Ibland undrar jag om vi i den svenska politiken underskattar skillnader i synsätt och värderingar. Visst må Göran Hägglund vara den partiledare som drar mest lustigheter. Ibland riktigt roligt. Ibland lite pinsamt. Ibland - som ikväll - utan omdöme när skämtet och berättelser om världens mest utsatta hamnar för nära inpå. Men när han talar om den skattefinansierade välfärden, där han själv idag är ansvarig för en betydande andel, verkar det som det egentligen värker i Hägglunds politiska kropp. Trots lustigheterna.
Hägglund talade som om han fortfarande satt i opposition. Det var mycket gammal "MUF-retorik" om hur den socialdemokratiska ofriheten kväver människor. Det var om att hugga sig ut ur det igenväxta, ut på frihetens ängar. Det var Nordkorea, det var vänstern som gatuterrorister och en del annat.
Göran Hägglund är statsråd och partiledare. Göran Hägglund har makt att förändra varje dag. Göran Hägglund bestämmer skattesatsers nivå, upp eller ner och därmed hur mycket resurser det ska finnas till välfärden. Att å ena sidan förkasta hur välfärd ska betalas, till exempel genom fastighetsskatt, och å andra sidan låta som mer pengar ska gå till vården och omsorgen och familjerna och de ideella organisationerna och miljöinsatser och klimatpolitik och kultur och ...det håller inte.
Dessutom undrar man hur Hägglund utan att rodna kan upprepa det där om "avskaffat" fastighetsskatten. Namnbyte är den rättare benämningen. Lika obegripligt är att skatteavdrag, precis som sänkt skatt, aldrig verkar kräva finansiering. Om inte genom höjda skatter på annat så i form av besparingar. Var? Nu var det "det civila samhället" som var så viktigt. Visst. Där hörde jag faktiskt Hägglund nämna "församlingen" som viktig för människor. Så nära kristen retorik var det väl väldigt länge sen han och Kd var.
Bloggar: Roger Jönsson,
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, kristdemokraterna, göran hägglund, almedalen, almedalsveckan,
