Margareta Winberg skriver i Aftonbladet på söndagen. Med någon smålustig bindning till namn och modernitet vill MW i huvudsak säga att den offentliga sektorn kan vara modern och att det ”privat” inte med nödvändighet är modernt. Kollektivtrafik, friskolor och sjukvård är områden hon tar som exempel. I en bloggkommentar får MW stöd av Roger Jönsson som också utvecklar sina tankar, bland annat jämlikhetsperspektivet. På flera sätt tycker jag att MW och Roger bidrar med sådant jag tycker är viktigt. Trygghet, jämlikhet, vård efter behov och en skola där alla elever har lika chanser är inte bara viktiga delar i S politik för framtiden (även om det funnits tidigare också!) Det är också något som har ett bastant stöd hos svenska folket. MW skriver på ett ställe något märkligt om att friskolor skapar miljöförstöring. Slutsatser av ett sånt resonemang kan bli helt orimliga. Förstås.
Däremot saknar jag helheten i resonemanget. Vilka är utgångspunkterna? Borde inte allt starta med analysen av samhällsbristerna i stället för med ”monopolet är bra” ? Vilka är bristerna? Och från det över till den dröm vi har om ett bättre Sverige. Vilka är då – utifrån att vi är ett ”verklighetssynens parti” – viktiga reformer och viktiga förändringar av vår egen politik? Vilka verktyg och medel funkar bäst?
Jag tror inte att huvudmannaskapsfrågan kan vara själva startpunkten. Jag är helt övertygad om att folk vill ha besked om hur vi vill utveckla kvaliteten i förskolan, i skolan, i äldrevården och i sjukvården oavsett vem som driver en verksamhet. Både offentligt och privat finns i Sverige om än lite olika i olika delar av landet.
Det är knappast är troligt att det är möjligt att "återta" all den verksamhet som nu drivs på entreprenad till offentlig regi. En ganska stor majoritet av väljarna har också inställningen att det är ”skitsamma” vem som driver det bara det funkar. De allra flesta skulle också lägga till att man tycker att alla ska ha rätt till god service och alla ska bidra till betalningen av den. S diskussioner borde kunna ta ett steg framåt, utifrån vår roll som "verklighetssynens parti": Oavsett vad vi innerst inne kan tycka: hur agerar vi när verkligheten ser ut som den gör?
Hur får vi offentligt finansierade verksamheter med ännu hög kvalitet? Skolor, förskolor och sjukvård som möter varje människas unika behov? I min kommun är vart fjärde barn i fristående förskola. Vi kan inte "glömma" att se också till den kvalitet de 25 procenten av barnen får. I länet går en stor andel elever i fristående skolor. Samma där. Oavsett om vi vill eller inte är en stor del av primärvården privat driven. Vi kan inte sakna svar för hur vi vill utveckla den delen av välfärden.
Nästa steg borde vara att klara ut hur vi ser på vinster med skattepengar i gemensam sektor. Där är vi idag alltför luddiga. Vårdcentraler som plockar ut miljoner i vinster till ägare som alltmer kommer att vara internationella koncerner. Vad är acceptabelt och vad är det inte? Vilka krav ställer vi på jämlik fördelning av resurser och på ersättningssystem? Hur tänker vi med en skola där några elever kan få gratis datorer och andra inte ens får det särskilda stöd de behöver? Hur ser vi till att egenregin får en roll med mycket höga kvalitetsambitioner? Margareta Winberg skriver på ett ställe det som har varit en av mina absolut viktigaste utgångspunkter i politiken
Jag vill att vanligaste Erik (313 279 stycken) Johanssons (272 594 stycken) barn ska gå i samma skola som vd:ns, prästens och andra mindre vanliga folks barn. Ateistens och muslimens barn tjänar också på att mötas. Den sammanhållna skolan berikar barnen och samhället.
Det är ´"vackert" och viktigt för sammanhållningen i hela samhället. Jag är övertygad att de flesta har underskattat vad det betyder för att Sverige ändå har hållit ihop ganska bra. Problemet med detta är att den skola som MW talar om inte alltid har funnits i vårt Sverige heller. Bostadssegregationen har gjort att uppdelningen funnits där också i skolan, från första dagen.
Jag hörde Björn Afzelius berätta om sitt politiska uppvaknande. Han hade ”i de bästa av världar, det socialdemokratiskt styrda Sverige, sett stora revor i välfärden.” Den självinsikten är viktig. Sen vet vi ju redan att vi inte styr Sverige längre. Men kanske efter valet nästa år. Men bara om de flesta väljare har sett vår framtidsberättelse mer attraktiv än våra motståndares.
Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, val 2010,
