Helle Kleins ledarblogg är värd att läsas. Hennes budskap är att Mona Sahlin som nyvald ordförande borde få en verklig chans att redan från börjat sätta sin prägel på partiets förnyelsearbete och eftervalsdebatt. En förnyelse där, enligt HK "Den nya partiordförande borde ägna sig minst lika mycket åt det organisatoriska som det politiska framöver." Och hennes slutsats blir att "Det bästa vore om alla, både ordinarie och suppleanter, nu ställer sina platser till förfogande så att valberedning och blivande partiordförande kan forma ett nytt lag. Det borde även gälla partisekreteraren."
Många debattörer har redan tidigt konstaterat det orimliga i att den mer strukturerade eftervalsdebatten blev bordlagd och att dess slutsatser inte kan ligga till grund för "nystarten" efter extrakongressen. I så måtto är det, för den som sympatiserar med Helle Kleins analys, redan kört. Det är riktigt tråkigt, något som jag också själv har berört tidigare.
Vad gäller själva huvudförslaget att en allmän avgångsvåg ska skölja över partiets ledning är det tveksamt om det vare sig är rätt metod för förnyelse eller nödvändigt. Jag tror inte det. Där finns en rad mer formella hinder som de mandattider kongressen gett. Det är inte det viktiga. Däremot är inte socialdemokratin, tack och lov, ett parti drivet av företeelser hämtade från näringslivet eller toppidrotten där ledarskiften följs av rensningar. Det är bra. Den här gången finns det också en alldeles särskild kraft i själva förändringen. Med mycket stor sannolikhet ger extrakongressens val av partiordförande ett syretillskott i det socialdemokratiska partiet som sällan skådats. Då blir bredare förändringar av ledarskapet inte särskilt intressant, framför allt inte när en ny partiordförande alltid ger nya krafter i rörelsen. Och den här gången lär det bli minst dubbel effekt!
Jag är "religiöst" övertygad om att förnyelsekraften kommer naturligt. Och den längtan som många socialdemokrater bär på att få diskutera politik och ideologi i en levande folkrörelse måste vara det första en ny ledning möter. Inte i första hand för att socialdemokratin behöver genomgå en politisk rening, tvagning och kläs i nya färgglada plagg, som vad fallet med moderaterna. Men politiken är vår själ, vår drivkraft och vår livsluft. När vi nu ska gå en tuff politisk match mot en höger som förändrats är det snarare, som HK också betonar, att återupprätta folkrörelsens kraft och liv som måste prioriteras. Även där kan jag, med eller utan personförändringar av bredare slag, känna att framtiden ser ganska ljus ut för det socialdemokratiska partiet.
Andra bloggar Intressant om: politik, samhälle, socialdemokraterna
