Jag vet inte om det är min partiskhet som gör att jag har bilden: men visst är det lättare att diskutera politik om man tyr sig till korta sloganer och enkla budskap. Ett problem är att den verklighet man är satt att hantera inte alltid är lika enkel. Sjukvård, till exempel.
Sanna Rayman skriver om vårdens valfrihetssystem och hur man ska se på patientmakt och "konsumtion" av vård. Eftersom vård alltid kokar ner till en fråga om "liv och död" är den som försöker sig på ett mer problematiserande alltid i underläge mot slogandebattören. Den retoriska frågan, ställd rakt ut eller underliggande:"Ska folk dö för att de hindrats komma till doktorn" får alltid - förstås - människors stöd. Den som svarar nej är snart en före detta politiker.
För någon vecka sen hade Dagens nyheter en ledare utifrån motsatt perspektiv: om just vårdvalets stimulans av "vårdkonsumtion". (jag kommenterar här) DN har tidigare haft strålande inlägg av PC Jercild ex här och här. Intressant att följa debatten mellan "allianstidningar" med så olika utgångspunkter i vårddebatten. Och andra perspektiv debatteras i sommar: överbeläggningar, exempelvis.
Samma resurser ska betala för lösningar av det problemet som för "rätten till dokorsbesöket" oavsett det egentliga behovet. Och att "jämlik vård" är något som också börjar talas av borgerliga politiker borde leda till politiska förslag som bryter upp den ojämlika fördelningen. Filippa Reinfeldt som tex talade mycket om detta i Sanna Raymans Korseld och också har fortsatt arbetet i landstinget som den förra majoriteten startade.
Ändå har alla sjukvårdspolitiker och alla partier på något sätt försökt hantera vårdens ganska komplicerade värld. Jag träffade på LEON för några år sen: principen om "lägsta effektiva vårdnivå". Alla partier, också moderater, har försökt hantera att resurser inte är oändliga. Ska människor få vård efter behov behöver därför vårdens resurser prioriteras. Och självklart finns den principen införd också i de regelböcker som styr dagens vård, fastställda av landstingets hälso- och sjukvårdsnämnd under ledning av Filippa Reinfeldt.
USA är ett vanligt exempel på svårigheterna om resurser till vården eftersom kontrasterna är så uppenbara där. En större andel av BNP än i Sverige går till vården. Samtidigt har kanske 50 miljoner amerikaner stått utanför sjukvårdssystemet. Inte därför att de inte har haft vårdbehov. Det har saknats en förmåga till diskussion om vårdens resurser, behov och prioriteringar. Att ropa en ensidig valfrihetsparoll kan leda till samma sjuka vårdsystem här.
Vårdval Stockholm utgår inte från patienten utan från vårdproducenten. För att få ekonomi måste patienten till vårdcentralen oavsett egen uppfattning eller behov. Så många friska som möjligt som kan bockas av under dagen ger mer intäkter. Omvänt: om människor har en hög sjuklighet och mer komplicerade vårdbehov "tär de" på begränsade resurser. Självklart ett cyniskt synsätt som inte kommer av elakhet utan av inbygda drivkrafter i det ersättningssystem som gäller för nuvarande vårdval.
Exempel utanför vårdvalet finns också på ett flertal områden, där "vårdkonsumtionen" inte ser ut att vara kopplad till människors behov. Det gäller ex psykiatri och geriatrik. Mycket handlar om historiska förklaringar, traditioner, olika kulturer i vården och direkt oförmåga att tidigare fördela om resurser.
Den psykiska ohälsan är utbredd i Stockholm. Ser man till vart de privatpraktiserande har etablerat sina mottagningar är det i omvänd propotion till hur befolkningens sjuklighet ser ut. Kanske 80 procent av de har sina mottagningar i innerstaden medan behovsbilden är en helt annan.
Svårigheten i vårddiskussioner är inte att tala för valfrihet och rätten att få träffa sin doktor. Svårigheterna kommer när de pengar man tar in (skatter) till vården inte räcker till allt. Har man t.ex valt att ta in mindre pengar i skatt ökar kraven på politiken att prioritera bättre. Gör man inte det riskerar man att det inte finns resurser kvar till de mest sjuka när de söker vård. Att tala plakatspråk och enkla valfrihetsslogans må vara en enkel utväg ur vårdens dilemma. Problemet med det handlingssättet är att verkligheten alltid tenderar att hinna ikapp en.
Bloggar: Anders Löwdin,
(se mer vårdvalsinvändningar under mina tidigare inlägg om vårdval)
Rapport om ojämlik vård.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, sjukvård, vårdval, vårdval stockholm, svd, stockholms läns landsting, sanna rayman, filippa reinfeldt
