retoriskt, alltså) Att en blivande rödgrön regerings företrädare diskuterar ett avdrag är jämfört med detta ett enkelt rutinärende. Men som bekant kan även ett sådant diskuteras i det oändliga.


Fler som bloggar
Några nyare inlägg.
- Eva-Lena Jansson om fördelningspolitiken i avdraget
- Helén Pettersson om vem som städar hos städerskan
- Rebella som vill att (S) säger fortsatt nej...
- Karin Bergh om en sopgubbe på Östermalm..
- Tingeling som städar själv...
- Kikki Liljeblad om medelklassen...
- Janne Andersson om att tänka först och handla sen.. (dvs..utreda...)
- Erik Laakso om att förändra svart till vitt..och om moraldebatt..
- Anna Ardin om ekonomiska styrmedel..

Några tidigare inlägg:
Jonas Morian | PromeMorian, Mark Klamberg, Andersson på Kungsholmen, MinaModerataKarameller, Seved Monke, HBT-sossen, Rasmus (liberal), Kent Persson (m) blogg, Högbergs tankar, Kent Valdemarssons blogg, Stockholm enligt Ankersjö, | Signerat Kjellberg |, Storstad, HBT-sossen,  Åsa Westlund, Robert Noord , Karin Bergh 


Kolla bloggar via NetRoots och Politometern
Intressant?    
 Läs även andra bloggares åsikter om politik, hushållsnära tjänster, socialdemokraterna, mikael damberg

Sammanhållningen är Sveriges styrka

Om Schlingmann får så får jag. OS pågår som fullt och inspirerar både nya generationer till vinteridrotter och politiska partier som gärna använder språket. Att Schlingmann valde att använda årets många "svensktillfällen" som ett sätt att angripa Sahlin kan jag inte göra så mycket åt. Jag tycker själv att den rubrik som DN idag hade från OS-rapporteringen ger positiv inspiration.

Det träffar på många sätt i det som tillhör Sveriges absoluta styrkor. Vi är ett stort land till ytan men förhållandevis få. Vi har rika naturtillgångar om än koncentrerade till vissa delar av vårt avlånga land. Sverige ligger oavsett hur vi än kan kritisera ibland, i topp på många områden när det gäller tillväxt och välfärd. Visst har vi stora problem men i relation till andra länder har vi hållit ihop ganska bra. Det gör att också mer välbeställda, svenska väljare tycker att sammanhållningen är en självklarhet. Rätten för alla. Bra vård och omsorg för alla efter behov. Pengarna ska inte avgöra. Vi betalar det gemensamt. Det gör vi med skatter. Den riktningen av politiken har väljarna gett sitt stöd i val efter val.

Jag tror att man valde Reinfeldt av samma skäl, hur fel det än blev. Men talet om jobben och det minskade utanförskapet, som skulle ge oss alla mer att dela på, slog an den nästan självklara svenska politiska strängen som för de allra flesta klingar vackert.

Det som har hänt efter valet är ett brott mot allt detta. Mitt i en ökad arbetslöshet, när fler ställs åt sidan, görs också en omfördelning genom kraftiga sänkta skatter som fördelas, oavsett vad en del påstår, mest till de grupper som redan har det ganska okey. Sverige klyvs inte bara mellan inkomstgrupper. Den "svenska modellen" där starka fackliga organisationer som tar ansvar finns som en viktig part är på väg att slås sönder. Kanske inte konstigt med de band som finns mellan näringslivets företrädare och de ledande borgerliga partierna även om det ibland hålls hemligt. I ett retoriskt vackert prat om "alla ska komma till sin rätt" minskar tryggheten vid sjukdom eller arbetslöshet. Kanske ett sätt som lockar oss till ännu fler privata försäkringar. Tudelningen av Sverige fortsätter samtidigt som de som drabbas hårdas aldrig blir en majoritet av väljarkåren.

Svensk idrott har sina stora stjärnor som vi alla ser upp till. Deras individuella ansträngningar och satsningar ska värdesättas och hyllas. Men där finns också det som DN-rubriken sätter fingret på. Hur duktig hockeylirare du än är så är den match ett lagspel. Det gäller fortfarande idrotten. I politiken känns det som det vinnande konceptet - låt oss kalla det "sossehockey" - överges.

Kolla bloggar via NetRoots och Politometern
Intressant?  
Läs även andra bloggares åsikter om politik, OS, sossehockey, välfärd, rättvisa, solidaritet, sjukförsäkringen, arbetslöshet, val 2010, valet 2010, moderaterna, fredrik reinfeldt

Det starka föraktet för svaghet

[uppdaterad]Kommer du ihåg påhoppet på Alexandra? De två riksdagsledamöternas angrepp på en sjukskriven person på debattplats? Idag kanske förklaringen blir tydlig till hur det kommer sig att de två (m)-ledamöterna i riksdagens socialförsäkringsutskott Gunnar Axén och Helena Rivière kunde sänka sig så lågt. De bakomliggande värderingarna hos Helena Riviere har nu granskats av bloggen Alliansfritt Sverige. Det är en ganska skrämmande rapport som Alliansfritt presenterar. Det rör ingen "extremist" eller "rättshaverist". Det är - för att påminna - en nu vald svensk riksdagsledamots värderingar som kommer upp i ljuset. För att citera ett utdrag ur recensionen:

Med ett nostalgiskt darr på stämman beskriver Rivière fattigvårdslagstiftningen från 1871, där det stod att fattiga endast skulle få ”nödtorftigt innehåll”. I boken är det också en återgång till detta som hon kommer fram till är det enda rätta för Sverige:

”Socialbidraget måste ner till det mest elementära som en konsekvens av att värderingarna har förändrats, det måste bli avskräckande lågt.” (sid. 45)

I slutordet målar hon upp det framtida Sverige:

”Staten garanterar ett socialbidrag på miniminivå […]. Ingen ska behöva lida nöd, svälta och frysa, men mycket mer än så blir det inte.” (sid. 79)

Jag tror att de flesta svenskar förväntar sig att politiker oavsett på vilken sida av blockgränsen man befinner sig har någon form av humanistisk människosyn i sitt "kall". Och så är det nog, men det finns i svensk historia ett drag hos partierna till höger som har andats annorlunda. Egentligen en linje som har praktiserats under hela uppbyggnaden av välfärden, där alltid argument som "sänkt skatt" eller "enskildas frihet" har varit skälen för nej till reformer. Nej, jag talar inte om "nej" när svensk välfärd var något så när utvecklad. Jag talar om "nej" från start. En del av förklaringen till de ständiga nejen ligger i värderingen att människor ska klara sig själva. Det är ens eget fel och då får man själv ordna upp det. Man undrar hur pass djupt de där åsikterna sitter och om fler än författaren Rivière ställer upp på dem?

Ser att DN idag tar upp segregationen i vårt län. Det är många i Stockholms län som Riviere slår mot.


Fler bloggar och tipsar om nyheten:
- Alexandra Einerstam: "Moderaterna anser sig numer vara "nya", men betänk då att Rivière sitter i Socialförsäkringsutskottet i Riksdagen"
- Johan Ulvenlöv som tipsade mig...
- Martin Moberg om en skrämmande och avslöjande bild...
- Helen Pettersson, också om värderingar bakom orden.
- Monica Green om att detta faktiskt är tankar i politikens Sverige
- Kristian Krassman kommenterar också analysen.
- Veronica Palm om "fejket" nya moderater.

 Läs även andra bloggares åsikter om politik, val 2010, valet 2010, moderaterna, sjukförsäkringen,

Begravda möjligheter att ta långsiktigt ansvar för välfärden?

I veckan presenterade Timbro och Arena en gemensam kommission vars uppdrag blir att studera hur framtidens välfärd kan finansieras. Gemensamt vill de två tankesmedjorna med såväl höger- som vänsterperspektiv ta ett ansvar som man menar att partierna lämnar därhän. Det är ett lovvärt initiativ. Att det presenteras mitt under starten av en rekordlång valrörelsen kan förstås verka utmanande. Valrörelser tenderar att locka fram mer kortsiktiga debattinspel. Valrörelser tenderar att uppskatta "goda gåvor" till de röstande snarare än budskap om samhälleliga svårigheter. Valrörelser och valresultat tenderar dessutom att straffa de partier som går över blockgränser i mer långsiktiga överenskommelser.

I några inlägg har jag berört den långtidsutredning som Stockholms läns landsting har haft. I slutrapporten pekade man på att klyftan mellan framtida intäker och framtida kostnadsökningar kan uppgå till så där 17 till 30 miljarder. Ska det glappen, eller den ravinen, hanteras med besparingar? Grejas det med enbart medicinsk utveckling? Behöver skatterna höjas? Vad händer om man i stället sänker skatter? Är privata försäkringar verkligen något som löser problemen? Hur förhåller sig den ekonomiska klyftan till utbudet av vård och valfrihetsreformer?

Nej, nej, nej. Hur viktig frågan än är lär temat inte komma högt upp på debattdagordningen inför höstens val. Även om det kanske är en av de viktigaste framtidsfrågorna. Att vara politiskt regeringsduglig och kunna ta ansvar för framtidens välfärd borde kräva att man utmanar problemet, prövar lösningar och gör det i dialog med medborgarna. Möjligen är Timbro/Arena-samarbetet något som ändå kan "legitimera" att man närmar sig frågan och de stora utmaningarna med ett stort mått av allvar. Gissningsvis sker det först efter den 19 september.

Fler bloggar:
Dick Erixon, Eva Westerberg, Roger Jönsson,  Anders Dahlberg,
- Kolla bloggar via NetRoots och Politometern
Intressant?
 Läs även andra bloggares åsikter om politik, timbro, arena, välfärd, stockholms läns landsting, val 2010, valet 2010

Kan värdig äldreomsorg har något med skatter att göra?

Läser dagens "krisartikel" i SvD om äldreomsorgen. Från äldreomsorgen i Stockholm berättar man om förändringar:

En timmes promenad har blivit en halvtimme. Städtiden har förkortats med en fjärdedel och enklare morgonbestyr ska numera skötas på hälften av tiden

Visst kan problemen i välfärden ha olika förklaringar. En tjänsteman pekar på en:

–Tidigare gick all tid inte åt och eftersom det handlar om skattebetalarnas pengar måste vi se över systemet hela tiden, säger Kristina Goldring, avdelningschef för äldreomsorgen i stadsdelen.

I artikeln citeras Carin Jämtin och (S) föreslår mer pengar. Moderaterna och även KD:s Ewa Samuelsson verkar tro att andra lösningar, som utbildning, kommer att avhjälpa problemen. Må så vara. Men någon form av koppling borde väl ändå finnas mellan de pengar vi gemensamt avsätter till välfärden i form av skatter och den kvalitet som verksamheten har? Inte självklart men någon koppling? Tillför man mindre pengar, som effekt av att man har mindre pengar i kassakistan så påverkar det verksamheterna. Möjligen är stockholmarna glada om mer pengar finns kvar i plånboken när skatten är dragen. Men väldigt många av dem skulle avstå de extra sedlarna om man visste att välfärden faktiskt blev lite bättre.

Kolla bloggar via NetRoots och Politometern
Intressant? 
Läs även andra bloggares åsikter om politik, välfärd, äldreomsorg, stockholm, skatter, moderaterna, socialdemokraterna, carin jämtin, val 2010

Betydande delar av borgerlig ideologi skjuten i sank...

För mig tar "vardagsslitet" med jobb och politik mycket av tiden. Fick jag mer av denna dyrbara vara så skulle jag gärna lägga något av det nya utrymmet på att granska hur värderingar som våra borgerliga partier står för på punkt efter punkt åker på bakslag. Värderingar som teorier som inte håller i mötet med verkligheten och inte fungerar som politiska lösningar för att möta samhällsproblem.

Ser på L-O Petterssons blogg en kommenterar om en DN-artikel kring jämlikhet. Som LOP skriver frågar jag mig också om det går att får starkare argument inför valrörelsen? DN skriver om slutsatserna i boken The spirit level:

På nästan alla områden blir utfallet detsamma. I länder med relativt låga inkomstskillnader – främst Skandinavien och Japan – är människor över lag friskare, nyktrare, smalare, bättre utbildade och lyckligare än i länder med stora sociala klyftor, i första hand Storbritannien och USA.

Det där har bäring på en stor del av allianspolitikens teorier som jag tycker känns mycket sönderkörda i ljuset av detta. Nej, det är verkligen inget nytt utan har varit utgångspunkt för arbetarrörelsens praktiska politik och idébas. Men varje bekräftelse att man är på rätt väg och inte på fel är välkommen. Det omvända borde gälla borgerligheten.

Läs mer:
- SvD:s ledarsida om teorierna.
- Marika som på bloggen Storstad har tagit upp bokens tema i flera inlägg, (här, här och här)
- Svensson resonerar kring boken...
- Ett hjärta rött om lador eller lyxvillor...
- Fredrik Olovsson kommenterar också ojämlikheten...
- Danne Nordling resonerar tvärt om...

Kolla bloggar via NetRoots och Politometern
Intressant? 
Läs även andra bloggares åsikter om politik, jämlikhet, klyftor, orättvisor, val 2010, valet 2010, moderaterna, socialdemokraterna,

Finns det baktankar när det gemensamma skiljs från individen?

Sanna Rayman lyckas idag få ihop en ledare som både retar mig och samtidigt träffar ett område där jag själv känner något av livets bitterhet. Dels spinner hon vidare på det som den högra planhalvan alltid har filosoferat omkring utan att först se verkligheten. Att allt mer av det som den gemensamma sektorn sköter bör kunna göras i det "civila samhället". Tidvis har det varit ganska tydligt att debatten har drivits av både ett förakt för politiken och för gemensamma lösningar. Men också som en väg att lyfta av uppgifter från det gemensamma så att skatterna kan sänkas. Den delen av SR:s artikel är vanlig retorik som är välkänd sedan länge.

Andra delen blir ett större problem för mig att gå emot. Att en stor del av Sveriges idrottsliv har en imponerande verksamhet kan förklaras av individers enorma, ideella insatser men också av ett stöd till idrotten som vi gemensamt står för genom skatter. Det handlar både om verksamhetsbidrag och lokaler och anläggningar. Att mycket av detta bygger på föreningslivet och alla engagerade personer är en oerhörd tillgång.


Det vi inte har klarat tillräckligt är att kombinera föreningslivet med den väg till fler aktiva som det kan vara när barn och unga får pröva på en idrott. Visst görs mycket för att rekrytera fler aktiva och visst är föreningarna öppna och inbjudande. Men för dem som likt mig inte lyckades fångas upp av den lokala friidrottsklubben förblev de skattefinansierade idrottsanläggningarna som en ointaglig hägring. Jag ville nog, men lyckades inte komma in i den där föreningen som hade nyckeln till idrottsplatsen.
Det som Sanna tar upp om öppna anläggningar för " folk som helt saknar organisationsnummer och stadgepärm" efterlyser jag också.

Det ger dessutom idrottsrörelsen självklara målgrupper att ändå försöka värva. Och möjligen hittar man då en ny Kallur eller Klüft, även om jag inte på något sätt antyder att mina egna potentialer på friidrottens område har legat på det planet.

Kolla bloggar via NetRoots och Politometern
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om politik, idrott, föreningsliv, kultur, fritid,

Tar regeringen itu med bristerna i välfärden?

Jag blir ovanligt nog tom på skrividéer. Läser DN-debatt där äldreminister Maria Larsson skriver om äldreomsorgen. Viktigt förstås. Ett område där mycket mer behöver göras. Men Larsson väcker knappt ett ryck i "tyck-till-nerverna". Det mesta är självklarheter, redan känt och utan några politiska motsättningar inbygda. Värdighetsfrågor verkar vara fokus, också det viktigt, där jag också tycker att KD ska ha en eloge för idogt arbete. Men det känns som regeringen har tappat andra områden som krävs för att värdigheten ska bli en realitet. Roger Jönsson tar upp ett antal områden: kompetensutveckling hos personalen med kompetenskrav är ett exempel.

Vi ser idag att väldigt många (en tredjedel) av de äldre som kommer till akutsjukhusen har drabbats av undernäring. Helt oacceptabelt förstås. Det är ett område som regeringen och kommuner/landsting borde göra mycket mer åt. Fallprevention är ett annat område. Se till att kommuner och landsting gemensam genomför förebyggande hälsosamtal med äldre. Gör det i tidigare åldrar i områden där vi vet att många äldre invandrare bor, där ålderskrämpor "dyker upp" tidigare i livet. År 2010 finns det fortfarande äldre som far illa av byråkratiska brister. När samarbetet mellan kommun och landsting inte fungerar hamnar äldre mellan de så kallade stolarna. Så får det inte vara.

Mycket av kvaliteten i välfärden handlar om personal. Personal som ska ha (värdiga) löner. Där finns fortfarande osäkerheten inför framtiden. Vad sker med vård och omsorg för äldre när ökade statsbidrag till kommunerna uteblir (?) efter 2010? Vad händer när regeringen sätter de sänkta skatterna före välfärdssatsningar? Om detta kunde Maria Larsson ha skrivit. Man får vänta på en ny artikel.

- Kolla bloggar via NetRoots och Politometern
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, äldreomsorg, äldre, regeringen, alliansen, maria larsson, val 2010, valet 2010,

När det gäller välfärden väljer svenska folket (S)

I raden av mätningar om väljarnas förtroende kommer en både dyster men bitvis obegriplig undersökning. Den presenterades i kväll i Rapport. Vissa delar kan kanske vara att besluten vid (S) jobbkongress inte naglats fast i väljarnas medvetande vid mättillfället.

Det är Forskningsgruppen för samhälls- och informationsstudier som har gjort den. Samma forskningsgrupp som tidigare år visade att väljarna föredrar välfärd före sänkta skatter. Möjligtvis lyser det igenom när institutet nu visar att (S) har ett större förtroende när det gäller välfärdsfrågor. Det är inget dåligt utgångsläge. När väljarna dömer partiernas politik för sjukvård, förskola och äldreomsorg, ja då segrar socialdemokratin.

Centern och inte minst förkämparna för "verklighetens folk" har ju tidigare visat sig ligga mycket nära spärren till riksdagen. Det slår igenom här också. Särskilt kristdemokraterna utmärker sig genom att inte vara bäst på i princip någonting. Centern är fortfarande starka i regionalpolitiska frågor.

Det mest häpnadsväckande med mätningen, och vill jag säga, helt oförtjänat, är att (m) i väljarnas ögon är bättre än (s) på miljöfrågor. Min gissning är att förklaringen till det obegripliga som inte alls ska fäktas bort, är att Reinfeldt och ordförandeskapet och där fokuset på klimatfrågorna här ger utdelning. Trots misslyckanderisken i Köpenhamn.

Moderaterna sade ju så sent som 2006 att miljöpolitiken inte var deras grej. Reinfeldt verkade inte känna till klimatförändringar förrän i mars 2007. Det enda moderata förslaget för att minska utsläppen av växthusgaser har varit utbygd kärnkraft. De har ett uselt record men får ändå en ökning. Ordförandeskapspoäng, om du frågar mig.

Ska man vara fräck och ett år före valet kritisera väljarna? Ja, det kan man. Väljarna tycks uppskatta det som skatter används till men när det gäller just skatter verkar man uppskatta mer pengar i plånboken. Konstigt? Å andra sidan är det viktiga förtroendet att man kan sköta ekonomin oerhört viktigt i ett val. Ekvationen mer utgifter och mindre intäkter är ingen bra väg till den efterlysta ordningen.

Det som nu händer med SAAB, med avslöjanden om hur cancersjuka pressas på grund av "arbetslinjen" och det faktum att regeringen sitter med armarna i kort i en kris borde rimligtvis påverka förtroendet negativt framöver. Omvänt: för (S) som kört en hel kongress och fattat offensiva beslut om jobbpolitiken borde frukterna kunna plockas inom en snar framtid.

En regering som lovade fler jobb och färre i utanförskap har inte förtjänat förtroende när verkligheten blir helt omvänt detta löfte.

Mer i Expressen,

Fler som bloggar: Peter Högberg om moderaterna som solar sig i glansen..
Fler progressiva på Netroots.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, FSI, val 2010, valet 2010, socialdemokraterna, moderaterna, mona sahlin, fredrik reinfeldt, centern, centerpartiet, sjukvård, arbetslöshet, skatter, välfärd, omsorg, vård,

Vem tänker på en välfärdsarbetare?

I dag skriver Kommunals ordförande Ylva Thörn ett debattinlägg tillsammans med Ilija Batljan, kommunalråd i Nynäshamn och, om (S) valkonferens så bestämmer, sannolik ledare för en ny, rödgröna majoritet i Stockholms läns landsting. Temat är rätten till heltid för alla de (mest kvinnor) som idag finns i välfärdssektorn. De påtvingade deltiderna ska bort, det är inte barar ett krav från Kommunal utan också något som var tema på S-kongressen. I artikeln och i det samarbete som Kommunal och Nynäshamns S-ledning har drivit tillsammans har man också visat på god lönsamhet för arbetsgivaren med detta.

Visst kan man tycka att lönsamhetskalkyler inte skulle behövas som motivtext när det gäller att göra välfärdssektorn och kommunerna till mönsterarbetsgivare. De uselt låga lönerna som inte lär bli högre om sänkta skatter alltid sätts före är tillsammans med deltidseländet en skam och något som drar ner trovärdigheten och attraktiviteten för det offentliga som arbetsgivare. Att ett hundratal kommuner och landsting med rödgrön majoritet fortfarande släpare efter gör det förstås inte bättre. Med artikelns ekonomiska argument kanske också det kommunalråd som inte riktigt har köpt jämställdhetsargumenten kan vakna.

Svenska kommuner och landsting kommer inte att kunna rekrytera anställda med det gamla synsättet på personalen. Det borde vara ett egenintresse som i alla fall gör att man tar till sig budskapet. Jag vet att mycket är på gång: I S-budgeten för landstinget har vi sagt att heltider ska garanteras i samtliga verksamheter. Men här borde mer lyftas av de rödgröna till ett långsiktigt program för att utveckla kommuner och landsting till de bästa arbetsplatserna med den bästa personalpolitiken. Att byta politiska ledningar från blått till rött / rödgrönt i riksdag, kommuner och landsting SKA helt enkelt vara en väg till jämställdhet och bättre arbetsförhållanden. Nynäshamn har åter visat att det är möjligt om man har visioner och handlingskraft.

Fler bloggar på NetRoots.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, kommunal, kommuner, vård, omsorg, stockholms läns landsting, socialdemokraterna, nynäshamn, jämställdhet, mönsterarbetsplatser

"Den offentliga, katastrofala sektorn"

Precis som Robert Noord läser jag idag PJ Anders Linders kommentar i SvD om S-kongressens beslut kring vinster eller ej i välfärdssektorn. Inriktningen på Linders kommentar är både väntad och välkänd. Men hans slutsats är mer förvånande och rent av häpnadsväckande: Slutsaten är att de beslut som S-kongressen har fattat..

"..blir katastrof för den offentliga sektorn"

Varför det blir så förklaras inte närmare. När jag ser på utbildningsföretaget Academicas rapport från S-kongressen där de var utställare får jag en annan och positivare bild.

Tidigare har skattefinansierade välfärdstjänster skötts till 100 procent av offentliga aktörer utan vinstkrav. Med alla sina brister till trots kan man nog ändå se att det svenska folk som använt sig av tjänsterna generellt sett har gillat dem, och i mycket stor grad stött både finansiering över skattsedeln och den fördelning efter behov som ändå varit utgångpunkten. Åter, "trots sina fel och brister".

Under senare år har andelen privata alternativ ökad kraftigt, där det både finns non-profit-inriktade och välfärdsföretag. De har på många sätt utvecklat välfärden. I delar av landet, som i Stockholm, står dessa för en stor andel av välfärden. Så stor att frågan inte längre handlar om dess existensberättigandet. "Ska alternativ få finnas" är för många i vår region en helt irrelevant fråga. Mer handlar det om vilka krav som den som "betalar kalaset" kan och bör ställa.

Några få alternativ, men i storlek de dominerande, har vad jag förstått gjort ganska goda resultat som till sina ägare. Eftersom PJAL gör analysen att dessa vinster mycket väl kan skapas utan att kvaliteten blir lidande borde det vara "nada problem" med S-kongressens beslut. Signalen att skattepengar ska gå till verksamheter, inte främst till avkastining i stora riskkapitalbolag

Jag tror att det ligger en del "dynamit" framöver i tolkningen av den riktiga och viktiga principen: ta förskolan i min kommun som exempel: 3 av 4 barn finns i kommunal förskola. 1 av fyra barn i alternativ. Av de som har barnen placerade i kommunal verksamhet säger 93 procent (!) att de är nöjda med kvaliteten. Samma skattekassa betalar för de alternativa. Hur ser det ut där? Ingen aning, trots att vi är ansvariga. Kommunen har hittills inte följt upp kvaliteten i de alternativa verksamheterna vilket förstås inte är acceptabelt.

Problemet som kan uppkomma är om man tittar på den pedagogiska kompetensen och ser andelenen förskollärare som viktig för den kvalitetsaspekten. Huddinge har generellt en låg sådan, ca 34 procent. Inom alternativen är det mycket lägre, ca 27. Tolkningen skulle kunna göras att en lägre kompetens för vilket man betalar lägre löner ger de där marginalerna att skapa vinst till ägaren. Kan det accepteras? Så borde det förstås inte vara.

Förankringen av den gemensamma välfärden inklusive att det offentliga själv är producent verkar vara total hos de politiska partierna, i alla fall i retoriken. Det har varit tvärt om. Hela landstingets fokus har varit att privat vård ska etableras oavsett vad det kostar och oavett hur vårdens resurser fördelas om andra än politiken avgör det.

Hela PJAL:s budskap i SvD-artikeln bryter alltså mot den nya linje som också moderaterna har lanserat för framtiden. Visst: Det är mycket en fråga om att "prata för att inte skrämma väljare". I verkligheten är vårdvalets effekter inte i linje med "vård efter behov" eller "vård oavsett huvudman". De första stegen mot en privatisering av hur vi betalar för vården har tagits i Stockholms landsting. Eller som Mona Sahlin sa i sitt kongresstal:

Praktiskt inrymt, mitt i det skattefinansierade Södersjukhuset i Stockholm, ligger Arrhythmia. Där kan du genast få hjälp med störningar i hjärtrytmen, trots att väntetiden är sex månader. Om du kan plocka upp 150 000 kronor ur fickan. Så har de gjort. Då är det väl så de vill ha det

Den som är ansvarig Filippa Reinfeldt och moderaterna, vill enligt Filippa Reinfeldt inte har den utvecklingen. När den moderata politiken för framtidens vård beskrivs är huvudbudskapet att (m) tänker lämna det fokus vid huvudmannaskapets betydelse som präglat poltiken. Filippa Reinfeldt skrev:

Vi har under lång tid i allt för hög grad diskuterat formerna för sjukvården snarare än dess innehåll. Den offentliga debatten har handlat mer om ägarskap och finansiering än om kvalitet och tillgänglighet. Naturligtvis är formfrågorna inte oviktiga men vem som äger en sjukhusbyggnad kan aldrig vara lika betydelsefullt som vad som pågår där inne

S-kongressens beslut, som enligt SvD kan leda till katatstrof ligger ju i den linjen. Frågan är väl om det är PJ Anders Linder som är efter, i förhållande till sitt partis snabba förändringar. Eller är det i själva verket så att PJAL skriver det de moderata ledarna inte vågar säga? Men i själva verket tycker av hela sitt hjärta?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, välfärd, svd, svenska dagbladet, moderaterna, sjukvård, skola, förskola, val 2010, kommuner, jobbkongressen, kongress, jobbkongress, socialdemokraterna,

Läraren som inte ville lära

På dagens Brännpunkt skriver Stefan Fölster med flera om den svenska skolans resurser. (med flera är Monica Renstig och Anders Morin, den sistnämnde också vad jag förstår folkpartipolitiker från Sollentuna vilket inte nämns i undertecknandet.)

En slutsats i artikeln är att det inte är resursbrister som orsakar de sämre resultaten i skolan.

Det är således inte resursbrist som är problemet utan hur resurserna används. Man måste rentav misstänka att myten om resursbristen blir till ett alibi i problemkommunerna och förlamar skolutvecklingen

Det går säkert att ha invändningar mot delar av resonemanget. Men i stort bör den tas på allvar och fördjupa skoldebatten. Ofta blir skolans problem automatiskt kopplade till resurser oavsett tillskott eller oavsett elevutveckling. Ofta blir också skoldebatten en orimlig ansvarsöverföring till den enskilda eleven. Mycket sällan ifrågasätts lärarens prestationer. Att det finns dåliga lärare i svenska skolor är en förbjuden tanke.

Jag tror inte att man ska förenkla verkligheten alltför mycket. För alla de elever som för att klara skolans mål behöver extraresurser men inte får det är det en klen tröst att pengar finns men slarvas bort. Kanske kan fakta om hur det ser ut bidra till ett fokus på det som är centralt: hur ska kvaliteten öka? Hur ska målen klaras utifrån varje elevs förutsättningar? Vilka förändringar behöver skolan genomföra om man ska greja uppdraget?

Automatiska rop på mer pengar i varje läge är möjligen naturligt men inte klokt. Andra "smarta lösningar" återkommer alltid som att "staten bör ta över ansvaret". Ovanpå detta den ständiga debatten om olika huvudmannaskaps fel och brister eller förträffligheter. Att utifrån Svenskt näringslivs rapport få en diskussion om hur skolan viktigaste resurser, lärarna, används måste vara lika viktigt. Att för en gångs skull göra det utifrån ett elevperspektiv vore ännu mer önskvärt. Att just Svenskt näringsliv är avsändare får man faktsikt ha överseende med.

Fler progressiva bloggar på NetRoots

Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om politik, skola, svenskt näringsliv, kommuner, skolan, betyg, lärarförbundet,

Höjda skatter i sikte - oavsett regering

Den som försöker följa med i aktuell debatt blir möjligen förvånad av den lilla notiser i DN. (ej på nätet) Debattens fokus inför valet har många gissat ska bli vägvalet mellan höjda skatter eller fortsatt sänkta skatter. Inte minst efter presentationen av de rödgrönas budgetalternativ drog debatten igång.
Sveriges kommuner och landsting verkar mer luta åt en verklighet som bekräftar det rödgröna resonemanget. Nästa år spår man att kommunerna får ett "andrum". Men i ekonomirapporten som nyligen kom skriver SKL:

Vid oförändrad verksamhetsvolym 2011 krävs det åtgärder motsvarande 43 öre i skattehöjning. Det handlar då om besparingar, höjda skatter eller statliga tillskott på cirka 7 miljarder. Ett nollresultat innebär dock att många enskilda kommuner kommer att redovisa underskott 2011.

Ett annat sätt att illustrera rationaliseringskravet framgår av diagram 25. För att uppnå ett nollresultat 2011 måste verksamhetsvolymen minska med 1,5 procent från 2010 års nivå.

Också i landstingen handlar det om kärva år. I ekonomirapporten konstaterar SKL att

Andrummet för att genomföra nödvändiga omställningar är välkommet och ger landstingen möjligheter att satsa både på kvalitetshöjande åtgärder och besparingar som ger full effekt 2011.

SKL:s ordförande Anders Knape (m) konstaterar att alla de fyra vägarna måste användas för att kunna upprätthålla välfärden: mer statsbidrag, höjd produktivitet, avveckling av verksamheter och höjda skatter.

Det finns sannerligen all anledning att fördjupa sig i vad det innebär i praktiken. Det verkar faktiskt som att Knape valt att utesluta ordet "skatthöjningar" i SKL:s pressmeddelande. Men DN- intervjun och ekonomirapporten har ett helt annat budskap.

Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om politik, val 2010, alliansen, regeringen, SKL, rödgrön.se, välfärd, sveriges kommuner och landsting, sjukvård, skatter,