11 september 2001 - och kampen mot terrorn därefter

10 år sedan terrordåden i USA. Jag satt på mitt rum i riksdagen och hade satt på CNN. Gissar att någon hade tipsat om att något hade hänt men minnesbilden är tydlig: När det andra planet flög in i det andra tornet på World Trade Center såg jag det i "livsändning". En obeskrivligt overklig händelse som skulle komma att skaka världen. Terror var väl inget nytt i och för sig. Jag är uppväxt med dagliga rapporter från Belfast och IRA-tillslag runt om i England. Jag har hela mitt liv hör nyheter från ETAs attacker för ett fritt Baskien. Och vad gäller min definition av terror, eller här statsterrorism, har jag hela livet läst och sett om Israels våld mot palestinierna. Visst. Det finns säkert en och annan som har någon mer akademiskt utvecklad definition av terrorism och som inte erkänner begreppet i det senare fallet. Men något gjorde att just 11 september satte sig djupare i sinnet. Kanske ett uttryck för en egoistisk känsla att det "händer inte oss". Det händer inte här".

Förvisso hände det här. Så sent som i nyhetsflödet denna morgon rapporteras om fyra gripna i Göteborg för terrorbrott. Redan på 70-talet med Röda Armefraktionens ockupation av Västtyska ambassaden. Jag tillhör dem som är helt övertygad om att mordet på Olof Palme borde räknas in. Avsaknaden av ett uppklarat brott gör det fallet inte möjligt här. 2011, Oslo och Utöya, gör det definitivt. Attentatet i Stockholm i julhandeln 2010 likaså.

Politiker skriver till tröst. Eller? I DN: Fredrick Federley och Lena Ek, C som talar om Centerpartiet som en kraft i kampen mot terrorismen. Jag vet inte om jag gillar att man gör partipolitik av en sådan fråga. Om något borde samla och ena så är det väl detta. I Svd, Brännpunkt, Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt. Här verkar ansvaret för att bomber inte ska briseras att läggas på oss alla.

det är i vardagslivet, i våra dagliga kontakter med våra medmänniskor och i den öppna debatten som den nödvändiga dialogen måste föras.

Säkert rätt och riktigt tänkt men det känns stort och tungt.

En känsla jag får är att "kampen mot terrorismen" har fått våra ögon att blunda för skeenden som vi verkligen borde se. Fokuset på den västvärldsliga tryggheten som ett effektivt filter som rensar ut och begränsar det vi tar in. Jag läser Utrikespolitiska Institutets hemsida och där om forskningschefen vid New York University School of Law, Jayne C Huckerby. Hon har just publicerat rapporten ”A Decade Lost: Locating Gender in U S Counter-Terrorism”.

- Det tar sig ibland bisarra uttryck. Bistånd som varit direkt riktat till kvinnoverksamheter i det extremt svältdrabbade Somalia har raderats ut av rädsla för att pengarna ska gå till den somaliska organisationen al-Shabab. Och överlag går en allt större del av USA:s biståndsanslag till mansrelaterade projekt – på behövande kvinnors bekostnad.

Jag vet inte om någon har en komplett bild av våra gemensamma förluster på "kriget mot terrorismen". Och hur mycket större fokus hade vi kunnat ha på lidande och nöd världen runt som skördar mångdubbelt antal människoliv i jämförelse med terrorn men som inte på samma sätt får fäste i vår engagemangsnerv?

Oavsett alla dessa perspektiv tänker jag skicka en tanke till alla som på något sätt drabbades den 11 september för 10 år sedan, men väljer att göra det utan att tränga bort min kunskap att världens elände inte bara slår till mot västvärlden och USA: Kanske inte ens den största andelen elände.


Mer att läsa:
Wikipedia om 11-septemberattackerna.
- DN; EU avstätter resurser mot extremism
- DN: USA och Afganistan.
- DN, ledare.
- SvD om 11 september, Svd2,
- AB, AB med bokläsning. AB Åsa Lindeborg

Fler som bloggar: Stina Thorin, Peter Högberg, Fredrik Pettersson, Johan Westerholm, Fredrik Antonsson, Anders Svensson, Deepedition,

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, norge, 11 september, terrorism, fredrik reinfeldt, USA, world trade center,