Så fortsatte dagens frågestund i riksdagen och det börjar nästan bli något tragikomiskt över statsministerns sätt att svara på frågar i riksdagen och i debatter. Inte minst gäller det svar till kvinnliga motdebattörer. Jag förstår att en av frågeställarna, Monica Green, såg bister ut och skakade på huvudet av uppgivenhet. Samma debatteknik som han möjligen lärt sig på MUF-kurs någon gång på Gimo herrgård, har statsministern använt många gånger. Schemat är tydligt. Första hälften av den tillgängliga tiden används till ett motangrepp i stället för svar. I debatter är väl det lite av spelets regler. Men statsministerns formella frågestund med riksdagens ledamöter måste ställa mycket högre krav på att man faktiskt svarar på frågor. Efter att Reinfeldt har kört på offensiven ett tag återgår han till det svar som ges oavsett vad frågan handlar om. Nyckelbegreppen är väl inövade, allt sker enligt skolboken.
Men på Monica Greens fråga gavs inget svar. Den var ungfär, Hur kommer det sig att regeringar runt om oss vill gå i riktning mot Sveriges samhällsordning med mindre klyftor medan regeringen här går motsatt väg? Där de mest välbeställda får mer samtidigt som de mest utsatta, som arbetslösa, förtidspensionerade och sjuka, hamnar i strykklass. Statsministerns besked till dessa grupper inskränktes till att "vi fick mandat att bryta utanförskapet..." lämnar en tomhetens och uppgivenhetens stämning kvar i kammaren när ledamöterna tågar ut.
Protokollet från frågestunden finns här
Intressant: Andra bloggar om: politik, regeringen, moderaterna, fredrik reinfeldt, statsministerns frågestund, orättvisor
2 kommentarer:
Jag skulle säga: som man frågar får man svar...
Alltför ofta får alliansen frågor som innehåller ett förtäckt påstående; då måste man ju inleda med att avvisa påståendet och förklara hur man själv ser på saken i stället.
Men jag upprepar det jag nu sagt i flera år: vissa vill bara inte lyssna på de svar de får när de ställer konstiga frågor, både politiker och journalister. Kanske tar de fasta på talesättet och stänger av när svaret kommer, men då kan man ju inte kritisera svaret heller - bara för att man förutsatt att svaret säkert också var dumt. Kanske man skulle analysera svaret först, men det går ju inte om man bara lyssnat med ett halvt öra.
Det finns tyvärr många i Sverige som inte är lyhörda för den de utfrågar, och det är ju tråkigt.
(Jag erkänner dock att jag inte hängt med just här utan går mest på tidigare erfarenheter och kanske fördomar själv! Medvetenheten är dock ett första steg...)
Erik
Det är väl två perspektiv egentligen i min kommentar: Det ena om debattaktiken. Naturligtvis har alla debattörer en sådan. Men min (o, subjektiva) bild är att Reinfeldt i alla debatter gör på samma sätt. DVs istället för svar på fråga, vad det än gäller, så kör han kommenarer och frågor till motståndaren. Gärna med en syrlig och ironisk ton,(ok,subjektiv igen)
Det andra är om själva sakfrågan. Dvs Monas fundering om statsministerns brist på stöd till sin egen finansministern. Här tycker jag det är en fördel med många av mina kommentarer: Jag hänvisar till nedskrivna saker som var och en kan läsa och bedöma. Just om detta lade jag in en länk till protokollet längst ner i min kommentar för den som vill läsa och bedöma.
/Peter
Skicka en kommentar