torsdag 30 juli 2009

Ett väldigt långt inlägg om en väldigt svår fråga

Mina egna referensramar till företeelsen/traditionen "omskärelse" är obefintliga. Jag har oerhört svårt att förstå det. Jag tycker inte att det räcker att säga "vi har våra seder och traditioner" om saker som är direkt fel, vansinniga, förnedrande, förtryckande - vad du vill. Lika lite är det för mig ett skäl att hänvisa till religion för att få upprätthålla företeelser som inte är rimliga i Sverige/Europa/Världen år 2009. Jag berörs särskilt illa om det handlar om små barn som inte kan säga ifrån.

Frågan är om den omskärelse av pojkar som många judar och muslimer ser som något naturligt i sina liv tillhör detta oacceptabla?

Du kanske har din uppfattning klar för dig. Inte jag.
Och frågan är väl också: hur mycket "uppfattning" och allmänt "tyckande" kan man ha? Att tycka att omskärelse är fel är en sak. Men kan man rent allmänt tycka att det är likvärdigt med "misshandel" eller "övergrepp"? Där ligger en förklaring till många inlägg. Det berör så många perspektiv. Det berör saker som enskilt väcker känslor och ännu mer när de diskuteras i samma fråga.
Jag tycker att det oerhört svårt. Även om jag sett ganska många som krasst och kort säger "sluta med skiten".

Möjligen en enkel sak för oss som inte är judar/muslimer. Men är vi klara på vad ett förbud skulle innebära för väldigt många? Finns det till om med en punkt på tidslinjen när vårt brinnande engagemang för sånt vi inte kan förstå i stället blir en blockering att ta in andra perspektiv?

2001 blev icke-medicinsk omskärelse av pojkar lagligt i Sverige. Då reglerades också det som handlade om vem som skulle få genomföra det. Tidigare hade det utförts omskärelse utan bedövning. Den vansinnigheten lagstiftades bort precis som möjligheten för "vem som helst" att utföra ingreppet. Eftersom uppemot 3000 ingrepp beräknas göras per år men långt ifrån alla inom vården är frågan nu om landstingen ska arbeta efter den rekommendation som Sveriges kommuner och landsting har skrivit ihop. Blogg- och mediadebatten är bredare än så och handlar mycket om det alls ska vara lagligt eller inte.

Mitt enda inlägg har hittills varit en reaktion på hur Piratpartiet började föra diskussisoner om frågan. Sen dess har jag avstått och skälet har helt och hållet varit en nödvändig eftertanke. Det har också fått mig att om och om igen fråga mig: fattade vi ett riktigt beslut i Hälso- och sjukvårdsnämnden? Då beslutade nämnden nästan enhälligt att säga okey till SKL:s förslag till riktlinjer för att landsting ska utföra icke-medicinsk omskärelse på pojkar. Ser att också andra som varit med i beslut kring detta bloggar, ex. Mats Persson.

De landsting och regioner nu håller på att ta ställning till är om svensk sjukvård ska göra en "tjänst" som inte är sjukvård. Möjligen kan det mer betecknas som samma "friskhetsbehandlingar" som skönhetsoperationer. (utan jämförelser i övrigt). Vi borde kunna enas om att det vore snurrigt om en omskärelse Värmland betecknas som "övergrepp" samtidigt som en dito i Örebro ses som en lagstadgad rättighet som vården ska bistå med.

Så vem och hur sätter regelverket för hur vi gemensamt ska förhålla oss till det? Svaret är den riksdag som vi alla är med och väljer. Den riksdagen har under olika regeringar stått för en lag som tillåter omskärelse och som betonar religionsfriheten och desutom menar att det är förenligt med barnkonventionen.

I ett läge när det är tillåtet enligt svensk lag med omskärelse så utförs det. Görs det inte i vården så görs det på annan plats. Vi vet - alla vet - att många barn drabbas av lidande. Visst kan man ensidigt säga: "Det är föräldrarnas ansvar". Men kan man verkligen med bibehållet samvete avstå från att ta med det i bedömningen om man ska fatta beslut?

Om man dessutom får klart för sig att vården senare kan ha lagstadgat krav på att ta reda på de för barnet plågsamma effekterna av felaktiga ingrepp?
Det landsting som här säger nej har ett ansvar om man av princip inte tänker erbjuda det lagliga ingreppet inom vården till den självkostnad det är för patienten.
Det går väl an att skriva eller prata om att andra ska "ändra kultur och tradition", rentav tycka att "det får vara slut nu på plågandet, "karvandet i små pojkar" eller rent allmänt tycka att det är "övergrepp": Jag kan stor respekt för den som reagerar så. Men jag noterar samtidigt att det är enligt lag tillåtet i Sverige och finns. Just nu.

När det gäller barns rätt är Rädda barnen en auktoritet i mina ögon. Jag hittar en kommentar från föreningen:
Rädda Barnen har inte tillräckliga belägg för att manlig omskärelse generellt sett är skadlig
Rädda Barnen arbetar således inte för att införa ett förbud mot omskärelse av pojkar, däremot kräver vi att ingreppet görs under medicinskt och hygienskt betryggande former och med erforderlig smärtlindring. Varje barn har rätt att behandlas med respekt och aktning för sin person.
När riksdagen skulle besluta om laget 2001 var debatten, enligt protokollet, ganska respektfull. Det märks att politik i bland handlar om att väga intressen, kompromissa och hitta lösningar i svåra frågor. Visst: man kan ha dubbla perspektiv: någon kan hävda att riksdagen var feg. Inte med kraft förbjöd detta dumma. Andra kan som jag tycka att det är svårt, att det är blandat. Det inrymmer perspektiv från religion, filosofi, politik, sexualitet, frihet, barnrätt, tradition, historia...och kanske mer. Någon kanske ser dubbelspel: kvinnligt "karvande" är lättare att förbjuda än detsamma på den manliga motsvarigheten.

Är omskärelse
att betrakta som misshandel? Den som svarar ja och rent hypotetiskt har rätt har satt fingret på ett jätteproblem. I det fallet har Sverige och många av EU:s länder en riksdag, en regering, medicinsk myndighet, stora erkända barnrättsorganisationer osv, som skulle acceptera något som är konstaterat våld mot barn??
Är det en rimlig sanning, så sann nu verkligheten kan bli?

Så vad blir min slutsats? "Mymlan skrev i mars ett kort inlägg om detta med tips på läsvärt för den som vill ta ställning.
Om man nu nödvändigtvis måste ta ställning till allt här i världen
Ett av Mymlands länktips tar mig vidare till Åke Bonnier, präst i Svenska kyrkan. Han belyser frågan här. I ett nytt inlägg med anledning av den intensiva debatten skrev han i ett nytt inlägg.
Den handling som nu debatteras är livsviktig för praktiserande judiska familjer. Om detta blir omöjligt att genomföra i Sverige finns det två vägar vidare. Den ena är att judar tvingas utomlands och det andra är utökat antal köksbordsoperationer. Jag anar en doft från det tidiga 1940-talet.
Det där vill jag inte vara medskyldig till. Och framför allt inte som effekt av någon egen okunskap, alltför hastiga slutsatser, alltför lite eftertänksamhet och en outvecklad empati. Eller bara på grund av dumma, djävla fördomar.

Denna värld
och detta Sverige som kan så väldigt mycket stort och väldigt mycket avancerat borde kunna prestera så saklig och faktamässig kunskap som det bara går om omskärelse av pojkar, i den mån det inte redan är gjort. Det kan inte, med den nya forskning som finns, vara omöjligt att ge en hint om vad vi talar om:

En snabbt övergående smärta som en spruta? Eller det oacceptabla lidande som ligger i handlingen "misshandel".? Ett ingrepp som ger men för livet och stora psykiska skador? Eller något som i stället tar barnet till en judisk eller muslimsk gemenskap i församling och med familj och släkt?

Som framgår av Socialstyrelsens rapport nedan så är en laglig omskärelse av pojkar inget som vi i Sverige är ensamma om. Det verkar som de flesta, ganska hyfsat moderna länder i Skandinavien och EU har valt det som en tillåtande företeelse i sina länder. Men bara "övergrepp" i Sverige? Eller "bara" svenskar som fattar? Eller en tradition som satt sig fast av djupt moraliska skäl, "händerna på täcket-förmaning i kubik och som med tiden förlorat sitt ursprungliga, sexualitetsföranktande drag till något..annat?


Mångfaldsbloggen skriver att det finns en respektfull ton när frågan diskuteras. Jag tror det är nödvändigt. I och för sig verkar alla tänkbara tonarter finnas: från att den omskärelse som frågan handlar om är "fest och tradition" till att det är "barbari, övergrepp och stympning" eller inte. Debatten är så intensiv att ledarredaktioner börjat debattera mellan sig och till och med inom sig. I bloggosfären är bidragen åtskilliga.Hos Louise hittar jag ett första och ett andra inlägg som är skarpa och berör. De följs också av debatt i kommentarerna som belyser viktiga perspektiv. Rekommenderas för läsning!

Bloggar bland de jag har läst:
- Aurora Felderman: "Omskär er, män"
- Louise P: Varsågod mutilera kuken och fittan, men man gör inte illa bebisar i onödan, begrips?
- SvD: Ledarbloggen (Sanna Rayman) Mäns rätt till sina kroppar då?
- SvD: Ledarbloggen: Re:(Paulina Neduding) Mäns rätt till sina kroppar då?"
- Malins bloggande: "Omskärelsedebatt"
- Esbati: "Upphetsat och urkukat"
- Esbati: "Rekommendation om omskärelse"
- Kristian Krassman: "Samhället kan inte och skall inte blunda"
- Jinge: 3.000 pojkar könsstympas årligen".
- Opinionsbloggen, Expressen: "Vi drar ännu en kniv mot förhuden"
- Magnus Betnér: "Mer förhud"
- RFSU-bloggen :"debatt om streck i debatten"
- Kent Persson: Mycket tveksamt att Örebro läns landsting betalar omskärelse av pojkar"
- Pennelinas ordbruk: "Religionsfriheten är snart död"
- Mikael Karlendal: "Omskärelse av olika slag.."
- Kaela: "Ska sjukvårdspersonal tvingas delta i te.x omskärelse?"
- Juristens funderingar: "DN - Okunnigt om manligt omskärelse"
- Niklas Frykman: Manlig omskärelse - nej tack!
- Gröna bloggare: "Omskärelse på icke-medicinsk grund"
- Annarikia
-
Annat:
- Expressens ledare:
- Barnombudsmannens rermissyttrande 2000 om lagreglering av omskärelse.
- "Dagens juridik. "Bra eller dålig lag? om att skära i barn".
- Frågesvar i riksdagen, Göran Hägglund:Landstingen och icke-medicinsk omskärelse av pojkar
"
-
Lagen.nu: - Pojkar har omskurits på begäran av sina vårdnadshavare.
- Socialstyrelsen om rapport till regeringen.
- Socialstyrelsen: Rapporten "Omskärelse av pojkar"
-
Dagens medicin: om HIV-spridning och omskärelse. -
- Dagen: "Inte möjligt vägra utföra omskärelse"
- RFSU (2000) "Yttrande över betänkande "omskärelse.."
- Aftonbladet: "Många läkare vägrar utföra omskärelse".
- Yngve Hofvander, Läkartidningen: Omskärelse av pojkar – tänk om!
- Dan Holmlund, Läkartidningen: Manlig omskärelse inte medicinskt motiverad
- "Klinik och vetenskap /Läkartidningen. "Om omskärelsedebatt 1997 till 2003 (!!!!)

PS: DN:s Wolodarski har talat om hur "inte bara HIV kan stoppas av manlig omskärelse". Det var 2007 en nyhet i ex Svenska dagbladet. Nu berör ju frågan, som Magnus Betnér påpekar klockrent, barn. Wolodarski missade också Rapport i somras som berättade om nya rön i den ansedda tidskriften Lancet. Att omskärelsen inte har den smittspridningsbegränsning på HIV som tidigare sagts.


Intressant
?Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

9 kommentarer:

Staffan Svärd sa...

Peter, en alldeles utmärkt genomgång av det svåra med manlig omskärelse. Riksdagen lyckades ta beslutet genom att ge landstingen beslutet. Och då blir det inget bra för den som vill ha en omskärelse genomförd.
Så rimligen tog ni rätt beslut i Stockholm.

Olof sa...

För min del är det i grunden två fundamentala aspekter som avgör frågan:

1) Individen som utsätts är ej tillfrågad

2) Det är ett ingrepp som är väldigt svårt att omvända om individen ej vill ha det. Det går, men det tar tid och/eller kirurgi.

'Skadlighet' eller inte, sådana argument är egentligen i sammanhanget rätt betydelselösa; att permanent förändra en individs kropp utan dess medgivande och utan medicinska skäl är helt enkelt ett övergrepp.

Misshandel är tveksamt om man kan kalla det när det sker under rimliga former, men det är per definition stympning.

Men visst, det finns många 'förmildrande' omständigheter, såsom ett väldigt starkt grupptryck och lång tradition, även om en del arbetar internt för att förändra grupperna i fråga. Vad gäller grader av stympning så får det anses vara en relativt mild form.

Jag tror inte ett absolut förbud och kriminalisering är rimligt, och jag tycker att kraven på (frivillig från den utförandes sida) läkarmedverkan är rimliga.

Däremot är det fortfarande utan tvekan ett övergrepp, och det är inte utan möjlig skada för individen.

Därför tycker jag att man skall lagstifta om två saker:

1) Det skall finnas en automatisk rätt för den utsatta att kräva och automatiskt tilldelas skadestånd i rimlig relation till det arbete som krävs för återskapande av förhuden, i de fall ingreppet i efterhand visat sig vara oönskat. Detta skulle även vara tillämpbart för utlandsutförda operationer. Eventuellt skulle även kollektiv betalningsskyldighet för både beslutande och genomförande parter kunna övervägas.

2) Graden av omskärelse skall begränsas till det absoluta minimum som kan accepteras. För individen skall det vara så lätt som möjligt att reparera skadan.

Jag har svårt att se att förslagen kan anses vara angrepp på någon grupp: de hindrar inte praktiserandet på frivilliga utan syftar helt till att begränsa och ersätta skadan i de fall den i utsatte anser att skada utdelats.

Krassman sa...

@Peter
Inte en lätta fråga, precis som du skriver. Jag började att läsa om det när SKL:s rekommendation kom ut i media och det tog mig ett dygn av läsande, talandes med kloka personer (Ylva Johansson, några riksdagsledamöter och pappa för att nämna några) och besök på mängder av hemsidor innan jag landade i mitt ställningstagande. En länk som jag gärna vill bifoga är Barnombudsmannens promemoria över lagen om omskärelse på pojkar. Den tycker jag sammanfattar på ett bra sätt, att detta är det bästa, av två dåliga ting. Keep it up Peter

http://www.barnombudsmannen.se/Remissvar.aspx?pageid=3211

Pennelina sa...

Det är ett mycket välskrivet och genomtänkt inlägg du har här, rörande en mycket känslig fråga.

För mig blir den komplicerad just därför att den har med små barn och religionsfrihet att göra. Men, det finns andra än Judar och Muslimer som fått anpassa sig efter mänskliga lagar:-)

Kram från Pennelina

Eva Olsson sa...

Det var onekligen ett långt inlägg med många intressanta hänvisningar men jag saknar Läkarförbundets remissvar.
En eloge till Krassman och hans kommentar med Barnombudsmannens klokt formulerade remissvar.

Beträffande omskärelser anser jag inte att vägrande läkare ska behöva ställas ensamma i kampen för barnens rätt eller för att förändra normerna - p.g.a. politikers oförmåga att prioritera.
Vi har inte fått färre aborter trots all sexualkunskap. Ett annat exempel på ingrepp utan sjukdomsdiagnos.
Kommer S-politiker att vilja och våga införa egenfinansiering av sådana ingrepp eller kommer sjukvården att bli en marknad för olika livsstilar?

Juristen sa...

En bra genomgång, men det blir fel och lite fördomsfullt när du påstår att frågan om omskärelse skulle vara livsviktig för judar och att ett förbud skulle dofta 40-tal. Faktum är att endast 40% av de judiska pojkarna omskärs [detta framgår för övrigt av en av dina egna länkar]. Skulle då övriga 60% av judarna vara sämre judar och presumtiva antisemiter? Jag tror inte det.

Faktum är att många sedvänjor får överges i ett demokratiskt rättssamhälle. Kvinnlig omskärelse/könsstympning är ett sådant exempel. Kanske är det nu dax att även låta pojkar få bestämma över sin egen kropp och förbjuda icke medicinskt motiverade omskärelser till dess gossebarnen har vuxit upp. Att hävda att pojkarna vid ett förbud ändå kommer att omskäras på köksbordet är som att kräva att kriminaliseringen av misshandel borde upphävas eftersom folk ändå misshandlas varje dag.

Anonym sa...

Att man blir medskyldig till utlands/köksbordsoperationer om man förbjuder manlig könsstympning är en moralfilosofisk kullerbytta. Genom att ta avstånd från denna barnmisshandel så står föräldrarna ensamma med skulden. Vi måster som rättsamhälle se till att förbjuda avlägsnandet av kroppsdelar på friska barn under 18 år.

Sen är HIV inte en fråga i sammanhanget eftersom småbarn inte ska ha sex ändå!

Mimmi sa...

Våra FemiNazister
påstår sig kämpa mot hedersrelaterat våld och mot kyskhetskultur.
Sen säger Feministerna högt
att kroppslig integritet ska gälla & även frihet att styra sin sexualitet.
MEN DET GÄLLER BARA ETT KÖN

CRConrad sa...

"Men jag noterar samtidigt att det är enligt lag tillåtet i Sverige och finns. Just nu."

Tja, visst, men:

A) Det kan ju lika gärna betyda att det bara är fel på lagen, som inte förbjudit det än. För bara ögonblicket innan *kvinnlig* könsstympning blev förbjuden skulle ju någon ha kunnat säga att, "jag noterar bara att det är enligt lag tillåtet i Sverige och finns här just nu". Menar du att det skulle ha varit ett bra argument *för* kvinnlig könsstympning?

B) Det här är lite hörsägen, jag har inte kollat upp det ännu, men jag läste just någonstans att i förarbetena till lagen uttalar riksdagen typ att det ändå ska motverkas, inte uppmuntras, att upplysningsarbete ska bedrivas bland föräldrar som önskar könsstympa sina pojkar, så att det på sikt kan göras olagligt. (Typ, det är bara lagligt av pragmatiska skäl, "för annars gör de det ju ändå".) Det gör -- om det är sant alltså -- genast lagligheten lite mindre relevant som pro-argument, eller hur?