Presentkortet som gällde på Akademibokhandeln resulterade i att jag köpte boken "Global nedräkning" av de Harald Schumann & Christiane Grefe. Boken som kom tidigare i år är en uppföljning av 90-talets storsäljare Globaliseringsfällan.
Schumann&Grefe vill i sin nya bok "gå till botten" med tre viktiga frågeställningar:
- hur ska vi få kontroll på den internationella finansindustrin?
- hur ska vi övervinna massfattigdomen i utvecklingsländerna och den sociala spänningen i välståndsländerna?
- hur ska vi kunna ersätta fossila och nukleära energiresurser med förnybara energikällor?
Jag valde nog just den här boken därför att jag hade ett närliggande tema i tankarna. Hade läst om EU-ministrarnas avslutande möte i Åre och bl.a. bloggat om det. Men tanken hade gnagt långt tidigare. Ett tillfälle var vid årsmötet med Huddinges Naturskyddsförening förra hösten:
Gäster var teatergruppen Sweet Dreams. Min tanke då var att jag saknade debatten från förr: om resursförbrukning, slöseri, kommersialismens avigsidor, den rättvisare ekonomiska världsordningen som påstod behövdes, den onödiga konsumtionen som tär på ändliga resurser? Och varför är rösterna inte fler och inte högre när de behövs kanske mer än någonsin? Även i arbetarrörelsen?
Eller är det så att de som försökte lyckades oerhört bra att få ut debattens positiva sidor men att mottagarna valde bort de mörka? Stefan Edman tillhör de lysande kommunikatörerna i miljöfrågor. Han är genuint positiv men med en ordentlig analys av det farliga utgångsläget i dag. I boken Världens chans blir farorna förvisso till möjligheter. Men varningarna är tydliga. Vi har bara ett jordklot men ska vi långsiktigt klara av att leva så här och låta alla göra det så krävs 10 till. Så blev det med hans arbete åt förra regeringen med Gröna folkhemmet.
Det verkar ändå som om de flesta av oss hoppas på att "allt löser sig ändå". "Tillväxten har alltid fixat allt. Gröna jobb är både viktigt och hållbart. Nu sätter vi procentmål för klimatutsläpp. Nu har vi snart ett Kyoto 2".
Jag ifrågasätter om vi- de flesta - faktiskt tror eller inser (hur man nu ser det) att vi behöver konsumera mycket mindre om andra ska kunna komma upp till anständig / basal nivå. Om vi inte gör den livsstilsförändringen så må vi hur mycket som helst hylla livets alla friheter och bekvämligheter från en annan plats än Tellus.
Dagens DN debatt handlar om den ena krisen. Finanskrisen. Den ekonomiska krisen Det är global och den slår mot alla. Den slår mot jobben och ökar samhällets bördor för arbetslöshetens kostnader. Det slår mot välfärden. Ja, nu slår den till och med mot svenskt golfspelande.
Redan i Global nedräknings inledning får man perspektiv som kanske de ekonomiskt kunniga har följt länge:
- den amerikanska skuldsättningen som gör att man funderar över om inte USA är en helt nytt land. Ekonomiskt allt mer knutet till Asien.Jag ska läsa boken i långsam takt med ett och annat blogginlägg under tiden. Jag tar gärna emot dina tankar och funderingar, både om du har läst boken, om du är nyfiken på den eller "bara" brinner för att diskutera de här verkliga överlevnadsfrågorna.
- de G8-länder som nyligen träffades: symboliken för de gamla kolonialmakterna men med betydligt mindre ekonomisk makt än förr. Samtidigt som de nya dominanterna saknas runt bordet.
- haveriet av hyllningarna till den kapitalism som inte klarar sig utan sin stat.
- kopplingen mellan hoten: ekonomin, klimtat och miljö, fattigdomsbekämpningen, krig och fred
Fler bloggar:
-Martin Ackerfors, Mona for president,
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, gröna folkhemmet, global nedräkning, miljö, klimat, solidaritet, ny ekonomisk världsordning, finanskris, finanskrisen, klimatkrisen, miljökrisen, jorden har feber, energi, resurser,
1 kommentar:
Hej Peter!
En väldigt viktig punkt tror jag är omfördelning av makten. Det verkar som om nyliberalerna skyr den frågan, men den är den absolut viktigaste enligt min mening. Det har såvitt jag förstår höjts röster om just detta i USA. (Minns att den amerikanska vänstern faktiskt varit ekonomiskt medveten - med väldigt adekvat kritik av marknadsekonomin, åtminstone tidigare. En stor del av stolligheterna som Norberg och liknande för fram har logiskt motbevisats för länge sedan, men det verkar ha glömts/gömts. Kanske har ingen av nyliberalerna förstått matematiken bakom kritiken?)
Norberg för ju fram att stödet med låga räntor riskerar att bidra till en värre kris. Visst, men ta konsekvenserna av det då och se till att verkligen utforma stödet så att det kommer de fattigaste grupperna till del. Ett argument för detta är att just de fattigaste grupperna inte kommer att investera i något onödigt - de behöver ju stöd för ett anständigt liv. Det behöver inte alls på samma sätt de grupper som har det lite bättre ställt. De grupperna kan i stället investera det de ev får som stöd i fullkomligt onödiga saker som vi sedan måste reda upp (skulder, miljökonsekvenser pga excesser).
Skicka en kommentar