Förnyelse och förändring viktigt för demokratin

Det är onekligen en spännande tid i den svenska politiken. En ny alliansregering, fortfarande på startsträckan. Ett segerförtjust moderat parti som tar sats mot framtiden men också måste hantera det stora interna dilemmat: hur mycket av grundidéerna kan formuleras om för att få ett så brett stöd som möjligt av väljarna? Samtidigt som partiet kärntrupper kan förmås stanna kvar? "Förändra eller dö", för att citera partiets ordförande, inrymmer onekligen hela den analys han har arbetat efter så länge. Utgångspunkten att moderat politik inte kan få stöd i ett Sverige där människor sluter upp bakom socialdemokratiska idéer om välfärden. Som bekant utvecklat i sina böcker Nostaligtrippen och Det sovande folket för drygt tio år sedan.

Samtidigt...ett socialdemokratiskt parti på tröskeln till ett ledarskifte, ett starkt stöd i väljarkåren, ett bastant stöd hos samma väljarkår för sina värderingar. Ett parti som tyvärr har sin viktiga eftervalsanalys bordlagd och ett starkt behov av framtidsdebatt. Eller med Mona Sahlins ord "Vi tjatade om att alla skulle med, men berättade vi vart?" Så formerar sig också socialdemokrater och moderater internt inför mandatperiodens balaljer.

Det är en styrka för svensk demokrati att det är politik och värderingar som står i fokus. Även om statsvetaren Olof Ruin gör ett försök till ananys på dagens DN debatt där personperspektiv- et/ledarskapet sätts i förgrunden så verkar inte detta bli debattens huvudspår framöver. Och fortfarande gör de mycket förnuftiga och kloka väljarna fortfarande politiska och värderingsmässiga överväganden snarare än personrelaterade, när de ska rösta.

Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår Svd:s Maria Abrahamssons budskap när hon på SvDs ledarsida skriver om den moderata förnyelsen. Men onekligen andas artikeln den vanmakt och frustration som många moderater säkert känner: Det är bara förnyelsen som gäller- glöm tidigare politik. Då är det inte lätt att i grunden stå för de mer nyliberala värderingar som man tidigare torgfört. Något som också kommer till uttryck i artikel SvT Opinion där Karolin A Johansson skriver "För den nostalgiske är det lätt att tänka tillbaka till tiden i opposition och på de visioner som utmålats. Kanske är en ideologisk injektion det som behövs, snarare än ett brett utslätat försök att vinna väljare? Men samtidigt - det var de nya moderaterna, och inte de gamla, som vann valet.

Därtill i det politiska landskapet ett antal mindre grupperingar. Som folkpartiet, till exempel. Niklas Ekdal skriver i sin krönika på DNs ledare om liberalismen som begrepp och verkar känna en frustration över att alla kan använda etiketten. Han tycker också att det är "fascinerande med folkpartiet ...att en så liten friggebod kan rymma så många gäster". Möjligen borde politiken anamma att förslag faktiskt ligger om att byta ut den där Friggeboden mot en större Sahlinare. Som bekant rymmer den fler gäster. Men en fundering är väl hur många det blir kvar som vill beskriva sig som liberaler. Vad är en liberal? Och om liberal är detsamma som folkpartist, vilken gren i så fall? Den ton som debatten nu förs i indikerar väl en allt tydligare marginalisering av denna historiskt viktiga del av svensk politik.

Jag tycker det finns signaler och tydliga riktningar i den politiska debatten som ändå är mycket glädjande. Där är onekligen moderaternas "förändring" ett viktigt inslag. En debatt som inte bara blir till procentsatser om fastighetsskatt, taxekonstruktioner eller regelverk för Ams- insatser utan också har en själ av framtid, vilja, värdering och färdriktning. En debatt förd under förnyelseprocesser som är utomordentligt viktig för det demokratiska samtalet. Stämmer den känslan kan vi de kommande åren få en väldigt spännande och fruktbärande politisk debatt i Sverige.

Andra bloggar Intressant om: politik, samhälle, moderaterna, socialdemokraterna, mona sahlin, val2010