Till framtidsdebatten om socialdemokratins väg har jag sett ett nytt bidrag. I dagens GP skriver S-företrädare ett inlägg riktat till storstadsväljarna. Artikeln om storstadspolitiken får kloka reaktioner från Claes Krantz och Thomas Hartman.Storstadspolitiken, i den mån och där den nu skiljer från "hela Sveriges politik" är central. För första gången väljer folket nästa år en riksdags med flest ledamöter från storstäderna. Den som till äventyrs har låst fast sig i tankar att man klarar av att vinna val utan framgång i storstaden ombeds lämpligen ta fram en instruktion för mandatfördelning och pröva. Lycka till. Sen ska man vara väldigt försiktig på en punkt: Den som tror att väljargrupper att vinna enbart tillhör medelklassen bör tänka en gång till. Det är nog så att socialdemokratin efter en opinionsmässig svacka måste vinna väldigt många av sina kärnväljare. De är inte alls så "säkra" som de var en gång.
Det krävs en politik för hela storstaden. Detta berör Claes Krantz så väl i sitt inlägg. Det program som Mona Sahlin presenterade i sitt sommartal 2007 i Fittja innehöll ett antal konkreta förslag och en politik för miljonprogrammets områden som bör följas upp. Segregera inte den socialdemokratiska storstadspolitiken alltför mycket. Föreställningen att "medelklass bryr sig om medelklass" och inget annat är att grovt underskatta väljarna. Det berörs ändå i artikeln vilket är bra.
Jag saknar svar på den socialdemokratiska berättelsen om storstaden och Sverige. Vi kunde i alla fall signalera att vi vet att de välutbildade, etablerade och klokt tänkande medelklassväljarna förväntar sig något sådant, kombinerat med konkreta förslag på viktiga områden. I sak ser jag inga revolutionerande nyheter i GP-artikeln. Det som är nytt är möjligen tilltalet i slutet:
den enskildes möjligheter att förverkliga sina mål och drömmar underlättas. Det gäller även välutbildade storstadsbor med god ekonomi.Arbetarrörelsen har alltid haft den enskilde som utgångspunkt. Samtidigt har alltid metoderna varit kollektiva, finansieringen av välfärden gemensam. Där har borgerliga ibland pratat om vår brist på förmåga att se till enskilda. I ovanstående mening kan man invända mot ordet "även". Det är väl snarare så att den med sämre situation bör vävas in på det sättet när det gäller att "förverkliga sina mål och drömmar".
Jag har också problem med att vi låser fast oss i "vi ska prata med dig"- ambitionerna. Den som läst tidigare inlägg vet att jag ofta har haft det som en utgångspunkt. Och generellt måste politiken bli mycket bättre på att göra det jämt, inte bara inför val. Däremot tror jag samma väljare som vi gärna vill prata med snart börjar ställa skarpa frågor: Vad vill ni sossar? Hur blir det med det ena och det andra? Vilken stig tänker ni promenera om ni får min röst? "Vi vill veta vad du tycker"- sloganden håller inte som svar i det läget. Snart har en tidsgräns passerats när mer konkreta svar måste lämnas.
Bloggar om detta gör också Luciano Astudillo, jag själv i tidigare inlägg,
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, val 2010, mona sahlin,
